söndagen den 30:e november 2008

Folkdräkt på norska.

På onsdag ska Frida dansa folkdans med skolan i Lisebergshallen.
Som tur är har hon fått låna vår kompis Heidis norska folkdräkt (eller bunad som det heter på norsk).
Folkdräkter ligger liksom inte och dräller lite varstans, så de kan vara ganska svåra att få tag på, om man inte har en norsk kompis som äger en.
Så här fin blev hon i den:

Folkdräkt från Lillehammer. Flickebarn från Särö.

, , , ,

Ett tillrättaläggande.

I kommentarerna till mitt senaste Idolinlägg var det någon som uttryckte viss bestörtning över att jag valde fyrans ytliga talangjakt framför SVT:s mer bildade På spåret.
I själva verket valde jag både och.
Jag sparade säsongspremiären av Oldsbergs* frågesport till gårdagskvällen och kunde konstatera att det var två av mina favoritmän som vann.
Två långa, blonda herrar: Peter Apelgren och Fredrik Lindström.
Det fick mig i sin tur att tänka på att en utbredd vanföreställning är, speciellt bland Stockholmare, att Rallygänget är det tråkigaste som finns.
Därför vill jag passa på att berätta att Rally (där Peter Apelgren medverkade) är jättekul.


*På grund av det här beskriver Nemo Oldsberg i det här inlägget som "Ett av-elektroniserat köttberg i cyberskugga."

, , , ,

lördagen den 29:e november 2008

Fru Stolpe Ut.

I större delen av mitt liv har jag känt att det är snubbla på mållinjen, stolpe ut, eller någon annan trött sportmetafor, som gäller för mig.
Om det finns ett motsatsord till tävling så är det en sådan människa jag varit.
Varför ställa upp i en tävling som ändå bara kommer att leda till att alla får svart på vitt hur kass jag är? har varit min mentala inställning.
Och om jag ändå lyckats trassla mig in i något tävlingssammanhang (typ föräldradag på skolan eller midsommarlekar) så har jag alltid lyckats vara sämst när det gäller.

Ända tills den där kvällen den nittonde april tvåtusensex.
Det var Guldäggsgala och vår Glitterbok var nominerad.
Även om vi trodde jättemycket på den så var jag säker på att den på ett eller annat sätt skulle snubbla på mållinjen.
Att vi skulle snuvas på segern av exempelvis Åkestam Holsts kampanj för Mods.
Men det gjorde den inte, utan den vann och för första gången någonsin fick jag också känna mig som en vinnare.

Det känns nog som om mitt liv tog en lite annan riktning från den dagen.
Jag är inte lika övertygad om att det alltid är stolpe ut som gäller för min del.
Och därför anstränger jag mig kanske också mer sedan dess.

Jag anstränger mig så mycket att jag vågat hoppa på en Nike+-utmaning som vi har på jobbet.
Vi ska springa sammanlagt fem maror innan nyår och började i september. (Jag vet, jag har tjatat om det otaliga gånger förut.)

I morse sprang jag en mil, och när jag kommit åtta kilometer bestämde jag att nu fan ska jag klocka in under en timme.
Något som jag aldrig lyckats med förut.
Eftersom jag sprungit de inledande kilometrarna så där långsamt som bara jag kan, speedade jag upp ordentligt för att hinna.
Om någon var på hörbart avstånd de sista hundra metrarna av rundan trodde nog vederbörande att det pågick en inspelning av någon maffig p-våffla vid gamla Säröbanan. Så mycket ansträngde jag mig (snittid för sista kilometern: 4,54).
När damen i podlurarna förklarade att jag avverkat en mil, tryckte jag triumferande på knappen som stänger av mätandet och berättar hur det gått.
Flåsande och stånkande lyssnade jag på vad hon hade att säga.
Jag hade sprungit en mil på tiden en timme och en tiondels sekund.
Förmodligen är det den högre maktens sätt att säga att jag fortfarande är Fru stolpe ut.

Det kanske egentligen är ganska imponerande att lyckas missa måltiden på milen med en marginal som hör hemma i hundrameterslopp?

Dagen när jag började promota en PC.

"Det var då ett jävla tjat om den där Tyskungen, har inte han fått nog med reklam nu när han gått och vunnit Blogg-SM och allt?!." kanske du tänker när jag nu drar upp ovan nämnde bloggare igen.
Det kanske han har, men jag satt precis här och grinade en skvätt över ett foto som föreställer ett midsommarfirande Tyskungen var med om en gång för länge sedan.
Det finns i ett inlägg där han beskriver hur personerna på bilden, en efter en, försvunnit från jordelivet på grund av olika hemska sjukdomar.
Han gör det för att han vill auktionera ut datorn han vann i Blogg-SM och donera pengarna till Hjärt- lungfonden och Barncancerfonden.
Och den lilla blogghoran återfår sin förlorade (?) heder.
Så om du behöver en schysst, bärbar dator kan du lika gärna gå in här och bjuda på Tyskungens.
Det är nästan så att till och med jag hade kunnat tänka mig att köpa en PC, om jag hade behövt en dator.
Och det vill inte säga lite, för en Macfantast som jag.

, , ,

fredagen den 28:e november 2008

Roligast på Idol ikväll

och kanske någonsin, var när det mest hysteriska Johanfanset världen sett skrek som ett stressat marsvin och sedan fick komma upp på scenen.
För att få Johanspel, totalt.
Vad gör han med fjortisarna, egentligen?
Inte är det via öronen han får deras hjärtan att kollapsa, i alla fall.


, ,

Sveriges bästa blogg

heter enligt Rix FM ...
Tyskungen!
Ett stort grattis till dej, Klaus-Peter.
Och det verkar som om Abbes pappa kom tvåa.
Jättegrattis till dej med.
(Fatta, vännen, näst bäst i Sverige!)

Jag är så stolt över er båda.

, , ,

Länka runt i ring och silverupptäckt x 2.

Nyss pratade jag om GP och deras ovilja att lägga ut blogglänkar.
Nu har Resumé i alla fall insett det win-winniga i att göra det.
Så den som klickar på länken vid artikeln på resume.se som handlar om deras nya Twinglylänkar får alltså läsa mitt inlägg om deras nya Twinglylänkar.

När jag var inne på resume.se upptäckte jag dessutom av vi vunnit två silver i Epica.
Bara så där.
Nu ska jag gå upp och berätta det för Johan.

Fredagen börjar bra.

, , , ,

Lilla vårta blå.

En gång i tiden skrev Staffan Hellstrand en uppskattad låt om sin gamla undulat.
I alla fall kunde man tro det av titeln Lilla fågel blå.
Nu är det Kanal 5 som kallar Linda Rosing för en missfärgad vårta, eller hur ska man tolka det här?


, , ,

onsdagen den 26:e november 2008

Glöggmingel med katastrofkänslor.

Visst.
Man vänjer sig vid att prata inför folk.
Jag har kommit väldigt långt, men så hade jag också ett utgångsläge i höjd med den absoluta nollpunkten.
Ändå så drabbas jag av en akut katastrofkänsla med inslag av total meningslöshet, ungefär en halvtimme innan det är dags.
– Det är väl INGEN som har lust att lyssna på det jag har att säga, är den upplyftande tankeslingan som loopar i huvudet.
Precis detta scenario upprepades ikväll, strax innan jag gick till DN:s glöggmingel, där det var meningen att jag skulle svara på några frågor på temat reklamtävlingar.
Inte kändes det bättre när jag kom till lokalen och insåg att den var proppfull av stenvalv och tjocka pelare. Med andra ord: chansen att någon skulle se eller höra något var minimal.
Och om det finns något som är värre än att tala inför en lyssnande publik, så är det att tala inför en publik som inte hör, utan vänder ryggen till och pratar i munnen på varandra.
Eftersom DN-Owe, som ställde frågorna, är en hedersknyffel, så gjorde han det absolut bästa av situationen.
Så jag tror säkert att det var en fem, sex stycken av de kanske hundra som var där som hörde ungefär vad jag sa.

Men som vanligt så kändes det rusigt bra när det var över.

Frida i trädet.

Igår träffade jag fotografen Dan Holmqvist.
Vi började prata om en väldigt fin bild som han tog på min Frida en gång för många år sedan, för Bokia.
Och ta mej tusan om inte den bilden fortfarande finns kvar på Bokias hemsida.
Så här ser den ut:

Frida är alltså sexton år idag och går på gymnasiet.

AD för den här Bokiakampanjen var förresten Ann Lindh som jag skrev om i det här inlägget.

, , ,

tisdagen den 25:e november 2008

The faxhouse.

Häromdagen började jag och några kollegor, av någon anledning som jag glömt, spåna hur det hade sett ut om det istället varit faxen som utvecklats till var mans älsklingskommunikationsutrustning, inte mobilen.
Här är några av exemplen vi kom fram till:

-Du hade köpt olika ringsignaler till din fax.
-En vanlig fras hade varit: – Jag sticker nu, men jag finns på faxen om det är något.
-I möten hade alla ombetts stänga av sina faxar.
-Det hade funnits rosa tjejfaxar, designerfaxar i borstad aluminium och speciellt stöttåliga faxar med gummihöljen.
-Du hade haft slickande hundar i din faxdisplay.
-Debatten: Har lärarna rätt att beslagta elevernas faxar? hade rasat.
-När du tröttnat på utseendet på din fax hade du köpt den ett nytt coolt hölje i leopardmönster eller rosa fluff.
-Du hade haft GPS, kamera och musikspelare i din fax.
-Det hade funnits faxfria vagnar på tåget.
-Alla hantverkare hade haft faxhölster i skärpet.

Har jag glömt något?

Snyggt kontrat av GP.

I oktober skrev jag ett inlägg där jag gnällde ordentligt på GP, både som privatprenumerant och som reklamarbetare.
För ett par veckor sedan fick jag ett mail från tidningens marknadsdirektör, Ricard Robbstål.
Det innehöll ett enda litet ord och ett skiljetecken:
Lunch?
I går avåt vi denna ordknappt initierade lunch på SoHo, och det var, mycket riktigt, mitt inlägg som fått herr Robbstål att göra sitt närmande.
Coolt gjort av honom, får jag säga.
Vi pratade om GP:s inställning till reklambyråer, om blogglänkar till artiklar, om andra tidningar, om Anders Andarve, om Nemo samt om hängslen och flytvästar.
Det hela var väldigt trevligt och Ricard bemötte min klagosång med en föredömligt avslappnad och icke-offensiv stil.
En summering av lunchens intryck skulle nog peka på att jag numera har lite större hopp om GP i framtiden.
Fast räkna inte med att dom börjar lägga ut blogglänkar till sina artiklar i första taget.

,

Heja på Abbe. -s pappa.

Idag blir det en hård kamp i Rix FM:s bloggtävling.
Tre av mina favoritbloggar möts idag: Tyskungen, Detvarintejagdetvarsossarna och Heja Abbe.
Och jag måste välja vilken av dessa jag ska slå ett slag för.
Det är lite som att bestämma vad som är godast:
Ostbågar, Crème Brûlée eller Parmalindad torskrygg.
Fast ändå inte.
Mitt hjärta är närmast Heja Abbe.

Dessutom befinner han sig tillräckligt nära, rent fysiskt, för att kunna slå mej här och nu om jag inte rekommenderar dej att rösta på honom.
Så gör det.

Rösta här på Heja Abbe.
(Men dom andra två är också ruskigt bra.)
UPDATE Nu är även denna omröstning över.

, , , ,

Nytt inspirationsmaterial.

Jag hörde just på Nyhetsmorgon att Viagra kan komma att klassas som dopningsmedel i idrottssammanhang.
Är det rasslet av den samlade satiriker- och standuppkårens tangentbord jag hör?

, ,

måndagen den 24:e november 2008

Rösta på Mikebike

I mitt förra inlägg ställde jag frågan om humor verkligen är roligt.
Ja, det är det nog trots allt, i alla fall när det är Mikebike som sitter bakom tangenterna.
Han är helt enkelt rasande rolig.
Och vice versa.

Så, Mike, om du lovar att aldrig gå i anger management, så lovar jag att rösta på dig i Blogg-SM.

Jag hörde den lilla intervjun med dig på radion när jag åkte från jobbet. Jag hann hem och var tvungen att sätta headsetet i mobilen och stå utanför dörren i svinkylan och lyssna klart. Det råder viss radioskugga bakom våra tjocka stenväggar i Stallet, nämligen.

Dessutom tvingades jag genomlida hela I kissed a girl innan själva intervjun började.
Här snackar vi alltså tunga uppoffringar.

(Mikebike är alltså en av de fyra nominerade som man kan rösta på just idag i tävlingen som anordnas av Rix FM. Gör det du med. Här kan du rösta.)
UPDATE Den här deltävlingen är över. Nu går länken inte till samma omröstning längre.

, , ,

Humor, är det roligt?

När man var yngre och inte så säker på var gränserna för när man fick bli förbannad och ledsen på riktigt gick, var det här en klassisk replik av någon som gjort eller sagt något taskigt:
–Har du ingen humor?!
Eftersom man (jag) inte ville vara en hopplöst humorlös glädjedödare, flinade man upp sig lite ansträngt och låtsades om det man utsatts för inte gjorde ont eller sårade.

Precis på samma sätt uttalar sig Katrin Zytomierska i en intervju som Cecilia Hagen gjort i Expressen:
CH: –Vilken är din avsikt med att såra människor? Att bli känd och därmed öka ditt marknadsvärde? Eller något annat? Vad får du ut av det?
KZ: –Humor. Att jag får skratta åt det.

I en artikel på Dagens Media berättas det idag om en bloggare (jag har ingen aning om vilken) som polisanmälts för grovt förtal.
Enligt artikeln ska hon "ha förtalat kända personer via brev till medier, privatpersoner och myndigheter".
Hon bemöter detta genom att förklara att:
"...det som jag publicerat på bloggen ska ses som humoristiska pikar."

Jag vet inte vad du tycker, men visst känns det som om det inte är så roligt med humor längre?

, , , , ,

söndagen den 23:e november 2008

da Vincisömnen.

GP:s Johanna Hagström skrev en gång om hur skönt det var att somna framför teven.
"Själva insomningseffekten blir störst om det är ett avsnitt jag har sett förut. Då vet jag vad jag missar. Det känns tryggt. Zzzzz."
Ikväll satte (ok, då, la) jag mig tillrätta i soffan framför da Vincikoden.
Läst boken.
Sett filmen.
Dom hann knappt komma ur Louvrens Grand Galerie innan jag sov som ett murmeldjur.
Ljuvligt.

Snor, svett och Blomstermålavibbar.

Jag hade tänkt att bespara dig ännu ett vidrigt hurtbulligt Nike+-inlägg, men när jag läser att Siverfisken varit på lokal där borta i Australien och fått Blomstermålavibbar när det gäller utsikten, måste jag ta upp det ändå.
(Ja, samma Blomstermåla som åstadkom höstens största besvikelse i fredags.)
I alla fall, dagens Nike+-runda utgick från just Blomstermåla, och eftersom det var en sådan fantastisk morgon tog jag ett par bilder med min mobil.
Det här är alltså vad Silverfisken menar när han gluttar över sitt borta vinglas i Noosa och får utsiktsmässiga Blomstermålavibbar:


Det var minus fyra grader när jag lunkade iväg, jag tror aldrig att jag sprungit i minusgrader förut.
Jag kände mig lite som Thomas Wassberg när snoret frös i näsan, och det tog några kilometer för att få upp värmen. Vad kommer det sig förresten att den kroppsdel som gör i princip hela jobbet, benen, är den som det är svårast att få upp värmen i? Överkroppen bara chillar och hänger med, men det är ändå där svetten dyker upp först.

Jag inser plötsligt att det här inlägget innehåller mer kroppsvätskor än vad som är riktigt smakfullt och ber om ursäkt för det.
Hoppas aptiten kommer tillbaka lagom till lunchdags.

lördagen den 22:e november 2008

Tänk vilken bloggmatsbuffé

det hade vankats om jag varit bjuden på dagens stora snackisbröllop.
När Särö-Lisa gifte sig med Microsoft-Charles.
Eftersom jag absolut inte känner någon av dem, så är jag förstås inte det, men jag har några Lassie-kopplingar som gör att det ändå inte hade känts heeelt osannolikt att jag hade kunnat vara:
  • Lisas föräldrahem ligger ett hundratal meter från där jag bor.
  • Min bästa kompis känner flera som ska gå, och har hjälpt dem att göra lyckönskningskort.
  • Det var först meningen att dom skulle gifta sig i Domkyrkan, som vi har utsikt över från jobbfönstren.
  • Jag känner hon som ska göra blomsterarrangemangen.
Men det räckte uppenbarligen inte för att få partaja med Mick Jagger (?), Äjsovbäjsuffe och Bill Gates.
Damn!

, , , ,

Totalt mörker på nya Blomstermåla.

Här var det meningen att jag skulle skriva om den sanslöst roliga gårdagskvällen som jag sett fram emot större delen av hösten.
Kvällen när den lokala krogen här i Särö återinvigdes med nya ägare och Free Electric Band med min svåger Jonas bakom elguran skulle göra sitt mest bejublade gig hittills.
Jag skulle skriva om vilket ös det hade varit, hur roligt det är att ett sånt ställe bara ligger några hundratals meter hemifrån, fast vi bor på vischan och jag skulle konstaterat att Jonas satte sina solon även i kväll.
Vidare skulle det här inlägget handlat om hur bra de andra i bandet var och hur otroligt roligt det var att min syster Mia fick gästsjunga i ett par av låtarna.

Men nu kommer det inte att bli så.

Jonas och jag har mailat varandra i veckan och haft diverse små funderingar om olika saker som skulle kunna tänkas gå fel.
Tänk om det kommer för mycket folk?
Tänk om det kommer för lite folk?
Tänk om ...
Men vi kom fram till att allt nog skulle bli bra; finns det bara tillräckligt med goa, glada människor och öl så löser sig resten.
Vad vi inte hade tänkt på är att det finns något i gigkvällshierarkin som kommer före öl och glada människor.
Nämligen elektricitet.
När bandet räknat in och spelat ungefär tio sekunder av första introt så dog strö...

Sekunderna innan proppskåpet brann och gjorde att giget blev precis lika rumphugget som det här inlägget.

, ,

fredagen den 21:e november 2008

Vem läser alla dessa biografier?

Häromdagen var några av mina kollegor i en bokhandel och slog ihjäl lite tid innan ett möte.
Dom hamnade framför memoar- och biografihyllan och döpte ganska snabbt om den till Böcker jag inte vill läsa.
Det uppstod någon slags tävling i att hitta boken om den person som kände minst lockande att läsa om.
Dom gick ut lite löst med Mona Sahlins bok som snabbt kontrades med Per Nuders.
Ganska intressant, ändå.
Men sedan blev det lite tuffare.
Någon tog fram boken om Anna Book.
Någon annan svarade med Joe Laberos dito.
Men den som "vann" plockade fram en svårslagen kandidat till guldmedaljen i kategorin:
Glenn Hyséns frus memoarer.

, , , , , , , ,

torsdagen den 20:e november 2008

Det här är inte ett dugg kul.

Jag läser Johan Cronemans TV-krönika där han är upprörd över att det bara var manliga komiker som uppträdde på SVT:s helkväll med humor i lördags.
Därför börjar jag fundera över feminism och humor.

Dock inte nödvändigtvis samtidigt.

Jag är förstås feminist på så vis att jag tycker att lika behandling av könen är en självklarhet och blir helt galen över olika former diskriminering.
Samtidigt som jag har väldigt svårt för alla sammanslutningar som är bara för oss kvinnor och håller mig alltid undan när något sådant kommer på tal.
Jag vet också att det i mitt yrkesliv har förekommit många tillfällen när jag blivit åsidosatt och ringaktad på grund av mitt kön.
Men det har också hänt att jag kommit till tals eller blivit vald på grund av att jag är kvinna.
I det långa loppet hoppas jag att det jämnar ut sig.

Men jämställt är det banne mej inte.

Och när det gäller humor har jag flera gånger tänk skriva om det faktum att jag listat min blogg på Bloggportalen och Blogtoplist under kategorin Humor.
Det känns egentligen jävligt bajsenödigt.
Och lite pinsamt.

Jag tycker oftast att humor som tar i så byxorna spricker och gastar OBS! Det här är minsann roligt! inte är kul alls.
Och det känns det som jag gör när jag listar mig under Humor.
När jag tittar på hur många av de andra som placerat sig under humorkategorin beskriver sina bloggar är det mycket som är tokroligt och helt galet.
Andra verkar ha använt insändarsidorna i Svenska MAD som stilistisk förebild.

Jag vet egentligen inte om det är någon vidare humor i den här bloggen.
Om jag ska vara helt ärlig så bytte jag från Allmänt till Humor för jag blev högre rankad där.
Men inte blev jag ett dugg roligare för det.

(Fast å andra sidan är Blondinbella, Storstadspojken, Kissie och Stina-Lee också listade under humorkategorin och verkar inte skämmas det minsta för det.)

, , ,

Nu tänds lampan i Särö.

Godmorgon, kära bloggläsare!
Och så ett speciellt God eftermiddag! till Silverfisken som skrev igår att han ibland sitter och rullar tummarna och har tråkigt medan den svenska bloggosfären sover.
Men nu har lampan tänts här i Särö.

Och apropå tummar...
Dagens ämne är dejtingannonser.
Eftersom vi jobbar med Mötesplatsen reagerade jag kanske lite extra när jag hittade den här annonsen.

När man vet hela lydelsen av uttrycket "Få tummen ur...", är det svårt att inte fundera över det lämpliga i att använda sig av en liknelse som syftar på att en yttre extremitet ska dras ur en viss kroppsöppning.
När man snackar om dejting.
Men det tyckte visst MSN dejting var ett passande uttryck i sammanhanget.
Och Microsoft låter sitt dotterbolag uppträda som ett skumraskigt källarföretag.
Det enda som fattas är citationstecknen runt ordet dejta...

Om det hade funnits något som hetat Apple date (eller iChat date) så hade det aaaldrig i livet sett så taffligt ut.
Det kan jag lova.

UPDATE Herregud! En skarpögd person i kommentatorsfältet har påpekat att dom dessutom har stavat ordet massor med tre "s". Som om jag inte tyckte tillräckligt illa om Microsoft innan...

, , , ,

onsdagen den 19:e november 2008

Dagens ros till mannen i den silvergrå Saaben.

Varför prata om näthatet när man kan prata om nätvänligheten?
Varför prata om det hårda och kalla samhället när man kan prata om det hjälpsamma och varma samhället?
I morse när vi åkte till jobbet i Miljöbilen sa jag till Johan:
"Tänk vad länge bensinmätaren har visat på den sista lilla biten av stapeln utan att börja lysa för tom tank. Det är fantastiskt vad lite bensin den här bilen drar!"
På väg hem från jobbet börjar det lysa röda, olycksbådande trianglar strax innan Brottkärrsmotet och sedan dör biljäveln.
Fyll på bränsle
sa displayen när Johan försökte starta om den.
Soppatorsk, med andra ord.
Det har banne mej inte hänt på minst tio år.
Det var bara att sätta på varningsblinkersen, ställa upp triangeln och så traskade Johan iväg, för visst sjutton ligger det en mack därnere vid Gula kiosken?
Den svarta figuren han utgjorde, i kolmörkret, vid en motorväg i rusningstrafik, var en ganska obehaglig syn.
Nu kör någon ihjäl honom, tänkte jag.
Men han hann inte gå mer än femtio meter innan en vänlig och hjälpsam man i sjuttioårsåldern plockade upp honom (Här kan du inte gå! Det är livsfarligt.) och körde honom till Shell Askim, så att han kunde köpa en dunk och fylla med bensin.
Och så körde han honom tillbaka till mig och bilen igen.
Var inte det en solskenshistoria, så säg?

En lyxhora med ett stort hjärta.

Som du kanske vet så har Tyskungen (eller Klaus-Peter Beiersdorf som han egentligen heter) ägnat sig åt att recensera de största bloggarna på sistone.
Det har han gjort på ett väldigt underhållande, skarpt och framgångsrikt sätt.
Nu får han smaka på egen medicin när Mymlan recenserar Tyskungen.
Som vanligt, när det gäller Mymlan, njuter man av hur briljant det är.
Hon beskriver honom som bloggvärldens största blogghora.
Fast prostitution på ett väldigt bra sätt.
"Klaus-Peter Beiersdorf är en hora, men en ärlig hora. Därför kommer han undan. Därför fungerar det.
För mitt i horeriet så är han ju inte bara ett luder vilket som helst. Nej han är en lyxhora. Han är vass. Han är intelligent. Han har en underbar humor. Och ett stort hjärta."

UPDATE Efter dagens inlägg hos Tyskungen inser jag att det borde ha stått "En lyxhora med stort hjärta och liten penis." (Känsliga läsare varnas för att klicka på länken.)
Klaus-Peter, you should have seen it coming ;-). Skämtet alltså, inget annat.


När du ändå är inne hos Mymlan så missa inte att läsa hennes fantastiska pappainlägg.


, ,

tisdagen den 18:e november 2008

Post Postengala.

Det var, som sagt, en makalöst kul kväll igår.
När vi åkte till Södra Teatern hade taxichauffören inte en susning om var den låg. Det var hans tredje körning ever (ja, det var Taxi Stockholm) och efter lite om och men släppte av oss där GPS:en sa att teatern låg.
Vilket innebar Medborgarplatsen, där han viftade diffust med handen och sa "därborta".
Efter att vi (bortkomna göteborgare) traskat runt en stund i den riktning som han pekade, frågade vi några Söderlocals, varav en hade vänligheten att ledsaga oss nästan hela vägen fram.
Detta innebar att vi var rejält försenade (och hade skoskav i klackstövlarna) när vi kom fram.
Vilket i sin tur betydde att vi inte hann äta någon mat och hamnade absolut längst upp i lokalen, tre trappor upp på andra balkong, femtio centimeter under den stora följespotten.
Det hade ju inte varit något speciellt med det, om det inte hade varit så att vi hela tre gånger fick den stora äran att gå upp på scenen.
Två gånger för att ta emot Guldlådor och en gång när Pia Grahn Brikell delade ut de Silverlejon som vi vann i Cannes i somras.
Varje gång fick publiken vänta en lååång stund på att vi skulle ta oss den långa vägen från översta balkong och upp på scenen.
När vi anmälde oss fick man fylla i några personliga fakta; vad man ville bli när man var liten, favoritblomma, -pryl och -låt.
De här uppgifterna användes sedan för att göra galan så personaliserad på individnivå som möjligt.
Johan och jag fyllde i Stigs anmälan och hittade fnissande på hans favoritattribut, vilket fick till följd att det spelades Arvingarnas Eloise när vi äntrade scenen och att han fick en väldigt fin yuccapalm som "blomsterkvast".
Eftersom vi inte hunnit äta var vi galet hungriga till sist och hamnade när Guldlådefesten led mot sitt slut på Riche tillsammans med ett gäng guldglada ANR:are. Där serverades vi en halstrad lax med tillbehör.
Alltihop väldigt halvfärdigt.
Vår teori var att kocken slutade halv tolv och då slutades även maten att tillagas.
Beställd eller ej.

Om inte Guldlådan står dej upp i halsen vid det här laget, så finns det vinnar- och mingelbilder här.
Och så har jag några egenplåtade:

Tant fyller sextio. Eller, förresten, har just varit på Guldlådeprisutdelning.

Stig och de glada Floridagirlsen.

Johan och Resumés Per Torberger.

Bröderna Rongedal... Eh, jag menar Gunnar och Johan framför en halvfärdig lax.


, , , ,

Du är vad du dricker.





(Nej, Elisabeth. Du är inget pucko. Det var bara roligt att säga. Däremot är du en av de mest begåvade och smarta personer jag känner. Och snyggaste!)

Heja Götet!

Jo, vars.
Det gick ju hyfsat ikväll.

Förutom att vi tog två guld, tog ANR två guld och ett brons.
Och The girls from Florida tog brons.
Jättegrattis, allihop!
Man kan väl säga att Göteborg ägde rätt fett ikväll.
Och vilken kväll det varit! Som en dröm.
Laddar upp fler bilder så fort jag kommer i kontakt med ett nätverk som inte är så seeegt.
God natt!

UPDATE Här och här kan du läsa om kvällen.

måndagen den 17:e november 2008

Piffad och klar.

Med hjälp av Photobooth säger jag au revoir och ger mig ut i galanatten (eller, tja, klockan är visst inte ens Bolibompadags än, men håll med om att det lät flärdfullt).

Guldlådetajm

Nu är öronpropparna nedpackade och strax efter lunch går tåget till Stockholm.
Ikväll är det prisutdelning i Postens DR-tävling Guldlådan.
Vi har två nomineringar att hålla tummarna för, båda är för Åter avsändaren som vi gjort för Göteborgs Räddningsmission, en i kreativitetsklassen (B2C) och en i effektklassen (också B2C, förstås).
Förutom det, hejar jag på The Girls Of Florida som är ensamma om att vara från Göteborg i reklamskoleklassen, övriga nominerade är idel Berghs- och Beckmanstudenter.
Heja er, tjejer!

Här och här kan du se alla nomineringarna.

Fem självälskare försöker konversera.

Du missar väl inte att läsa Alex Schulmans inlägg, där han berättar om sittningen efter Janne Josefssons Debatt? Det är han, Unni Drougge, Täppas Fogelberg, Björn Ranelid och Viggo Cavling.
"...jag sitter där och tittar ut över denna mycket märkliga människogrogg och upptäcker att vi fem nog endast har en sak gemensamt: kärleken till den egna personen."
Han berättar hur detta egocentrerade gäng sitter och låtsaslyssnar på varandra, fast de egentligen bara sitter och tänker på hur de ska kunna bryta in i den andres monolog och starta en egen. Unni Drougges monologande beskrivs så här:
"Vi lyssnar alla irriterat, försöker hitta tysta luckor som vi kan angripa, men Unni är skicklig, hon talar som man kör bil i Paris – trots köer släpper man aldrig riktigt gasen."
Man kan fundera lite på hur Debattredaktionen tänkte när de valde just Drougge och Ranelid som kombattanter till Schulman. Två mer ofrivilligt komiska uppenbarelser får man leta efter. Båda talar de en märklig tungrullarskånska och tar sig själva på väldigt stort allvar.
Ranelid har solat sig till läderväsknivå och Drougge börjar snart likna Jocelyn Wildenstein.
Lägg sedan till att de pratar högtravande, självförhärligande och förvirrat (framförallt Ranelid) och du har två personer som ingen hör vad de har att säga.
Det är bara för Alex Schulman att luta sig tillbaka och titta på när de matar in alla självmål.

, , , ,

söndagen den 16:e november 2008

Inget hastighetsrekord i dag heller.

Dagens löptur var en ännu större utmaning än vanligt.
Av flera anledningar.
Dels en motvind från helvetet, som fick mig att likna en joggande Groucho Marx.
Dels verkade det vara Stora Promenaddagen, för trots blåsten, verkade hela gammel-Särö vara på fötterna, och jag fick kryssa mellan gåstavar och hundbajsbärare.
Men framför allt, för att jag lyckades välja fel spellista när jag sprang iväg.
Och av skräck för att misslyckad med min Nike+-manöver vågade jag inte byta till den rätta.
Så istället för mina käckt tempofyllda R´n´B-springlåtar tryckte jag fram Anna Ternheim.
Och du kan ju tänka dig själv hur lätt det är att slå nya hastighetsrekord till musik som gör att man helst av allt vill lägga sig i närmaste dike och skära sig i armarna.

När jag var 27, going on 72.

Innan man fördömer korkade och obegripliga saker som andra gör, kan det vara bra att se tillbaka på sig själv och grejer man tyckte var bra idéer för ett antal år sedan.
När jag var kanske 27 år prenumererade jag på receptkorten i serien Hembakat!.
Varje vecka betalade jag dyra pengar för att få veta hur man bär sig åt för att baka Gertruds fläderkaka, Kokospyramider och Mamsells plättbakelser.
Jag som inte ens är speciellt förtjust i att baka.


Men nu har dom åkt i soptunnan.

Har du några liknande pinsamhetsprojekt att röja?
, ,

Reinfeldt, listen up!

När Johan läste tidningen nyss fick han syn på en annons för ett politiskt parti.
Hans spontana reaktion må vara färgad av hans enorma intresse för antikens Rom, men tanken är kanske ändå något som skulle kunna göra politiken lite coolare och få fart på återväxten:
–Om man fick bära toga i riksdagen skulle jag kunna tänka mig att satsa på politik.

Byt huvudet mot valfri riksdagspolitiker och se en omgång i plenisalen framför dig.

, , , , ,

lördagen den 15:e november 2008

Märklig tariff.

Nike+ gör saker med mig som jag inte trodde var möjliga.
I morse kände jag att jag inte skulle få någon ro om jag inte började dagen med att springa åtta kilometer, trots regn och halv storm.
Hade någon sagt det åt mig för ett år sedan hade jag gapskrattat den korkade personen rakt i nyllet.
Efteråt duschade och bastade jag i Båtklubbens bastu vid havet.
Utanför bastun hittade jag den här skylten:

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det är om gästerna inte är medtagna, utan vid god vigör, slipper dom betala då?

fredagen den 14:e november 2008

Upprop ur kloakbrunnen.

Igår skrev statsvetaren Bo Rothstein en debattartikel i GP där han liknade sin inblick i bloggosfären vid att öppna locket på en kloakbrunn.
Det vi bloggare ägnar oss åt är:
A. Osorterade trivialiteter.
B. Okvädningsord.
C. Rasistiska stämplingar.
I skuldfrågan vill jag påstå att jag är:
A. Definitivt skyldig.
B. Ge mig en könskonserverande YES-annons, så.
C. Oskyldigt anklagad.
Dessutom börjar det kännas väldigt tröttsamt med den typen av svepande och generaliserande fördömanden som Rothstein ägnar sig åt när han klumpar ihop alla bloggare till en enda stor dumskallesammansvärjning.
Att beskriva hela tidningsvärlden som en samling kändiskåta, perversa porrpajasar efter att ha läst Aktuell Rapport och Veckans Nu känns ungefär lika relevant som Rothsteins omdömen om bloggosfären.
Mymlan, som också känner sig oskyldigt dömd på punkt C, vill bevisa för Rothstein att bloggosfären inte består av en samling rasister och antisemitister, har därför startat ett upprop.
Häng på du också, om du vill försvara bloggarnas heder och samtidigt slå ett slag för antirasismen.
Det enda du behöver göra är att skriva om saken och tagga inlägget som "antirasism".

(Här kan du läsa Same same but different kommentarer till Rothsteins artikel. Och här Kontaktmannens. Och här Abbes pappas. Missa heller inte Nemos kommentar i kommentarsfältet till det här inlägget.)

, , ,

torsdagen den 13:e november 2008

Sorry!

Om du lever i villfarelsen att du på något sätt producerat det/de sötaste barn/barnen i världen måste jag nu tyvärr ta det ur dig.
Här är en film från –97 som visar de två absolut mest bedårande barnen på planeten.
Och de är mina.
Huvudperson i filmen är Jonathan, här ännu inte fyllda tre (nu fjorton).
Han är klädd i en alldeles för stor pyjamas och berättar att jag "kikar" på honom med kameran, att han inte vill gå och lägga sig, utan vara där nere "puttelite" till.
Vidare förklarar han att han varit hos Marie (hans dagmamma) där han ätit köttfärssås (sössäsås) och träffat stora hundar.
Till sist visar han en kullerbytta och hur man fiskar.
I slutet av klippet kommer det andra av världens två sötaste barn in i handlingen (Frida, då knappt fem, nu sexton).
Just denna gång får vi se henne i en något gnällig och krävande upplaga, som vill att jag ska läsa för henne.
Men, gnällig eller inte, hon är så ljuvlig man kan bli.
Mina damer och herrar, I´ll give you, Jonathan och Frida Good:


, , ,

Det är jämt nu. Ganska.

Här hade jag tänkt skriva något lite raljerande över det faktum att jag, i vår jobbrelaterade Nike+-utmaning, leder med så lite som 602 meter över Abbes pappa.
Och så har den jäveln varit ute i det beckmörka spöregnet igår och sprungit!
Fem kilometer, bara för att gå om mej.
Det är sånt man inte gör om man inte har en Nike+-utmaning att hånas om.

Mr M Frendberg låtsas vi inte om. Han leder för mycket för att det ska vara värt det.

, ,

onsdagen den 12:e november 2008

En pappa med hår.

Jag hittade ett gammalt passfoto på Johan idag.
Det är en rätt cool bild, ser lite ut som ett mugshot av en Hollywoodstjärna:

Det är bara skylten med siffrorna som fattas.

Frank Sinatras mugshot från 1938.

Han fick ingen vidare uppvaktning på Fars Dag i söndags, stackarn, bara en god middag.
Som han själv lagade.
Barnen hade nog lite dåligt samvete för det, för när han kom hem idag hade dom bakat den här till honom:

Nej, det står inte PAB, det står DAD.

, , , ,

En generös snuva

Förkylningen som Jonathan drabbats av är av den mångsidiga sorten.
Han blev dålig i torsdags och har sedan dess gått igenom ett antal olika stadier.
(Och som om det inte var nog så bröt han ena ringfingret i onsdags.)
Slutligen (?) har den nu alltså landat i den vidrigaste formen av dubbel öronpaj.
Men jag tror att han är på bättringsvägen, för när vi gjort det sista medicindroppandet för kvällen fick han ett svagt glitter i ögonen och suckade:
–Den här förkylningen var verkligen en All Inclusive.

tisdagen den 11:e november 2008

Copyanalys.

Här kan du se hur det blir när Please Copy Me gör en liten analys av vår annons för Göteborgs Räddningsmission.

Klaskalas.

Jag är ledsen om den här bloggen fått en olycklig slagsida i de senaste inläggen, men när jag upptäcker att Bruno Banani inte bara håller på med parfymer, utan även med kalsonger är jag bara tvungen att köra ett varv till i genitalieparken.

Visst vore det trevligt att förpacka klasen i ett par Bananikallingar?
Men tänk på att dom är not for everybody.

Öronhöst

Det är något med öron och den här hösten.
Fråga Abbes pappa, alias Elefantmannen.
Just nu är jag hemma med en sjuk Jonathan, som har både en ilsken öroninflammation och en kanske ännu mer ondskefull infektion i hörselgången.
Jag tror du kan gissa ungefär hur ont han har det.
Han är förstås för stor för att VAB:as för, men vad ska man göra när han har en gasbindesudd i örat och behöver droppar i det varannan timme?
Droppar som är förpackade så här:

Det gör man inte på egen hand, direkt.

, ,

måndagen den 10:e november 2008

Penisfestival?

Det är nästan lite rörande.
All omtanke som strömmat mot mig i helgen.
Varje gång jag satt mig vid datorn har jag säkert haft tio nya, bekymrade och oroliga mail.
Alla handlar de dom om min penis och dess tillstånd.

För att jag inte ska missa deras budskap har avsändarna hittat på spektakulära ämnen på sina mail; de handlar om videofilmer som jag ska ha figurerat i, att mitt jobb eller min ekonomi är i fara eller att allvarliga saker hänt olika medlemmar i familjen Obama.

Därför misstänker jag att det varit något slags symposium i helgen där det framkommit att penisläget i världen är betydligt mer bekymmersamt än man tidigare trott.
Det vill man nu ta krafttag emot.
Och skickar därför dessa skarpt formulerade mail.

Antingen det, eller att det är ett hål i vårt spamfilter.

Manlig doft.

Miss Mythos funderar här över herrdoften med namnet Bruno Banani.
Hon tänker sig att den doftar rutten frukt.
Jag misstänker något... helt annat.
Det har nämligen framkommit uppgifter om att det fanns långt gångna planer på att ge parfymen ett helt annat namn på den svenska marknaden:
Åke Åderpåle.

Hade inte den blivit årets julklapp så säg.

, , ,

lördagen den 8:e november 2008

Upplagt för sponsorskap

En annan sak som jag funderat på är varför inte ICA sponsrat den nya Bond-filmen.
ICA Kvantum of Solace sitter ju som en smäck.

, , , , ,

fredagen den 7:e november 2008

Gissa LIX:et

Här skrev jag om Nordea och deras inga-kontanter-efter-klockan-tre-även-om-vi-har-öppet-policy.
Nu har jag fått ett tips från Hasse, som fått ett brev från Danske Bank med följande budskap:

Ränteändring gällande Danske Finans
Med anledning av att noterade Stibor-räntor inte längre återspeglar ränteläget för Danske Finans normala refinansiering ersätts fr o m 2008-11-01 aktuell Stibor-parameter avseende kalkylräntor/
leasingavgifter med en parameter motsvarande Stibor 3 månader jämte ett tillägg om för närvarande 0,35 procentenheter.


Marginalen är oförändrad.

Med vänlig hälsning
Bla, bla, bla.

Någon som vill ge sig på en gissning om vilket läsbarhetsindex den här kundanpassade texten håller?
Och är det någon som vill ge sig på en teori om Nordea vill, men inte kan, använda ett vettigt språk, när de talar till sina kunder, eller om man medvetet kollrar bort dem med hjälp av fikonspråk?


, , ,

torsdagen den 6:e november 2008

Johan knarkar fortfarande på Rom.

Så här ser de två senaste dagarnas fixar ut:

Och det där lilla myntet, som ligger på Augustus haka, är en denar utgivet av Augustus själv och ser ut så här i närbild.

Pass på, om en liten stund börjar första avsnittet i Rome, säsong II, hos familjen Good.

, , ,

Mister Sandman är fast i mitt huvud.

Jag har sett F&B:s senaste reklamfilm för Apoteket kanske tre gånger.
Men jag har hört det genialiska musikvalet i mitt huvud ungefär trettiotretusen gånger.
Bam, bam, bam, bam! har det låtit hela dagen.
Kanske man sover lite bättre med den spelandes i huvudet?

Filmen kan du titta på här:

, , ,

Plötslig insikt.

Igår kom Johan på något som innebar en riktig käftsmäll i fråga om åldersnoja:
"Du vet att du är gammal när du är ett år äldre än USA:s president."
(Johan alltså, inte jag.)

, ,
Följ min blogg med bloglovin

onsdagen den 5:e november 2008

Facebook som presidentförmedlare.

Någon gång i framtiden kanske någon frågar mig:
"Kommer du ihåg vad du gjorde när du fick reda på vad du gjorde när du fick reda på att Obama blivit USA:s president?"
Då kommer jag att svara:
"Jag kom ner för trappan, trött som ett as, slängde en blick på min dator och fick se ett Facebookmeddelande från Mary Lee."
Nu är jag plötsligt inte alls trött längre, utan har jag ståpäls under morgonrocken.
Och jag undrar om den här ressisionsvärlden inte just fick tillbaka gnistan igen.
Vad gjorde du när du fick reda på att Obama valts till president?

En händelse som ser ut som en tanke. Att det just är Facebook som är nyhetsförmedlare denna gång (med tanke på den nya-media-smarta Obama).

,

tisdagen den 4:e november 2008

Cesar – dog food for small, yappy type of dogs.

Någon påpekade så vänligt att jag kastat om bokstäverna a och e när jag skrev Caesar i inlägget om Rom.
Det gjorde att jag kom att tänka på Eddie Izzard-monologen om Cesar – the dog food for small, yappy type of dogs. Cesar som stavas utan a.

Från Eddie Izzards kanske bästa show: Definite article.

Detta fick mig i sin tur att tänka på en vansinnigt välgjord kampanj för just Cesar, på temat Sådan herre, sådan hund.




Vann Guldlejon i Cannes, 2000. Även om alla hundarna kanske inte var så små och yappy.

, , , , , , ,

Knaprar eller knappar McCain in?

Okey, alla jänkare. Nu har ni chansen att styra upp en del av allt det som gått snett de senaste åtta åren.
Se till att rösta rätt idag, bara.
Ungefär så här ser killen ut som ni ska ge er röst:

På förstasidan av dn.se hittar jag en formulering som får min språkpolisiära siren att dra igång. Men samtidigt blir jag lite osäker (men bara väldigt lite), eftersom det är just DN som skriver det, men visst tusan knappar man in på ett försprång?


, , ,

Allvar.

I det senaste numret av M-magasin finns en artikel om min vän, och tidigare arbetskamrat, Ann Lindh.
Vi jobbade ihop på ett ställe som hette Styra i slutet av nittiotalet.
Och att styra är en av de saker Ann är fantastisk på, vilket inte direkt är vanligt på reklambyråer.
Hon ledde byrån med ett genomtänkt, tydligt och varmt ledarskap.
Det var inte hon som var den officiella chefen, hon var "bara" med i ledningsgruppen.
Men att det var hon, och inte fjanten som hade "VD" på sitt visitkort, som var företagets motor, visade sig inte minst den dag hon gick ut genom dörren för gott.
På några månader föll byrån ihop, likt en spettekaka i ösregnet, och förvandlades till en oaptitlig sörja som ingen ville ha något med att göra.
Hon är kanske den starkaste kvinnan, nej, personen jag träffat.
Delvis handlar artikeln om just detta, men tyvärr också om hennes cancer.
Om hur hon hanterar den, inte minst med tanke på att hon är mamma med ensam vårdnad om en 3,5-årig son.
På ett ställe i artikeln säger Ann något som är så klokt, så vackert och så sorgligt, att jag måste vänta en lång stund innan jag kan läsa vidare.
Det är nog den finaste beskrivningen jag läst, om att befinna sig i en situation som hennes:
"Jag lever på en ravinkant med stup på båda sidor. Men uppe på kanten odlar jag min son och vackra blommor, gungar och lagar pannkakor."
Heja dej, Ann. Du är fantastisk.

, ,

måndagen den 3:e november 2008

Marc Jacobs goes Försvarets hudsalva

Som jag nämnde förut bjöds det inte mycket till shopping i Rom, för den som inte har Nancy Dell´Olio som stilförebild.
Inte minst därför blev jag extra glad när jag hittade min, numera sällan lagerförda, älsklingsparfym (eller min älsklings parfym som Linda Rosing skrev en gång), Blush av Marc Jacobs.
Så glad att jag inte tittade så noga på hur den var specad.
När jag öppnade kartongen innehöll den ingen flaska, utan en... dosa?
Som låg i ett fint litet fodral.
Jättesnyggt, men inte vad jag väntat mig.

När jag öppnade dosan såg det ut ungefär som om den fyllts med Försvarets hudsalva istället för parfym. Dessutom hade innehållet kläggat fast i spegeln så att själva behållaren följde med upp i locket.
Solid perfume heter tydligen den här nymodigheten, som jag aldrig hade hört talas om tidigare.
Men jag hade förmodligen kunnat tänka mig att vänja mig vid den.
Den är med all säkerhet väldigt praktisk på resan.
Om den bara hade luktat någonting.
Nu doftar den svagt, svagt, ungefär som ovan nämnda hudsalva i Blush-tappning.
Och då känns 4 gram för 54 euro i mastigaste laget.

, , , ,

Om du har ätit lite mycket i helgen

och är av manligt kön, behöver du nog inte oroa dig.
Manboobs verkar vara hett, åtminstone i Italien.


, , ,

söndagen den 2:e november 2008

Rom – pro/con.

(Jag kan bara tänka mig vad en AD hade kunnat göra med den rubben – tre ord på tre tecken. Och tre skiljetecken. Jag skulle till och med kunna tänka mig att byta ut divisen mot en punkt, om AD:n propsat på att att det skulle bli snyggare.)
Hej, förresten. Jag är tillbaka. Har du saknat mej?
Nähä, men jag har saknat dej.
Inte för att det för att det för en sekund har gått någon nöd på mej.
Vi har haft en sagolik långhelg i Rom.
Och den som hade förväntningar i höjd med Pluto (Johan) fick dom infriade med råge.
Om han var fanatiskt intresserad förut, kan man nog säga att han är besatt nu.

Det går liksom inte att att sammanfatta allt vi upplevt i ett enda litet pluttigt inlägg, så därför tänkte jag göra en liten lista med plus och minus som vi upplevt med Rom (för det finns, trots allt, några minus också).

Men vi börjar med plusen:

Fördel Rom:
-När man råkar på något intressant i Roms gatubild är det inte bara en trist gubbstay eller en gammal kyrka, det är saker Colosseum eller Forum Romanum som dyker upp runt hörnet när man minst anar det. Fruktansvärt coolt.

-Platser där det hänt spännande saker på i Rom handlar inte om att här åt Sune Mangs en tårta eller här skrev Ernst Rolf en kuplett. Nä, i Rom handlar de intressanta platserna om att här satt Petrus, Jesus lärjunge, i fängelset eller här blev Caesar mördad.

-När saker är gamla i Rom är dom inte från sekelskiftet utan från långt innan vår tideräkning började.

-En stadsvandring med guide i ett par timmar motsvarar åtskilliga poäng av antikens historia på högskolenivå.

-Klimatet. När vi åkte var det tjugofyra grader. Och det var inget konstigt med det.

-Och så förstås det gigantiska pluset som stavas M-A-T. (Och V-I-N.)

Nackdel Rom:
-Johan sammanfattade det största minuset väldigt bra på flygplatsen idag:
Man måste bete sig som en idiot för att inte bli behandlad som en.
Italienare är inte direkt födda till serviceyrket, och man måste blir arg ganska ofta.
Det hjälper, dock, men är jobbigt.
Fast jag, som har verkligen hatat, och till varje pris undvikit, att klaga på någonting, märker att jag faktiskt känner ett visst behov av att raisa lite hell när det behövs.
Håller jag på att bli en bitch, eller har jag bara slutat att vara så förbannat mesig?

-Trafiken. I bilen förvandlas romaren till en gladiator. Och att de riskerar livet likt gladiatorer vittnade den lilla bilen utanför Colosseum som låg lindad runt en lyktstolpe om.
En bil med barnstolar i.

-Shoppingen. Man behöver varken vara speciellt dygdigt eller rustikt lagd för att rata the italian look. Det räcker med att inte vilja se ut som en blandning mellan Nancy Dell´Olio och Cicciolina. Det är lack, rysch, pysch, prål, tajt, kort, slitsat, porrigt och pälskantat för hela (den obcent stora) slanten. I alla fall i de kvarteren där vi försökte shoppa. Tips på bättre shoppingområden än det runt Spanska Trappan emottages tacksamt.


En gräddtårta som inte är lika populär bland alla.

Resterna av de vestaliska jungfrurnas tempel.

Forum Romanum. Och en son.

Pantheon. Får vem som helst att känna sig som en myra.

Glad kille med god pizza.

Kolossalt välkänt motiv.


Mellan guidningarna passade Johan på att uppdatera sin look.


Lunch på uteservering. I november.

, , , ,