lördagen den 31:e januari 2009

Så som i himmelen – en manodepressiv rulle.

Nyss gick Kay Pollacks Så som i himmelen i SVT.
Förmodligen en av Sveriges mest älskade filmer som skänkt tonvis av feel good till hela svenska folket.
Men det är också de stora överspelens film.
Inte en fesljummen känsla så långt ögat når.
Antingen är det härligt och underbart.
Eller så är det bottenlöst förtvivlat.
Det är också en film som gör sig skyldig till mer än en kliché. Michael Nyqvist springer omkring och blöder från huvudet mest hela filmen och alla kvinnor han möter vill ligga med honom.
Speciellt tjugofemåriga tjejer.
Livet i den lilla byn långt ute på landet skildras inte direkt på en överraskande sätt.
Och så bekräftas den gamla filmklyschan att när någon hostar i en film är de alltid dödligt sjuka.

Men jag somnade inte och Gabriellas sång är väldigt fin. (Dessutom upptäckte jag till min förvåning att det är Py Bäckman som skrivit texten till den.)
, , , ,

Mikrobloggdrottningen Mymlan.

Läser med viss förvåning att bakåtsträvar-GP skrivit om mikrobloggar.
Och så klart är det Mymlan som uttalar sig.
Men det känns inte som om artikelförfattaren har järnkoll på läget när han skriver det här:

Han får det att låta som om Sofia/Mymlan skrivit en bok och inte ett inlägg på sin blogg.
För i så fall hade väl en länk till inlägget suttit som en smäck?
Fast, visst ja, GP gillar ju inte blogglänkar.

, , , , , ,

Se Super Bowl-filmerna redan nu.

Imorgon natt gör de amerikanska fotbollslagen Pittsburgh Steelers och Arizona Cardinals upp om vem som vinner den så kallade Super Bowl-finalen. I reklamsammanhang är en reklamspot under Super Bowl-finalen både det mest prestigefyllda och det dyraste man kan göra.
Trots ekonomisk kris kostar en spot under morgondagens finalmatch 100 000 dollar.
Per sekund.
Och slutsålda är de också.
Men å andra sidan kan ett företag som lyckas med sin reklam nå ett kurslyft på 0,25 procent dagen efter. Och en film som premiärvisar klipp på Super Bowl kan öka sina intäkter med hela 34 procent.
Nyss fick jag ett frustrerat mail från kvinnan med världens coolaste namn, Åsk, som ensam byggt ett unikt rekamfilmsarkiv på Adland. Hon har världens största samling av Super Bowl-reklamfilmer, och några av dem som kommer att visas under årets final finns faktiskt redan att titta på här. Resten kommer på måndag, när finalen är avklarad.
Gå in där och titta om du vill se några av de mest spektakulära och påkostade reklamfilmer som finns.
Och frustrationen då? Jo, hon skriver att varken Resumé eller Dagens Media tycker att det är något att skriva om, och frågar därför om jag kan tänka mig att göra det istället.
Med största nöje, Åsk.
Med största nöje.

, , , , , ,

Konsultens dilemma.

Till ett av mina senaste inlägg fick jag en kommentar från signaturen Leif som löd så här:

Jag behövde inte lyfta ett finger innan min käraste Tootsie (som också jobbar i reklambranschen) får in en fullträff i fråga om hur lättvindigt många tar på att be oss inom konsultyrken att ge bort det vi har att sälja:

Och apropå fullträffar, den stora nyheten idag är att Ingo är död.
Hans familj bodde i närheten av där jag växte upp, i Kullavik (även om Ingo själv mest bodde i Florida) och hans dotter gick i min parallellklass.
Hon var verkligen sin pappas dotter.
Redan i mellanstadiet sprang hon obehindrat ner alla killar i sin väg när vi spelade rugby på gympan.
Senare försökte hon ju också sig på en boxningskarriär, inte lika framgångsrikt som sin pappa, dock, men ändå.

, , ,

fredagen den 30:e januari 2009

Ett yrvaket inlägg.

Jag hade stora problem att bestämma mig för vem jag skulle heja på i kvällens kvartsfinal av På spåret.
Fredrik och Filip (efternamn överflödiga) mot Peter Apelgren och Fredrik Lindström.
Som att välja mellan ostbågar och cashewnötter, ungefär.
Till sist bestämde jag mig för att gammal är äldst och satte mitt hopp till Apelgren/Lindström.
Som strax därpå förlorade med en poäng.
Lagom till Skavlan började allt bli dimmigt.
Innan jag hann se vilka gäster han hade var allting svart.
Jag skyller på att jag sovit så dåligt de senaste nätterna.

Foto: Bo Håkansson, Bilduppdraget/SVT
Inte lätt att välja favorit när de här killarna tävlar mot varandra.
Vem håller du på?


, , , ,

Rapport från plats 38 (gång salong)

Nu sitter jag på tåget på väg hem till gamla Götet igen.
Egentligen skulle jag varit på en lunch som Telia har med Melodifestivalbloggare (som jag förvandlades till en period förra året), men jag var tvungen att åka hem och jobba istället.
Fast du kanske tycker det är lika skönt att slippa att läsa om vad Christer Björkman och hans festivalartister har på hjärtat?

Jag har just läst DI Weekend som har en intervju med Blondinbella.
Kan hon verkligen ha varit så där beräknande redan från början, frågar jag mig.
I intervjun berättar Isabella Löwengrip (som hon egentligen heter) nämligen att Blondinbella var en fiktiv figur som hon hittade på som fjortonåring och att hon marknadsundersökte läsvärdet på inläggen med sina kompisar redan från början.
Dom tyckte att hon hade ett för tråkig liv så hon gjorde sin figur mer glamorös.
Något som senare förvandlades till hennes riktiga verklighet.
"Jag läste mycket chick lit-böcker och plockade en del därifrån" berättar hon.
Är det en efterkonstruktör eller ett entreprenörsunderbarn som talar?

Sedan funderar jag vidare över att hon säger att skulle tackat nej till att vara med i ett humorprogram.
Det förstår jag inte alls.
I så fall måste jag ha drömt när jag skrev det här.
Men det jag drömde/såg den gången bekräftade i alla fall det Blondinbella säger i artikeln; att det inte passade hennes varumärke.
Inte alls.
Synd att hon kom på det efteråt, bara.
Och förvandlade det till sin verklighet.

, , ,

torsdagen den 29:e januari 2009

Kalla det renommésnyltning

När jag prasslar vidare i min pappers-Resumé (inköpt på Press Stop på Stockholms central till det facila priset av 85:-) hittar jag artikeln om Storåkers och porrklubbsskandalen.
Längst ned på det porriga kvittot står en post från Avalon Hotel.
Det får mig att tänka på min lunch där.
Ja, jäklar vilken lunch det var.
Galen, men porrfri, skulle man kunna kalla den.

Plats för rubrik.

Dagen har spenderats på ett sätt som jag trivs med.
Mitt i ett hav av pannåer att bedöma.
(Oj, vad det där lät pretentöst och lillgammalt, ser jag nu. Men om jag säger så här istället: Jag har haft görkul i två dagar. Men det var inte allt som var kul. Låter det bättre?)
Och så har min första krönika publicerats i pappers-Resumé.
Ta mig tusan om inte självaste Viggo puffade för den i sin ledare:

Hoppsan! Nu är man stjärnbloggare, minsann.

Koffeinfyllt.

Nuförtiden kan jag inte dricka kaffe på kvällen längre.
Om jag gör det vaknar jag ofelbart vid fyra och kan inte somna om.
Efter maten igår beställde jag en kopp.
Fast decaf.
Något säger mig att det inte var det jag fick.

onsdagen den 28:e januari 2009

Just nu på Bloggportalen

Ser det ut så här:

Just det, omröstningen har börjat! Den har faktiskt börjat så mycket att den har slutat.
Det är just den typen av sinne för detaljer som ger förtroende för tävlingsupplägget, eller hur?
Men trots det, och trots att jag inte kan gå på prisutdelningen på måndag, så säger jag: Heja Mymlan!

,

Väl uppe på rummet.

Nu när Top Model är slut sitter jag här och skrattar i min ensamhet åt Pseudonajas redogörelse för hur mormödrar gör vaniljyoghurt.

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.

När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.

tisdagen den 27:e januari 2009

Hur snyggt sover du?

Jag är ganska bra på att sova på tåg och vaknade nyss strax utanför Katrineholm efter en riktigt skön tvåtimmarslur.
Däremot är jag väldigt dålig på att sova snyggt. Jag vet inte hur elegant du slumrar i sittande position, men jag vaknar alltid med snustorr, vidöppen mun och dregelslamsa på hakan. Det finns otaliga komprometterande bildbevis på det som föregått detta, som diverse "kompisar" fnissande smugit sig till. Jag fasar för den dagen någon sammanställer dessa i ett Facebookalbum med titeln Ulrika sover
(få inga idéer nu, bara!).
Jag är alltså på väg upp till Stockholm för att vara med i juryn för Guldnyckeln ett par dagar. Nyss Facebookchattade (ständigt denna Facebook) jag med min lillasyster, som förresten jobbar på den här byrån, och vi bestämde att vi skulle ta ett glas vin på Sturehof klockan nio.
Jag är tillräckligt mycket stugsittande lantis för att tycka att det känns fånigt glamoröst att kunna bestämma en sådan sak, helt apropå, en vanlig tisdagskväll.
Som belöning för att du orkar läsa det-här-gör-jag-just-nu-inlägget får du tre tips på andra som skrivit betydligt intressantare saker.
Först har Olle Nordell gjort ett inlägg om sin önskan att ha blankt indianhår.
Sedan har Lotta Lundgren återigen gjort ett väldigt underbart intro till ett av sina recept.
Och så har Abbes storebror bevisat att Google kan tänka som ett barn stavar.

måndagen den 26:e januari 2009

Det visste du inte.

Att jag är med i en reklamfilm för ICA.
Och dansar.
Topless.
Tror du mig inte?
Kolla här får du se.

, ,

Nu blev jag glad.

Mattias på Please copy me ger mig dagens egoboost genom att plocka upp det goda rådet jag gav i den där Resuméintervjun.

, , ,

Saker man inte förstår när man är tjugofem.

I inlägget som Nina Åkestam skrev igår om DN-artikeln säger hon att hon varken är tjejbloggare eller särskilt ung.
Att inte Nina vill hamna under det idiotiska epitetet tjejbloggare är lättförståeligt, men att hon själv inte anser sig vara särskilt ung får mig att tänka att om Nina inte är ung, vad är jag då? En fossiliserad mumie?
Senare på kvällen fick jag ett mail från en person som är ytterligare några år äldre än vad jag är, som skrev: "Kul att läsa den lilla intervjun på resume.se. Visst är det en märklig upplevelse att vi, som är så unga, framställs som veteraner i yrkeslivet?"
Och det man inte förstår när man är tjugofem och faktiskt inte alls är särskilt ung, är att det är precis så det känns, nitton förbisvischade år senare.
"Vadå, vuxen veteran? Jag är ju ung och grön, ju, det har jag alltid varit."

söndagen den 25:e januari 2009

Träning, musik och DN Söndag

De två senaste veckorna har jag gått tillbaka till det gamla styrkepasset som en gång i tiden fick igång mig att röra på fläsket. Eller rättare sagt, det var den fantastiska Titti, som leder passen, som fick igång mig, vilket är en enorm bedrift.
Förutom träningsvärk får jag utlopp för min wannabe-DJ-ådra när jag gör spellistor till passet.
Här får du som har Spotify ta del av min senaste träningsplaylist.
(Och du som inte har Spotify än, se till att skaffa det nu, för tusan!)
Om någon känner för att lägga till lämpliga låtar är det jättekul.
UPDATE Tack vare Åsa har jag nu fixat så det funkar att andra lägger till låtar.

Pappers-DN Söndag bjöd på mycket bra läsning vid frukostbordet idag.
Jag läste om de nya bloggfeministerna, Nina Åkestam, Annika Marklund och Hanna Fridén.
(UPDATE Det här låter som en efterkonstruktion, men jag funderade på det där med Grupp 08 och om Ninas blogg verkligen passade in i en sådan grupp. Här skriver Nina att hon aldrig hört talas om den och tycker det mesta är smörja i artikeln. Ganska skönt att läsa, faktiskt.)
Sedan fanns där ett Mia och Klara-test – Är du Tabita, Gulletussan, Viveca eller Rolle? apropå att programmet har säsongspremiär i ettan klockan 20 i kväll. Det ska i alla fall inte jag missa.
Och så var det en artikel om en dag i en annan Säröbos liv, nämligen Ebbot Lundbergs. Honom skrev jag också om nyss.
Inget av detta finns (ännu?) i nätupplagan, tyvärr.

, , , , , , ,

lördagen den 24:e januari 2009

Skalövning.

För ett tag sedan påstod jag att Hästens nya annons sög hästballe.
Nu har Floridagirlsen hittat en annons för Jacuzzi som, enligt dem (och jag håller med), suger mammutballe.
Vi kanske är någonting på spåret här.
En ny, internationell reklamklassificering för extra usel reklam.
Ballsugarskalan.

, ,

Ett sejft förhållningssätt.

I kölvattnet till mitt inlägg om Obamakungen surfar jag runt och upptäcker en tidigare missad Dagens Media-artikel om annonsen.
Bland kommentarerna hittar jag det det här:

Ledsna Samen har nog hittat själva essensen i vad som driver de flesta av kommentatorerna på dagensmedia.se.

(Det har förresten utvecklats en ganska intressant debatt om annonsen för Obamakungen. Gå in och se vem du håller med.)

, ,

fredagen den 23:e januari 2009

Gissa den gemensamma nämnaren.

Den där krönikan jag snackade om tidigare idag, nu vet jag vilka de andra gästkrönikörerna är.
De är Niclas, Nina och Mattias.
Hmm... Jag undrar vad den gemensamma nämnaren kan vara.
Hursomhelst, det är vansinnigt kul att få vara med i det här sköna gänget.

, ,

Popkulturell operaflört.

Det här är en gammal YouTube-klassiker...

...som Unga på Operan har kidnappat för sin Nötknäpparföreställning:

Som en seriefigur.

I förrgår skrev jag mitt livs första krönika.
Förhoppningsvis hittar du den i nästa veckas nummer av pappers-Resumé.
Jag kände mig som Carrie i Sex and the City.
Minus garderoben.

När krönikan var klar blev allt som vanligt igen.
Mer åt Eulaliahållet.

, , ,

torsdagen den 22:e januari 2009

En republikansk kung?

Det är en sak jag inte fattar med den här annonsen som var införd i DN igår. Om man heter Republikanska Föreningen betyder det, så vitt jag vet, att man vill ha en president som statschef, inte en kung.
Varför har man då illustrerat det med en bild på en svart man som är klädd till kung?

Om man är republikan vill man ju inte ha någon kung, oavsett om han är svart eller vit.

Eller har jag missat något?

Tio år före sin tid.

I den här artikeln berättar Silverfisken om hur osannolikt tidig han var på bloggbollen:

onsdagen den 21:e januari 2009

Tvångsmässiga Silvstedt

Popjunkien hann före, att skriva om hur oändligt skämsigt det var att se mamma Silvstedt och Victoria prata engelska med varandra i fyrans nya serie "My perfect life" med miss Silvstedt i huvudrollen.
Men förutom det, var det perverst fascinerande att se Vickans tvångsmässiga behov av att få uppmärksamhet genom att vara sexig.
I seriens första avsnitt fick vi se hur hon valde klänning inför Elton Johns aids-insamlingsgala i Cannes, när hon resonerade med kameran och konstaterade att "det skulle bli något värdigt som anstod en sådan tillställning".
Det slutade med att hon valde den här:

Höghalsat, förvisso, men hon måste ha missat tutthålet på mitten.

, , ,

Nät om print

Resumé har just nu en liten intervju med mig på grund av att jag ska vara med i årets upplaga av Månadens Print-juryn.


En av de omtalade duvfilmerna kan du se här:


, ,

Barackorama

"Detta är meningen med vår frihet och vår övertygelse - orsaken till att män och kvinnor och barn av varje tro kan delta i firandet över denna storslagna plats, och varför en man vars far för mindre än sextio år sedan inte skulle ha serverats på en lokal restaurang nu står framför er för att svära den mest högtidliga ed."
Ur slutpartiet av talet.

(På engelska löd det så här:
"This is the meaning of our liberty and our creed - why men and women and children of every race and every faith can join in celebration across this magnificent mall, and why a man whose father less than sixty years ago might not have been served at a local restaurant can now stand before you to take a most sacred oath.")



, ,

tisdagen den 20:e januari 2009

Hög tid för ny bloggr-ulle

Medan jag väntar på att se mer om Obamas tal på TV4 Nyheterna knåpar jag ihop en best of-lista från mina favoritbloggare:
-Vi börjar med Deeped som instiftat ett bakvänt bloggpris. (Läs hans beskrivning noga, för det kan vara lite knepigt att förstå vad det går ut på.)
-En mycket sorgligt inlägg är det här. Som är DVIJDVS avsked som bloggare. 98 ledsna kommentarer i skrivande stund.
-Abbes pappa kan inte bara skriva om barn och kärlek. Ibland skriver han om tyska synthband från åttiotalet.
-Mikebike funderar lite över hur tufft det kan vara att heltidsjobba som tjyv.
-Tyskungen vågar sig på det riskfyllda uppdraget att ha synpunker om krisen i Palestina och Israel, trots att hans farfar krigade på tyskarnas sida i andra världskriget. (Och klarar balansgången med bravur.)
-Kontaktmannen tycker sig ha hittat 2008 års sämsta reklam. Och efterlyser den bästa.
-Pseudonaja har en högst personlig vision av en förhandling mellan arbetsgivare och -tagare.
-Popjunkien märker ord. Med rätta.
-Nemo annonserar sin förestående bloggpaus. Och jag önskar honom välkommen tillbaka vad det lider.
-Sandra berättar om saker hon inte saknar från sin månadslånga vistelse i Thailand.
-Elias Betinakis påstår att det var 9 januari som Twitter slog igenom på allvar. Det tillsammans med ...
-...Mymlans rediga genomgång av mikrobloggar och hur de fungerar, fick mig att börja testanvända mitt Twitterkonto idag.
-Lotten har träffat en konstnär som jag också gillar skarpt – Eric Langert.
-Floridagirlsen fiskar röstet i YABA:s bloggtävling.
-Please copy me-Mattias gillar reklamen bättre än burgaren.
-Olle Nordell har haft en tuff jul som släktens reklamslagpåse.
-Till sist: Glöm inte att rösta i Stora Bloggpriset.

,

Vad är väl striderna på Gaza

mot GP:s braskande nyheter idag?

Häromdagen såg jag en överkörd ekorre. Jag kanske ska ringa GP:s tipstelefon?

, ,

söndagen den 18:e januari 2009

Falzka Liza

Det mesta är förstås redan sagt om Liza Marklund och den "sanna" historien i Gömda, men efter att ha sett intervjun i TV4:s Nyhetsmorgon måste jag ändå poängtera vad jag tycker är grundfrågan i hela debatten:
Självklart sticker det extra i ögonen när Liza, som alltid påpekar hur vänster hon är, hur lite hon bryr sig om pengar, att hon inte är intresserad av att njuta, tjänar miljoner på att falskt använda tre väldigt säljande ord (En sann historia) på omslaget av Gömda.
En bok som dessutom gör för rasismen för 00-talet vad Inte utan min dotter (som inte heller var sann) gjorde för rasismen på 80-talet.

Rättrådiga vänstersympatisörer som visar sig vara extra giriga och inte drar sig för moraliska tveksamheter för att tjäna mer råkar alltid värre ut än de öppet pengakåta. Det borde zmarta Liza ha inszett.

En lite komisk detalj med intervjun var att TV4-journalisten Anders Pihlblad kallade mannen, som i boken har det, ehh ... målande namnet Mannen med de svarta ögonen, för Mannen med de mörka ögonen. Han fick det att låta som om Gömda-Mia blivit misshandlad av Julio Iglesias.
, , , ,

lördagen den 17:e januari 2009

Om jag inte

Om jag inte haft ambitionen att ha en idé och en tanke med varje inlägg så hade jag uppdaterat betydligt oftare.
Då hade jag helt enkelt kunnat skriva saker som:
-Att jag just nu har en skön känsla av träningsvärk som sprider sig i kroppen efter det första gympasset på år och dag.
-Att jag efter det gympasset (för första gången på år och dag) ställde mig på en våg och tänkte Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än ... osv.
-Att jag har sett sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och fortfarande är kär i den serien. Så skönt att se ett gäng silverbacks som både beter sig och äger – utan vare sig utröstningar eller jurymobbing.
-Att fortfarande är grymt mätt efter en våldsamt god middag som bestod av räksoppa och lammfärsbiffar (med en massa gott gojs till) som min privata chef de cuisine (Johan) lagat.
-Att jag just sett inledningen på P3 Guldgalan och funderat över varför inte ens SVT kan få till en musikproduktion som inte låter skit (och konstaterat att Håkan Hellströms trumpetare som var hos oss i torsdags också var där).
Men eftersom jag är en ambitiös bloggare med högt satta målsättningar så blir det inget inlägg med allt det där ogenomtänkta dravlet.
Skönt, eller hur?

UPDATE Nu spelar Soundtrack of our lives på P3 Guldgalan. Ebbot brukar handla i samma mataffär som jag gör. Sist jag såg honom bytte han in en trissvinst mot en påse kattsand.

, , , ,

fredagen den 16:e januari 2009

Pugh = progg?

Efter På spåret jag en dispyt med någon om klassificeringen av Pugh Rogefeldt.
Någon hävdar att Pugh är progg.
Jag säger att han inte är progg.
Vem har rätt?

, ,

Kulturkul

Igår hade vi kulturkväll på GOSS.
Och tänk, jag behöver inte ens ladda upp bilder och krångla, för det har den förtjusande Louise, som också jobbar på GOSS, redan gjort, på sin splirrans nya fotoblogg.
Skitkul hade vi i alla fall.

,

Rolig relevans

Den här annonsen för Red Bull, som John Doe Worldwide gjort, tycker jag är ett väldigt bra exempel på kreativitet med relevans, dvs den enda sortens kreativitet som är värd namnet när det kommer till reklameri.

Klicka gärna, så ser du bättre.

, , , ,

torsdagen den 15:e januari 2009

Om 2009 var en reklamköpare.

Efter mycket om och men har jag nu lyckats få tag på hela klippet (tack, Anna!) från nyårsdagen när jag pratar i radion. Det är från programmet Vaken i P3/P4 och det jag svamlar om är ett försök till svar på frågan Om 2009 var en kund som kom till er på byrån, vad skulle ni göra då?

, , , ,

När Abbe-bloggen föddes.

Abbes pappa skriver om hur det gick till när han började blogga, och jag är omåttligt hedrad över att han ger mig cred för att ha gett honom en liten knuff i rätt riktning.
Han skriver om mailet han skickade ut för att förklara vad som hänt när Abbe föddes, och jag kommer ihåg hur det var på jobbet den dan.
Hur man kunde se vilka som ännu inte hade och vilka som hade läst.
De senare var frånvarande, tagna och rödsvullna.
Jag antar att det är så det ser ut runt om i landet nu, när Abbes egen blogg gör sitt segertåg genom det svenska folket.
Hur är det med dig?
Har eller har du ännu inte börjat läsa?

, ,

onsdagen den 14:e januari 2009

Genial kampanj.

Läs här hur Silverfisken berättar om den fantastiska kampanjen
The best job in the world
som hans byrå i Brisbane har gjort för
Tourism Queensland.
Just nu har kampanjsiten fyra miljoner besökare.
I timmen.
Det är fler än Facebook har.

Här är det CNN som gör ett par minuters gratisreklam med ett inslag om kampanjen:

Ett media-(och/eller PR-) lejon som i en liten ask.

Här skriver Resumé om kampanjen.
, ,

Konspirationsteori om Stora Bloggpriset

Först vill jag utbrista i ett rungande: Grattis! till "mina" bloggare, det vill säga dem som jag föreslagit till nomineringslistan, som kom med ibland de slutligt nominerade till Stora Bloggpriset.
De är Mymlan och Bloggfrossa i Vardag.
En man med ett skägg i Nöje & Kultur.
Lilla gumman i Prylar & Teknik.
Opassande i Samhälle & Politik.
(Jag saknar förstås Heja Abbe i listan, men det kommer nya chanser för dig, var så säker.)

Och sedan kan jag inte låta bli att konspiratoriskt fundera över om inte ledningen för Stora Bloggpriset måntro slängt in Alex Schulman bland de nominerade för att mildra effekterna av hans sabotageplaner.
Inte för att han inte platsar bland de nominerade, det gör han definitvt, men jag är ändå inte hundra på att han är ett självklart namn för nomineringspanelen.
Eller är jag konspiratorisk i överkant nu?
Vad tror du?

, , , , , ,

tisdagen den 13:e januari 2009

Torkel, Lars, whoever.

Det är inte lätt att hålla isär alla dessa kalhuvade män.
I DN idag blev klädskaparen Lars Wallin förvandlad till skådespelaren Torkel Pettersson.



Så här ser den riktige Torkel ut. Dom är onekligen lika.
, , ,

Suger hästballe.

Jag är ledsen, men jag körde den senaste annonsen för Hästens genom min hjärnas analysfunktion och det enda som kom ut var ovanstående två ord.

Man har helt enkelt lyckats gå från riktigt jävla brakusel till ännu sämre. Bra jobbat!

, , ,

måndagen den 12:e januari 2009

Fast i slottsträsket.

Jonas Gardell är en person som jag först tyckte var helt fantastisk men så småningom tröttnade våldsamt mycket på – under en period var han svårt överexponerad utan att förnya sig ett dugg.
Men nu har det varit välgörande tyst om honom ganska länge, tillräckligt för att väcka min nyfikenhet över hur han ska göra sig tillsammans med de övriga divorna i Stjärnorna på slottet (för alla har ju hört att han är ett svin privat, eller hur?)
I helgen har jag sett alla avsnitten på underbara SVT Play och konstaterat att han helt klart gör serien mer sevärd.
De andra stjärnorna må vara excentriska, tjuriga, diviga, egocentrerade och underhållande, men det är han som är vassast, rappast, råast och gör att det inte blir en gaggig sörja av det hela.
Jag förstår att det har varit en hel del kvällspressskriverier (när jag inte var hemma) om framförallt avsnittet där Staffan Scheja var värd, och det är som vanligt en enögd sensations-”journalistik” som rapporterar om hur labil och grisig Gardell är som blir rasande på den stackars snälle Scheja.
Men när man ser avsnittet så är det en väldigt intressant palett av olika känslor och reaktioner som visas.
Visst, Gardell överreagerar kraftigt när han snear på den trista, och, som han tycker, förnedrande, övningen med stråkkvartetten, men liiite förstår jag honom.
Och framförallt visar han hur intressant och givande livet kan bli för den som vågar stå för sina känslor (något som jag själv önskar att jag kunde vara bättre på). Vilket även omfattar att ta itu och prata med dem som drabbas av okontrollerade känsloutbrott.
Hans tacktal till Staffan Scheja senare på kvällen, där han låtsas bli fyllesentimental, var fruktansvärt roligt och vid slutsummeringen hamnade han trots allt på känslomässigt plus hos samtliga slottstjärnorna, till och med hos konflikträdda Christina Schollin.

Om några av er glin skulle ha missat hur sjukt snygg Staffan Scheja var en gång i tiden.

, , , ,

söndagen den 11:e januari 2009

Riktlinjerna för träning ger förmodligen motsatt verkan

I DN idag handlar det om träning. 
Motionen som förlänger livet är rubriken. 
Så långt är allting frid och fröjd. 
Men så har man en liten ruta som handlar om nya, internationella riktlinjerna för hur man bör träna. 
Där står att det rekommenderas att man bör träna fem gånger i veckan
"Styrketräna två gånger och konditionsträna minst två och en halv timme fördelat på tre tillfällen." 
Då undrar jag vad det är för puckon som går ut med den här typen av rekommendationer.
Tveklöst är det jättenyttigt för dig att träna så mycket.
Men hur många som behöver träna känner att de har tid och lust att lägga i princip all sin fritid på motion?
Jag är övertygad om att sådana flåshurtigt präktiga guidelines istället leder till att alla som inte har möjlighet att få till fem träningspass i veckan istället skiter i hela grejen. 
Och slappar vidare som förut. 
Varför inte rekommendera total avhållsamhet från alkohol, enbart nyttig mat, aldrig stress och inga olyckliga tankar också, när ni ändå är igång? Det är ju också väldigt rekommendabelt.

Anledningen till att jag kommit dit jag kommit med mitt tränande (sprang en mil på 59 minuter och tio sekunder igår – en total utopi för ett år sedan) är att jag levt enligt principen lite är bättre än inget
Det har gjort att jag vågat närma mig träningsvärlden utan att bli ivägskrämd och tagit små, små utveklingssteg i min egen, långsamma takt. 
Hade någon kört ner de nya internationella riktlinjerna i halsen på mig som träningsnybörjare hade jag förmodligen aldrig varken sprungit ett steg eller lyft en enda vikt.

, ,

lördagen den 10:e januari 2009

Ett nakenäventyr för länge sedan

På semestern fick vi nya vänner. Du kanske inte tycker att det låter som så mycket att blogga hem om, men i vår ålder händer det ganska sällan, faktiskt. Det är få som kvalar in som konkurrenter till de gamla vanliga kompisarna, de som är som ett par gamla sköna och väl ingångna älsklingsjeans. 
Men nu hittade vi alltså fyra guldklimpar, en hel familj som är kompatibel med vår familj på alla ledder. Något som jag är riktigt, jäkla glad över.
I början av en bekantskap flyter det alltid upp en massa gamla anekdoter till ytan, så även den här gången. (Några av dem har redan gjort avtryck här.) 
En av de roligare var den om när Johan var en ung man på raggarstråt som åkte till Badis i Falkenberg för att pröva sin lycka. Den höll, för han fick med en tjej ut på strandpromenad. Väl där fick dom den lysande idén att bada i den ljumma sommarkvällen. 
Nakna, förstås.
"Det är inga problem, ett par springsteg ut i vattnet så är man skyld" tänkte Johan inför sitt blottande. 
Men alla som badat utanför Badis i Falkenberg vet att här skyler inget vatten efter ett par steg. Det är långgrunt så in i helvete.
Dom sprang och sprang.
Det dinglade och donglade.
Efter två hundra meter gick det kanske till anklarna. 
Då var det dags att springa tillbaka igen.
Den här gången med fronten mot det proppfulla Badis stora perspektivfönster.

, , , , ,

fredagen den 9:e januari 2009

Den bästa julklappsversen.

Min arbetskamrat Jan, som förresten är en av konspiratörerna bakom världens längsta svensexa, ligger även bakom den bästa julklappsvers jag sett.
Han gjorde ett litet fyrkantigt paket till sin bror och skrev följande på det:

E D N C D?
A D E D.

torsdagen den 8:e januari 2009

Mina nomineringar till Stora Bloggpriset

Efter mycket vånda tryckte jag på send-knappen med följande lista för mina nomineringar till Aftonbladet och Bloggportalens tävling Stora Bloggpriset:

Nöje & Kultur
1. En man med ett skägg.  Nostalginörderi när det är som bäst. Kalle, som skriver bloggen, borde vara dubbelt så gammal som han är.
2. Katastrofala omslag. Visst är det kul med fula skivomslag, men det är motiveringarna som gör bloggen unikt rolig.
3. Lotten. Att hennes otroligt välarbetade adventskalender ger ett sådant fantastiskt gensvar är till 100% välförtjänt.
4. Popjunkien. Trots att Rebecca skriver så smart, bra och initerat så räds hon inte att närma sig de mest okreddiga populärkulturella ämnen. Det är respect.
5. Tyskungen. Han är ojämn och trampar snett ibland i populismens namn. Men när han är bra, då är han förbannat bra, helt enkelt.
Mode
1. Moderniteter. En blogg som visar att modebloggare och begåvad inte behöver vara två motsatsord.
2. Concpicere
3.
4.
5.
Sport & Fritid
1.
2.
3.
4.
5.

Livsstil
1. Om jag var din hemmafru. Recepten är sagolika och introna nästan ännu bättre.
2. Jonas Peterson. En fotoblogg som lämnar dig med hakan mellan knäna.
3. Vitavillavila
4. Nemo. Att vara alkoholist (eller nykter sådan) är ju också en livsstil. Nemo berättar så du förstår, tar in, plågas och garvar knäna av dig.
5. The Girls of Florida. Göteborgs piggaste reklambetrakterskor.

Prylar & Teknik
1. Lilla gumman 
2. Photo Explained 
3.
4.
5.

Vardag
1. Heja Abbe. Alla med funktioner som hjärta, hjärna, syn, empati och humor intakta förstår att det här är en av Sveriges absoluta toppbloggar.
2. detvarintejagdetvarsossarna. Så smart, så vass och så vansinnigt rolig som bara DVIJDVS-Linda kan vara. Låt inte polispamparna stoppa hennes framfart.
3. Bloggfrossa. Rasande underhållande. Och vice versa.
4. Solrosland. Bump gör ordet fjortis till något väldigt beundransvärt.
5. Pseudonaja. Betraktar sin omvärd med ett osvikligt sinne för att hitta den komiska vinkeln.

Politik & Samhälle
1. The Real Mymlan. Ingen kan som Mymlan förklara hur det ligger till. Utan att varken generalisera, stryka medhårs eller raljera. Hennes läsare dyrkar henne, men hon är också en fena på att starta flammande debatter.
2. Deepedition. Gammal är äldst. Det kan man inte skoja bort.
3. Opassande.
4.
5.

Det finns säkert ett och annat jag kommer att ångra och någon jag kommer att känna att jag glömt. Jag hade väldigt gärna nominerat fler reklamrelaterade bloggar, men hittade inte riktigt någon bra plats för dem (knödde in Floridagirlsen med skohorn i Livsstil). Sport och fritid har jag nollkoll på så därför blev det helt tomt där. Teknik-, mode- och politikbloggar är heller inga paradgrenar för mig, därför gapar några platser tomma där. 


,

Öl och de franska räkneorden.

När jag var i Cannes för ett par år sedan och var på en trevlig trottoarservering kom servitrisen fram och frågade vad jag ville ha. "Une bière" sa jag, varpå hon frågade: "Seize cent soixante quatre?". Där kände jag att min skolfranska tog slut och svarade därför på engelska: "No, a thirtythree is enough". Detta svar har förföljt mig och tagits fram, hånats och släpats i smutsen varje gång jag ska beställa en öl någonstans. Varför då? Jo för att seize cent soixante quatre förstås betyder 1664, och är en ölsort från Kronenbourg. Jag trodde att hon frågade något om hur stor öl jag ville ha och svarade därför att 33 centiliter räckte gott.

No. A thirtythree is enough.

onsdagen den 7:e januari 2009

Tack för ditt tålamod.

Två sega och torra veckor av reprissändningar är nu slut, från och med nu är det färskbloggat som gäller. Så vad väntar jag på, det är lika bra att köra igång på studs:
En gång kallade jag mig för Fru stolpe ut. Den som alltid snubblade på mållinjen och inte fick till det när det gäller. Den känslan blev inte mindre idag när jag kom hem och äntligen skulle få lyssna på den första radiointervju jag någonsin gjort. 
Efter att ha letat i en timme i SR:s kryptiska arkivsystem insåg jag att bara hälften av det jag sa fanns med. 
Det vill säga den delen när jag låter helt hjärndöd, svamlar och bara inte får till det. 
Första delen, som jag åtminstone trodde skulle bli halvbra, är helt enkelt borta.


(Dessutom märker jag att Blogger fungerar uselt i Firefox av någon anledning, men det är en helt annan historia. Någon som vet vad som hänt? Safari fungerar plötsligt bättre.)

Reprissändning # 15

Till listan över vad man saknar när man är hemifrån ett tag (grovt bröd, vänner, sin egen kudde, A-fil ...) vill jag lägga bandbredd.
Men nu närmar jag mig så smått trakter där det inte tar fyra minuter att ladda en sida, så det här blir det sista reprisinlägget. Det handlar om badmodekampajer och omfattar en helt fantastisk bild på Johan som är tagen i Grekland september 07:

Hej King (reklambyrån som gör Åhléns reklam)!
Om ni ska göra en ny undervattenskampanj, kanske med herrbadkläder denna gång, så kan Johan tänka sig att ställa upp som modell.
Bara ett tips.


Våren 2007

Våren 2008?
Andra bloggar om: , , , ,

tisdagen den 6:e januari 2009

Reprissändning # 14

Dagens reprisinlägg är från hösten –07 när kvällstidningarna körde svenska litterära klassiker som tilläggserbjudande. Rubriken var VM i overkill:

Alla som läst en kvällstidning de senaste åren vet att "nyheterna" brukar vara av den här karaktären:

Eller kanske:

Men kulturredaktionerna på dessa tidningar tror fortfarande att de arbetar på en smal, smart, prestigefylld, näsan-i-vädret-tidskrift med finkulturella konässörer till läsare.
De matchar sin tidning och sina läsare ungefär lika bra som om man skulle kalla in De Aderton från Svenska Akademien varje gång Hemmets Veckotidning skulle utse veckans bästa roliga historia.
Jag slår vad om att det är denna redaktion som trumfat igenom den lysande idén att erbjuda sina litterärt högstående läsare stekheta klassiska mästerverk. För 59 kronor! Ungefär lika mycket som en pocketbok kostar. Och betydligt mer än många böcker kostar på antikvariat.
Man kan höra hur löpsedelsmakarna diskuterade i tisdags: "Ska vi lägga "Mamma avslöjar Bondefredriks hemligheter" över eller under erbjudandet om Flugornas herre?"

Bilderna på löpsedlarna har jag lånat från Dagens Löpsedel.

Andra bloggar om: , , , , ,

måndagen den 5:e januari 2009

Reprissändning # 13

Idag ska vi reprissända ett inlägg som handlar om barnkultur på sjuttiotalet:

Om man inte var med på den tiden är det förmodligen svårt att föreställa sig det barnkulturella klimat som rådde på det brunmurriga årtiondet som även går under benämningen sjuttiotalet. När Disney, gullighet, fantasi och i princip allt annat som barn tycker om var djävulen.
Propaganda och indoktrinering om världens orättvisor som de upplevdes ur ett vänsterperspektiv var ledstjärnor, inte minst när man skulle uppträda för barn.
När jag tänker efter var det tidigt åttiotal (hey, SÅ gammal är jag inte) men teatergruppen som skulle uppträda på min skola den här dagen som jag ska berätta om levde i allra högsta grad kvar i ett renlärigt DDR-Sverige.
Hursomhelst var jag en åttondeklassare med ögonbryn tunna som streck och utåtlockad lugg. Varje dag jobbade jag på att verka cool och världsvan inför mina klasskamrater, trots att jag hade ett självförtroende som en mygglarv.
Pjäsen handlade om något ockuperat land i Centralamerika och det första som hände var att jag och några andra tonårsosäkra stackare brutalt fördes upp på scen och tvingades delta som fängslade nicaraguanska eller elsalvadorianska bönder. För att göra förnedringen total fick vi bära färgglada ponchos.
Skådisarna skulle föreställa militärjuntan och gick in för det hela i hundranittio, utan antydan till lyhörhet.
Publiken bestod av hela högstadiet och scenen gick ut på att vi, de upptvingade, skulle förhöras. Detta innebar att en manlig skådis skrek at the top of his voice två centimeter från mitt ansikte ända tills jag började gråta. Jag förväntades dessutom, totalt oförberedd som jag var, att svara på de framskrikna frågorna. Hulkande och snorande förökte jag svara något som inte lät helt efterblivet. Det gick nog sådär.
Jag kan utan problem frammana minnet av saliv som stänker över mitt ansikte i kombination med lukten av tjockt teatersmink som smälter i värmen från de starka lamporna.
Än idag blir jag förbannad när jag tänker på det. Hur kände teatergruppens medlemmar efter dagens kulturella gärning? "Gött! Nu har man förnedrat ännu en osäker fjortonåring/kapitalistsvin till tårar. En sann kulturell gärning, minsann!"
Hade någon utsatt mina barn, som nu är i samma ålder som jag var då, för samma sak så hade jag stämt deras plyschbyxeklädda arslen.

Andra bloggar om: ,

söndagen den 4:e januari 2009

Reprissändning # 12

Idag slår jag på stort och kör två reprissändningar på samma dag. Den här är från sommaren –07 och kallades Accelerationsapplåden:

Såg "Blood diamonds" på DVD igår. Den var ruskigt bra. Ruskig.
Och bra. Inte sugen på att köpa diamantringar idag.
Jag frågade min sydafrikanska kompis Stu om hur väl DiCaprio gjorde sig som afrikan och han gav honom bra betyg ("for once an actor (almost) got our accent right").
En enda sak hade jag klarat mig utan, dock. Det kanske finns ett bättre, vedertaget uttryck för den, men, eftersom jag aldrig hört något sådant, kallar jag det "accelerationsapplåden". Ni vet, det som börjar trevande med ett par ensamma händer som klappar, mycket långsamt, mycket ensamt. Sedan ansluter sig fler, de klappar snabbare och snabbare, det hela accelererar till ett massivt dån. Gärna med stående ovationer och jubel som crescendo.
Denna amerikanska favoritscen är ett kräkpiller som kan sänka den bästa film. (I "Blood diamonds" tar dom den inte så långt som många andra filmer, det är bara en lightversion av accelrationsapplåden, så dom kommer undan hyfsat.)
En annan bra film som blir sämre med hjälp av en accelerationsapplåd: "En kvinnas doft". Förmodligen också "Döda poeters sällskap" och "Såsom i himmelen".

Reprissändning # 11

Idag kör vi på med en reprissändning på ett inlägg som skrevs på en semesterort förra året och som kallades Absolute förälder:

Det kryllar av barnfamiljer här. Och som vanligt är det med blandade känslor jag betraktar de barnmatande, nappitryckande och axelvyssande föräldrarna. Fast just så här på semestern består merparten av känslomixen i att tycka att det är skönt att slippa passandet, kladdandet och bytandet. Även om många av de små är helt bedårande på ett sätt som våra iPodlyssnade och kompismessande avkommor inte längre matchar.
Men man spottar också en och annan enerverande egenskap som föräldrarna representerar. De som förvandlats till Föräldrar med stort F och aldrig mer kommer slappna av och bli som folk igen.
Varför kallar man sig själv för "pappa" inför en sexåring, till exempel? "Nu ska pappa gå och hämta en solstol, så du kan väl vänta här på pappa så länge."
Jag kan förstå om det kan underlätta för en tvååring som bli förvirrad när gubben i ena sekunden heter pappa och i andra kallar sig för "jag". Men en sexåring borde i rimlighetens namn kunna reda ut begreppen.
Det är i klass med par i sextioplusåldern som kallar varandra för "lilla mamma" och "pappsen" trots att barnen sedan årtionden både är utflugna och skaffat egna familjer.
Sedan finns här en morsa som konstant antingen ammar sitt barn eller har det i bärsele på magen. Trots att barnet inte verkar vara ett kolikbarn, eller så. När fyramånadersungen hänger där och sover kan jag inte låta bli att tänka: "Men herregud, kan han inte få sova i sin vagn istället?" Det känns som om hon gått in för att vara Moder twentyfourseven på ett aningens martyrmässigt sätt.

lördagen den 3:e januari 2009

Bonusrepris och enkät.

Eftersom jag fick en stump bredband över tänkte jag göra en liten undersökning över hur du, kära bloggläsare tagit emot det här med att jag kört reprissändingar den senaste dryga veckan.

Som tack för att du hjälper mig med utvärderingen får du en bonusreprissändning som handlar om blandband:

Tidpunkt: När jag gick i högstadiet.
Händelse: Skolresa, kanske till Hemsedal.
Plats: Hyrd turistbuss.
Jag har gjort ett nytt, fränt blandband och vågar till sist be chaffisen sätta på det. Sedan hör jag plötsligt alla låtar med nya öron.
"Gud, vilket tjatigt trumsolo det är i den här låten!"
"Varför valde jag den här? Alla kommer hata mej för att den är så banal/pretentiös."
"Å nej, den här är seg. Nu när alla är på partyhumör."
Men också något enstaka triumfatoriskt ögonblick när någon tuff klasskamrat säger:
"Fan va bra musik! Vems band är det här?"
Fast jag är inte helt säker på att det någonsin hände.
Igår var jag på middag och hade bränt en CD med en schysst playlist. Och fast det var tusen år sedan bussen och högstadiet hör jag fortfarande låtarna med plågsamt medvetna öron när någon sätter på min skiva. Jag sitter stelt på min stol och skruvar besvärat på mig när det kommer en banal/pretentiös låt eller när gitarrsolot är för långdraget och brötigt.
Tänk, jag som stundtals inbillat mig att jag är någorlunda mogen, cool och klok.
Vad fel jag hade.

Andra bloggar om: , ,

Reprissändning # 10

Dagens reprissändning heter Byxångest och är skrivet strax efter förra årets nyårslöften:

Tidigare idag drabbade Luther mig extra hårt.
Eller om det var Susanne Lanefeldt, jag vet inte så noga.
Hursomhelst, för att botgöra för mitt syndiga leverne på semestern var jag vid niosnåret ute och sprang runt hela jordbruksbygden.
Trots att det ÖSregnade ett ISkallt jävla skitregn.
När jag kom hem fick jag duscha extra varmt.
(Du vet att du har sprungit för dåligt när du får duscha för att bli varm när du kommer hem från joggingrundan.)
Under joggandet (lufsandet, lunkandet) hade jag på mig ett par byxor som jag inte använt på något år.
Dom höll på att ramla av mig.
Tyvärr inte på grund av att jag blivit smalare, utan på grund av att de satt så korvtajt att jag fick ha dom uppknäppta.


Andra bloggar om: , , ,

fredagen den 2:e januari 2009

Reprissändning # 9

En liten reprissänding som handlar om att jag är en kriminellt belastad språkpolis:

Ibland kallar jag mig själv för språkpolis, men när jag tittar närmare på Språkrådets och TT-språkets skrivråd inser jag att jag är en ganska slapphänt sådan som ofta ser mellan fingrarna och låter buset härja fritt i mina texter.
Ibland tror jag till och med jag skulle kunna uppvigla till brott.
Att följa alla Språkrådets och TT:s rekommendationer tror jag faktiskt inte är helt lyckat. Du som läsare skulle förmodligen bli störd och snarare fundera på varför jag valt så många flänga ord än ta till dig vad jag egentligen ville säga.
Kanske främst när det gäller väldigt vedertagna och inarbetade engelska ord som vi inte ens ser som främmande längre.
Nog känns T-shirt mindre främmande än T-tröja?
Deadline mer stringent än sista lämningsdag?
Om jag pratade om en dimmer skulle du veta vad jag menade, men inte nödvändigtvis om jag yrade om en ljusregulator, eller hur?
Hon hade en vällagd make-up låter mer stilfullt än Hon hade snyggt smink, n´est-ce pas?
Han avslutade meningen med en smiley låter mindre fjantigt än Han avslutade meningen med en smilis?
Men ändå rekommenderar Språkrådet och TT i samtliga fall de svenska varianterna av orden och avråder från de engelska.
Nja, jag är skeptisk.
Och även när det kommer till vissa särskrivningar.
Varför rekommenderas i dag och i går när det ska vara itu och ibland? De uttalas ju osärskrivet allihop.
Och varför ska man skriva var sin men tvärtom?
Normaliseringsstavningar av vissa företags- och produktnamn kan också bli knepigt.
iPod är ett sådant exempel; det bär emot att skriva Ipod.
Reklambranschen, som jag jobbar i, är tungt kriminellt belastad av anglosaxiska termer, inarbetade sedan något halvsekel tillbaka. Jag tror att mina kollegor skulle titta konstigt på mig om jag hävdade (som Språkrådet rekommenderar) att kunden lämnat en kort information (istället för en brief). Om jag skulle påstå att jag jobbar som reklamskribent (inte som copywriter) och om jag skulle fråga en reklamformgivare (inte en art director) om h*n kunde göra en grafiskt formgivning (istället för en layout).
Detta betyder dock inte att jag applåderar alla engelska ord som väller in. Men jag vill helst behålla dem som haft en lång och trogen tjänst.
Av samma anledning som att det känns avigt när din goda vän Eva plötsligt vill bli kallad Ninni.
Ett exempel på en relativt ny företeelse som har fått en bra svensk benämning är tankesmedja. Det är idag, så vitt jag vet, vedertaget istället för det engelska think tank.
Ska man värna om att behålla det svenska språket svenskt får man vara snabb som en mindre gnagare av något slag. Det gäller att se till att ett svenskt uttryck är först på plats i hjärnbarken så att det är i vägen när det ursprungliga utrikiska försöker nästla sig in.
Försten vinner, liksom.



Sorry, herr t-tröja. I min hjärna finns redan en t-shirt. Och i mitt hjärta med.

Andra bloggar om: , , , ,

torsdagen den 1:e januari 2009

Reprissändning # 8

Jag hade tänkt att inleda 2009 (god fortsättning på det nya året, förresten!) med att lägga ut ett ljudklipp med mitt pratade i radio som sändes i P3/P4 i morse. Men eftersom jag har så usel uppkoppling just nu så funkar ingenting av det jag tänkt göra (att klippa ned det här 280 minuter långa klippet till att bestå av just den biten där jag är med), så därför blir det en reprissändning som handlar om yrkesgrupper som ger dig dåligt samvete:

Vissa yrkesgrupper är bättre än andra på att de dig dåligt samvete. Vem har inte suttit hos en frisör och blivit uppläxad för kluvna toppar /mjäll/att man tappar hår/att det var länge sedan man klippte sig?
Eller plågats hos tandläkaren som värre än den värsta morsa utnämner dig till den sämsta tandtrådsanvändaren genom tiderna? (Trots att du ljugit så tungan blev svart om hur ofta du flossar.)
Men värst är nog ändå hudvårdsterapeuterna. Jag är inbillar mig att min hy är helt ok. Jag har väldigt sällan finnar och jag är noga med att smörja och rengöra så att den ska hålla sig i så fin form som möjligt.
Ett fåtal gånger i mitt liv har jag varit och gjort hudbehandlingar. Varje gång har jag känt mig som Göran Johansson i nyllet. Det har klagats på vilken sorts crème jag använder ("som att smörja in sig med stearin"), på att jag solat överhuvudtaget i mitt liv och på att min hy är för torr.
Men värst var det sist jag var på denna självförnedrande typ av behandling. Terapeutbruden stirrade med avsmak på min haka, ungefär som om hon upptäckt blodiglar eller variga smittkoppor, och utbrast förebrående: "Dy harr pårrmaskar!".
Jag tror inte jag känner till någon över tretton år som inte har en enda pormask, så hon måste fylla sina dagar med samma förebråelse. (Behöver jag säga att jag inte varit på någon hudbehandling sedan dess?)
Fast sedan finns det dom som går till överdrift åt andra hållet också. Det är nästan lika påfrestande med tandläkaren som säger "Oj, vad duktigt du kan gapa!".
Men bara nästan. För lite duktig känner man ju sig.

Så här känner man sig hos hudterapeuten.
Andra bloggar om: , , ,