Lappen jag alltid velat sätta upp.

Varje gång jag är på ett ställe där det finns en anslagstavla med olika förhållningsregler, häpnar jag över vilket otrevligt tonläge folk som skriver lappar har. Människor som i verkliga livet är artiga och lågmälda förvandlas i anslagskommunikationen till überstormbahnführers med skrikande röster och viftande pekfingrar.
Därför önskar jag att den här lappen kunde sitta föruppnålad på landets alla klubbstugor:

OBS! Jag har bara gjort en av lapparna. Alla andra är autentiska.

Här är det någon som insett samma sak som jag gjort, och gått efter med en mildrande bläckpenna:


Här kan du förresten läsa Arga Lappen. En hel blogg om, just det, arga lappar.
Arga lappen, anslagstavlor, förhållningsregler

Utan näsa mot framtiden.

I går bestämde jag mig. Det var dags att lämna det gamla bakom mig och på allvar hänga med i samtiden. Jag slutade att använda näsa i smileyn.
Från :-) till :), alltså.
I dagens 140-teckensvärd är det att betrakta som slöseri att ge den glada (eller vad han nu har för sinnesstämning) gubben en näsa, och därför har alla med nätkoll skippat denna onödigt resurskrävande kroppsdel.
Jag tyckte länge att det kändes lite opportunt att börja köra näslöst, bara för att alla tuffa gör det, men nu kände jag alltså att det bara fanns en väg att gå, och den vägen hade ingen näsa.
Vad tycker du? Ska smileyn ha näsa eller inte?

UPDATE Jag såg just att frågeställningen blev lite märkligt formulerad, men du fattar, va? Jag vågar inte ändra nu.
Smileys, mikrobloggar, polls

Stoppa pressarna! Kungen har fått storhetsvansinne.

GP är idag först med scoopet att Carl XVI Gustaf planerar att anamma Ludvig XIV:s leverne. Han tänker ändra sitt valspråk till Staten det är jag, bli maktfullkomlig envåldshärskare, bygga om Drottningholm till ett Versailles där han tänker hålla överdådiga fester på krinolintema och ...
Eller, förresten, inte. Han funderar visst bara på att sätta solfångare på Stockholms slott.
Det var något som verkar vara en kombination av nyhetstorka och en iver att Göteborgsordvitsa som resulterade i att det ser ut så här på förstasidan av dagens GP:

Göteborgs-Posten, GP, Kungen, Carl XIV Gustaf, Göteborg, Ludvig XIV, Solkungen

Nytt möter gammalt.

Och precis där emellan står Johan och snickrar.

Hans hjälpmedel är både av väldigt modernt och av en smula Fred Flinta-aktigt snitt.

Skänk en slant till Bengt Westerbergs miljonlön.

Att Johan af Donner ska brinna i helvetet står väl snart utan tvivel, men det är mer dynga som flyter upp när man rör lite i Röda Kors- och Cancerfondssoppan (= Googlar). På bloggen "Östra Ölands fria horisont" som skrevs av journalisten Kurt Lundgren (han gick tyvärr bort i mars i år) hittar jag följande citat:
”Du undrar över vad jag kostar Röda Korset per år. Jag är ordförande i Svenska Röda Korset och vice president i Internationella Rödakors- och Rödahalvmåne Federationen så kostnaderna avser dessa bägge uppdrag. Min lön, inklusive sociala avgifter, uppgår till cirka en miljon kronor och övriga kostnader, vilket i praktiken framförallt är resor, till cirka en halv miljon kronor. Jag har inget pensionsvatal och tar inte ut några traktamenten. Jag får inte heller något avgångsvederlag om jag avgår eller blir avsatt. Den totala kostnaden är alltså 1,5 miljoner kronor per år. I det ingår inte kostnaden för min arbetsplats.

Vänliga hälsningar
Bengt Westerberg”
Direkt från den rödkorsade hästens mun, alltså.
Det han säger är alltså att det ska skramlas ihop en och en halv miljon i volontärbössor och via stödgalor som frontas av svältande barn, katastofoffer och flyktingläger, innan ordförandens kostnader är täckta.
Tänk vilken bingo att få ett jobb som får en att framstå som Jesus och Gud fader i en och samma person, samtidigt som man får en miljonlön för besväret.
Och så har han mage att poängtera att han minsann inte har något avgångsvederlag.
Oanständigt är bara förnamnet.
Men hur gick det egentligen till när hjälporganisationsarbete förvandlades till topplönearbete?
En hemmasnickrad teori jag har är att välgörenhetsarbete av tradition varit något som högre-ståndsmänniskor ägnat sig åt. De med fina efternamn, stora förmögenheter och överskott av tid.
Den traditionen har nu gått vidare till wannabemänniskor, sådana som gärna vill ha samma renommé som gamla tiders välgörare. Men de vill också ha en näringslivstopplön för att kunna fortsätta sitt show off-överklassliv. När tillräckligt många av samma virke samlas i en organisation har man till slut skapat en lönemässigt helt horribel kultur.
I just Bengt Westerbergs fall är det kanske snarare ett utslag av att det politiska etablissemanget tycker sig stå så långt över de kodexar och regler som gäller för vanliga människor att han inte funderar över lämpligheten i att ha en miljonlön som finansieras via insamlingsbössor. Det borde han nog ha gjort.

Johan af Donner, Röda Korset, Cancerfonden, Bengt Westerberg, välgörenhet, välgörenhetsorganisationer

Erfarenhetsbaserat.

Efter att den yngste av mina syskonbarn varit med på två kusiners konfirmationer inom loppet av ett par månader frågar hans mamma (min syster) om han vill konfirmera sig när han blir äldre. Med en åttaårings glasklara insikt svarar han:
– Nej. Det vill jag inte utsätta min släkt för.

konfirmationer, barn, aforismer

Om jag skulle ge ett tips till någon som funderar på det här med sociala media.

Då skulle det låta så här:
Glöm allt du lärt dig om reklam.
Minns istället på allt du lärt dig om hur du umgås med andra människor.
Berätta intressanta saker, var uppmärksam, svara när folk pratar med dig och våga var personlig.
Med vanlig hyfs och en dos social kompetens kommer du att klara dig galant.

Sociala media, Twitter

Det här är till mamma.

Hej, mamma!
Så här såg det ut när din mellandotter Mia sjöng den gamla Blondiehitten "Call Me" och din svärson Jonas spelade elgitarr till på Blomstermåla igår kväll:
Blomstermåla, Free Electric Band, Call Me, Blondie, livemusik, videoklipp, YouTube

Om det där med affirmationssmycken verkligen fungerade.

Vet du vad affirmationer är?
Jo, enligt Wikipedia är det positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation.
Om man säger ett visst ord tillräckligt ofta så blir det så, typ.
Det finns smycken med affirmationen på.
Balans, harmoni och lycka är vanliga ord som bäraren önskar uppnå.
Men om det verkligen fungerade vet jag precis vad det hade stått på den potentiella storsäljaren:

De mest gångbara egenskaperna genom tiderna.

Tusen tack, Abbes pappa, för ditt excellenta Photoshoppandet.

Affirmationer, affirmationssmycken, kåt glad och tacksam.

What women want.

En gång skrev jag (helt oombedd) några tips till en manlig vän som var ofrivilligt singel. Jag ville i all välmening ge några väldigt allmängiltiga tips för yttre attribut som brukar vara viktiga för kvinnor. Det här är vad jag kom fram till:

Nummer ett på den maslowska behovshierakin för damer som dejtar är ordet frääääsch. Kan hon nöjt bocka av det ordet i sin mentala kravspec har du kommit en bra bit på vägen. Är det däremot stopp redan här försvinner hon fortare än du hinner säga ”långpromenad i Slottsskogen”. Därför ska du fokusera på allt som förstärker denna frääääschhet.
Att uppfattas som fräsch är så mycket mer än att vara nyduschad (även om det förstås är en grundförutsättning). Det handlar om att hon inte ska kunna hitta detaljer som skvallrar om tveksam fräschhet. Hittar hon en eller ett par sådana kommer hennes fantasi göra resten av jobbet och måla upp en galopperande bild av sunk.

Här är några detaljer som ska vara under kontroll för att dejten ska känna sig trygg:
1. Hår och skägg i trim, inga tussar som sticker ut ur öron eller näsor.
2. Välklippta och rena naglar på händer (och fötter, man vet aldrig om de kommer exponeras).
3. Fräscha och välputsade tänder.
4. Frisk andedräkt.
5. Lagom mycket lukta-gott.
6. Inga missfärgade kläder.
7. Inga noppiga kläder.
8. Inga gamla sladdriga strumpor som hängt med sedan gymnasietiden. Eller dito kallingar, (se ”tånaglar”).
9. Någorlunda up-to-date klädval. Ska signalera: ”Jag bryr mig om hur jag ser ut, men jag är inte Jean-Pierre Barda för det.”
10. Inga mystiska fläckar på kläderna.
11. Inga konstiga utväxter eller vårtor på kroppen eller i ansiktet.

Låter det jobbigt? Vänta bara, vi har inte kommit till översynen av hemmet än.

Om du skulle ha en dejt hemma på candel light dinner eller ”en kopp te” finns det en motsvarande fräschhets-lista för hemmet.

1. Vädra! Unket och instängt går bort.
2. Bädda med rena lakan. Eller, ännu bättre, köp en uppsättning nya. De orange- och brunblommiga som du ärvt av morsan kanske har gjort sitt. Vita är alltid fräääscht.
3. Badrummet är viktigt. Får gärna lukta Klorin. Fokusera på toastol, handfat och dusch. Inga gamla sura handdukar.
4. Köket. Diskbänken och spisen får inte vara ett eldorado för arkeologer som studerar avlagringar och mänskliga lämningar.

Sedan är det förstås ditt fantastiska inre som ska closa dealen.

Hur det gick för min kompis? Tack, alldeles utmärkt.

Tycker du att min syn på saken är för mossig? Det finns kanske en poäng i det, därför har jag bett Frida 17 år att gästblogga fram ett inlägg på samma tema, fast från ett ungdomsperspektiv. Det kommer förhoppningsvis inom kort.

Dejting, singel, tips

Kära, söta Göteborg.

Jag tror att du har ställt till det ordentligt den här gången.

Det här har jag plåtat från vårt kontorsfönster.

Och gatumusik kan ju vara allt från panflöjtsindianer och dragspelsterror till ... det här:


UPDTE Anledningen till att Mikebike har en snarlik bild idag, är att han tiggt till sig den av min kollega Robert.
Gatumusikanter, YouTube, videoklipp, panflöjtsindianer, Bruce Springsteen, The River, poliser, Göteborg

Vi klarade skämsgränsen.

I morgon är det juli och då är det vi som kan himla med ögonen bakom ryggen på alla klantar som fortfarande har sina båtar på land. Eftersom vår hamnade i havet i dag. Vår kära Windy 22:a som vi köpte för bra precis ett år sedan och som av olika anledningar kallas för Snabba knopen. När hon väl låg på sin plats satt vi kvar och åt lite mat i sittbrunnen, bara för att kvällen var så ofattbart vacker och det verkade helt absurt att gå hem. För att späda på den overkligt sköna känslan dök det upp ett gäng killar som riggade upp en ramp och körde inlines rakt in i solnedgången.

Nyshreddat.

Jag tror det var i höstas som de så kallade "shred"-filmerna gick varma på byrån. Det var någon som kallade sig St Sanders som hade tagit klipp med världens främsta gitarrister, som Slash, Angus Young, Eddie van Halen, Gary Moore och Eric Clapton och lagt på ödsligt fritidsgårdsljud och halvtaskiga nybörjarriff. Vansinnigt kul blev det, helt enkelt.
Av upphovsrättsliga (och kanske egosårade?) skäl blev han utkastad från YouTube, men klippen finns på hans gamla hemsida, och du kan se dem om du klickar på gitarrhjältenamnen.
Nu är St Sanders tillbaka med ett nytt alster. Den här gången är det Rolling Stones och Start me Up du kan uppleva i en väldigt annorlunda version. Gör det.

Rolling Stones, Start me Up, Stsanders, shred, shredding

Vad gör dina föräldrar när du inte är hemma på midsommarafton?

Jag kom just på att jag glömt att säga att det var väldigt roligt att några av mina favoritreklamfilmer från förra året vann fina silverlejon i Cannes. Det är F&B:s Tele2-filmer på temat Vad gör dina föräldrar när du är utomlands, som är regisserade av Felix Herngren.

Dessutom kom jag på att jag har ett eget litet klipp på ett liknande tema som jag filmade på midsommarafton.


Tele2, Forsman & Bodenfors, Cannes Lions, reklamfilm

Missförstånd du inte bör missa.

Det är så varmt ute att benen smälter när man, injagad av myggorna, lägger MacBooken i knäet. Trots det måste jag ge ett sommarkvällstips på en sajt som är det roligaste jag sett på evigheter. Det är en webbaserad blandning mellan viskleken och Pictionary. Broken telephone picture heter sajten, och den är hopplöst seg, men låt dig inte avskräckas av det, uppladdningen är värd att vänta på (lukta på en smultronjasmin så länge, eller dröm dig tillbaka till dagens bästa dopp). Varje lek består av ett antal gula post-it-lappar. På varannan finns en bild, på varannan en teckning. En person får se lappen med texten och ska rita det han eller hon läser på den. Nästa person får teckningen som blir ett resultat av teckningstolkningen och ska skriva en mening som beskriver motivet. Nästa igen får teckningen och ska skriva vad bilden föreställer, och så vidare. Varje deltagare ser alltså bara en lapp och tar leken vidare därifrån.
Här och här är två underbara exempel på hur absurdkomiskt det blir. Jag har skrattat mig halvt fördärvad åt the game of misscommunication, och har starka förhoppningar om att du kommer göra detsamma.

webbtips, Broken telephone picture, lekar, viskleken, Pictionary

Statoil salar till Tomas Ledins pizza.

Igår tankade jag för ovanlighetens skull på Statoil. Där har dom en ny drive som går ut på att om man köper riktigt duktigt mycket bensin hos dem, så kan man samla till olika saker.
Och gissa vad man kan tanka ihop till om inte:

Inte nog med att Tomas Ledin ska "lirka fram ytterligare 179 kronor ur medelklassens okrönta kungars plånbok, när de passerar Statoil" (enligt SvD), nu ska Statoilkunderna sala till hans pizza också.

Statoil, Tomas Ledin, humor

The way you make me feel.

Strax efter midnatt hörde jag det för första gången. "Enligt obekräftade uppgifter" hade Michael Jackson avlidit. Jag gick och lade mig och hoppades att det var en falsk spamnyhet. Men det var det var det inte, The King of Pop hade dött. Som en hyllning tittar jag på mitt favoritmichaelklipp, så som jag vill minnas honom, när han 1983 uppträdde med Billy Jean på Motowns 25-årsgala och gjorde sensation med sin moonwalk. 3,45 in i klippet hintar han den för första gången någonsin. Publiken är i extas. Och det är förmodligen inte den mest lättflirtade av publiker.
Så här står det i infon vid klippet på YouTube: Entertainment Weekly named Jackson's Motown 25 performance as one the most important pop culture moments in history. "It was a moment that crossed over in a way that no live musical performance ever had. There was a messianic quality to it".
Messianinc quality. Messiaslika kvaliteter. Trots all skit som hänt sedan Motowngalan är det inte många som kan skryta med det.



Michael Jackson, King of Pop, Billie Jean, Motown 25, moonwalk

Så lagom moderat.

Apropå missförstådda ord, två av de mest feltolkade svenska orden är de närbesläktade reaktionär och moderat. Reaktionär tror många betyder ungefär motsatsen mot ordets riktiga innebörd (bakåtsträvare, konservativ), det vill säga en person som håller på och reagerar stup i kvarten.
Och uttryck som det var en moderat höjning framkallar hos många en totalförvirrad bild av en höjning i form av en golfspelande dam från Danderyd. Eller en torr utrikesminister med talfel/Halmstaddialekt. Makes no sense at all, helt enkelt.
Men som du och jag vet betyder moderat förstås måttlig och sansad. Lagom och hovsam.
Detta får mig genast att tänka på hur kul det hade varit om Moderaterna hade valt en av synonymerna som sitt partinamn istället: Lagomerna, Högerpartiet de hovsamma eller varför inte Nya Måttligerna. Visst känns det som om det gömmer sig en svensk folksjäl här i krokarna?

Moderaterna, Nya Moderaterna, språk, missförstådda ord, synonymer, reaktionär, moderat

Allt annat än klimatneutral.

Visst var det bra att jag klagade på Aftonbladets snack om "supervärme"? För att jag trodde att det bara skulle bli fjösvärme? Det var förstås det som gjorde att det är så megavarmt ute. Och just nu är kvällen så vacker och ljummen att man förlåter det här landet för samtliga meterologiska snedsteg som begåtts genom åren. En promenad vid havet och hela den svenska klimatgrejen oktober till mars är utraderad.

Och i mitt sovrum är det någonstans mellan asa- och göravarmt.

Hur många A:n är det i "Grand Prix"?"

Resumé "avslöjade" förut idag att Martin Cedergren, som är webbkreatör på Åkestam Holst, skrivit JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! i sin statusrad på Facebook. Det kan betyda Guldlejon i cyberkategorin. Men visst känns 72 A:n mer som ett Grand Prix? Stefan the swopper, måntro? Snart får vi veta.

UPDATE Visst är det underbart med glada människor? Och vem skulle inte skrika JA med 72 A:n (åtminstone) för ett guldlejon, vid närmare eftertanke? Stort grattis till Åkestam. Och till B-Reel och alla andra cyberpristagare, förstås.

Grand Prix, Cannes Lions, Åkestam Holst, Martin Cedergren, Stefan the Swopper, Posten

Superinflation i superlativ.

Du har säkert också läst det där läskiga om hur det är när man tar droger (om du inte har upplevt det själv, vilket jag inte hoppas). Första gången upplever man något fantastiskt, andra gången lite mindre fantastiskt, tredje gången ytterligare mindre och går avtrubbningen vidare nedåt tills man måste droga för att nå upp till det som var den drogfria normalnivån.
Ungefär så är det med kvällstidningsrubrikterminologin.
Att använda prefixet super- var till en början avsett för extrema händelser. Men allt eftersom beroendesnaran drogs åt, blev ordet lika missbrukat som fultjack.
Och tappade förstås i effekt.
För ett tag sedan pratade vi om att en inte jättekänd person var en superdoldis.
Nu är det ett ganska moderat högtryck med temperaturer runt 23 grader i slutet av juni som betecknas som supervärmen.

Super- betyder alltså nu något som är en gnutta mer än normalt.
Och snart kommer det att betyda högst ordinärt.
Vart ska det här bära hän? Vad kallas 23 grader i juni 2014? Megavärme? Terravärme? Eller kanske bautavärme?
Och vad är supervärme i juni 2014?
17 grader?
Visst var det en superbra spaning?
Apropå super- så konstaterade Mattias för länge sedan att ordet superlativ är Sveriges mest missförstådda ord.
Ett superlativ är alltså den mest kraftfulla komparationsformen av ett adjektiv.
Oavsett värdering.
Om man säger att Superlativen haglade över Tomas Ledins framträdande i Allsång på Skansen kan det alltså betyda att det som haglade lät: sämst, tjatigast och såsigast.
Likaväl som: sexigast, ösigast och mest nyskapande.
Har inte Tomas Ledin blivit superlik Mikael Rickfors, förresten?

Ledin?

Rickfors?

Om det där med juryrepresentatin och prisvinster.

GOSS vinner två bronslejon när GOSS-Gunnar sitter i juryn. Hmm... Då är det väl ingen konst, han har ju bara röstat på sina egna grejer, förstås.
Eller?
För att försöka klara ut det som alltid är ämnet i anonyma artikelkommentarer reprissänder jag här ett inlägg som jag skrev förrförra gången vi vann lejon, när jag satt i samma jury:

"Tre gånger har jag suttit i juryer för "större" reklamtävlingar. Varje gång har vi (GOSS) vunnit något. Och varje gång kommer det kommentarer som: "Det är väl klart ni vinner om du sitter i juryn, det vet man ju att juryer bara belönar sig själva."
Låt oss ta Cannes och vårt bronslejon för Langley Travel som exempel. Dag ett träffas trettio människor från tjugosju olika länder och trettio olika byråer från jordens alla hörn. Jag kan GARANTERA att ingen av dem har hört talas om den där människan från Goetheboerrrg som kommer från någon liten oberoende byrå. Dom har absolut ingen aning om vad Langley Travel är eller att vi jobbar med den kunden. Första, andra och tredje dagen ska det röstas om vad som hamnar på shortlist. Tycker då subgruppen att Langleybidraget suger så kommer dom att rösta därefter. Ganska självklart, eller hur? Om jag skulle råka vara med i den subgruppen tas mina röster bort, eftersom jag är jävig. Jag skulle på sin höjd kunna råka nämna "That one is from my agency". Men tror ni på allvar att Theresa från Malaysia eller Paula från Australien gives a shit? Nä, just det. Lika lite som jag skulle ge högre poäng till deras eventuella bidrag bara för att dom råkar sitta i samma rum. Ingen ser vad du röstar på eftersom du trycker in siffrorna i en liten iPac-mojäng, så det kan aldrig bli pinsamt.
Dag fyra får vi veta vad som gått vidare till shortlist och då är det dags för röstningen om eventuella lejon. Då måste två tredjejedelar av juryn rösta "ja" för att det ska gå vägen. I samtliga fall får man chansen att säga vad som är så bra respektive inte så bra med just det här bidraget. Det vänds och vrids på styrkor och svagheter för att resultatet ska bli så rättvist som möjligt. Är man jävig får man varken säga något eller rösta (i många fall får man dessutom gå ut ur rummet). Att övertyga två tredjedelar av den kompetenta och professionella juryn att de ska rösta mot sin övertygelse (om de nu skulle tycka annorlunda) bara för att JAG säger så är minst sagt orealistiskt. Mig, som dom träffade för första gången för fyra dagar sedan och inte har några barn ihop med. Så bra lobbyist är inte jag i alla fall.
För att hamna i juryn måste man bevisa att man har någon kompetens inom området man ska bedöma. Det gör man lättast genom att ha vunnit något tidigare. Något som man förmodligen kommer fortsätt att göra även i framtiden. Det är den verkliga förklaringen till varför man ofta vinner när man sitter i en jury."

Här berättar Gunnar, i ett alldeles färskt inlägg, om hur fusk motarbetas i Cannesjuryn.

En overklig rubrik.

Ja, inte den här ovan, alltså, utan den här som nyss lades ut på Resume.se:

Det är i ett sådant här ögonblick det är lätt att med en tår i ögat tänka tillbaka på när Johan satt uppe i vårt sunkiga arbetsrum framför en seg Mac LC II och planerade för ett framtida GOSS. Samtidigt som han brottades med svåra våndor över om han skulle våga hoppa av från en trygg anställning när jag var arbetslös och vi hade en tvååring och en fyraåring.
Det gjorde han gudskelov, och idag är jag otroligt stolt över honom, min arbetsplats och alla som jobbar där.
I kväll har det alltså varit prisutdelning i Grand Auditorium i Festivalpalatset nere i Cannes och vi har vunnit lejon för femte året i rad. Två stycken, vackert bronsfärgade för det här och det här jobbet, gjorda för Göteborgs Räddningsmission och Sportspec.
Just nu är Gunnar (du vet, Abbes pappa, eller för den delen Lejongossen, kär Gosse har många namn) på juryns avslutningsparty, som jag antar även i år är på Hotel Majestics pir. Jag antar också att det är lika andlöst häftigt som det var när jag var på samma party, tillsammans med Johan och Gunnar för två år sedan. Så här såg det ut då:

Johan och jag. Och en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Gunnar och jag, samma braiga kväll för två år sen.

Avslutningsvis kan jag bara tala om att Dagens Media har helt rätt när de konstaterar att det är:


PS. Och så ett jättestort grattis till alla goa vänner på ANR BBDO för bronslejonet i Promo förärat Gaisblomman. Mycket Göteborg blir det.

UPDATE Nu har även GP skrivit en artikel.
Cannes Lions, Cannes Lions Direct, GOSS Reklambyrå, Göteborgs Räddningsmission, Sportspec, bronslejon, reklam

Dissultatet.

Jag lovade att stänga omröstningen som gällde SM i Ledindiss i helgen. Därför vill jag nu säga grattis Metros Anneli Wikström, eftersom hon skrivit den vinnande Ledinrecensionen. Den har fått hela 46% av de 1178 rösterna, vilket motsvarar 537 stycken. Tvåa kom min favorit, som Johan Lindqvist skrivit för GP, grattis till honom också.
Här ser du hela resultatet:


Något som är fullständigt o-Ledinrelaterat är att jag just nu ofattbart glad för det här.

SM i Ledindiss, GP, Metro, recensioner, Cannes Lions, Cannes Lions Direct, GOSS Reklambyrå

17 cm.

Hos den nya bloggbekantingen Faschings eskapader (rolig! läs!) hittar jag en sida som heter kalkyleramera.se, där du kan beräkna allt möjligt. Och omöjligt.
Så om du inte vet vad du ska göra mellan groddansandet och sillätandet kan du alltid (om du är kvinna) beräkna hur lång snopp du hade haft om du varit man.
Om du är man kan du få reda på något du förmodligen alltid undrat över; nämligen hur stora bröst du hade haft om du varit kvinna.
Om du är en tråkmåns kan du istället beräkna momsen på något.
Dela gärna med dig av ditt resultat (fast inte om du är en tråkmåns).

Kvällstidningsterminologin uppdaterad.

Vid det här laget har vi börjat lära oss hur det brukar låta:
Någon som druckit flädersaft med Ernst i slutscenen av Sommartorpet = TV-stjärna.
Någon som körat bakom Jahn Teigen = Popstjärna.
Någon som har en enskild firma = Direktör.
Naken-Janne = Superstjärna.
Och så vidare.
Men idag dök en ny personrubricering upp:
Den inte jättekände amerikanske investmentbankmannen Mark Alan Bishop = Superdoldis.

Mark Alan Bishop, GT, Kvällspressen, SAAB, Koeningsegg

Vad ska jag tro om det här?

På sista tiden har Johan varje dag, efter jobbet, sågat, spikat och grävt på vår altan. Så här ser det ut nu:

Om jag skulle försvinna plötsligt så vet du var du ska leta, ok?

En korekt och nogrannt framtagen lista.

Jag läser i DN om Sveriges mest svårstavade ord som kartlagts av Norstedts förlag och Språkrådet. Du kanske kommer ihåg att vi snackade om ord man inte får stava fel till, för ett par veckor sedan? Nu ser jag att två av dem vi hade uppe som exempel på detta finns med på mest-felstavade-listan: korrekt och noggrann (som ironiskt nog finns representerad med fyra onoggrant stavade varianter).
På samma tema har Siba visat i sin platsannons att de inte riktigt har vad de söker, i alla fall inte när det kommer till stavning:

Kavlifikationer? Det är väl något man behöver för att jobba på mjukostföretag?

Klicka så blir den större. Som flickan sa.
Tipstack till Mattias på Please copy me.

Stavning, svårstavade ord, Siba, platsannonser

En ny gosse bland lejonen.

Vi känner honom som Abbes pappa.
Men idag förvandlas han till en gosse bland lejonen.
Det är alltså min kära kollega och bloggkompis som åker till VM i reklam, även känt som Cannes Lions, för att sitta med i juryn för Directklassen.
För två år sedan var det jag som gjorde samma sak, och i och med det började med den här bloggen (som ursprungligen hette En blogg från Cannes.)
Den tolfte juni –07 skrev jag det här inlägget, som var mitt fjärde någonsin.
Då hade jag landat i Nice för några timmar sedan och nyss checkat in på mitt rum på Martinez. När jag hade skrivit klart inlägget gick jag och åt lunch på hotellets uteterrass och slukade samtidigt de ofantligt spännande, sista kapitlen i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes.
När lunchen var uppäten och boken utläst gick jag och la mig på stranden en stund. Jag visste att det enda jag hade på agendan den dagen var en välkomstmiddag och sedan låg en av de bästa veckorna i hela mitt liv, helt orörd framför mig.
En sådan dag har alltså Abbes pappa (eller lejongossen, kanske vi ska kalla honom) idag.
Jag är fruktansvärt avundsjuk.

PS. Jag hoppas att du förstod att du kan följa hans äventyr i Cannes via den temporära bloggen som jag länkade till här ovan.

Cannes Lion, reklam, Abbes Pappa, en gosse bland lejonen

Visst blir man misstänksam

mot lite för välgjorda ur-funktion-skyltar?

Den här satt på SJ:s finkaffemaskin. När man lägger så mycket krut på en felmeddelandeskylt känns det som om man räknar med att den snarare kommer exponeras permanent än temporärt.

Ska Metro få vinna?

Som det ser ut just nu har 1100 personer röstat i SM i Ledindiss. Ställningen är den att Metro leder ganska stort med 512 röster, därefter kommer GP med 331, SvD på 212 och sist ligger DN med 55 röster.
Jag tänkte stänga tävlingen lagom till midsommar (eller mi-id-so-ho-ma-har som Tomas själv hade sagt), så du har tills dess på dig om du vill påverka utgången i någon riktning.
Själv tycker jag nog att både GP:s och SvD:s dissningar är både mer nyanserade och finessrika än Metros, som är den brutalaste. Och väldigt rolig, så klart. DN:s? Njä, den förtjänar nog sin fjärdeplats.
Så gå in och rösta, eller säg åt någon annan att göra det. För i det fallet kan jag inte hålla med Ledin när han säger: "Att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet".

Tomas Ledin, SM i Ledindiss, Metro, SvD, DN, GP, 500 dagar om året

Temakväll från reabacken.

Ju fler kanaler som dyker upp i min teve, desto mer uppskattar jag SVT. Deras kvalitet, djup och, inte minst, bristen på reklamavbrott är verkligen befriande. Men igår naggade de min kärlek i kanten.
Bra musikdokumentärer hör till det absolut bästa jag vet och denna afton hade tvåan bullat upp med en helkväll om gitarrhjältar. Hur underbart lät inte det? Och hur sällsynt?
Likt en uppspelt och förväntansfull tjackpundare tog jag plats framför rutan. Först kom precis den sortens dokumentär som jag hoppats på. Intervjuer med Eric Clapton, Pete Townshend, Keith Richards och Jimmy Page varvat med fantastiska konsertklipp med världens främsta gitarrgiganter.
Men vänta, varför ser Keith Richards ut som en levande människa och inte som en mumie? Och Jimmy Page, har han färgat håret? Svaret var förstås att programmet var fjorton år gammalt. Ok, det är tidlösa grejer vi snackar om, inslag som kan uppskattas precis lika mycket idag, så låt gå för det, tänkte jag.
Men ganska snart stod det klart att helkvällen måste varit ett resultat av att SVT hittat en fyndhörna på någon mässa och där grävt upp kvällens inslag ur någon reaback märkt med "gitarrhjältar".
Nog för att det är spartiden för public service, men det är ändå inte ok att skapa en helkväll för svältfödda musiktittare med:
Fem minuters intervju med en uppsvälld Yngwiee Malmsten från 2003.
En finsk luftgitarrsdokumentär från 2002.
En reprissändning av en dokumentär om Robert Johnson från 1990.
En arton år gammal orgie i gitarronani från världsutställningen i Sevilla –92. (Den får vara hur klassisk den vill, men den var lika aptrist som komiskt daterad.)
Det enda som var någorlunda nytt var en timmes konsert med "den australiensiska gitarrmästaren Tommy Emmanuel". Har du hört talas om honom förut? Jag hade det inte. Den gode Tommy visade sig vara rasande skicklig. Och rasande tråkig, så det blev en lång timme.
Känslan när gitarrkvällen var slut kan liknas vid att ha blivit utlovad en middag på stans bästa gourmetrestaurang men istället hamna framför Sibyllakiosken med en halv special i näven.
Nej, jag får stilla min abstinens på YouTube istället, med till exempel det här fantastiska klippet där The Who spelar Baba O´Riley och Pete Townshend har historiens kanske mest obetalbara scenspråk.


Gitarrkväll, SVT, Yngwiee Malmsten, Keith Richards, Robert Johnson, Tommy Emmanuel, The Who, Pete Townshend, Baba O´Riley, YouTube, videoklipp

Man kan nog kalla det en Ledinpudel.

Min egenkomponerade SM i Ledindiss har uppmärksammat av en av startfältets favoriter, nämligen ingen mindre än Svenska Dagbladet.

De har till och med ringt upp Tomas Ledin för en kommentar. När jag läste det fick jag någon slags kombinerade ånger- och moderskänslor, och vill gärna säga till den där riktiga personen som får stå ut med alla dissningar:
Tomas. Jag vet att det är mycket begärt, men försök att inte ta det personligt. När man är en sådan ikon som du, trots allt, är, finns det en stor risk att simpla bloggare som jag, glömmer av att det finns en "Tomas Ledin" på riktigt. Därför sitter man vid sitt köksbord en torsdagsmorgon, samtidigt som man väntar på en hantverkare, och knåpar ihop en "skojig grej" utan någon djuplodande analys om vart den kan bära hän. Tro det eller ej, men jag var faktiskt mest fokuserad på recensenternas lyckade och underhållande formuleringar.

PS. Därmed inte sagt att jag inte tycker att nya plattan, och framförallt att den här texten, är väldigt svåruthärdliga.

Tomas Ledin, 300 dagar om året, SM i Ledindiss, Svenska Dagbladet, SvD, recensioner

SM i Ledindiss

Det var några år sedan sist, men igår drog det igång på allvar.
Här är startfältet, grenen är alltså recensionsdissar av Tomas Ledins nysläppta platta 500 dagar om året:
GP
Metro
SvD
DN
Vem vinner tycker du?
Målfoto eller promenadseger?
Rösta här:

Har jag missat någon het kandidat?

Några specialpriser:
Metro är nominerad till Taskigaste rubriken med sin "Sommaren är ... kass".
GP ligger bra till för Mest välfunnet med raden "...som att bli kramad av någon liksom inte riktigt vill släppa taget i tid".
Övriga pungsparkar:
"En annan sommarplåga är att Ledin ska ut på turné." Metro.
"Musik ska ju väcka känslor men de enda känslorna Ledins 20:e album väcker hos mig är irritation." Metro igen.
"...att lirka fram ytterligare 179 kronor ur ”medelklassens okrönta kungars” plånbok, när de passerar Statoil..." Svd om plattans syfte.

Här har jag själv gjort en uppvärmningsdiss.

Tomas Ledin, 500 dagar om året, recensioner

Inget blockflöjtstutande här, inte.

Igår var Frida färdig med första året av gymnasiet. Skolavslutningen var på Göteborgsoperan, tyvärr fick bara studenternas föräldrar plats i publiken, så vi var inte där, men efteråt kom en stjärnögd tjej upp till mig på jobbet och berättade hur bra det varit och att det varit en överraskningsartist. Nämligen ingen mindre än skolans före detta elev, Timo Räisänen.

Timo gjorde en akustisk version av Fear no darkness, promised child och började sedan, enligt Frida, gråta av den överväldigande publikresponsen.
Med detta gästspel i åtanke kan man alltid hoppas på ett framträdande av en annan före detta elev på skolan, nämligen den här killen:

Jag håller tummarna för att det i så fall blir vid ett tillfälle när alla föräldrarna får vara med. (Frida hoppas att det blir den dagen hon tar studenten, säger hon, och bättre studentpresent är svår att tänka sig.)
UPDATE: Här kan du läsa mer om avslutningskonserten och se bilder därifrån.
Skolavslutning, Samskolan, Timo Räisänen, Håkan Hellström