lördagen den 28:e februari 2009

Melodi nummer ... (Malmö edition)

1. Agnes. En riktigt bra förstalåt (även om den börjar lite skakigt) med Beyonce-Agnes i discotakt som tog det säkra före det osäkra och körde med guldkonfettin som brukar ramla över totalsegraren. Och hon går säkert vidare.
2. Star Pilots. Konceptbidrag av det mest outhärdliga slag. Näe, att riva av ett gitarrsolo klädd som en FN-soldat funkar bara inte. Låter misstänkt mycket som åttiotalshiten Waiting for a star to fall.
3. Susanne Alvengren. Detta bidrag sponsras av Valeriana – milt rogivande för dig med sömnproblem.
4. Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng . Att importera norska tuttar, kan inte det betraktas som doping?
5. Thorleifs. Kommer säkert att parkera sig på Svensktoppen för obestämd framtid. Ett klämkäckt saxparty som jag gärna lämnar återbud till. Andra chansen eller Globen direkt är frågan, dock.
6. Sarah Dawn Finer. Säkraste Globen-åkaren. Blir pampigt och schlagerbra, inte så mycket mer att säga om det. UPDATE Vilken tur att den internationella juryn ställde saker och ting till rätta.
7. Next 3. Det är sådana här bidrag som får en att längta tillbaka till den gamla goda tiden när det var en melodifestival, utan deltävlingar. Men någon ska ju komma sist också. Kan bli målfoto med Susanne Alvengren, i och för sig.
8. Malena Ernman. Och här kommer en till som vill vara med på målfotot om sistaplatsen. UPDATE Där hade jag fetefel. Fortfarande chockad.

Mycket bröst i kväll, för övrigt. Sarah Dawn Finer sväller över alla bredder på ett juveraktigt och oestetiskt sätt i greenroom. Petra Mede blev snedbröstad i sin lila klänning med ena axeln bar (Johans spaning, första gången han visat engagemang i Melodifestivalen, btw). Och så var det ju den där norska tuttchocken ...

UPDATE Där ser man. En officer och en gentleman-piloten var Fame Factory-vinnaren Johan Becker.

, , , , , , ,
,

Den enda läsvärda stjärtnyheten just nu.

På det hemvändande X2000-tåget sitter Johan och jag och läser tidningar.
Jag läser om mode och han om vetenskap och historia.
Väldigt inkorrekt ur ett antigenuskonserverande perspektiv.
Just när jag befinner mig mitt ibland alla haremsbyxor och zebramönster läser Johan upp en helt oemotståndligt söt och charmig notis ur sin populärvetenskapliga tidning. (Det handlar visserligen om stjärtar men är betyligt intressantare än den här tröttsamma stjärt-"nyheten".)
Vilda delfiner gör cirkuskonster är rubriken och det handlar om hur delfinerna i Adelaide har börjat gå på stjärtfenan. Det är forskare vid Whale and Dolphins Conservation Society i Australien, som följt en flock delfiner i över 20 år som upptäckt detta. Att gå på stjärtfenan är tydligen något som bara tränade delfiner i fångenskap kan göra och därför beskrivs det som något extremt sällsynt. Troligen kommer det sig av att en av delfinerna i flocken (20-åriga Billie) som ung tillbringade tre veckor på ett delfinarium efter att ha fastnat bakom en sluss. Själv har Billie aldrig tränats i att gå på stjärtfenan, men forskarna menar att hon under sin tid i delfinariet måste ha spanat in hur de tama delfinerna fick mat när de gjorde detta trick. Först flera år senare började började Billie, av någon anledning, imitera tricket och nu har två andra delfiner i flocken anslutit sig till stjärtshowen.
Var inte det rart, så säg? Låt oss nu bara hålla en tumme för att det verkligen är sant också.

, ,

Heavy metal till frukost.

Av olika anledningar blev det middag på hotellet igår.
Sheraton.
Säga vad man vill om det hotellet, men det är det mest internationella man kan bo på. Svenska pratas endast undantagsvis och det ger en skön, utlandsfeeling.
Ett par bord bort satt två åldrade rockmuppar, två penntroll med risigt, långt grått hår. Lite senare kom en rödslingad Rikard Wolff-lookalike och gjorde dom sällskap. Vi fnissade åt hur tragikomiska de såg ut och spekulerade i om det var något snedseglat litauiskt metal-gäng (men hörde sedan att det var en amerikan och två engelsmän).
Vid frukosten stod Rikard Wolff-typen och pratade med den scramblade-ägg-kocken om att dom hade gig i Göteborg i morgon. Då gjorde jag något väldigt okaraktäristiskt för mig, jag tog mod till mig och frågade vilket band han kom ifrån.
Judas Priest, svarade han och med ens kändes det inte lika berättigat att fnissa längre.
Fortfarande lite tragik kanske, men också en stor portion vördnad.
När jag googlat lite förstår jag att det måste ha varit trummisen Scott Travis vi käkade bacon med på Sheraton i morse.

Men så modig som att be om att få ta en bild var jag inte.

UPDATE Här skriver DN en recension av Globenkonserten.

, , , ,

Uppföljning på SJ-gnället.

Tjejen som svarade efter tjugo minuters telefonväntan var kanon.
Hon lyckades både boka om en biljett till för ett tåg som redan gått.
Och skaffa en hel drös goodwill-poäng till SJ.

,

Saker man hinner skriva medan man väntar på SJ:s kundtjänst, trots att man ringde på sekunden när dom öppnade.

När man bokar en så kallad sms-biljett (ombokningsbar) får man ett sms tillbaka, där det står att man ska besvara sms:et för att "checka in" sin biljett.
–Checka in en biljett, det måste vara galet formulerat, checka in gör man på hotell och flyg, dom måste mena bekräfta, tänker man och svarar förstår genast på messet.
När man senare kommer på att man behöver boka om sin ombokningsbara biljett får man uppgiften att den ombokningsbara biljetten inte går att boka om för den är redan incheckad.
–Men om du ringer Kundtjänst kan dom nog hjälpa dig, säger dom i Biljettbokningen och upplyser om att dom öppnar klockan nio.
(Hur kundföraktande är det inte att ha en verksamhet som pågår dygnet runt, och en kundtjänst som har kontorstider, förresten?)
sekunden nio ringer man då (eftersom tåget går kvart över) och får reda på att "ditt samtal är placerat i kö, du har plats tretton".
Fjorton tjugo minuter och ett missat tåg senare sitter man fortfarade här och är "placerad i kö".
Det är väl en ensam stackare som sitter i Kundtjänst och tillgodoser hela Sveriges behov av tågrelaterade tjänster.
Hoppas han inte blir kissnödig.

,

fredagen den 27:e februari 2009

Krampgymnastisk övning.

I samma stund som jag upptäckte att min feja tryckts upp på resume.se:s (lurigt med genitiv-s på en url) förstasida infann sig en bloggmässig känsla av kramp.
–Det var det, nu har jag inga fler idéer. Inget mer att skriva om, tänker jag ibland. Idag var en sådan dag.
–Och just idag, när många kanske hittar hit från Resumé, ekar det i mitt idétomma huvud.
Men eftersom kramp bäst löser sig med hjälp av rörelse tänkte jag jiddra iväg några spridda ord som gymnastisk bloggövning i kramplösande syfte:
Nu sitter jag här på tåget igen, på väg till huvudstaden.
Vi ska göra så kallad offline på en reklamfilm. Jag ska nog inte ge mig på att definera det ordet exakt, för då blir det nog bara fel, men man klipper i den råa versionen är det bästa jag vågar mig på.
Några rader bort, vid platserna där man sitter mitt emot varandra, sitter ett gäng som har skrattat högt och e-n-e-r-v-e-r-a-n-d-e tillgjort sedan Alingsås. Dom får mig att tänka på den där scenen i Klassfesten när klassens töntar hamnar vid ett bord vid återträffen och dom fejkskrattar för att ge intryck av att dom minsann också har roligt.
Jamen, vänta lite, nu kanske krampen har släppt lite. Phu, vad skönt. Tack för din support.

torsdagen den 26:e februari 2009

The Good truth revisited.

Jag fick en utmaning av The terrible twins, att berätta sju hemligheter om mig själv.
Eftersom jag redan gjort det en gång länkar jag helt enkelt till ett gammalt inlägg som heter The Good Truth.
Jag känner att mina utmaningspropåer till andra för länge sedan är slutkörda, så därför är det helt upp till var och en som känner sig manad att haka på och ta utmaningen vidare.

Up and running.

Nu ligger min andra Resumékrönika uppe för läsning.

It goes something like this:

Konsten att förlama en copywriter.

Stupefy! lyder en lamslagningstrollformel i Harry Potter. Det finns ett antal sätt att uppnå samma effekt med en copywriter utan att använda trolldom.
Här är ett par av de mest verksamma jag stött på:
• Att varje gång man får ett manus, ibland utan att ens titta på det först, med dramatisk röst fråga: – Är det här verkligen det bästa du kan?
• Att ge för lite information i briefen (”för jag vill ju inte styra er för mycket”) och sedan nogsamt poängtera och kritisera de felaktigheter som ingen utanför den innersta företagskretsen rimligen kunnat känna till.
Bland alla pålästa och sympatiska kunder jag haft genom åren är det ett par, tre som avvikit kraftigt åt minushållet.
Av någon olycklig slump (?) är de samtliga kvinnor.
De vore knappast krönikestoff om de varit bara lite griska eller njugga, nej, jag pratar om kvinnor som verkligen njuter av att plåga och dominera stackars oskyldiga copywriters.
Näringslivets dominatrixer, skulle man kunna kalla dem.
Den första kom i min väg via ett tyskt kosmetikaföretag.
– Hurra! Jag ska få jobba med smink! jublade jag inombords inför första briefmötet.
Varenda stavelse jag presenterade för kosmetikdominatrixen använde hon sedan för att piska upp mig med. Ingenting dög. Till sist var jag skräckslagen, oförmögen att skriva och beredd att fly ut över takåsarna när telefonen ringde. För jag visste att varje gång jag lyfte på luren kunde jag bli pulveriserad eller nedmonterad till mina allra minsta och ynkligaste beståndsdelar.
Nästa kvinna i tortyrkammaren kom från ett bostadsbolag. Hon gav mig precis lagom för lite information så att det inte skulle bli helt rätt. Sedan skickade hon korr efter korr tills varje ord var EXAKT så som hon själv hade formulerat dem om hon hade skrivit hela texten själv. En process som förstås också ledde till skrivmässig totalförlamning.
Den tredje … Äsch, henne tar jag en annan gång.
Jag har märkt att en del kunder verkar tro att byrån slappar till sig om de visar den sin uppskattning. Att den ska hållas kort. Inget kunde vara mer felaktigt. Egentligen är det ganska enkelt att få sin byrå att prestera mångdubbelt bättre. Det är bara att lägga mer energi på att uppmuntra än på att trycka ned. Att inse att en kreatör är som ett barn som håller upp en teckning för mamma eller pappa och säger: ”Titta vad duktig jag är!”. Ställ höga krav, men beröm också det lilla kreatörsbarnet när det är berättigat, är mitt tips. Det kostar så lite men kan ge avkastning både här och där.

, , , ,

"De va ju mycke Vietnamkrige dårå"

På Svd:s ledarredaktions YouTube-torsdag (eller, i det här fallet SVT Play-torsdag) hittar jag den här intervjun med Mona Sahlin från Rapport 1979, dårå.
Som SvD påpekar är hon en väääldigt flitig brukare av ordet "va".
Om du hade sett den här bruttan bli intervjuad i en lekpark, då, när det sändes, hade du då gissat att hon skulle bli sossarnas framtida partiledare?


, , ,

Debattglad!

Det här är så coolt så att det inte är sant.
Nästa onsdag, klockan 21.30, ska vår egen superkvinna, Mymlan debattera med självaste Jan Guillou i Babel som går i SVT2.
Vad dom ska battla om?
Bloggar vs. gamm-media, förstås.

, , , , ,

onsdagen den 25:e februari 2009

Ordförståelse.

De ringde från Resumé och sa att det var ett ord jag använt i min krönika som ingen förstod.
Det var ordet grisk.
När jag slår upp det inser jag att jag inte heller förstått det, för jag använde det i en annan betydelse än den som SAOB ger.
Dessutom börjar jag undra om det är jag eller Krösamaja som valt att använda ordet grisk i en Resumékrönika 2009. SAOB nämner i samband med ordförklaringen att det är starkt bygdemålsfärgat och bjuder på två citat med ordet i – ett från 1883 och ett från 1899.
Känns jävligt reklamigt, liksom.


Jag trodde det betydde sur, grinig, men SAOB säger alltså hetsig, ivrig.
Visste du vad grisk betydde innan du läste det här?

Ett betydligt torftigare inlägg.

Då var Guldäggets juryarbete över för min del. Och det mildaste ordet jag kan beskriva min upplevelse med är – snopet. Jag fick ha gårdagens och dagens möten och röstande i min säng på hotellrummet.
Via telefon och dator, alltså.
(Anledningen till det är den här.)
Så istället för ett inlägg med anekdoter från Guldäggsjuryn, Månadens Print-mötet, en reklamfilmsinspelning, trevliga middagar och Stockholms nöjesliv får ni hålla till godo med betydligt mer ... urlakade spaningar, nämligen att:
-Två personer med initialerna AB hade frukostmöte på Rival igår – Alexander Bard och Alice Bah. Dock inte tillsammans.
-Den rätte för Rosing lyckades med konststycket att få Linda Rosing att framstå som den klokaste, mest sansade och jordnära personen.
I hela programmet.
-Jag inte för en sekund tror att kampsportskillen i ovan nämnda dokusåpa är på riktigt.
-Imorgon kommer min nya krönika i Resumé. Alltid något.
-En bärbar dator är en ganska bra ersättare till en varmvattenflaska på magen.
-Jag redan igår kräktes på all rapportering om Victoria och Daniel. Bokstavligen.
-Men att jag ändå inte kan låta bli att konstatera att dagens Aftonbladet vill får det att se ut som om Victoria spelade upp den gamla fejkade-orgasm-scenen från När Harry mötte Sally när hon svarade på Daniels frieri. Vad är väl ett simpelt klick mot det här?


, , , , , , , , , , ,

tisdagen den 24:e februari 2009

Obligatoriskt bloggämne idag.

Jag inser att jag har lyckats pricka in en sjukdag framför teven en historisk dag.
Gång på gång har exalterade mediemän i sina bästa år berättat om Victorias och Daniels förlovning som om det var det bästa som hänt dem i hela deras liv.
Och jag som trodde att kungahuset var något för gamla tanter.
Hursomhelst, här är filmen som visar den avlappnade och informella stämning som råder när kungen berättar om förlovningen (eller offentliggör eklateringen, som han säger) och samtliga inblandade brister ut i manusbundna tacktal, som vore det Oscarsgala.


, , , , , ,

From the bright side.

Nu har jag lyckats ta mig ur sjuksängen för att ta en dusch och samtidigt observerat den lilla uppsidan som ett dygn av reverserat födointag för med sig:
Hej, höftben! Det var länge sedan.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Du har säkert sett reklamfilmerna för ProViva, där någon befinner sig i en fantastiskt trevlig situation och ändå säger Det känns inte riktigt bra nu eftersom magen inte är som den ska.
Ungefär så har jag haft det.
Igår var alltså första dagen för Guldäggsjuryarbetet, ungefär det roligaste som finns. Jag kände redan på morgonen att jag inte mådde bra alls, men stålsatte mig och åkte till Nacka Strand och Tornvillan som är årets, väldigt vackra, jurylokal.
Att gå runt bland Sveriges reklam-hot-shots med ett ansträngt uttryck i ansiktet, en känsla av att magen är i gallopperande olag och ha en skräckkänsla över att någon ska komma fram och vill ha en kram, så att jag blir tvungen att mota bort vederbörande och säga Nä, jag ska nog inte kramas idag, jag mår inte riktigt bra, är ingen drömsituation, jag lovar.
Man vill ju gärna ge ett hyfsat intryck, liksom.
Jag lyckades dock lyssna igenom alla anmälda radiospottar och även göra den första röstningen, men sedan var det kört. Taxi tillbaka till hotellet och ... Ja, du har förstås också haft en rejäl magsjuka, så jag behöver inte gå in på några detaljer.
Så idag ligger jag i hotellsängen, urlakad, deppig och darrig, och kommer alltså att missa den roligaste av de tre jurydagarna. Åtminstone.
Jävla skit.

söndagen den 22:e februari 2009

Är Lindas heder en handelsvara?

Just nu sitter jag på tåget och är på väg till Stockholm. I morgon börjar jobbet i Guldäggsjuryn, vilket ska bli otroligt kul. Radio handlar det om för min del den här gången, en kategori jag aldrig bedömt förut.
Som lägesrapport kan jag berätta att jag är jättehungrig och funderar på om man inte får någon macka i första klass på söndagarna (tydligen inte!) och bredvid mig sitter en tjej med ett väldigt signifikant The kristet utseende. Jag kan nog sätta en miljon på att hon är kyrklig på något sätt. Vetefan vad det är som ger den looken.
En annan sak jag bryder min lilla hjärna med är det här med Skugge vs. von Sydow igen. Är det som Deeped säger, att Linda bara skriver saker som "När man har barn så skiter man fullständigt i om man var "usel på ett möte", det är så fullständigt ointressant. Det enda som betyder nåt är ens barn och familj" för att skapa debatt, att lägga ut ett bete som Ebba, media och hela bloggvärlden tacksamt nappar på?
Kommer verkligen Linda ligga på sin sketna Jyskmadrass i kväll och nöjt konstatera att halva Sverige tycker att hon är en idiot?
Har hon inte nått en position där hon inte behöver sälja ut sin heder så billigt?
Eller är det de där storhandlingarna på Coop Forum för 1.500:-, flera gånger i veckan som ska finansieras till varje pris?
Förklara gärna den som vet.

, , ,

Blogghistoriskt hallaballoo.

När jag bara bloggat i några månader trampade jag helt ovetande rakt i ett av bloggvärldens mest ilsket surrande getingbon. Det var när jag skrev om Vecko-Revyns horartikel. Aldrig hade jag kunnat ana vilket jävla liv det skulle bli, rent ut sagt, och jag hade defintivt inte trott att det var så bloggosfärkontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i att skriva en SYO-konsulentaktig artikel om prostitution i fjortisarnas eget husorgan.
Just nu har Mymlan reprissändningar från just den här tiden, och via den hittar jag hennes kloka klargörande av sin ställning i horfrågan, ett inlägg hon kallade Hora eller städerska?. Att idag läsa kommentarerna där är stor underhållning. För mig är det dessutom lite blogghistoriskt, eftersom det var här någonstans som Mymlan, Deeped och jag "träffades" och jag blev en bloggare "på riktigt".
I rollerna som kommentatorer till Hora eller städerska? hittar vi följande figurer:
-En sansad moderator som håller ordning på kombattanterna (Mymlan).
-En rödkindad nybörjarbloggare som inte vill lämna några påhopp oemotsagda (jag).
-En representat för yrket i fråga (Isabella).
-En slugger som går på kollisionskurs med det mesta (Deeped).
-Ett äkta provokationstroll som går in för sin roll i 180 (Berndt).
-The original horkramare (Blogge Bloggelito).
-En pajas som hoppar in med jämna mellanrum och drar snuskvitsar (WB).
Upplagt för pajkastning av den högre skolan, med andra ord. Klart rekommenderad söndagsläsning!

, , , , , ,

lördagen den 21:e februari 2009

Melodi nummer ... (Leksand edition).

1. Velvet. Gult kort för att utgått från kvällstidningsrubben "Troschock"och tagit resten därifrån.
2. Rigo The Topaz Sound feat. Red Fox. Hade fullt upp med att kolla vad dom egentligen hette. Hörde egentligen inget minnesvärt med låten.
3. Molly Sandén. Går säkert vidare. Men finns det inga unga förmågor som kan få ärva Pling Forsmans klyschlåda full med stjärnor, änglar och vindar?
4. EMD. Går säkert också vidare. Men för att vara ett gäng som cashar hem på sexighet, är det förvånande att se att de satsat på en Graucho Marx-look på scenen.
5. Mikael Rickfors. Satt bara och tänkte på vilken låt han snott beatet från. Till sist kom jag på det: My Sharona.
6. Maja Gullstrand: Som gammal Fame Factory-tittare kommer jag väl ihåg Maja. Men den här mellanmjölkiga Bo Kaspers-aktiga låten glömmer jag snabbt.
7. Sofia. Det är inte bara reglerna som är märkliga i årets upplaga. Vad gör Greklands deltävling i Leksand?
8. BWO. Alexander Bard: You´re totally alone om att låtsasspela keyboard i rymddräkt och ridhjälm. Men bäst låt hittills. Fast konkurrensen har inte direkt varit mördande. Om man säger så.

, , , , , ,

Hur många ingår i en trekant med EMD?

Innan första låten ens kört igång har (den mycket motvilliga melodifestivaltittaren) Johan sagt en smart och en ... lite mindre initierad sak:
–En trekant med EM*mummel*, det måste väl bli en en fyrkant?
Några sekunder senare:
–Jaha, sa hon EMD, jag trodde hon sa EMV (egna märkesvaror).
Var och en har sina specialistområden.

, ,

Får man bara gnälla när man ligger på en madrass från Jysk och ammar?

Vissa förändras till oigenkännlighet när de blir föräldrar.
En del till det bättre, men tyvärr transformeras ganska många till ett ganska outhärdligt präktigt, humorbefriat och inskränkt jag.
Linda Skugge är nog den främsta frontfiguren för den där andra varianten av förändrad personlighet efter barnafödande.
Idag har det utbrutit en catfight i gnäll mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow.
Med anledning av att Ebba har blivit representant för något som heter 2,6-miljonersklubben, och som verkar för yngre kvinnors hälsa, (speciellt när det gäller stress och depressioner) har Linda i sin blogg förklarat varför Ebba inte är ett bra val och att hon inte har rätt att gnälla över att hon är stressad eftersom hon inte:
-Har skaffat tre barn innan hon är 35 år.
-Tar hand om dessa tre barn nästan helt själv.
-Är ensam ansvarig för "huset, tomten, bilen, allt".
-Storhandlar på Coop för 1.500:-, flera gånger i veckan.
-Sover på en sketen madrass från Jysk.
-Har nattat tre barn ensam och ammat nätterna igenom.
-Har barn som tränar gymnastik tio timmar i veckan och tävlar ofta i andra kommuner.
Alla dessa (extremt självvalda) faktorer är, enligt Linda, det enda som kvalificerar för att få känna sig stressad och gnälla om det.
Och som om inte det räckte, frågar sig Linda, väldigt nyanserat: Kan inte alla unga brudar bara skaffa barn och börja leva ett liv som finns på riktigt?
Som tur är visar Ebba att hon är väldigt mycket mer än en "dagens outfit"-bloggare när hon helt klockrent, och förvånansvärt oaffekterat, svarar Linda i Expressen (och i sin egen blogg).
Heja Ebba! Nu kommer jag plötsligt ihåg varför din blogg var en av de första jag följde.

För det är väl inte så att det här är en uppgjord match som 2,6-miljonersklubben iscensatt för att får uppmärksamhet av det här slaget? I så fall har dom lyckats.

(Två andra som redan behandlat ämnet, och gjort det på ett ypperligt sätt, är Elias Betinakis och Popjunkien.)

, , , , , , ,

Animal vänskap.

För ett par veckor sedan fick jag en vänskapsförfrågan på Facebook av en gris.
Idag av en räv.


Det är årets Guldäggskampanj som håller på att förvandla min vänlista till ett zoo.
Jag har ingen aning om vart det ska bära hän, men det ska onekligen bli intressant att se vad de små djuren tar sig till.
Och apropå djur, du har väl inte missat reklamfilmen för Samsungs mobil, där olika små djur demonstrerar alternativa användningsområden för en touchscreen?

, , , , ,

fredagen den 20:e februari 2009

Målgrupp: Tant.

Vid trettiotre, e man passé sjöng Hasse och Tage en gång för länge sedan.
Jag har en uppdaterad version av när man har passerat bäst-före-datum:
När man får utskick från Hemmets Journal e man passé.

Jag är dessutom så körd att det inte anses värt att slösa fyrfärg, glättat papper eller bildroyalties på mig. Nej, ett fult, taffligt, dassigt, billigt och slappt utskick får jag hålla tillgodo med, eftersom jag ändå är en orkes- och omdömeslös gammal kärring utan förmåga att uppskatta vare sig kvalitet eller finess, tycks man tänka.
Som grädde på det förolämpande trötta utskicksmoset har dom mage att inleda det hela med ett Grattis! och fortsätter med att berätta om alla stickrecept, kryssbilagor och sodukosidor som dom kommer att förgylla min framtid med.
Tack för den, Egmonts mediebyrå! You made my day.

, , , , , ,

torsdagen den 19:e februari 2009

Jag ligger efter.

Med att läsa tidningar, se på nyheter, pussa på mina barn, läsa läxor med dem, se på teve, läsa böcker, promenera, städa, tvätta, sova, göra spellistor, lyssna på musik, träffa kompisar, träna, måla naglar, bodyscrubba, blogga och dricka vin.
(Ok, de två sista jobbar jag på as we speak.)
Och hur mycket jag än förespråkar och uppskattar alla nya media och kanaler har jag några fler punkter på min lista där jag ligger efter, än jag hade i samma läge för några år sedan:
Jag ligger efter med att svara på kommentarer, uppdatera min status på Facebook, svara på kommentarer om min status på Facebook, svara på inbjudningar på Facebook, svara på Twitterreplies, uppdatera min status på Twitter, läsa vad andra twittrar om, läsa bloggar, kommentera på bloggar, kommentera på forum, länka till intressanta artiklar, läsa mail, svara på mail ...
Så här är ett meddelande till dig som just nu tänker att jag är mallig/stöddig/sur/arrogant/trist/negligerande/korkad/dålig kompis som inte svarar eller responderar på något du skrivit eller på annat sätt adresserat mig: Jag ligger efter. Det är hela storyn. Hoppas på att komma i fatt igen snart. Tack för att du förstår. Kram!

, , , ,

Krönikörer.

Nu är det Niclas (oftast känd som Deeped) tur att krönikera för Resumé.
Vänta nu.
Det måste betyda att det är dags för mig att känna panikartad prestationsångest mig som Carrie.

onsdagen den 18:e februari 2009

Gossarnas nya hem.

De senaste inläggen har varit GOSS-relaterade.
Och här kommer ett till.
Idag har vi lanserat vår nya, alldeles egna hemsida.
Mycket fokuserad på att du ska kunna frossa i alla jobb som vi gjort.
Gå in här och kolla så får du se vad vi har haft för oss på dagarna.

UPDATE Här skriver Resumé om den nya siten. Med betygsättning och allt.
, , ,

Alternativsysselsättning

Om du tröttnar på att läsa om Saab och GM idag, så kan du ju alltid gå in på nya kalles.se en stund.
Där kan du inte bara Kallegrafera dig själv, utan även vara med i en tävling som går ut på att tömma internet på prickar.
(Så det gäller att passa på att läsa igenom nätet innan mission är accomplished, med andra ord.)

Go Göteeeeet!

Hur gött var det på en skala att se den här synen i dagens DI, egentligen?


UPDATE Här skriver Resumé om tävlingen.
, , , , ,

tisdagen den 17:e februari 2009

Storbyråerna på Årets byrå – jag har hela listan.

Fick just en rapport från Årets byrå-galan på Oscarsteatern.
Så här såg blev resultatet bland storbyråerna:
1. Forsman & Bodenfors.
2. Åkestam Holst.
3. Fältman & Malmén.
4. King.
5. Volt.
6. SWE.
7. DDB.
8. Stendahls.
9. Jerlov.
10. Valentin Byhr.

UPDATE Här har Dagens Media lagt ut vinnarna i alla kategorierna. (Och väljer att toppa med mediebyråerna.)
Och apropå allt och inget, ser här att Björn Rietz blir tar över efter Pia Grahn Brikell som VD för Reklamförbundet.

, , , , , , , , , , , ,

Årets byrå = GOSS

Johan ringde just och berättade att vi vunnit i Regis tävling Årets byrå.
Det betyder faktiskt att våra kunder är de mest nöjda av alla medelstora byråers kunder i Sverige, just nu.
Vilket bekräftar resultatet från Resumés Sveriges bästa byrå.
Skål för det!

(Vem som vann någon annan kategori fick jag aldrig höra, för det var sånt liv där på Oscarsteatern att han inte hörde vad jag sa.)

, , , , ,

Bli först med att göra en kaviatar.

För bara ett par timmar sedan lanserades nya kalles.se (som vi jobbat med).
Där kan du, för första gången i världshistorien, göra dig själv som tubkillen nummer ett.
En kaviatar, helt enkelt.
Så här blev jag:


UPDATE Här skriver Resumé om kampanjen.
Och här är Dagens Medias artikel (med sedvanliga surkommentarer).

, ,

Vad sa han?

Deeped är just nu med i Gomorron Sverige och pratar bland annat om Pirate Bayrättegången.
Men, vad hör jag?
Sa han att han uppdaterar sina mikrobloggar via Melodifestivalen?
Han måste ha varit inne här lite för ofta på sistone ;-).

UPDATE Här kan du se klippet (och lyssna själv vid 1:22).

, , , , ,

Förflyttning.

Jag höll ju alldeles på att glömma att jag fått en uppmaning av Lotten att märka ut min gamla skolväg på kartan.
Men eftersom min gamla skola is no more (mögel och fuskbygge) har jag istället märkt ut den patetiskt korta sträcka som jag förlyttat mig i livet, mellan mitt barndomshem och där jag bor nu:

Två som däremot gjort stora förflyttningar i livet är Charlie Truck och Susanna.
Känner er gärna utmanade (eller, för att använda Lottenterminologi, uppmanade) att berätta lite om hur det är bosätta sig så långt bort.

Nu ska jag se på Deeped på Gomorrron Sverige.

måndagen den 16:e februari 2009

Tanter behöver också goda förebilder.

Jag brukar inte läsa Tara.
Jag vet, det beror på att jag har problem med att identifiera mig med 40+-klustret.
Men idag har jag läst det senaste numret.
Jag hann bara till sidan 20 innan jag var redo att kasta hela blaskan åt pepparn (ett äkta 40+-uttryck, inte sant?).
Under vinjetten Svepet/Just nu finns en lista med rubriken Mmm... medleålders män! illustrerad med en bild av Pierce Brosnan.
Så långt inga problem. Medelålders män = fine. Pierce Brosnan = even finer.
Vad man listar är 24 skäl varför medelålders män är extra älskvärda.
Skäl nummer fem lyder: "Han tittar inte på dig som om du är ett ufo när du förklarar att du faktiskt inte kan skicka mms."
Skäl nummer elva: "Han läser riktiga tidningar, sådana som prasslar."
Skäl nummer tjugoett: "Han tror inte att omega-3 är ett nytt dataprogram."
Jag börjar skönja en linje här. En teknikfientlig sådan. Och om Tara är en tidning som talar om för oss tanter att det är något bra att kokettera med att man inte behärskar och förstår sig på modern teknik och nya medier, är det lika förkastligt som när VeckoRevyn har artiklar om bröstförstoringar eller ger hortips till fjortonåringar.
Det är möjligt att jag är alltför snabb med att dra slutsatser om en tidning jag inte brukar läsa, men det här är vad jag vill ha sagt:
En tidning som Tara har en viktig förebildsroll att fylla i den att man (det vill säga vi medelålders kvinnor) bejakar och inte vänder ryggen åt sådan teknisk utveckling som krävs för att vara med i matchen även i framtiden.
Annars lurar man läsarna in i en fatal tantfälla av värsta slag.

Fast punkten som slutgiltligen får mig att gå in i en regressionsfas är ändå nummer femton:
"Han blir inte generad när du brister i gråt, får en vallning eller börjar visa för grannarna hur Meryl Streep dansar i Mamma Mia!."
Herrregud, är det medelålders män eller döda vi pratar om?


UPDATE Här skriver Resumé att Tara vill föryngras. Inte en dag för tidigt.
, , , , ,

söndagen den 15:e februari 2009

Finaskar.

Frida har alltid älskat att pyssla.
Dessutom har hon en ganska säker blick för form.
Collage är något av hennes grej och igår när hon för en gångs skull var hemma en lördagskväll satt hon med en bunt tidningar och en skalpell när hon såg på Melodifestivalen.
Det blev ... en fin-ask för pappas nikotintuggummin.


På sjuttiotalet hade man eleganta cigarettetuier, så varför inte nikotintuggummiaskar?

Här är några tändsticksaskar ur hennes produktion.

Den med stormtroopern är min favvo.

, , , ,

lördagen den 14:e februari 2009

Melodi nummer ...

1. Lili och Susie. Vänta nu. Går jag på gymnasiet? Är det åttiotre? Har tiden stått stilla? Hur ska man kunna skilja Lili från Susie när dom inte har rosa respektive rött läppstift? Frågorna hopar sig efter första bidraget.
2. Lasse Lindh. Varenda ton och varenda pose han tar har Håkan Hellström och Jakob Hellman redan gjort tusen gånger bättre förut.
3. Jennifer Brown. Synd med så fula kläder på så söt tös. Hon har en fantastisk röst, men tyvärr en ganska beige låt.
4. Heat. Årets obligatoriska hårdrocksrökare. Egentligen låter dom helt ok, men dom ser ju bara för jönsiga ut. Trummisen med bar överkropp, sångaren med den galna blicken och extensions och ... Resten av bandmedlemmarna verkar satsa på att slå rekord i hårdrocksklyschor. (Och då har jag inte ens nämnt penispantalongerna.)
5. Markoolio. Magnus Uggla klarar av att göra den här sortens ballader med halvsvajig röst och ändå ro det i land. Men det funkar inte med en kille som haft en dassring över axlarna som sin främsta merit hittills.
6. Amy Diamond. Hon måste ha OD:at på krumelurpiller. Tjejen ser ju fortfarande ut som tolv. Käckt, musikaligt och stompigt på samma gång.
7. Cookies and beans. Jag blev nästan ledsen när jag hörde att Oh Lauras Frida Öhrn skulle vara med. Men, mjaaa... Dom gör inte bort sig, men lägger in överväxeln för snabbt och för ofta. Låten skulle vara mycket bättre lite mer nedtonad. Och skippa fläkten, för faaen!
8. Måns Zelmerlöw. Säker till Globen. Men kul? Nä. Bra? Nä. Och onödigt porriga dansbrudar.

För övrigt tycker jag fortfarande att Petra Mede gör ett riktigt bra jobb.

, , , , , , , , ,

En kärleksfull morgon.

När jag gick upp strax efter åtta låg det en lapp vid trappan: "Kom inte ned. Jag kommer upp snart och väcker er."
Det var världens morgontröttaste Frida som varit uppe i ottan och gjort Valentinfrukost med hjärtformade pannkakor, tänt ljus överallt och gjort en kärleksspellista på Spotify.


Glad alla hjärtans dag, allihop!

, , ,

fredagen den 13:e februari 2009

Jag minns mitt gamla nya Ullevi.

I augusti ska vi gå på Madonnakonserten på Ullevi (Golden circle!).
Första gången jag var där på konsert var på Stones –92 och senast var på Robbie Williams –06.
Kommer för evigt att ångra att jag missade Pink Floyd –94 (Jonathan bebis) och U2 –05 (för lat). Dock var jag där och hoppade sönder arenan, den där magiska Springsteenkvällen –85.
I kväll tittade vi på ett YouTube-klipp med Robbies konsert från Knebsworth från –03. Med 375.000 människor i publiken är det Englands största någonsin.
Du måste bara se det här klippet, där han tar Bruces gamla knep från Dancing in the Dark (att ta upp en tjej ur publiken på scenen) och tar det till … helt nya höjder.

Något blandade känslor fick jag lite senare på kvällen när Frida oskyldigt frågade när Robbie kommer hit nästa gång.
–Vet inte, svarade jag.
–Okey, men när han kommer ska jag dit. Och stå längst fram.

, , , , , , ,

Spotta eller s-välja?

Intressant rubrik på förstasidan av dagens DN:

Det måste väl betyda att s-väljarna inte längre s-väljer att som s väljer att lägga fram?

, , ,

Fundering en ledig dag.

Vad är bäst, att göra allt trök nu, så att man kan ta det lugnt i helgen?
Eller att ta det lugnt idag, så att man har ork att göra allt trök i helgen?

Vad är din strategi i frågan?

torsdagen den 12:e februari 2009

Om jag hade blivit Melodifestivalbloggare*

hade jag säkert aldrig kommit på vitsar som den här:
–Har du sett att det är Petra Med-e som leder Melodifestivalen?
–Jaha, inte Pätra Med-ä, då.
Och det hade du ju inte velat missa, eller hur?

*en sån här.

, , ,

onsdagen den 11:e februari 2009

Idag hyllar vi

världens bästa svåger, advokat och gitarrist som otroligt nog fyller femtio.
Grattis, Jonas!
Nu njuter vi av ett av förra årets höjdpunkter där du står för solot:
video

Specifik hundsaknad.

Just nu längtar jag efter en strävhårig tax som hoppar upp i mitt knä och lägger sig som en limpa i dalgången mellan mina ben.
Det där lät kanske inget vidare, men om du någon gång hyst taxkärlek så vet du precis vad jag menar.

, , ,

tisdagen den 10:e februari 2009

Rumpavtryck.

Med tanke på hur många sökningar i den här stilen:

som jag har haft här de senaste dagarna, kan man nog konstatera att Lina Hedlunds rumpa (som jag skrev om här) har gjort ett starkt avtryck i den svenska ... tevesoffan.
Det får mig att tänka på en annan Melodifestivalrumpa som också lämnade avtryck:

Henrik Schyfferts "Rakade bävern" – en av Melodifestivalens många nakenchockar.

, , ,

Att GP är dåliga på blogglänkar

det visste man ju sedan tidigare, men att dom inte kunde räkna till fem, det var faktiskt en nyhet.

Mammons tjänare vill förtydliga.

Det jag skrev om att mina ord här på bloggen inte är till salu orsakade några små krusningar i bloggosfären (kan ingen hitta på ett nytt ord, please!). Och det är roligt, förstås.
Men när jag läser runt bland reaktionerna på mitt inlägg, får jag en liten, liten vibb av att det tolkas som om jag sätter mig till doms över dom som gärna tjänar en slant eller blir glad över att få prylspons via sitt bloggande.
(Som om jag ..!?)
Inget kunde vara mig mer främmande, jag skulle också vara jätteglad för diverse tillskott, mitt inlägg handlade bara om att jag är så förbannat rädd att tappa min egen skrivlust och bloggarglädje.
Och att det var därför jag tackade nej.
Inte av någon annan anledning.

måndagen den 9:e februari 2009

Lyckosam dag och hårig kväll.

När man har kompisar som bloggar besparas man ibland att skriva vissa saker.
Idag hade jag tänkt berätta om hur kul det var att vi fick så bra biljetter till Madonnas konsert på Ullevi i augusti, men Abbes pappa har ju redan skrivit den storyn, så jag kan bara luta mig tillbaka i soffan och länka till honom.

Ikväll har vi sett en ganska märklig film – Fur: ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Med Nicole Kidman och Robert Downey Jr i huvudrollerna.
Diane Arbus är en av nittonhundratalets mest kända fotografer och filmen handlar om hennes liv.
Fast ändå inte, för den är ganska rejält skruvad.
Den börjar helt fantastiskt, scenografi och foto är makalöst snygga, och stämningen är mystiskt och mysrysigt. Men när Roberg Downey Jr dyker upp som Chewbacca (det ska föreställa att han har en sjukdom som ger abnorm hårväxt) känns det lite ... onödigt. Robert DJ vill man gärna se utan täckande hårlager och det blir helt enkelt lite småfånigt.
Men det var ändå på det stora hela en fängslande och intressant film med bra skådisinsatser, jag ger den tre mycket starka Goodingar.

En av Diane Arbus mest kända bilder.

, , , , , ,

söndagen den 8:e februari 2009

Mina bandade festivalreflektioner.

Jag valde bort Melodifestivalen igår, av olika anledningar.
Dessutom har jag helt hållt mig undan alla kvällstidningsrapporter, bloggar, Facebookstatusar och allt annat som skulle kunnat spoila min upplevelse av den bandade versionen, som jag tittar på just nu.
Här är mina helt mediaoförstörda spontanreflektioner över bidragen i första delfinalen i Scandinavium, ett efter ett:
1. Nina Söderquist. Ville vara Cher, men blev mer Mona Sahlin på fetischfestival.
2. Jonathan Fagerlund. Kunde inte någon sagt till honom att fuskspelande tjejer som ögongodis på scenen är det mest irriterande som finns? Jonathan gör så gott han kan, men det hela blir lika upphetsande som hans scenkläder som består av ... jeans, t-shirt och gympaskor.
3. Shirley Clamp. Klyschometern slår i botten. Änglar, skuggor som vänder om och drömmar som blev till grus. Och vad tusan hände med Shirleys fantastiska röst?
4. Scotts. Superklistrig låt med Walking on sunshine-beat och Pelle Almgren-refräng. Funkar dåligt ihop med dansbandsröst, men blir säkert en monsterhit. Magnus Hedman-lookaliken Henrik Strömberg ser osäker ut på scen.
5. Emilia. Mesgullig tjejlåt med sextiotalsfeeling. Rimmar illa med eldsprutandet på scenen och så önskar jag att hon ska sluta vifta med fingrarna hela tiden.
6. Alcazar. Riktigt cool åttiotalsscenografi i neonfärger. Ännu en låt som fastnar, om än ganska tråkig. Lina Hedlund bjuder på den snyggaste satänghäcken sedan Agnetha Fältskogs Waterloodito.
7. Caroline af Ugglas. Intressant utan att bli skitnödigt. Oväntat att hon skulle ha den hittills bästa rösten och säkraste framträdandet. Riktigt bra, helt enkelt, men det ska väl till ett mirakel för att hon ska ha en reell chans i det här sammanhanget.
8. Marie Serneholt. En smärtsamt tydligt påminnelse om hur mycket yta och hur lite innehåll artisten Marie S. består av. Disconnect me. Ja, tack!

Petra Mede gör ett bra jobb, och hennes typ av humor har gått i samma skola som Kristian Luuks (om än inte riktigt på hans nivå). Jag trodde att hon skulle vara mer forcerad och hysterisk, men hon ger ett hyfsat avslappnat intryck – hon har lånat mer än en takt från sin karaktär i Morgonsoffan. Vilket funkar.
Sjukt snygg i alla underbara klänningar är hon också.

Kvällens djup stod Freddie Wadling för, med sin älskvärda version av Alla har glömt.
Men vänta nu, pausunderhållning ... Hade SVT tänkt sig att det var han som skulle ersätta ungdoms- och tjejmagneten Björn Gustafsson, eller skiter man i kidsen i år?

Och så har vi det där med reglerna. Jag har nog inte riktigt fattat alla snurriga nya turer som införts. Framförallt har jag inte fattat varför man ändrat. Bakåtsträvargrinigt kan jag bara fråga mig: Var det inte bra som det var?

, , , , , , , , , ,

lördagen den 7:e februari 2009

Nej, mina ord är inte till salu.

Hela mitt vuxna liv har jag försörjt mig genom att skriva för uppdragsgivare.
Och på senare dagar har jag skaffat mig en livsförändrande fritidssysselsättning.
Att skriva för mig själv, utan uppdragsgivare.
Det vill säga, blogga på den här bloggen.
Att den är livsförändrande säger jag för att den ständigt är i mina tankar och något jag ägnar mig åt minst ett par timmar om dagen.
Med glädje och inspiration.
Och eftersom den skänker mig så mycket i gengäld är den glädjen och den inspirationen något som jag värnar oerhört om, för jag vet hur sköra de är och hur lätt de kan försvinna.
Många bloggare hoppas på att de på Blondinbellamanér ska bli överösta med prylar och gratiswhatever som en trevlig spin-off på bloggeriet, och den tanken har förstås slagit mig också.
Men när det nu hände, kände jag just den där skörheten i skrivarglädjen; så fort jag upplevde ett mikroskopiskt kravställande eller en förväntan på resultat tappade jag lusten att få ur mig ett enda ord.
Vad det handlade om var att jag i torsdags blev bjuden på lunch av LG från Telia, där han gav mig ett litet paket av trevliga förslag:
Den här bloggen skulle feedas till Telias Melodifestivalbloggportal, jag skulle få gå på själva festivalen på Scandinavium ikväll, jag skulle få intervjua artister och gå på trevligt förevent. Som grädde på detta najsiga mos fick jag en helt underbar, ny mobil, så att jag skulle kunna testköra Telias nya musiktjänst.
Det lät ju fantastiskt kul, så jag tackade glatt ja, Melodifestivalen är ju så roligt att skriva om!
Men när jag kom hem igår kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre.
Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.
Därför messade jag LG i morse och sa att jag tackar nej till rubbet.
Även den fina mobilen kommer att lämnas tillbaka på måndag. (Med sorg i hjärtat, det ska erkännas.)
Med andra ord, alla företag, det är ingen idé att skicka eller propåa något jag ska pröva, recensera eller promota, jag kommer ändå bara att skriva om sådant som sprungit ur mig själv.
Och ikväll kanske jag skriver en snutt om Melodifestivalen.
Om jag känner för det.

UPDATE Läs Deepeds replik här.
UPDATE 2 och Kontaktmannens här.
UPDATE 3 Lotten jämför mig med Gunder Hägg här.

, , , , ,

Låtsaskompis gäckar Värmlandspolisen.

Har du sett denne man?
Signalement: 120–130 cm lång, med vita byxor och hår till knäna.
Namn: Mållgan (även om DN stavar det Molgan – ibland).
Kännetecken: Bryter på norska.
Enligt ett protokoll i Värmlands tingsrätt ska ovan nämnda person ha kört en bil, där även en man med 1,25 promille befann sig.
Det är den berusade mannen som delgett Värmlandspolisen sina skarpa iakttagelser.
Som tack för hjälpen blev han friad från misstankarna om grov rattfylla.
Kanske du kan hjälpa Värmlandspolisen att få tag på den där Mållgantypen, så att han kan berätta hur det ligger till?

, , , ,

Lättnad.

Phu! Jag fattade just ett viktigt, bloggstrategiskt beslut för framtiden.
Det tänkte jag berätta mer om när jag är tillbaka om några timmar, nygympad och och glad.

torsdagen den 5:e februari 2009

Äggledare.

Jämställdhet i all ära, men med det totala genusfokus som följde gårdagens tillkännagivande av de första kategorierna i årets Guldäggsjury känns det på något sätt inte lika glädjande att vara en del av jurygänget.
Är det min hjärna eller min vagina och mina tuttar som tar plats i juryrummet om ett par veckor?
Dessutom känns det orättvist mot Guldäggets Digge och Reklamförbundets Pia som verkligen tar jämställdshetsfrågan på allvar och jobbar hårt för den.
Gubbägget kallade igår Dagens Media tävlingen, vars samtliga fyra ordföranden i de kategorier som släppts idag är kvinnor (och en av dem min kollega Mimmi).
Som sagt, jämlikhet är en självklarhet, men med en totalitär syn på könsbalansen fråntar man oss (många) kvinnor som faktiskt ingår i juryn vår berättigade stolthet för utnämningen.

Med detta vill jag inte säga att verkligheten i reklambranschen är tillfredsställande när det gäller jämställdhetsfrågan, precis som Linus skriver om här, men det är en helt annan sak.

UPDATE Kolla in Linus replik här.
UPDATE 2: Och Ninas här.

, , , , , ,

onsdagen den 4:e februari 2009

Hela Sverige har pluppchans.

Jag har funderat över ordet pluppchans.
Det verkar som om alla Trivial Pursuitspelare, oberoende av varandra, kommit fram till samma terminologi när det finns möjlighet att vinna en ny tårtbit.
Borde inte det vara något för SAOL:s nyordslista?

När jag googlar på pluppchans får jag långt över hundra träffar.
En av dem är ett inlägg som jag har skrivit och glömt bort.
Det löd så här:

Det är åttiotal.
Jag är tjugoett och bor fortfarande hemma.
Johan är tjugofem.
Vi har dejtat ett tag och det är dags för första middagen med min mamma.
En vanlig vardagsmiddag hemma i köket i Kullavik.
Han vill gärna göra ett gott intryck.
Det börjar så där.
Han sätter mjölken i halsen och tvingas spotta ut den.
I Bregottpaketet.
Men min mamma är inte kinkig med sådant, så det är ingen katastrof skedd.
Efter maten – ett tidstypiskt parti Trivial Pursuit.
"Yes!" tänker Johan. "Nu har jag min chans att visa att jag i alla fall har en hjärna av toppklass!"
Partiet börjar och det går riktigt bra för den blivande svärsonen.
Det börjar hetta till.
Pluppchans för Johan, en viktig sådan, som kan avgöra partiet.
"Gul! Historia! Mitt paradnummer" jublar han inombords.
Jag läser upp frågan:
"Vem skrev "Den yngre Eddan"?"
"Det kan jag! Hurra! Men vänta nu, vad heter killen, egentligen? Jag kan ju inte sittar här och säga Snorre mitt i kaffet" tänker den nu överanalyserande Johan.
Därför känner han sig tvingad att pressa fram ett nesligt: "Jag vet inte".
Givetvis vann han inte partiet.
Men han vann mitt hjärta.

, , , , ,

Twestivalen is coming to town.

Mikrobloggen Twitter är het nu.
För dig som inte har läst Mymlans excellenta Mikrobloggar för dummies (gör det om du vill ha koll på vad 2009 handlar om) kan jag berätta att hennes mest nedkokade definition av en mikroblogg lyder så här: "[En mikroblogg] är egentligen något så enkelt som möjligheten att skicka statusmeddelanden motsvarande dem på Facebook. Ni vet där man skriver att “mymlan is at work”, eller “mymlan is having a wonderful time with her friends."
Det är kul, det är enkelt och om man har tur får man nya vänner och reda på spännande saker.
Den tolfte februari är det dags för alla twittrare i Göteborgstrakten att slita sig från tangentborden och träffas i livs levande livet på SoHo.
Twestival kallas det, och är en kväll som både går ut på att ha trevligt och skänka intäkter till ett välgörande ändamål. Win-win så det står härliga till.
Här har GP skrivit om Twestivalen och här är Twestivalens egen sida.
Jag är kanske bokad på en annan grej denna kväll, men om det inte blir av så tänker jag dyka upp. Då kanske vi ses.

Läs också vad deeped skriver om Twestivalen.
(Om du vill följa mitt halvsporadiska twittrande så finns jag här.)

, , , ,

tisdagen den 3:e februari 2009

Min Resumékrönika.

Här kommer krönikan som jag skrev för förra veckans Resumé:

Reklambranschen i nöd och lust.

De första tjugo åren av mitt yrkesliv bestod mest av uppförsbackar, hundår, motvind och gropiga vägar. Eftersom motsatsen till uppförsbacke är nedförsbacke, är det kanske ett relevant sätt att beskriva de gladare dagarna, för sådana har för all del också förekommit mellan varven. Och när jag tänker på det så är det en bra liknelse, eftersom de glada dagarna mest kändes som dödsstörtningar mot avgrunden. När konjunkturbubblorna var spända till max kunde man få åka chartrat plan till hybris-Norge, ”konferera” på en paradisö eller på något annat sätt sprätta absurda pengar på diverse meningslösheter, men några yrkesmässiga triumfer var det aldrig tal om för min del.
Hundår och bergochdalbanor har ofta följeslagare som stavas konkurser, uppsägningar och bittra tvister. Så även för mig. Mer än en gång har branschen brutalt försökt spotta ut mig, och vid åtminstone ett par tillfällen har den varit väldigt nära att lyckas. Men på något sätt har jag trots allt ändå alltid kravlat mig upp i sadeln igen. Inte på grund av min obändiga vilja, utan för att den där stackars reklamkraken är det enda jag känner till och kan sitta upp på.
Apropå hästliknelser så har jag hört att man brukar säga att man blir en bättre ryttare om man inte bara drillas på ryggen av Grand Prix-ämnen, utan även får traggla med ett gäng trötta ridskolekusar.
Kanske är det likadant i reklambranschen. Måhända blir man en bättre yrkesperson om man först måste harva på tredje klassens ”fullservicebyråer” i några år, än om man slajdar in direkt på F&B efter Berghsexamen.
Om det stämmer borde jag vara bäst i världen.
Eftersom jag inte är världsbäst har jag en annan, och mer sannolik, teori om varför det har ljusnat så smått för mig de senaste åren. Nämligen att det är omgivningen som avgör på vilken nivå du presterar. Om klimatet, kulturen och kemin stämmer, då kan mirakel som att en arbetslös, tilltufsad tvåbarnsmorsa på fyrtioplus med ett kreddlöst CV hamnar på Berns scen med ett gyllene ägg i handen.
När den stundande sommaren lider mot sitt slut firar vi tjugofemårsjubileum, reklambranschen och jag. Vårt förhållande är, som sagt, bättre än någonsin och att vi fortfarande hänger ihop, trots allt vi gått igenom, är förmodligen ett bevis för att det är meningen att det ska vara vi två även i framtiden. Jag har åtminstone aldrig ens så mycket som sneglat åt någon annan. Nej, reklambranschen, jag kommer att fortsätta älska dig i nöd och lust. Även om du beter dig som ett svin ibland.

, ,

Ansiktsburk

Jag tror banne mej att mitt ansiktsklägg har det mest välfunna namnen av dem alla:

Dessutom är den jättebra.
Och så luktar´en gott åkkså*.
(Finns att köpa här.)

*Är det någon som kommer ihåg vilken gammal reklamfilm den här meningen kommer ifrån?
Jag gör det inte.

, , , ,

måndagen den 2:e februari 2009

Stora Bloggpriset är knappt slut än, men här är rapporten.

Nu har jag precis följt Stora Bloggpriset i realtid via både Bambuser och Twitter.
(Visst serru, man hänger väl med i de sociala medierna, liksom ...).
Dessvärre och förvånande nog vann inte Mymlan, utan Tonårsmorsa i kategorin vardag (förlåt mej, jag har inte läst Tonårsmorsa, men den måste väl ändå vara en av Sveriges fulaste bloggar?).
Jag hade hoppats/trott på att Mymlan skulle ta hem det.
När nu Alex Schulman dissat tävlingen och inte kunde be sina läsare att rösta på honom.
Vad hände förresten med hans sabotageplaner?
Han har inte nämnt Stora Bloggpriset med ett ord sedan sist.
Munkavle?

I övrigt gratulerar jag Opassande, Husmusen, Moderskeppet, Marcus Birro, Style by Kling och Bokhora som vann i sina kategorier.
Hederspriset gick till stoppafralagen.nu.

Här kan du förresten följa mig på Twitter om du vill. Men jag uppdaterar inte så där jätteofta.

, , , , , , , , , , , ,

Necklejs.

Jag lovar att det här blir sista inlägget på temat födelsedag på ... säkert ett helt år, men först måste jag visa dig det fina halsbandet som jag fick av pappa, syster Lina och Ingela (pappas fru).

Skönsång.

Som jag har pratat om tidigare får man välja tema för födelsedagssången här på GOSS.
Idag valde jag.
Det blev gubbknarrig och lät så här:
video

That´s what friends are for.

Jag upptäckte just att Abbes snälla pappa har spritt ut ett lika välmenande som falskt rykte om mig här.
Tack, det var en riktigt fin present, vad härligt ung jag känner mig idag!
(Det har i sin tur lett till att jag har fått mer uppmärksamhet på den här födelsedagen än jag fick när jag fyllde *host* trettio.)