När lejonet på Gripsholm hamnade på en stjärnkudde.

När jag bläddrade i en inredningstidning häromdagen upptäckte jag att det finns ett hemtextilvarumärke vid namn Gripsholm Organic Collection som använt sig av en stiliserad variant av lejonet på Gripsholms slott i sin logga.

Självklart har de använt lejonets lite mer imponerande profilbild som någon slags förlaga:

Men visst hade det varit väldigt charmig om de istället byggt loggan på lejonet ur den här vinkeln?

Men den kanske de sparar till någon barnkollektion?

Sedan upptäckte jag att det ingår något annat som ligger mig varmt om hjärtat i kollektionen, nämligen stjärnkuddar.

Jag vet inte att man kan säga att cirkeln är sluten, kanske bara att jag bloggat om så många vitt skilda ämnen att det börjar bli rundgång.

Fredriks musikaliska pappaledighetsprojekt.

Som du kanske vet är mina ord inte till salu. Det är ingen idé att skicka grejor till mig eller be mig att skriva om ditten eller datten mot någon ersättning eller tjänst. Jag skriver bara om sånt jag tycker är roligt att skriva om. Punkt slut.
Därför hade jag aldrig skrivit ett enda ord om min kollega Fredriks musikaliska pappaledighetsprojekt om jag inte tyckt att det var väldigt spännande eller om jag inte ansett att han (och hans bror) var ruggigt bra.
Men eftersom jag tycker det, berättar jag mer än gärna att det han ska göra är att under sin pappaledighet, som sträcker sig fram till nyår, är att skriva fem låtar. Och att han har målsättningen att få framföra någon av dem i teve. För att få denna ambition att infrias har han startat bloggen Hellobrother, där han skriver väldigt trevligt om hur processen fortgår. Nu har han precis fått till sin första refräng.
Visst vore det roligt om vi fick se Fredrik och hans bror live i något omdömesgillt teveprogram? De platsar där, det är det inget snack om. Gå in på Hellobrother och kolla själv om du inte tror mig.

Snabbare än jag vågat hoppas på.

För en dryg vecka sedan skrev jag ett inlägg som jag trodde var kanske ett av de minst intressanta jag producerat någonsin. Det handlade om hur ful och tafflig beläggningen på Kungsgatan i Göteborg är.
Gissa om jag blev förvånad när jag på min sedvanliga promenad från bilen möttes av det här anslaget:

Och lite längre ner såg det ut så här.


Och nu berättar GP att de asfula betongplattorna ska ersättas med granit och att precis det jag gnällde över kommer att åtgärdas.
Det kallar jag handlingskraftigt och snabbt agerande!

Appendix till gårdagens träningsinlägg.

Även om jag inte gjort några större framsteg, har sommarens 20 tillryggalagda löparmil gjort att jag fått en aning mer styrsel på min röv.
När jag skrev något i den stilen på Twitter fick jag kommentaren: Du som har ett sådant vackert språk ska väl inte använda ord som "röv"?
Jag har tänkt på det sedan dess och kommit fram till att röv nog är ett av mina favoritord.

Maxpuls och minimial uthållighet.

Jag har tränat ovanligt mycket på sistone. Sedan den fjärde juli har jag sprungit nästan tjugo mil. Snart har jag avverkat hundra mil tillsammans med min Nike+. Det är mycket med mina mått mätt.
Det är dock inga stora framsteg jag gör. Som jag har pratat om förut har jag universums sämsta träningssjälvförtroende och kommer nästan aldrig till några avgörande genombrott. Min utgångspunkt har alltid varit: Vadå pressa sig själv? Är man trött så är man. Och det får man faktiskt respektera! Men jag kämpar på ändå.
Ibland när jag ser någon springa riktigt uselt tänker jag att det förmodligen så jag ser ut. Och så nojar jag över att alla kanske pratar bakom min rygg och säger "Kolla vad patetisk hon är med sin löpning! Så fjösigt som hon springer kan hon lika gärna låta bli."
Förra veckan fick jag en jättefin pulsmätar- och whatever-klocka av Johan.
Jag fick en klocka och mer ångest.
För en sådan manick är ju till för människor som tränar på riktigt. Inte för fuskare som jag.
Trots det reggade jag otroligt nog på den sociala träningssajten Funbeat och började mäta mina prestationer ännu mer noggrant.
I ett desperat försök att jacka upp min träningsnivå tänkte jag idag att jag med klockans hjälp skulle försöka ta reda på vad min maxpuls ligger på. Jag hittade en instruktion för hur man går tillväga och satte igång. Det gick, kort sagt, åt helvete. Plötsligt stod det väldigt klart varför jag springer och springer och ändå aldrig kommer någon vart. Jag ger upp när det börjar bli jobbigt och tror att jag ska dö av ansträngning när pulsen är strax över... Äsch, jag tror inte ens att jag berättar hur låg den siffran är, för då tror du inte jag är klok.
"Vad bra! Ett förbättringsområde." sa Johan klämkäckt när jag deppade över detta faktum. Själv funderade jag just då över bästa sättet att slå ihjäl honom. Med minimal ansträngning.

Post-op

Fyra minuter över fyra igår eftermiddag fick jag ett SMS från Johan: "Allt under kontroll och alla fingrar med hem!". Hans operation var klar och en av de farhågor som funnits, att han skulle behöva kapa av lillfingret på grund av alltför skadade blodkärl och nerver, hade alltså kommit på skam. Förutom detta meddelande skickade han med en bild från operationen, föreställande första fingret av tre som karvas upp. Känsliga tittare varnas, men om du vågar hittar du den här. Och här finns en från när samma finger sys ihop.
När jag hämtat honom vid Läkarhuset berättade han, med viss stolthet, att läkarteamet aldrig varit med om någon som orkat hålla ut en vaken operation med så kallat blodtömt fält i 112 minuter. Det var så lång tid som behövdes för att de skulle hinna med alla de tre fingrarna som var värst däran, så han var motiverad.
Han berättade också att han var tillräckligt cool för att fördriva operationstiden genom att ligga och berätta för hela gänget om Jonas Crambys fantastiska grilltips och om hans Beer can chicken (laga den, den är sensationell) i synnerhet.
Men sedan, när han kom hem och bedövningen släppte, var han inte riktigt lika cool längre.

Jätte-, jätteont. Men jätte-, jätteskönt att det är klart.

En fingervisning för framtiden.

Johan har många intressen. Avancerat finsnickeri, grovhugget trädgårdsröjande, precisionsintensivt flugfiske och pillig matlagning är några av dem. En gemensam nämnare för dessa fritidssysselsättningar är (förutom en lätt nördvarning) att de kräver väl fungerande händer. Det har inte Johan. Han är nämligen drabbad av en aggressiv form av någon skit som kallas Dupuytrens kontraktion. Det gör att han, trots flera tidigare operationer inte kan sträcka ut sina fingrar på vänsterhanden mer än så här:

Högerhanden är lite bättre, men inte mycket.

Idag ska han operera den här handen och doktorn ska karva bort den bindväv som bildas runt senorna. Jag hoppas att det går sensationellt bra, så att jag kan få underbar mat, en vacker trädgård, hemfiskade öringar och ett hem fyllt av avancerade snickerier även i fortsättningen. Samt en lycklig och hobbytillfredsställd man, förstås.

Dupuytrens kontraktion,

Gatsmart?

Jag är medveten om att det här inlägget har en viss dragning åt intresseklubben antecknar och att det är sprunget ur att jag spenderar väldigt mycket tid med att gå upp och ned för Kungsgatan i Göteborg. Detta har i alla fall fått mig att störa mig oerhört på att en den mest prominenta gågatan i landets näst största stad har en beläggning som ser ut som om den är lagd av flock berusade schimpanser.


Och när man ska lappa i denna psykedeliska mosaik tar man de plattor som råkar finnas till hands. Det är väl inte så förbannat noga om det inte är samma som de övriga?

Äsch, det är bara gnälliga bloggare och andra idioter som märker att det inte är samma plattor.

Göteborg

Jag tömmer min mobilkamera, del åtta.

Just nu är jag en riktigt brakusel bloggare, men att tömma en mobilkamera kan ju vilken idiot som helst, so here we go.

Minns du hur man gjorde en ballerina av en standblomma?

Ur gästboken i "mitt" kallbadhus. Hade det inte legat i förnäma och kungatraditionstyngda Särö, så hade jag trott att den tredje namnteckningen nedifrån var ett skämt.

Ja, då var det dags igen för farbror Göteborgspolisen att hålla efter gatumusikantbuset.


Här tror man att man har en katt som har en originell handfatsböjelse, och så letar någon fram här!

Vilken Mensamedlem var det som kom fram till att det var just de här kontokorten, och inte typ Visa, Eurocard och Mastercard, som skulle funka i Göteborgs parkeringsautomater?

Mina nya, supersnabba springskor. Undrar när jag ska matcha deras springkapacitet.

Jag väntar med tämligen stor otålighet på den nya soffan.


Hemfiskat/plockat av Johan.

Just det. Så här såg det ut för bara några veckor sedan.

Andra inlägg på samma tema hittar du här här, här, här, här, här och här.

Firmafesten – As bad as it gets.

Jag läser på aftonbladet.se om svenska folkets värsta firmafester och tänker att jag har en ganska stor erfarenhetsbank att gräva ur i det ämnet.
Min allra värsta firmafest ägde rum på åttiotalet och alla som eventuellt kan känna sig träffade ska veta att dessa synder trots allt är preskriberade vid det här laget.
Partajet började i alla fall med att alla på byrån skulle bänka sig i konferensrummet där en av delägarna satte på en… porrfilm.
Vidare bjöd denna kväll på följande höjdpunkter:
– Hur en anställd höll en pys-sprutande ölburk mot VD:ns ansikte tills han var så uppretad att han skallade honom.
– Hur en annan delägare bar in overheadapparaten och satte ned den i tårtan.
– Och ytterligare en kastade ut en hatthylla genom fönstret.
– Att några arbetskamrater ägnade sig åt den skojiga sporten att kasta dricksglas i väggen.
Behöver jag säga att det var en tequilafest?
En annan firmafest, den här gången på en annan byrå och på nittiotalet, innebar att alla vi göteborgare åka upp till Stockholm för att paaarta jääärnet med kollegorna Stockholmskontoret.
Sedan skulle vi snällt ta åttatåget hem nästa morgon.
Det gjorde alla så klart – förutom VD:n som var för full för att kunna väckas.
Det var förresten på den festen jag blev presenterad för hela Stockholmsbyrån av en sluddrande chef som la armen om mig och sa: ”De här e Ulrika. Visscht e hon schnygg?”

firmafest, firmafester, reklambyrå

Kentlycka.

I fredags spelade Kent i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Av olika anledningar gav jag bort mina biljetter till Frida, Jonathan och Fridas kille Ludde. (Istället spenderade jag en magiskt stilla och varm augustikväll/-natt tillsammans med bland annat hemplockade kantareller och dito fiskade kräftor, men det är en annan historia.)
Jonathan har älskat Kent i många år och hans recension när han ringde hem var att det var "stört bra". Alltså inte "störtbra" utan "helt stööört bra".


När konserten var nästan slut var det bara en sak han saknade. Att de inte spelat hans favoritlåt "Mannen i den vita hatten". Så när den låten visade sig vara det absolut sista extranumret och han för ett par minuter fick sitta på Luddes axlar var lyckan total.
Mina vänner, det här är sann Kentglädje, och en av höjdpunkterna i Jonathans sextonåriga liv:

She´s up for a surprise.

Baserat på sin första tid hos oss kan kattungen Maggan nu dra vissa slutsatser om vad livet hos familjen Good innebär. Det man förvänta sig av tillvaron är:

- Att alla är hemma på dagarna och kan kattgosa så ofta de vill.
- Om de inte åker iväg med båten till en ö och kommer hem solbrända och saltstänkta.
- Att de flesta sover väldigt länge på morgnarna.
- Att det är oftast runt tjugo grader varmt, ibland varmare.
- Att solen går ner väldigt sent och upp vid fyrasnåret.
- Att kvällarna tillbringas på altanen, oftast med grillmat och goda vänner.
- Att dörren står alltid öppen och man kan vara ute hur mycket man vill.

Boy, is she up for a surprise! Man kanske alltid skulle skaffa husdjur i november för att inte skapa livslånga förväntningstrauman.

Hallå, alla kattexperter därute.

Vad gör man med en katt som inte är rädd för eld? Som lekfullt dribblar med ljuslyktorna på den smala spiselkransen för att sedan nyfiket tittar ner i dem så att morrhåren blir som krullade julklappssnören?


Maggan har inte fattat att en låga inte är att leka med.

Världen har blivit rubbad.

Ibland börjar hela världen prata om samma sak samtidigt. Just nu är det rubb. Alltså en torr kryddblandning som man använder på grillkött. Det kan möjligen vara Jonas Crambys fel. Alla jag tipsat om hans Ribsappalooza-inlägg har börjat lång-långsamgrilla med rubb istället för vanlig grillolja eller marinad.
Och holy shit, vad gott det blir!
Vår första, och mest lyckade, långsamma rubbgrillning gick till så här: Johan köpte en storpack av det kanske tröttaste grillköttet av dem alla – fettslamsiga karréer. Sedan rubbade han dem med den här rubben, som vi köpte förra året och knappt använt:

Köp om du hittar. Jag tror vår kommer från ICA. Och om du vill göra din egen rubb så har alltså Jonas Cramby ett recept på sitt ribsinlägg.

Sedan ställde han en liten bunke med vatten under gallret och grillade karréerna på sekundärvärme med locket på.
Länge.

Och ännu längre än han tänkt sig, för våra gäster var lite försenade.
När han tog av dem av grillen (inte gästerna, alltså, utan köttet) hade de fettslamsliga karréerna förvandlats till falla-isär-möra och fantastiskt smakfulla små köttstycken.

Succé!

Så fimpa den kläggiga groljan nästa gång och rubba torrt istället, jag lovar att det blir mycket godare.

Grilla, grillning, kött, recept, rubb, marinad

Maggan som lolcat.

Vet du vad en lolcat är? Om inte, får du Wikipedias beskrivning här:
"En lolcat är ett fotografi av ett djur, oftast katt, tillsammans med en humoristisk nerdummad engelsk text även kallad Lolspeak. Ordet Lolcat är en sammansättning av slanguttrycket lol och "cat" (katt)."
Självklart har Maggan och jag gjort en lolcat.



Och en lolcatfilm med världens snabbaste turbo-Maggan, så snabb att hon får Usain Bolt att framstå som en halt gråsugga. Hinner du se henne?


UPDATE En lolcatfilm till, där Maggan har gillrat en lömsk fälla:


lolcat, lolcats, katter, kattungar

Ett resonemang som ligger mig varmt om mjälten.

Tänk om antikens folk inte bestämt att det var i just hjärtat som kärleken bodde, utan i något annat i våra inre organ.

Då hade sångtexterna låtit lite annorlunda. Vad sägs om:
Stockholm i min mjälte, låt mig besjunga dig nuuu.
Lyssna till din galla, som veeet vad du känner.
En del av min tjocktarm kommer alltid spjälka för dig.

Eller på engelska:
I left my spleen. In San Francisco.
My kidney belongs to daddy.
Total eclipse of the lung.

Och vad jobbigt alla schlagertextförfattare hade haft:
Hur fan rimmar man på bukspottkörtel?

Några uttryck som skulle klinga på ett helt annat sätt:
Levriga hälsningar på bemärkelsedagen.
Det var så sorgligt så jag trodde att min sköldkörtel skulle spricka.
Jag har inte tunntarm att berätta det för henne.

Tänk hur det skulle bli när vi skulle rista in våra älskades initialer i ett träd:
Shit, vad jobbigt att karva fram en stiliserad tolvfingertarm!
Kalle mjälte Lisa.

Men handen på prostatan, har jag missat någon av dina njursaker?

Sommaren som hittade receptet.

Om förra sommaren lämnade efter sig en smärtsam känsla av att ha blivit snuvad, så är generositet det främsta signumet för sommaren 2010.
Generositet med sol och värme vilket innebär en hel drös av dagar som fyllts med inslag som är själva meningen med sommaren. Och med livet.
Som de här:

Snabba knopen i sitt rätta element.

Solkungen i sin tron.

Backgammonmästarna in action i eftermiddagssolen.

Det verkar helt enkelt som om sommaren 2010 återfann receptet på barndomssommarvädret. Så där fint som alla minns att det alltid var när de var små.
Och det var inte en enda regndag för tidigt.

Några av mina mest njutbara stunder denna semester har varit mina morgonspringturer och framförallt det efterföljande doppet. Ibland i ett hav som sett ut så här:

Ibland så här:

Eller till och med så här:

Njutbart i alla väder. Faktiskt.

"Kom i allihop! Vattnet är helt ljummet!"

Och en av de fåtal dagar som det inte bestod av idel solsken åkte vi och köpte en ny soffa. Hur ofattbart unga vi än är Johan och jag, så införskaffade vi vår gamla sittmöbeln samma år som Lionel Richie spelade in sin hit Say you, say me och det var poppis med Hawaiiskjortor och kilade jeans.
Nyinköpet kommer att göra den delen av vår höst som ska spenderas framför teven betydligt trivsammare, och det ser ut så här:

Bilden är alltså från butiken. Till oss kommer soffan om ett antal veckor. Hoppas jag kommer att sova lika bra i den som i den gamla.

Och så avslutar jag det här sommarbildsinlägget med en riktig sockerchock:

Fina ungdomar, vackra blommor, gullig kattunge, strilande solsken, vit klänning, böljande hår... Diabetiker varnas!

Stenåldersdildo #2?

GP med flera skriver om det fnissiga arkeologiska snoppfyndet som gjorts utanför Motala. Och efter en utgrävning av en rosenrabatt som Johan gjorde häromdagen kan vi konstatera att stenåldersmänniskorna drällde dildos omkring sig lite var som helst. Eller vad sägs om den läckra skapelsen, utförd i ett mer stenålderstypiskt material?


En eroderad penis?

Ett typiskt pausinlägg.

Eftersom jag är alltför upptagen med typiska saker som hör en hett efterlängtad kanonsommar till har jag inget nyskrivet att bjuda på. Istället bjuder jag på en liten kompott av diverse uppstekta gamla tweets som jag skrev från februari till april:















Hoppas att du har det lika sommarnajs som jag har det!