Därför teasade jag igår.

Om du vill fortsätta att läsa min blogg får du styra över hit i framtiden. Jag har nämligen blivit bloggare för Resumé idag. "En one-stop-blogg-shop för dig som vill veta vad som händer i huvudet på någon som jobbat i mer än tjugofem år som copywriter" kallar jag det och det kommer väl bli hyfsat likt det jag skrivit om här, lite mer uppstyrt kanske. 
Hoppas du hänger med! 

Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Rapport från nätets danger zone

Gårdagens snackis var det här skrämmande och sorgliga klippet som är en slags trailer för kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning: Ironiskt nog är kommentarsfältet till klippet nästan lika sorgligt.

Jag vill inte på något vis jämföra mig med vad de här kvinnorna blivit utsatta för, men jag har känt att jag har rört mig i väldigt ett minerat område de senaste dagarna, när jag skrivit inlägg som ifrågasatt manliga strukturer och tangerat näthat, dessutom på en plattform som är mer publik än den här.
Här är ett axplock av hur tongångarna har gått:
Det här var den populäraste kommentaren på SvD:bloggen. Hela femtio personer kastade sig på like-knappen.

Den här kommentaren tangerade förresten det jag var inne på här, att vilja döda debatten genom att ställa allt mot frågor om liv och död:

I morse var det någon som skrev det här (och drog paralleller till gruppen som för övrigt lade ner igår):

Förutom att det nästan är rörande att han som skrivit detta anser sig tillhöra en förtryckt grupp i samhället, så har det funnits en tendens på sistone att när vita män över fyrtio gett sig in i debatten får de snabbt höra att de just är vita kränkta män. Eftersom jag tycker att man ska argumentera i sak och fokusera på person är det ingen utveckling som jag applåderar (även om jag i smyg kan tycka att det är nyttigt att vissa får smaka på egen medicin).

Houston we have a possibility

Att vända fokus från det som ifrågasätts och istället kritisera ifrågasättandet i sig är en slug retorikmetod. Det gör exempelvis företagsledaren som kallar all kritik för problematiserande (i meningen att se problem där det inte finns några) och skapar lobotomerade medarbetare som aldrig ser problem, bara ser möjligheter! som det brukar heta i jobbansökningar.
Gnäll kan också vara en förminskande benämning i syfte att ducka för det som sägs.
Att styra så att kritiker blir associerade till något fult var något som Expressens twittrande reporter Niklas Svensson försökte sig på häromdagen. Han attackerade politikern Karin Pilsäter och ville sedan få det till att alla som inte gillade det tilltaget ställde sig bakom rattfyllerister.
Något som jag erfarit på sistone är att när man belyser företeelser som är dåliga för kvinnor ur ett jämställdhetsperspektiv blir man omedelbart anklagad för att göra kvinnor till offer samt att dubbelbestraffa dem.
Nu ser jag en möjlighet. Jag kan få reda på vad syftet är med den typen av anklagelser genom att fråga dig, kära läsare: Vad vill man uppnå genom att använda sig av resonemang som de jag nämner här ovan? Vet du?

De tre mest urvattnade råden.

3: "Gör bara sånt du tycker är roligt!" 
Det här kan vara det mest verklighetfrånvända av alla råd. Väldigt få människor här i världen kan försörja sig på att spela SongPop, shoppa dyrt smink och se på HBO-serier.

2: "Drick mycket vatten och sov minst åtta timmar!" 
Alltid sagt som skönhetsråd av någon som är så vacker att man känner att oavsett om man drack upp hela Titicacasjön och sov tretton törnrosasömner så skulle man aldrig ens komma i närheten.

1. "Var bara dig själv!" 
Välment uppmuntran av någon som med all säkerhet gör anspråk på epitetet "socialt monster". Men om man är sig själv när man står tyst i ett hörn och möjligen vågar prata med dem man redan känner kommer man aldrig göra succé med denna metod.

När kvinnor hejar på sina förtryckare

Det finns ett antal Facebookgrupper som under mantrat "Man kan skämta om allt" gör inlägg som är gravt kränkande mot grupper som invandrare, muslimer, homosexuella, tjocka, svarta, fula, handikappade och kvinnor. Det stående bemötande mot kritik är "Har du ingen humor, eller?" och så anklagar man ifrågasättaren för att förespråka censur.
Att det finns män som finner någon slags ventil i att hö-hö:ande kommentera och lajka kvinnoförnedrande "skämt" kan jag, om än aldrig på en miljon år respektera, så i alla fall förstå, men att det finns ett ganska stort antal kvinnor som gör samma sak, det är så otroligt deprimerande.
Här är ett exempel:

"Sååå bra!! och "haha" från kvinnor.

 När det postas en skojig parlör som den här:

...behöver man inte leta länge för att hitta kvinnor som vill bekräfta roligheten i det hela med uppmuntrande utrop:

När det här läggs upp:

Är Annika med flera redo att säga det här:

Här har Elin en lista som hon vill dela med sig av:

Men det där var bara en västanfläkt jämfört med de värsta inläggen på den här sidan.
Någon som heter Amanda drar sig inte för att ta strid:

Vad är det hon drar en lans för? Jo, den här bilden:

Finns det någon annan av de kränkta grupperna som känner en sådan iver att heja på sina förtryckare? Jag tvivlar på det.

Vad hände med Darins "Strangers in the Night"?

När Darin och Sylvia Vrethammar sjöng duett i sista avsnittet av Så mycket bättre trodde jag att deras version av Strangers in the Night skulle bli en stor hit och att Darins väg som crooner à la Michael Bublé var utstakad. Men vad hände? Inte ett skit. Jag har inte hört låten en enda gång sedan dess och den finns varken på iTunes eller Spotify. Är inte det väldigt synd på dessa smörslungade ärtor?

Nu ska det bli mer rock'n'roll i mitt liv!

Om att sitta i soffan med en filt över knäna, klappa en katt och läsa de här kan räknas som rock'n'roll.

De här fick jag av Johan idag. 

Man ser det man vill se

Som jag berättade igår skrev jag en artikel som det blev ett jävla liv om. Det var en analys av den här bilden från SVT:s sportpanel i morgonsoffan:

En ögonblicksbild som många tyckte sa mycket om samspelet mellan män och kvinnor, hur de tar plats respektive gör sig små, och som därför fick tusentals delningar i sociala medier på några timmar. 

När citat från min artikel togs upp av SvD:s Maratonbloggen, däremot, då var det ett helt annat fokus bland dem som kände sig manade att kommentera. Istället för att vilja se det många sett i bilden hette det mina intentioner var att:

• Gå till attack mot Jennifer Wegerup (den kvinnliga sportjournalisten i soffan) och göra henne till ett offer.
• Förbjuda män att sitta med benen isär.
• Plus att jag inte förstår varför män av anatomiska skäl MÅSTE sitta med skrevande ben.

Väldigt få av kommentatorerna ville inse att det fanns en kärnfråga i resonemanget, att det i traditionellt mansdominerade (som både sportjournalistiken och min egen reklambransch är) finns starka strukturer och att denna bild kunde säga något om dessa. 

Så är det nästan undantagslöst när ett känsligt ämne ifrågasätts. Att majoriteten av mottagarna hakar sig fast vid det argument som stärker deras tes – när det är en tes de älskar att rasa över. 

Därför tycker jag att det var strongt av Janne Josefsson att i Uppdrag Granskning ifrågasätta något av det mest laddade som finns. Barnfattigdom.
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:

• Hatar barn.
• Hatar fattiga.

Och mycket riktigt, inom loppet av någon dag hade de Uppdrag Granskning-kritiska kokat ner sanningen till: Janne Josefsson hävdar att det inte finns någon barnfattigdom! Man ser det man vill se. 

När Allt faller hade en scen där "Jonas Gardell" (inom citationstecken, eftersom han spelar en skruvad version av sig själv) gjorde en stand-up där han skämtade om diskoteksbranden slog Aftonbladet genast på stora trumman om hur osmakligt detta var. En stor del av befolkningen tror nu att den otäcke Gardell helt rått hånade offren, när alla som sett serien vet att själva poängen med den scenen var att en tjej som var med när det hände och vars kompis dött i branden kom och satte Gardell på plats med besked. 

Men om man tar in nyanser och verkligen vill förstå vad det är som händer och sägs kan man ju inte kanalisera sin frustration och får inte lika många tillfällen att säga "Kolla vad den här idioten har sagt!". Därför ser man det man vill se och läser ut det man vill läsa. 

Ett återbesök på de gamla könsplaneterna

Ibland inbillar man sig att det där gamla tramset om att män är från Mars och kvinnor från Venus är överspelat. Att vi kan leva sida vid sida med förståelse och respekt för varandra och att olikheterna inte polariserar oss på två olika planeter. Tyvärr känns det inte alls så när man går in på Tidningskungens hemsida och klickar på "Kvinna" respektive "Man".
Då ska vi se vad vi hittar på damavdelningen:

(klicka på bilden för förstoring)

Jo, vi kvinnor är otroligt enkelspåriga. Vi vill göra oss vackra, träna oss snygga, gifta oss och få barn. Och avsluta med att skvallra om kändisar. Så mycket mer är det inte.

Männen då, hur är det hos dem?

Män är mer mångfacetterade och ... kåtare. De har humor, stil, är sköna och när en man tränar är det för att kunna betvinga en ung blondin med sina spelande biceps. 

I alla fall om man får döma av hur tidskrifter säljs in till oss.

Och apropå genustänk, igår skrev jag en artikel för Ajour om en bild som kunde indikera mansförtryck inom sportjournalistiken. Idag kommenteras den på SvD:s Maratonbloggen och man kan lugnt säga att det triggade igång en shitstorm av haters.

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

Har du inget viktigare för dig än att läsa det här?

En kampanj som diskuteras flitigt just nu är Försvarsmaktens senaste. Man visar upp ett antal samtidsfenomen av de mindre ärofulla slagen, som att plåta sin frukost och att vara en surdegshipster, ställer frågan "Vad håller du på med?" och jämför det med viktiga arbeten man kan uträtta via Försvarsmakten. Jag tror att det är ett igenkänningsgrepp som kan träffa mitt i prick på den mottagliga delen av målgruppen och egentligen borde man väl vara nöjd så. Det är ju det en rekryteringskampanj går ut på.
Men det finns ändå något som gnager lite i mig och som får mig att tänka på ett fenomen jag avskyr hjärtligt och innerligt. Argumentationen tangerar ett förmätet sätt att döda diskussioner som många ägnar sig åt på Twitter. Jag pratar om: "Hur kan ni diskutera Per Gessles frisyr när barnen svälter ihjäl i Somalia?". Eller "Ehhh, ni tjafsar om Solsidan, sist jag kollade fanns det fortfarade krig och tortyr i världen???". Att göra sig till en bättre människa genom att tala om att det man ägnar sin energi åt inte är något avgörande för liv och död. Och i det nålsögat är det inte mycket som slipper igenom.
Det här gör inte att kampanjen blir sämre, det får mig bara att känna att den endimensionella världen vill i alla fall inte jag ha. Jag tror det finns tid och rum för både fånerier och seriositet. Och att även den som säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer kan få gilla att sortera sina böcker i färgordning.

Bloggistisk startgas

För några dagar sedan startade Fredrik Wass på Bisonblogg utmaningen #Blogg100. Trots att mitt obstinata jag protesterar när jag ser ordet "Regler" och min individualistiska sida fördömer mig för att slappt följa med strömmen tänker jag hänga på. Jag kan behöva en dos startgas för att komma tillbaka till att formulera tankar som överskrider 140 tecken och dessutom har jag tid just nu, så det passar mig väldigt bra att lova att göra ett inlägg om dagen i 100 dagar. So help me God.
Vad kan du vänta dig att få läsa om ifall du hänger med mig genom den bistra vintern, via den den spirande våren ända fram till maj (ljuva tanke!)?
- Jo, du får hänga med på resan mot en ny arbets... situation.
- Jag kommer säkert reflektera över reklam.
- Debattinlägg om aktuella ämnen.
- Recensioner av populärkultur, företrädelsevis tv-program.
- Tips på intressanta grejer som händer på andra platser av nätet.
- Referat från spännande drabbningar på Twitter.
- Mat.
- Ett och annat rasande över ojämlikhet mellan könen skulle jag tro.
- Träning (so help me God, även här, please!).
- Skojs och trams.
Äsch, det blir nog precis som vanligt, med andra ord.

En krans till blev det.

Pysslet fortsatte och idag framställde vi den här kransen som ska bli en tack-för-lånet-present till en granne. Och ja, det är riktiga äpplen, även om de ser väldigt plastiga ut. Och nej, det är inte en prislapp, det är en "God Jul"-tag.

Jamen, jag får väl julpysselblogga, dårå.

Som du eventuellt vet, så har jag inget jobb att gå till på dagarna för närvarande. Därför har jag tillfälle att ägna mig åt att julfixa med betydligt större inlevelse än normalt. Det kalla vädret och det ymniga snöandet har inte direkt minskat inspirationen. Dessutom är jag i det gynnsamma läget att jag bara behöver förse Frida med material och agera Creative Director så sköter hon själva pysslandet med den äran. Så här har det gått hittills.
Jag köpte två naturella grankransar.

Så gjorde Frida en dörrkrans som blev så här:

Och en som blev så här:

Hon har även gjort en girlang à la flaggspel.

Och några fina renar.

Och så har jag bakat två sorters lussebullar och konstaterat att hela svenska folket fortfarande har Arlas kampanj från det fettskyende åttiotalet intatuerat i hjärnbarken. Den som gick ut på att Kesella skulle ge saftigare lussekatter. Punkt. Kesella är ett substitut för dig som inte vill använda så mycket smör i degen. Inte något som gör all slags saffransdeg saftigare. 

Så här blev mina, bakade helt utan Kesella och svingoda, om jag får säga det själv.

Att kalla en spade en spade

När andra vräker på med guld och platinum tar SJ fasta på den svenska folksjälen, på Landet Lagom och är noga med att du inte ska tro att du är något. 

Ingen kan anklaga deras bonusprogram för att bygga luftslott i form av förväntningar på upplevelsen.

Jag är uppsagd.

Branschen som jag har valt präglas ofta av tvära kast, det är inte ovanligt att man får vara beredd på att ställas inför helt nya situationer med relativt kort varsel. Och det är just så min realitet ser ut just nu. På grund av arbetsbrist är jag och två andra kreatörer uppsagda, på fredag jobbar jag min sista dag på CP+B och efter det är den arbetsmässiga delen av mitt liv ett diffust töcken. Eller ett oskrivet blad, om man hellre vill se det så.
Lyckligtvis ligger julen som en krockkudde mellan mig och den bistra verkligheten. Den kommer jag att tillbringa omgiven av allt som är mysigt, gott, snällt, roligt, bekvämt, välsmakande, bekant, gosigt och mjukt. Helt enkelt i komfortzonens själva epicentrum. Det är för övrigt en zon jag befunnit mig lååångt ifrån i ett och ett halvt år nu, vilket har varit enormt lärorikt.
Men om du har något kul förslag på vad jag kan hitta på efter jul är du mer än välkommen att maila mig på adressen du hittar i spalten här till höger. Eller kontakta mig i någon av mina andra sociala kanaler.
Jag må vara en smula stukad just nu, men jag är övertygad om att även det här kommer att leda till något vettigt på sikt. Bara för att det är en klämkäck klyscha behöver det ju inte betyda att den inte är sann: förändring är bra.
Så hej, du okända framtidsscenario. Välkommen hit, jag tror vi ska ha mycket skoj tillsammans du och jag.

Inkvoterad i juryn?

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: "How come your country always send women?". Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: "How come my country always send men?".
I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.
Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?
När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: "Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar".
Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.
Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig "How come..," och så vidare.
Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

Exile on Le Croisette.

Det där med att jag skulle blogga under min vistelse i Cannes gick så där bra. Var det inte dålig uppkoppling så var det tids- eller energibrist som satte käppar i mitt planerade uppdateringshjul. Därför tänkte jag att jag skulle göra ett sammanfattande inlägg så här i efterhand. Men eftersom det är midsommardagen behöver jag samla kraft lite till, och mäktar bara med att berätta om ett specifikt minne idag.
När juryarbetet var över flyttade Johan (som var med mig) och jag från hotellet som Cannes Lion-organisationen stod för till en villa som CP+B hyrt för sina Cannesbesökande medarbetare. Man paxade helt enkelt ett rum och visste inte riktigt vilka som flyttade ut och in ur de andra rummen. Det var svenskar, engelsmän och amerikaner som kom och gick. När jag kom ner i köket i torsdags stod det en lång, ranglig kille med truckerkeps, pilotsolbrillor, rocktisha, tatueringar och långt stripigt hår vid köksbänken. Han gnagde på en baguette och hade en cigg i näven. Brödtuggorna sköljde han ner med rosévin och på den gamla CD:n snurrade John Lennons "Instant Karma!". 
"Hi, I'm Ben from London" hälsade han och aldrig har jag känt mig mer som om jag var med när Rolling Stones spelade in "Exile on Main St." i en villa på Rivieran och levde rock'n'roll-livets dekadenta dagar. 

Tisdag.

På midsommarafton 2007 spöregnade det hela dagen och jag led av en svår posttraumatisk depp eftersom mitt juryuppdrag var över och jag var hemma i Sverige igen. "Det var det roligaste jag varit med om, och nu är det över" tänkte jag medan jag grodhoppade lite håglöst mellan regnpölarna.

Därför var min lycka dubbel när jag tidigare i år fick frågan om jag ville sitta i juryn för Cannes Lions en gång till. Jag kände då att jag kunde fokusera helt på det roliga och intressanta i uppdraget och inte behövde lägga någon energi alls på att vara nervös, för jag visste att det faktiskt inte fanns något att vara nervös för.

Samma självkänsla hade jag när jag packade. "Jag vet vad jag trivs i, jag behöver inte göra mig till något jag inte är" tänkte jag och packade ner en garderob som nästan uteslutande bestod av väl ingångna plagg från våra vanligaste kedjeföretag.

När planet landade i Nice igår såg jag fram emot att få känna mig VIP för en gångs skull, eftersom jag visste att det skulle stå någon med en skylt med mitt namn på och möta mig i ankomsthallen. Olyckligt nog tajmade jag inte min ankomst med den personens och när hon väl kom låg lappen med mitt namn på bakom de andra hon var där för att plocka upp. Fan! 

Det visade sig att jag skulle dela taxi med en annan svensk jurydeltagare och sekunden hon satte sig i bilen var den där självsäkra känsla jag byggt upp över min garderob spårlöst borta. Plötsligt blev jag ohyggligt medveten om hur fållen på det där H&M-linnet korvade sig och fick det att se simplet ut, hur illa mina avklippta jeans satt och hur extremt ostylish min noppiga kofta var. Och mina Minnetonkas som jag gillar så mycket, de är förmodligen såååå 2006. 

På kvällen igår samlades jag med de andra medlemmarna i min jury (Promo & Activation som den heter) för att gå på en välkomstmiddag på det flotta Carlton Hotel och då var situationen intressant nog helt annorlunda. De andra var uppseendeväckande nedklädda i flip-flops, bermudas, urtvättade t-shirts och jag kände mig som en glamorös überfashionista i min svarta klänning med fransar och kilklackssandaletter. Det är ofta så, när man träffar den verkliga eliten är de påfallande lite upptagna med att bekymra sig över hur de tar sig ut. Jag ska försöka bli mer som dem. Lite. 

Annars har jag haft en lång men rolig dag i palatsets mörkaste rum. Jag har bedömt ungefär 250 bidrag och blev bara utsläppt i solen i en halvtimme för en snabb lunch. 

När jag kom till hotellrummet blev jag så trött så jag tänkte att jag bara skulle gå ner till någon smörgåsbutik och köpa med mig något att äta på rummet. Men i hissen mötte jag min australienskirländske jurykollega Steve, så han, australiensaren Matthew och jag gick till ett pizzaställe och hade en väldigt kul middag. Efteråt anslöt några fler och vi gick till en bar med storbilds-tv och såg lite av matchen mellan Tyskland och Holland. 

Nu ska jag strax släcka lampan och sova, jag misstänker att jag kommer att ha intressanta drömmar, för förutom att bedöma 250 bidrag har jag sett ungefär lika många casefilmer. 

Mitt rekonstruerade VIP-moment.

Så här tänkte jag.

För ganska exakt fem år sedan åkte jag till Cannes för att vara med i juryn och i och med det startade jag den här bloggen. Eftersom jag nu är i samma situation tänkte jag dokumentera min tid här via samma kanal. For old times sake. Och för mitt eget minne skull. Häng med om du vill.
Just nu sitter jag på mitt halvmuggiga rum på Eden hotell och har just ätit frukost tillsammans med den finska jurydeltagaren Minna. Om tio minuter ska vi samlas i lobbyn för att ta oss vidare till palatset där juryarbetet äger rum. Idag, den första arbetsdagen, kommer vi att delas in i grupper som i sin tur tilldelas olika underkategorier att beta av för att så småningom komma fram till en shortlist. Först på fredag kommer vi att jobba alla tillsammans och inte sitta i grupper.
Men nu måste jag skynda mig ner till de andra.

Ge tillbaka FB-flödet till dina "vänner".

Tycker du också att Facebook har blivit mindre kul på sistone? Är du inte heller så intresserad av att halva ditt flöde består av solnedgångsbilder och bebisporträtt som fullkomligt okända personer postat? Eller kommentarer på inlägg skrivna av någon du aldrig hört talas om? Och detta bara för att en av dina FB-vänner "gillat" eller kommenterat ett inlägg som inte rör dig.
Jag har klurat ut hur man ändrar på detta och får tillbaka ett flöde som handlar om dem du valt att ha som FB-vänner. Det är ganska pyssligt men så här går det till:

Det måste göras från datorn.

Det måste göras för varje enskild Facebookvän.

Du måste hitta ett sådant inlägg där din FB-vän gillat eller kommenterat något som en icke-FB-vän gjort. Det funkar inte med vilket inlägg som helst. 

När du hittat ett sådant klickar du på den lilla pilen som ligger längst upp till höger i inlägget. Då kommer det upp en sådan här ruta:

Då markerar du det sista alternativet:

Klart!

Det återstår att se om detta även avspeglar sig på flödet i telefonen, men det förutsätter jag att det ska göra.

UPDATE! Ylva har ett ännu bättre förslag för hur detta kan åtgärdas. Läs första kommentaren till det här inlägget.

Kritikerkritik och den politiskt korrekta humorn.

För ett par veckor sedan var jag på Filip och Fredriks "Jakten på den försvunna staden". GP gav den två njugga fyrar och talade om pubertala under-bältet-skämt. Något säger mig att Ulla Sandström, som GP skickat dit, inte direkt tillhör duons fanbase, för i mitt tycke (samstämmigt med i princip alla andra som recenserat showen)  var det en helt enastående bra föreställning. 
Igår var jag på Özz Nûjens "Dålig stämning" och trots att jag aldrig sett något han gjort tidigare som jag blivit imponerad av tänkte jag att alla hyllande recensioner föreställningen fått måste betyda någonting. Ett recensionscitat: Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
Men allt eftersom showen fortgick blev jag mer och mer häpen över att majoriteten av publiken vred sig av skratt åt skämt som jag tyckte var makalöst simpla och helt enkelt inte ett dugg roliga. Och de delar som skulle vara allvarliga, viktiga och berörande var för mig bara platta och banala. 
När jag idag lyssnade på det senaste avsnittet av Kristoffer Triumfs ypperliga podcast "Värvet" satte Henrik Schyffert ord på mina tankar:  Det är så lätt att lura journalister att det ska vara bra. Det är så jävla enkelt att få höga betyg i stand-up. Det är bara att ha lite genusprat, nåt antirasistiskt eller lite politiskt. Då kommer det en tant från DN och säger att det är ”Lenny Bruce”. Ingen har lyssnat på Lenny Bruce, ingen gillar Lenny Bruce, men så ska stand up vara, har de fått för sig. Det svåra är inte att säga något vasst politiskt, det svåra är att få tvåhundra fulla tanter från Länsförsäkringar att skratta klockan elva en lördagskväll i Västerås. Att klämma in någon smart grej om att Jimmie Åkesson är dum i huvudet, det kan en apa göra. Men de tycker ändå att det är det som är det fina. Men det är det inte, det är det andra som är det fina. 
Visserligen visar han prov på ett rent och skärt tantförakt (som säkert skulle inkludera även mig) men i övrigt har han så himla rätt. Humor och politisk korrekthet är som eld och vatten. Om Jesper Odelberg inte är rolig är han inte rolig, även om han är CP-skadad. Och vice versa.

Ur DN:s recension. 

Någon som kommer ihåg vad det här betyder?

Vi håller på och renoverar sovrummet. Tömmer utrymmen på gammalt mög och hittar bortglömda grejer. Idag hittade vi den här slipsklämman från åttiotalet. Jag hoppas att Johan aldrig har burit den på allvar, för den kan vara något av det vidrigaste som kommer från detta årtionde. Och det vill inte säga lite med ett decennium som producerat såväl Baltimora och neonfärgad make up som snötvättade pösjeans. 

Kommer du ihåg vad bokstavskombinationen YCDBSOYA stod för?

Korsordsskräck.

Vem hade kunnat ana att korsordstidningar skulle bli den nya källan till isande bottenlös skräck? För jag har i alla fall inte sett mycket som överträffar det här i läskighet.

Det var ju förresten Pernilla som beskrev Freddie Wadling med orden "Har aldrig sett hans ”storhet”, jag blir mest rädd när jag ser och hör honom". Tack detsamma, Pernilla. 

MAD-poesi

När jag rensade förråd hittade jag även ett maskinskrivet papper med dikter som jag skrev i fjortonårsåldern. Naturligtvis kunde jag inte ta diktskrivandet på allvar, utan skrev med en otroligt pinsam insändarsidan-i-Svenska-MAD-anda, under pseudonymer som Karl Kalaspuff och Blanka Svinkoppa. Så här var två av dem:

Nästa gång
Man hade sagt mig
Ja, man hade sagt mig att livet var svårt
Därför förstod jag ej detta
Detta som var konstant angenämt och oförtrutet roligt
Vända du, sade man mig. Din dag nalkas snart
Den frätande lukten sved i ögonen
Jag står kvar, väntande
Väntande på nästa gång

Sanning
Sanda gångarna till ditt allra innersta
Din tapperhet inser snart sin begränsning, ändå
För det är sant det du sa
–Vi är lika goa kålsupare, allihopa
Men jag såg på ditt sätt att hålla huvudet
Att det var sanningen du sökte
Sanning, och du skyr inga medel
Du kämpar dig igenom den ofrånkomliga snårskogen
Is i magen

Hur jag började som copywriter.

Jag tömde ett förråd förra helgen och då hittade jag ett föredrag som jag höll för copywriterstudenterna på IHM när jag var 26 år. Så här löd första delen av det:

"När jag gick i åttonde klass fick vi i uppgift av vår lärare att ta reda på så mycket vi kunde om något yrke vi tyckte verkade intressant. De flesta valde att undersöka mer traditionella yrken, som sjuksköterska, lärare, målare och lokförare, men jag valde något så konstigt som copywriter.
Efter att ha intervjuat folk inom reklambranschen fick jag reda på att för att ha förutsättningar att bli en bra copywriter krävdes följande egenskaper:

• Känsla för det svenska språket och dess möjligheter. 
• Nyfiken och intresserad av att lära sig mycket om vitt skilda ämnen. 
• Förmåga att arbeta i grupp. 
• Idérik och kreativ. 
• Analytisk. 
• Allmänbildad. 

När jag några år senare faktiskt började arbeta som copywriter insåg jag snabbt att det var andra egenskaper som var ännu viktigare för att kunna lyckas och göra karriär, nämligen: 

• Man skulle vara man.
• Man skulle vara mellan 28 och 37 år.
• Man skulle ha skäggstubb. 
• Man skulle ha glasögon (helst med blå bågar) /här visade jag en bild på Bosse Rönnberg/
• Man skulle ha jobbat i femton år som copywriter.

Som nittonårig flicksnärta med kontaktlinser och gymnasiekompetens insåg jag att jag skulle ha svårt att uppfylla majoriteten av dessa krav, men skam den som ger sig. 

Att säga att jag började arbeta som copywriter är dock att gå händelserna i förväg. Genom kontakter (naturligtvis) hade jag fått jobb direkt efter gymnasiet som assistent/hjälpreda/alltiallo på det som då var Göteborgs största reklambyrå. Det var i mitten av åttiotalet och tiderna var betydligt mer gynnsamma än idag. 

Efter att ha kokat en ansenlig mängd kaffe, lånat fotorekvesita i diverse butiker, varit kameraslav, eftersom jag varit dum nog att lära mig reprokameran, och korrekturläst 84-sidiga kataloger var jag på god väg att tänka att reklambranschen inte var något för mig. 

Men så kom vändningen när någon äntligen insåg vad det var jag passade för. De där 84-katalogerna var julkataloger för Järniabutikerna. Och någon skulle ju skriva alla produkttexter om "elvisp med tre hastigheter och degkrokar. För 298:- Nu 175:-". Eftersom detta inte var någon högprioriterad uppgift hos byråns övriga copywriters så gav de utan vidare den uppgiften till mig. 

När jag nu väl fått en copyuppgift gav jag mig inte förrän jag lagt mig i så mycket att jag fick börja mer än produkttexter för Järnia. 

Om hälsokostpreparat.

Och pensionärskläder. 

Till slut hade jag nästlat mig in tillräckligt mycket för att börja skiva för KappAhl. Eftersom även KappAhl-annonserna hade produkttexter tyckte man att man kunde ha nytta av mig där. När jag jobbat enbart med KappAhl i kanske fyra månader sa den ordinarie copywritern upp sig och slutade. Plötsligt stod lilla jag där med copyansvaret för ett konto värt 65 miljoner. Men så kunde det ju inte fortsätta, det insåg både jag, KappAhl och byrån jag jobbade på. 

Så ganska snart började en ny copywriter som hade både skäggstubb och blå glasögon. Vi skulle ta oss an uppgiften tillsammans. 

Vi lyckades faktiskt så bra att vi blev fällda av marknadsdomstolen, fick ett vite på 50 000:- och hamnade i boken om marknadsföringslagen.

Att ha KappAhl som en av sina första kunder var nästan oförskämt bra. Jag lärde mig verkligen enormt mycket på det. Jag fick jobba i många olika medier, dagspress, populärpress, DR och utomhus. Jag fick lära mig att tala till många olika målgrupper, från tonåringar och barnfamiljer till pensionärer. Vi fick omedelbar respons på om våra annonser hade fungerat eller ej, dagligen kom rapporter om försäljningen av annonsplagget i landets samtliga butiker." 

Gott nytt år, förresten! Jag kan inte lova att jag ska bli en mer flitig bloggare än jag varit under slutet av 2011, men jag kan lova att jag ska försöka. Tack för att du fortfarande läser!

När kvinnor kallar framgångsrika kvinnor för "bråkiga".

I dagarna har affärstidningen för kvinnor Passion for business (någon har tänkt "passion är kvinnligt, vi lägger till det till ordet business så har vi det perfekta namnet för att tilltala the ladies i affärsvärlden") utsett Sveriges bråkigaste kvinna. I år blev det Anna Serner, en kvinna jag kommit i kontakt med när hon var VD för Sveriges Reklamförbund och funnit vara synnerligen kompetent, trevlig och handlingskraftig.  Således hade jag inte haft några som helst synpunkter på om hon (som numera är VD för Filminstitutet) utsetts till Sveriges mest handlingskraftiga kvinna. Däremot har jag stora problem med att man av någon obegriplig anledning vill kalla henne för Sveriges bråkigaste. Speciellt när jag korskör denna nyhet med att SR nu lägger ut vissa program, exempelvis Ekots Lördagsintervju på Spotify. Där kan du svart på vitt se att det verkliga etablissemanget, det vill säga de som intervjuas här, består till ungefär 80% av män. Tror någon att det blir en merit i det verkliga etablissemanget att kvinnors handlingskraft benämns som "bråkig"? Blir det lättare för framgångsrika kvinnor att få nya anställningsmöjligheter när de är placerade i bråkstakefacket? Nej, knappast.
Än värre blir det när man läser hur Passion for business själva definierar vad de menar med bråkig, nämligen "att gå före, stå upp för sina värderingar, lägga ned engagemang i sitt arbete och våga säga vad man tycker". Tack som fan Passion for business för att ni skapat ett pris som går ut på att tala om för näringslivet att kvinnor som lägger ned engagemang i sitt arbete är bråkiga. 

Kvällen när dricksen blev överkurs.

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom  den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?

Samtidigt på Åhléns.

Nu är det Hallojul igen. Tiden då döskallar och tomtar står skuldra vid skuldra. 

Dårligt uppshoppade kändisar.

Häromdagen läste jag på Dagens Media om den nya publikationen Pappa Magazine och möttes av en Markus Birro-liknande figur på bilden av framsidan:

Birroliknande, alltså, för karln är ju photoshoppad bortom sans och vett. Jämför med en "riktig" Birro:

Här borde det finnas uppslag för en ny blogg eller Facebooksida, vi skulle kunna kalla den Dårligt uppshoppade kändisar, som en hommage till både den här FB-gruppen och den här bloggen. 

I Birros fall kanske det är lite lättare att förstå hur de överambitiösa photshopparna resonerat, men hur långt överstyr retuschtänket gått förstår man när man ser det här omslaget:

Med en till oigenkännelighet bortsuddad Izabella Scorupco som utan retusch (annat än den som finns i en avancerad sminkväska) är så här andlöst vacker:

Att omslagsbilder och andra mode- och kändisfoton är tillfixade är förstås allt annat än nytt, men när man är så rädd för naturliga skavanker att man tar bort själva personen på kuppen, då blir det både absurt och väldigt komiskt på samma gång. På en spegel av djup tragik.

Apropå photoshoppade magasinsbilder, minns du när Demi Moore var med på Magazine W:s omslag och var helt sensationellt slank:

Men, vad är grejen med den märkliga höftlinjen precis ovanför "R":et i MOORE?

Det visade sig att man helt enkelt tagit det säkra för det osäkra och monterat 49-åringens huvud på en annan kropp:

Så nästa gång du ser dig i spegeln och är missnöjd över något, upprepa följande för dig själv:

"Jag är också felfritt vacker. Med lite hjälp av Photoshop."

Marcus Birro, Magazin Pappa, Photoshop, Demi Moore, Izabella Scorupco