tisdag 31 mars 2009

Tanten sabbar allt babyn byggt upp.

Eftersom jag är en reklamsnobb (som dessutom jobbar med ett konkurrerande tubpålägg) så avskydde jag förstås redan Kavlis dansade baby, men det gjorde inte svenska folket, den scorade skyhögt på liking, som det heter.

Min gissning är att Kavlis nya reklamfilm, den dansande tanten, kommer scora lika skyhögt på hateing.

, , ,

Ett återbesök på Brideshead.

Det blev inte någon speciellt extravagant födelsedagskväll för Frida igår. Både Johan och jag var helt däckade av något luftrörs- och hostbaserat djävulskap, så vi mikrade rester och plockade upp en Frödinge kolatårta ur frysen – som ingen åt. Det bästa med kvällen var att vi såg filmversionen av En förlorad värld. Jag var helt på det klara med att den inte skulle kunna mäta sig med teveversionen från 1981, ofta utsedd till den bästa serien någonsin (med mitt absoluta bifall). Det gjorde den inte heller, men det är helt klart en film som, trots det, är bättre än det mesta.
Å tredje sidan är det lite obegripligt varför man tyckte det var nödvändigt att lägga fem ziljarder på en nyinspelning som i mångt och mycket är identisk med serien. Och det som inte är identiskt är sämre.
Det viktigaste exemplet på det är castingen av Sebastian. I serien är Anthony Andrews en karismatisk excentriker. I filmen är Ben Wishaw en outhärdlig fjolla.
Matthew Goode, som spelar Charles Ryder, klarar sig bättre, men är ändå en banalare version av Jeremy Irons. Överhuvudtaget känns filmen mer såpaartad än serien. Mer uppenbara intriger i stil med Sebastian blir jättedeppig när han hittar Charles hånglandes med Julia än seriens lite mystiska insinuationer som är öppna för tolkningar.
När jag kollade igenom YouTube för att hitta klipp från Brideshead Revisited, som originaltiteln lyder, hittade jag något fantastiskt. En dokumentärserie i fem delar om tio minuter vardera om teveinspelningen från 1981.
Det är i alla fall något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Här är första delen.

Här hittar du resten.
Och här är trailern till filmen:

, , , ,

måndag 30 mars 2009

Idag är det då sannerligen inte en ordinär dag.

Hur skulle det kunna vara det, när världens mest underbara Frida fyller sjutton?
Grattis, min ljuvliga tös, jag älskar dig.










söndag 29 mars 2009

Power Shot, my ass!

Creedencekvällen med Free Electric Band på Blomstermåla (inklusive syster, svåger och kompis lillebrolla) blev så där lyckad som jag hoppats på igår. När den dessutom följts upp av en helt sanslöst vårig dag där solen bara vräkt ner, känner man verkligen hur livet återvänder på allvar.
Enda skräpet i det vårrusiga glaset är att jag filmade en del igår för att kunna visa dig hur schyst det lät. Först blev det så här:
video
Så långt frid och fröjd.
Men sedan filmade jag min syrra Mia när hon helt suveränt leadsjöng en låt. Den filmen, visade det sig när jag laddat in den i datorn, hade förvandlats till en två sekunders (från ursprungliga två minuter) snutt där hela förloppet gick i racerfart, utan ljud.
W-T-jävla-F? Vad kan ha hänt? Finns det någon teknikkunnig människa i den här delen av cybergalaxen som kan förklara? (Att hoppas på att filen går att fixa antar jag är att hoppas på det orimliga, eftersom det verkar som om datan helt enkelt fattas, men om det skulle gå lovar jag evig tacksamhet och berömmelse till den som kan lösa det.)
Så här såg hon (och Olle-brollan) ut i alla fall:

, , , , ,

lördag 28 mars 2009

Varför är inte GP med i den gemensamma kampen för Isaak?

Du har säkert sett att alla de stora tidningarna, Aftonbladet, Aftonbladet.se, DN, Expressen och Svenska Dagbladet, förbrödrats i en gemensam sak – en massiv kampanj för att frige Dawit Isaak.
Det här är bra på så väldigt många sätt. Vilken fråga är bättre att lägga ner konkurrenstjafsandet och kraftsamla tillsammans inför än en kamp som i förlängningen handlar om yttrandefrihet? Att förbrödrandet dessutom skedde på Transparenta Twitter är också en strålande symbol för hur rätt tänkt det hela är.
Så, nu frågar man sig bara, varför är inte GP med på det här? Står bakåtsträvandet högre på agendan än att vara med i den gemensamma kampen för göteborgaren Isaak? Satt GP:s ledning och diskuterade "Hur undvika Twinglylänkar?" den där kvällen när Helin utmande Mattsson på Twitter?

Om du tittar i spalten här till höger hittar du en möjlighet att skriva på för Dawit Isaak du också. Gör det!

Här är en snabbguide till fallet Dawit Isaak, svensk medborgare och journalist som alltså suttit fängslad utan rättegång i sitt gamla hemland Eritrea sedan 2001.
Här är en intervju med Dawits bror i Göteborg.
Här är de fem chefredaktörernas (Thorbjörn Larsson, Thomas Mattsson, Lena K Samuelsson, Jan Helin, Kalle Jungkvist) upprop.


, , , , , , ,

fredag 27 mars 2009

Imorgon får våren en revival.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag ett landskap som är tilltalande runt juletid.
Men som idag känns som ett tröstlöst bakslag.
En decimeter snö.
Jag tröstar mig med att ett odiskutabelt vårtecken är att nöjessäsongen på min lokala krog här i Särö, Blomstermåla (ja, det var dom som hade den ganska hopplösa invigningen i höstas) drar igång i morgon.
Då kommer mitt svågerpolitiskt favoriserade band Free Electric Band att ha Creedencekväll. Bara spela låtar med Creedence Clearwater Revival, alltså.
Detta blir förhoppningsvis kvällen då Särö-med-omnejd-borna komma uppkrypande ur sina vintergryt och konstaterar att livet börjar bli värt att leva igen.
Kom dit du med, vettja.
Du kan värma upp med den här så länge:

, , , ,

torsdag 26 mars 2009

Bengts VVS och reklam.

Förra veckan skrev Niclas Strandh en gästtyckar­krönika på temat ”Sluta skämmas över att arbeta med reklam”. Allt det där skämmandet bottnar ofta i en utbredd uppfattning att reklammakeri är en uppgift för den mörka sidan, att vi bara bidrar med smuts och elände till mänskligheten. Men det finns ett perspektiv på vårt arbete som gör att vi kan gå rakryggade genom tillvaron om vi vill, en aspekt där ganska få branscher kan mäta sig med oss. Jag pratar om vår höga servicenivå. Vi är i princip tillgängliga dygnet runt och säger nästan alltid ”jajamen” till tidsplaner som är kortare än Liza Marklunds ­researchfas. Dessutom anser vi att ”jajamen” inte bara är ett ovanligt fånigt ord, utan också något som innebär att vi ska leverera det vi har lovat.

Om landets reklambyråer
däremot hade satt sin standard i nivå med de erfarenheter jag har av Bengt och hans kolleger i hantverkarskrået hade det känts helt naturligt för oss att:
- Med berått mod planera in fyra briefer samtidigt och åka runt mellan mötena –alltmedan kunderna väntade.
- Satsa abnormt mycket kraft på att förfina den ädla kons­ten av bortförklaringar.
- Ställa till med ett jävla liv så fort tiderna blev sämre och strejka tills vi fick regeringsbeslut på subventionerade reklamköp.
- Komma på att det är fyra veckors leveranstid på pannåer. Dagen innan presentation.
- Presentera toppkreatörer i inledningsskedet av ett samarbete och sedan, i smyg, ersätta dem med lågpriskreatörer från östblocket (yrkesskickliga sådana, men inte i just det som krävs för att slutföra det aktuella uppdraget).
- Undantagslöst döma ut tidigare byråers jobb som: ”Det värsta jag har sett. Måste rivas ut alltihop.”
- Stänga av telefonen och göra oss oanträffbara varje gång vi har gjort något klantigt.

När jag läser
igenom mina punkter inser jag att en och annan av dem nog har tillämpats av byråer som jag har jobbat på tidigare. Dock hävdar jag fortfarande att de känns helt absurda för merparten av oss och att vi i allmänhet stolt kan vaja vår servicefana. Men om det finns någon Resuméläsande hantverkare som vill köra ner mina erfarenheter (observera: INTE fördomar) i halsen på mig och bevisa motsatsen är den personen mer än välkommen att kontakta mig på ulrika@goss.se.

Twitter skapar rubriker.

Jag fick lära mig något nytt idag. Att man inte har någon bestämmanderätt över sina rubriker när man skriver för en tidning. Jag visste i och för sig att de kunde ändras av utrymmes- och layoutskäl (och trodde väl lite att det var något av en undanflykt att som artikelförfattare skylla på rubriksättarna när någon rubrik kritserats). Men att det var i det närmaste en regel att rubriken ändrades av ingen anledning alls hade jag ingen aning om.
Det som hände var att när jag hittade min senaste krönika för Resumé i tryck hade den en helt annan rubrik än den jag nogsamt klurat ut för att knyta ihop säcken. Den nya rubriken var, i mitt tycke, både plattare mindre relevant.
Därför slängde jag ut en fråga på Twitter om det var ok att ändra krönikerubriker hur som helst. Från Twitterkompisar med mer tidningserfarenhet fick jag otvetydiga svar på att så var fallet. Men jag fick också svar från Resumés twittrande reporter, Tobias Rydergren, att han ändrat tillbaka till min originalrubrik i webbpubliceringen.

Tack för snygg och snabb insats, Tobias.
Det kan tyckas som om jag är en divig barnunge som bryr mig om detta, men jag kan verkligen inte förstå hur en tradition av att slentrianmässigt ändra rubriker utan anledning kan finnas kvar för att det ... Alltid har varit så?
Här kan du läsa min krönika, som sprungit ur en helt annan frustration.

, , , ,

onsdag 25 mars 2009

Visst funderar man på

hur det ser ut när Wanja Lundby-Wedin hälsar på sig själv i framtiden?

Den här filmen har inte med just Wanjas situation att göra, utan är en reklamfilm för Göteborgs Räddningsmission där vi medvetet "kidnappade" AMF:s mångåriga koncept:


Kan det vara så att LO-Wanja är så van vid att fördöma kapitalet att hon fastnat i vinkelvolten och inte fattar att hon själv representerar kapitalet den här gången?

Här kan du läsa när Göteborgsadvokaten reder ut begreppen som bara han kan.
, , , ,

Inte uppdiktat.

När Frida städade sitt rum (what else?) hittade hon den här dikten, som hon skrev för fyra–fem år sedan, när hon gick i sexan:
Rummet är stökigt
obäddat och bökigt
mamma pratar
bara tjatar
städa ditt rum
annars blir du dum

Tröttnar snabbt
det är knappt
jag orkar röja
kanske flyttar på en tröja

tisdag 24 mars 2009

Reklambyråinternt.

Nyss på trefikat gick vi igenom alla bidragen i årets upplaga av Bonniers tävling Nya uppslag.
Eller Hänt i vecket, som vi kallar den. 

(Nej, jag vet, ingen av vinnarna använde sig av mittveckslösningar. Men många andra. Ganska, i alla fall.)

91:an Karlsson.

Dom pratar på teve om att en majoritet av svenska folket är emot 
den skrotade värnplikten och gammelgäddan i mig tänker: Vad ska framtidens generationer av män tråka ut sin omgivning med? 
Sina World of Warcraftminnen?

måndag 23 mars 2009

Dator bortsupen.

Så kanske man skulle kunna uttrycka sig om man twistade verkligheten likt en kvällstidningslöpsedelsmakare. Vad som hände var att jag i går kväll, precis efter maten, skulle visa Johan en omformulering jag gjort i veckans, då helt nyskrivna, Resumékrönika. Just innan jag skulle räcka över datorn till honom stöttes ett glas rödvin till, det föll och en liten ynka rännil rann in under MacBooken. Jag lyfte genast upp den och började torka bort alla synbara vinstänk. Den enda risken jag såg i det ögonblicket var att min kära dator i framtiden skulle lukta gammal fylla och att den fina vita plasten kunde bli lite svagt bordeauxfärgad på undersidan. 
Men så lindrigt kom jag inte undan. Den stendog och gick inte att återuppliva. Och den tog med sig min nyskrivna krönika till den andra sidan. I dag har jag lämnat in datorn till vår datasupport, men jag har ännu inte fått någon slutgiltig prognos. 
Jag har skrivit om krönikan ur minnet (vilket är det svåraste som finns) och jag vet att det är saker jag har missat.
Så om min dator inte mirakulöst återupplivas under morgondagen är det denna, lätt decimerade krönikeversion som går till tryck.
Apropå Resumé sitter jag nu på tåget efter att ha varit på möte med Månadens Print. Vi var på King som måste den reklambyrå i Sverige med högst säkerhetsberedskap. Det är nästan så att man undrar om reklambyråverksamheten bara är täckmantel för någon mänsklighetsavgörande forskning, eller nåt. Man kommer varken in eller ut utan eskort med passerkort. 
Framförallt inte ut, visade det sig när vi skulle hem. Någon hade lämnat hissdörren öppen på entréplan vilket gjorde att det var en hårsmån ifrån att en femtedels Resuméjury plus Linus Fremin fick spendera natten i Kings konfa. 
Det hade kanske varit kul.

söndag 22 mars 2009

Nio kilometer för kvinnsen.

Trots att jag fortfarande var trött efter gårdagens drama, tog jag min Nike+ ut på en niokilometerssvängom i morse. En kilometer mer än jag orkade egentligen, men den sista sprang jag för att ta mitt ansvar i Nikes utmaning Men vs. women.
Det ser minst sagt rökt ut för oss kvinnor i utmaningen som pågår till och med den nittonde april. Så här är ställningen just nu:

När jag först hörde talas om Nikes genusutmaning sa någon att han trodde att kvinnorna var chanslösa på förhand i en löparutmaning som den här. Jag blev jätteupprörd och tyckte att han snackade bajs, men när jag kollade hur ställningen såg ut insåg jag att han förmodligen hade helt rätt. Och då började jag fundera över Nikes intentioner med utmaningen. Jag tror verkligen inte att ett företag som Nike, som vanligtvis styrs av ganska genialiska strategiska beslut, med berått mod har dragit igång något med en starkare och en svagare part i – där den svagare parten är en given förlorare.
Men vad är den smarta tänket som jag missat? Jag vet inte, gör du?
I den svenska varianten av Men vs Women, Ara vs Agnes ser det dock ljusare ut:

Av det får man väl dra slutsatsen att vi svenskar är mer jämställda än de flesta andra länder – även när det kommer till löpning.

Reklamfilmen för Nike+-utmaningen, med bland annat Eva Longoiria och Zlatan.

, , , , , ,

lördag 21 mars 2009

En vecka har gått

sedan Melodifestivalfinalen, men när jag tittar in på Bloggportalen säger Malena Ernman fortfarande:

Borde du inte vara färdigsvimmad vid det här laget, Malena?

Purjolök på laxen?

I dagens DN läser jag att purjolöken blivit hela 85% dyrare det senaste året. När jag var och handlade och dag insåg jag att det verkar ha lett till att man desperat försöker hitta nya argument som motiverar det höga priset:


, , , ,

Därför ställde Metallica in konserten.

Avigsidan är en gammal trotjänare som funnits ända sedan internets juraperiod, –96. Det är en perfekt plats för alla oss som älskar att fnissa åt skojiga syftningsfel, stavningsgrodor, särskrivningskomik (du har väl inte missat den underbara Särskrivningsfamiljen) och andra, mestadels språkliga, magplask.
Av någon anledning har Avigsidan fortsatt att vara en hemsida som uppdateras med ganska jämna mellanrum, istället för att hänga med bloggboomen, vilket är lite konstigt, för den hade lätt kunnat konkurrera med monsterbloggar som Tjuvlyssnat och Arga lappen.
På grund av bloggboomen har det istället blivit lite fattigare på Avigsidan, jag tror att inskickarna i högre grad sparar sina guldkorn till de egna bloggarna istället. Men det finns nästan alltid några höjdare och den här veckan är inget undantag:

Från Nyheter24 via Avigsidan.

, , , , ,

fredag 20 mars 2009

Om du bor i Göteborg

och inte vet vad du ska göra i morgon kväll har jag ett förslag:
Enligt källor som vanligtvis har järnkoll på det göteborgska nöjeslivet kommer det bli en kanonkväll (med afrikanskt tema) på SoHo.
Men, förutom det, hur ofta får man lite bättre samvete av att gå ut en lördagkväll? Inte ofta, men i morgon är det möjligt, eftersom merparten av intäkterna går till välgörenhetsorganisationen Star for Life.
Här kan du läsa allt du behöver veta om Touch of Africa på SoHo.

Det var ju det jag sa.

Att vi skulle skicka Tingeling till Moskva istället för La Voix.
Topplistan på iTune-store bekräftar just nu min tes:

"Tack, ryska ambassaden för allt fint PR-arbete ni gjort ..."

När barn ser på sillreklam.

När man väl releasat en reklamfilm för hela svenska folket väntar man förstås spänt på reaktioner.
Tråkigast: inga alls.
Mest förväntade gallspyor: kommentatorsgänget på DagensMedia.se
Roligast: en spontan glädjeyttring från ett barn.
(Även om detta specifika barn råkar vara släkt med upphovsmannen kan jag lova att det är hundraprocentigt oregisseringsbart i det här fallet, eller hur Abbepappan?)

torsdag 19 mars 2009

TheCritics.se – här kommer kritiken

Klaus-Peter Beiersdorf, mer känd som Tyskungen, har lagt ned och startat nytt.
The Critics heter den nya bloggen och har tagit avstamp i det som en gång gjorde Tyskungen stor och framgångsrik, nämligen att recensera andra bloggar.
Som affärsidé tycker jag att det är helrätt tänkt, och The Critics kommer säkert att bli en rekordklättrare på allehanda blogglistor, men rent känslomässigt har jag enorma problem med Klaus-Peter och hans trackrecord i bloggvärlden.
Varför då? Jo, för att han har idkat otillbörlig sodomi med alla sina läsare och en herrans massa bloggare, däribland mig.
Efter att ha läst, gillat, trott på killen (samt länkat fler gånger än jag vill komma ihåg, eftersom jag numera insett att han måste ha ett potträningsrelaterat problem med att ge länkar till andra) har jag tvingats bevittna ett förfall som till sist urartade i den brunaste tävlingen bloggvärlden skådat: Stora Bloggriset. En tävling som aldrig fullföljdes, bara samlade nätets främsta mobbare i syfte att agera länkbeten.
När Tyskungen nådde botten började Klaus-Peter förklara att det hela varit ett experiment, att allt han tagit sig för var i syfte att bevisa att det gick att bli en toppblogg genom att genomföra ett antal i förväg bestämda åtgärder.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är värst, att denna förklaring är en efterkonstruktion eller det jag från början trodde var en äkta och personlig blogg var alltigenom beräknande.
På senare tid har jag sett hur flera, vanligtvis kritiskt tänkande bloggare helt historielöst puffat för The Critics. Och det är väl en del av den smarta affärsidén. För vem vill stöta sig med en mäktig och tongivande bloggrecensent? Inte många, verkar det som.
Men jag struntar faktiskt i om jag får en usel recension på The Critics, eller, kanske troligare, blir för evigt bannlyst därifrån.
Jag har alldeles för stora trovärdighetsproblem med Klaus-Peter Beiersdorf för att låta bli att göra det här inlägget.

, , , ,

onsdag 18 mars 2009

Tre

nomineringar blev det för oss i Guldägget.
Den här i DR, den här i Media och den här i Tidningsannonsering.
Jag har inte studerat alla nomineringar i detalj, men en sak som jag tyckte var väldigt märklig av det jag sett är att IQ-filmen Rus inte är nominerad. Den trodde jag var en av de absolut starkaste guldkandidaterna.
Det är roligt att Reklamförbundet spridit sina nomineringsgracer geografiskt till att även omfatta oss i Göteborg, nomineringsvernissaget som jag har varit på i kväll var ett välkommet nytt reklamevent i stan.
Där pratade jag en del med förbundets nye VD, Björn Rietz, vilket var väldigt trevligt och blev intervjuad av Digge Zetterberg inför en kamera vilket var ... Ehh, tur att ingen lyssnar på vad man svarar i sådana sammanhang. För jag är inte kvinna nog att bränna av ett analytiskt/genomtänkt/vitsigt svar på frågan om vilken som var 2008 års viktigaste reklamhändelse. Inte om jag inte får ett par timmar på mig.

(Björn Rietz blogg hittar du här.)

Lokalpatriotisk som jag är vill jag också säga grattis till övriga nominerade Göteborgskollegor:
F&B (11 nomineringar)
ANR (6 nomineringar)
Daddy (2 nomineringar)
Happy (1 nominering)
Sturm und Drang (1 nominering)

Här listar Resumé alla nomineringar och på Guldägget kan du se dem allihop.

, , ,

Kampsång.

Jag kom just på att om vi inte lyckas att få Henrik Dorsins låt att bli Sveriges bidrag i Moskva, kan den ju alltid bli den internationella kampsången för Twitter.
Twingaling, twingaling.

Henrik Dorsins arbetsseger med Tingeling.

Det var ett mardrömsuppdrag han fick, Henrik Dorsin, att följa upp Björn Gustafssons monstersuccé med pausunderhållning i Melodifestivalen.
I de första delfinalerna kändes det som att han, med sin misslyckade musiker Pihlman som skulle spela Tingeling i tid och otid, nästan gav WO, och inte ens försökte leva upp till Björnstandard.
Han försökte i alla fall inte göra samma sak, vilket var mycket klokt.
Men allteftersom veckorna gick blev det roligare och roligare och den där jämrans Tingelinglåten fastnade.
Och så kom finalen med den fantastiska ryska techno-Blingelingen, ett nummer vi sent ska glömma. Helt enkelt otroligt kul, och inte blev det mindre underhållande av att den där talesmanen från ryska ambassaden fick ett frispel.
Tingaliin på er, ryssmuppar!

Kan vi inte skicka den här till Moskva istället för Le Voix? Jag har i alla fall gnolat på den tusen gånger oftare än jag gjort på Malena Ermans operarefräng.

UPDATE Här är en ryska som känner sig kränkt. Men inte av Tingeling.
, , , ,

tisdag 17 mars 2009

Rakt in i ett copywriterhjärta.

Idag kom inbjudan till Guldskrift (där jag satt i juryn förra året – tydligen hemlöst på nätet), som är en underkategori till Guldägget.

Jag behöver inte läsa många rader för att inse att det här träffar bullseye i ett copywriterhjärta. Jag citerar:
"Hejdå copy writers! Dem behövs inte längre.
Eftersom det finns rätt stavning i datorn. Och ord böcker och lexikon med rim också. På nätet och så...
Därför kan AD:sar skriva reklam texter nu. Minst lika bra som copywriters. Eller ännu bättre!
Så därför kom och säg hej då till en massa av dina kollegor etc.
Onsdagen den 1 april kl 15.00 är det Guld skrifts seminariet då vi firar copy writers för sista gången. Eftersom dem inte behövs längre.
Kanske är det dig vi säger "hejdå" till?!"
Det första jag tänker är: Åh, vad underbart, det är ju precis så här det ääääär! Världen av idag kryllar av skriftmässigt tondöva "skribenter" vars skrivmåtto är Äsch, vem bryr sig?!
Men sedan smyger sig en eksemartad känsla på mig, som så många gånger förr: Tänk om dom har rätt, dom där ignoranta dyslektikerna. Tänk om det bara är elitistiskt språkbögeri att bry sig om skiljetecken, särskrivning, korrekt användning av versaler och vacker ordföljd. Ingen märker ju ändå skillnaden.
Hur det än är med den saken har Åkestam Holst gjort ett perfekt jobb för att få copywriters att vilja gå på Guldskriftsseminariet.
Jag har bara en liten invändning, och den gäller fortsättningen av texten. Där står:
Citypaketet och Reklamförbundet är det som arrangerar hela grejen. Du har värsta chansen: att höra Christian Lander, en kanadensare! Som skriver bloggen stuffwhitepeoplelike.com. Han snackar om hur man går från okänd till webb fenomen över typ en natt. Sweet.
Här har man övergått till att skriva värsta chansen, Sweet och över typ en natt. Det är en helt annan grej tycker jag, det är stilistiska grepp, som inte är detsamma som att tro att man kan skriva en reklamtext, utan att ha förmågan att se alla språkliga grodor.
Dessutom är det sådant man får en röd bock i kanten av svenskafröken för, men som en bra copywriter kan hantera, under rätt omständigheter.
Slutligen vill jag ge ett asastort plus för att man inte slutat vid själva brevet, utan även orkat med att ge adressraden en utformning som får varje copywriter att se rött:

I morgon klockan 18 är det dags för nomineringsvernissaget för Guldägget.
Spännande, indeed!


UPDATE Här skriver Resumé om inbjudan.
, , ,

Vad som spisades när jag föddes.

Nere (man får väl säga så om hans geografiska placering) hos Silverfisken hittar jag den här ganska roliga grejen.
Vilken låt låg etta på listorna den dagen du föddes?
På min originalfödelsedag låg en av bautahit etta på Billboard – You´ve Lost that Lovin Feeling med Righteous Brothers.
Rätt såsig, men onekligen med en del feeling.
Vit soul.
Säger det något om mej också, måntro?

Fast den var med i Top Gun, det var tyvärr inte jag.

Nå, vilken låt låg etta när du föddes, och säger den något om dig?

, , , , , , , , , ,

Enhetsskalan

Igår bestämde vi att enhetsskalan i stigande ordning ser ut så här:
Super, Göra, Mega, Terra, Giga, Bauta och Asa.
Stämmer det med dina anteckningar, Fredrik?

måndag 16 mars 2009

Utlagd sill.

Nu är dom klara, våra första filmer för Abba (som inte handlar om Kalles).


Berätta gärna om du tycker nåt.

UPDATE Av någon anledning är ljudsynken under all kritik. Jobbar på att rätta till detta, as we speak.
UPDATE 2 Det var nåt med formatet på filmerna. Just nu är dom borta, men du kan titta på Dagens Media om du vill. Och står ut med alla notoriskt surmagade kommentatorer.
UPDATE 3 Nu är dom på plats igen. En grej till bara: Produktionsbolaget är Hobby Film och regissören Oskar Bård.

, , , , , ,

Andra skriver om (G)OSS.

Två av våra jobb är nyomskrivna i bloggvärlden.
Först är det P-botsrabatten för Sportspec som Floridagirlsen kollat på.
Och så har Mattias på Please Copy Me skrivit om Kalendern från framtiden för Jönköpings Tekniska Högskola.

, , , , ,

söndag 15 mars 2009

En lördagskväll på Twitter med löpsedelsförslag till Jan Helin.

Om du inte har sett det förut, kan du läsa här om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och hans genidrag med transparenta etikförfrågningar om Aftonbladsnyheter på Twitter (som även blev kritiserat från ett mycket märkligt håll).
Igår kväll var det förstås full kakafoni på Twitter om Melodifestivalen.
Och än en gång ställde Helin en Aftonbladsrelaterad fråga till alla twittrare som ville höra på:

Det behövde han inte be mig om två gånger. Äntligen kände jag att det var ett spörsmål där jag kunde ha något att komma med.
Alltså bombarderade jag den stackars Helin med mina löpsedelsförslag:

Fast sedan kom jag ifrån ämnet och började spåna på andra löpsedelsnyheter:

Men den som Johan och jag fnissade allra mest åt var den här:

(Också om Annika F, förstås.)
Jag fick till och med en respons för mina ansträngningar:

Jag väljer att tolka den som positiv.
Men enligt obekräftade uppgifter från Twitter nu på förmiddagen, handlar dagens löp om någon trött hångelfest mellan Malena och Caroline.

Jan Helin har förresten myntat något av ett bevingat ord med "Etik i natten".
Något som Alex Schulman var först (?) med att travestera:

(Desstutom verkar det var han som gav Helin idén med löpsedelsförfrågningar.)

Sigge Eklund är uppenbarligen väldigt förtjust i att hitta sammanhang som kan ha någon nattetisk koppling:




Här blandar sig Ebba von Sydow in i leken och ger Sigge etiska råd:

Så här roligt kan man alltså ha en lördagskväll på Twitter.

, , , , , , , , , ,

lördag 14 mars 2009

Fritt efter Jeremias i Tröstlösa.

Man borde inte blogga när #melfesten är slut,
för tänk, där vann Malena och orden dom tog slut.
Det är i sanning något som är förbannat illa.
När folkets favoriter på målsnöret ses trilla.
Som Caroline af Ugglas och hennes Snälla, snälla!
Nu vill man den där juryn på bara stjärten smälla.

Man borde börja bojkotta den där Chrilles festival,
för lördagkvällar slösats på pinsamt operaval.
Det känns lätt väldigt fjantigt, ja tramsigt i kubik.
När mansrösten imorgon får kvällspressens rubrik.
Man borde inte twittra när spektaklet nu är slut.
Man borde se på stjärnorna. Man borde logga ut.

, , , ,

Efterdyningar till Loveboat.

Jag känner att jag måste göra en uppföljning på gårdagskvällens tripp till The golden years of disco.
Samtidigt har jag ovanligt svårt att samla mina tankar så att de blir formuleringsbara.
Igår fick jag en kommentar som hyllade det faktum att jag var så kreddlös att jag erkände att jag gillade disco och inte var för trendängslig för att gå på 40+-tillställning. Men när jag kom hem på natten kände jag mig som en hejdlöst fördömande människa. Trots (eller kanske på grund av?) mina höga förväntningar och öppna sinne drabbades jag av en rad ovälkomna känslor så fort jag äntrade Trädgår´n:
Vad gör jag här?
Är jag en del av det här gänget med snorpackade gamlingar?
Är det verkligen så roligt att höra den här sönderspelade musiken igen?
Dessa känslor, i kombination med att det var panikframkallande trångt, dom hade knökat in minst tvåhundrafemtio discoseniorer för många i lokalen, gjorde att jag faktiskt inte hade ett dugg roligt.
Jag är mycket medveten om att det hela ligger hos mig, förutom trängseln kan jag inte anklaga själva Loveboat-arrangemanget för den uteblivna nöjesfaktorn. Förmodligen hade alla andra the time of their lives. (I alla fall livet som det sett ut sedan yngsta barnet började mellanstadiet.)

Sammanfattningsvis hade jag i alla fall väldigt roligt på middagen innan, i de dubbla kindpussarnas krets. Det var givande att se, och återse, så många bekanta ansikten på ett och samma ställe (tack, Michael, för att du arrangerade).
Men själva båtupplevelsen hade jag kunnat klara mig utan. Gärna en högre frekvens av socialt uteliv tillsammans med jämnåriga, men kanske inte byggt på en grund av något som inte längre finns.

, , , ,

fredag 13 mars 2009

Natural look? Not tonight.

Pyntad och klar (om jag inte går upp och byter alltihop).
När jag går på det här tänkte jag se ut ungefär så här:

I GP-artikeln som jag länkar till här ovan står det att Long Train Running gjordes av Trax. Jag trodde det var Doobie Brothers.

,

Ogenomtänkta namnstrategier.

När man hittar på ett namn för en produkt eller tjänst måste man ställa sig frågorna: Hur funkar det här i relation till allt annat jag säljer? Händer det något med det övriga sortimentet om jag bestämmer mig för det här namnet?
Några som uppenbarligen inte ställt sig dessa frågor var de som öppnat en takeaway-butik där jag var och handlade häromdagen.
Där kunde man välja mellan Dagens sallad, Dagens soppa, Dagens wrap och ... Dagens vällagade.

onsdag 11 mars 2009

Snart lägger kärleksbåten till i Göteborg.

På fredag ska jag på en grej på nattklubben Trädgår´n i Göteborg.
Loveboat heter tillställningen, och beskrivs så här på hemsidan: Här träffas alla 40+ som upplevde live "The Golden years of disco" 1975 - 1985.
(Och där ser jag hur alla unga och trendöverkänsliga reklamkollegor kollektivt för sina kräksfingrar till munnen.)
Men, va fan. Jag tänker ha skitkul. Jag hade gör-roligt när jag gick på Déjà Vu, Yaki-Da, Bacchus och Kåren en gång i tiden. Kan man återskapa en smula av det med hjälp av samma klientel (om än lite gråare och tjockare) är det helt underbart. Och vem kan förneka att The Golden years of disco producerade den perfekta partymusiken?
Innan kärleksbåten lämnar kajen ska femtio pers i min bekantskapskrets (om man tänjer den till bristningsgränsen och lite till) äta middag på lokal, något som för övrigt knappt hade kommit till stånd om det inte hade varit för Facebooks gruppfunktion. Vem orkar administrera en sådan sak via mail och telefonsamtal?
Det är en annan spaning, förresten. Att folk från The Golden years of disco blir allt mer frekventa på Facebook.
Inte bara medie-, PR- och reklammänniskor, utan helt andra yrkeskategorier. En ny våg av 40–50-åringar som (lite motvilligt, kanske) insett att det inte bara är deras barn som har glädje av att finnas på Fejjan.
En glädje som är så stor att jag mer eller mindre kan lova att det kommer att läggas upp foton och kommentarer efter Loveboat i helgen, nästan som om om vi var tillbaka i The Golden years of disco igen.
Åldersmässigt, alltså.
Fast den här gången är vi reggade på Facebook.

, , , , ,

tisdag 10 mars 2009

Överskriftstoppen.

För ganska länge sedan fick jag en hedersam utmaning från Mymlan.
Hon ville att jag skulle lista mina bästa rubriker.
Inte dom jag gör på jobbet, alltså, utan här på bloggen.
"Det ska jag göra en dag när jag inte har något att skriva om" har jag tänkt, så därför har jag idag tittat igenom rubrikerna på alla 1192 inlägg jag gjort sedan starten och kommit fram till att följande inte är så dumma:
Äggledare. Inlägget om kvinnor i Guldäggsjuryn och den enda gången jag fått uppskattande kommentarer om en rubrik.
Spotta eller s-välja. Jag tyckte jag var jättefyndig i detta inlägg om sosseväljarna, men det är tveksamt om någon annan fattade.
Barackorama. Valtidsrubbe om installationstalet – jag valde mellan det och Obamarama.
SOS från tevesoffan. Om en traumatisk Mamma Mia-upplevelse.
Du är vad du dricker. Alltid roligt att ta en enkel poäng på en arbetskamrat.
To: allakvinnor@helavärlden.com. Angeläget om idiotmail med jättesöta nallebjörnar i.
Jag är en kriminellt belastad språkpolis. Min syn på det svenska språkets behandling.
Ulrika talar ut om missbruket. Svårt att låta bli att klicka på den, eller hur?

Här är förresten Saom (Älskade dumburk) när hon listar sina bästa rubbar.

måndag 9 mars 2009

Glass-scoop.

Just nu i TV4:s Nyhetsmorgon sitter tre kändisar och testar årets glassar.
Tre kändisar och en tygapa.
En av kändisarna låtsasmatar tygapan.
Alldeles nyss frågade programledaren om tygapan gillade en citronpinne.
Han tyckte den var, citat, ganska god, slut citat.

, , , ,

söndag 8 mars 2009

The Pirate Bay – på åttiotalet.

–När du var liten, såg man en film bara en gång då? frågade Jonathan igår.
Och jag fick bekräfta för det förbluffade barnet att så var fallet.
Såvida man inte köpte en ny biobiljett eller teve bestämde sig för att sända filmen, typ tolv år senare (vilket aldrig hände).
Aristocats, Djungelboken, Bugsy Malone och Robin Hood (jag hade klistermärkena från merchendisetuggummina på min sängkant i åratal efteråt). Jag kan inte komma på fler än fyra biofilmer som jag såg före tio års ålder.
Och allihop såg jag en gång.
Är det konstigt att det väckte sensation när en kompis äldre systers kille (you know who you are) på något sätt hade fixat piratkopierade biofilmer på VHS?
Han var, men andra ord, en förhistorisk upplaga av The Pirate Bay.
Vi skaffade VHS-spelare tidigt i min familj, i början av åttiotalet.
Det enda man kunde ha den till (vilket var sensationellt i sig) var att spela in sådant som antingen sändes på TV1 eller TV2.
"Ungdoms"-program som Nöjesmaskinen, Party hos Parnevik, Måndagsbörsen och Här är ditt liv.
Några videobutiker fanns inte och förstås inga filmkanaler.
Men, med denne förhistoriska TPB-man fick vi nu alltså tillgång till Örnnästet, Midnight Run Midnight Express, Kanonerna på Navarone och vad det nu var för filmer.
Som vi kunde se hemma i vardagsrummet!
Skitsamma att det var den sortens filmer (förutom Midnight Run Midnight Express) som är typ de tråkigaste jag vet.
Skitsamma att bilden konstant fladdrade i över- och nederkant.
Skitsamma att det låg ett högt brus över allt annat ljud.
Skitsamma att de inte var textade, vilket, i kombination med bruset, gjorde att man inte fattade ett jäkla dugg.
Vi kunde ju se biofilmer hemma i vardagsrummet. När som helst!
Hade någon då berättat för oss om Spotify, Bittorrents, SVT Play och allt som händer på nätet just nu, hade det varit minst lika framtidsosannolikt som någonsin resor till Pluto och robotar som lagar mat.

, , , , ,

lördag 7 mars 2009

Andra chansen frestar på även den mest festivalintresserade.

Det är lika bra att konstatera att om jag inte hade bloggat, och inte hängt på Twitters backchannel #melfest, så hade jag nog inte orkat se Andra chansen.
Även en ganska engagerad melodifestivaltittare som jag får klara övermättnadskänslor andra gången jag tvingas se Lili & Susies bidrag på en timme.
Men jag var uppriktigt glad över att Caroline af Ugglas gick vidare till Globen.
Och Sarah Dawn Finers låt blir bättre och bättre för varje gång. Hon borde varit självklar från början.
Kvällens mest pinsamma framträdande stod Amy Diamond för. Att hennes styling såg ut som en dagisuppsättning av Alice i underlandet är en miss man kan ha visst överseende med. Men att hon sjöng falskt är svårare att förstå.
Apropå pinsamt, hur kul känns det att ha tokat till det med ridhjälm, när man står där och har förlorat duellen mot Lili & Susie? Bara Alexander Bard lär veta.
(Fast jag tycker i och för sig att deras låt är helt ok.)
Det kan inte hjälpas, men det känns helt obegripligt är att skicka vidare Sofia Berntsons grekiska bidrag till Globen. Dom får väl ha sina egna delfinaler, liksom.

, , , , , , , ,

fredag 6 mars 2009

Det börjar likna småbarnsåren, banne mej.

Det känns lite som om jag blivit tillbakaflyttad en tolv, tretton år i tiden.
Inte så att huden i ansiktet är fastare eller slätare eller så, nej, det är småbarnsåren som gör sig påminda, när smitta och sjukdomar avlöste varandra i en aldrig sinande ström.
(Med den skillnaden att när barnen är sjuka numera så missar dom fysikprov och spanskaredovisningar istället för pärlplattesessioner och nallekalas.)
Den där magsjukan, som däckade tre fjärdeldelar av familjen för knappt ett par veckor sedan har kommit i retur och framförallt slagit ut Jonathan den här gången (han som klarade sig förra).
Och någon slags flunsaliknande sak har drabbat Frida, med feber, snuva och ont i kroppen.
Någon sa förresten att man inte blir immun mot den här magsjukan. Kan det verkligen stämma? Då borde man ju kunna trilla in i en evighetsmaskin av kräksjukor.
Hemska tanke.
Är det någon som vet hur det ligger till?

torsdag 5 mars 2009

Morgondagens skvallriga löp.

Efter att ha läst bakom-kulisserna-snacket om hur det egentligen gick till när veckans avsnitt av Babel spelades in, känner jag att jag vill ha följande rubrik på morgondagens Aftonbladetlöp:

Guillou om alkoholskandalen:
DÄRFÖR BJÖD JAG INTE MYMLAN PÅ VIN.

Precis så som bara riktiga media kan uttrycka sig.

, , , ,

Stenkul?

Den här nyheten fick mig att rita upp en skämtteckning i huvudet.
Bild: Lastbil som lossar jätteflak med sten utanför Baltiska Hallen i Malmö (kanske affischer med Davis Cup, Sverige–Israel uppspikade på väggen).
Tankebubbla från lastbilsföraren: –Gatsten, gatsten... Det påminner mig om något som hände för några år sedan men jag kan inte komma på vad.

, , , , ,

Och så vill jag passa på att gratulera

min käre AD-kollega Gunnar Skarland, som i juni kommer att vara med i juryn för Cannes Lions Direct.
(Samma roll som jag hade –07 och som var anledningen till att den här bloggen kom till.)
Grattis, Gunnar! Du kommer ha fruktansvärt kul och lära dig enormt mycket.

Här skriver Resumé om alla svenska juryledamöter i årets omgång av Cannes Lions (välkommen tillbaka, Claes de Faire, förresten!).

, , , ,

onsdag 4 mars 2009

Guillou babblar om riktiga media.

Nu är Babel i SVT2 med Guillou, Mymlan och PM Nilsson slut, och jag försöker smälta vad det är jag just sett.
Debatten handlade alltså om "bloggosfären" (hemskt ord) kontra "gammelmedia" (värdeladdat ord).
Varje gång någon sa gammelmedia satte Guillou upp ett viktigt finger i luften och korrigerade med riktiga media.
Varje gång han gjorde det skrattade publiken och programledaren.
Han må ha varit komisk i sin tjurskalliga gubbighet, men det är inte särskilt roligt att definiera kvällstidningarna (som Guillou representerat de senaste decennierna) som de riktiga medierna, och, med andra ord, alla nya media som oriktiga.
Hade det varit roligt om han hade sagt den riktiga trosuppfattningen?
Eller den riktiga politiska uppfattningen?
Att kunna med att sätta sig på hästar som förespeglar det rätta, sanna och riktiga när man kommer från en tidning vars huvudsakliga nyheter nästan uteslutande handlar om dokusåpekändisar, dolda sjukdomar, programledarskandaler och kungabarn är arrogans gränsande till idioti.
Är det någon som står för babbel och skvaller (Guillous utlåtande om bloggvärlden) så är det just kvällstidningarna.
Men är man så självupptagen som Jan Guillou kanske man inte uppfattar sådan petitesser i sin omgivning.

Det sanna och riktiga media som Guillou representerar.

I övrigt var Mymlan strålande. Säker, rapp, påläst och övetygande. Programledaren Daniel Sjölin, däremot, var underdånig den store Guillou och gav varken tyngd eller styrsel åt debatten.

, , , , , , , , ,

Ibland förvånar han mig.

Johan sitter och tittar på Arga snickaren i Femman (ett program som ligger ganska nära vår vardag just nu, för övrigt).
Som den mycket kompentente hemmasnickare han är blir han plötsligt engagerad och upprörd över Anders Öfvergård, som den arge snickaren heter.
–Det är bra att han har vaxat sitt monobrow. Men han måste ju för fan runda av kanterna! Det där ser ju inte klokt ut.

, , , , ,

Vare gång jag läser ett recept

med den här formuleringen:

tänker jag: Svart är en vacker färg!

Jag tror vi åldras åt varsitt håll.

Jag får utskick från Hemmets Journal.
Och Johan får det här:

tisdag 3 mars 2009

Några olika saker som sagts till/om mig genom tiderna:

–Nej, att vara mamma och copywriter funkar inte. Jag vet en som försökte en gång och det gick åt helvete förstås.
Konstaterande gjort av en manlig kollega när jag var tjugosex, barnlös och nygift.

–Ja, jag skulle ju inte vilja att min fru var copywriter här i alla fall.
Byråchef på en anställningsintervju som funderar över hur jag som småbarnsmamma skulle klara av tillvaron som copywriter på deras byrå.

–Nä, vettu, hos oss är det bara 180% som gäller.
Avfärdande byråchef på fest när jag gör en trevare och berättar att jag är ”mammaledig” (=arbetslös) copywriter som skulle kunna vara intresserad av ny arbetsgivare.

–Det här är Ulrika. Vischt är hon schnygg?
Retorisk fråga, tillika den officiella introduktionen av mig som nyanställd på en byrå, gjord av en chef som redan smakat för mycket på konferensölen.

måndag 2 mars 2009

All hail to the bloggvärlds master.


Hon är inte bara aktuell som den som Janne Guillou debattmöter i Babel nu på onsdag; från och med idag är bloggvärldens översteprästinna Mymlan proffsbloggare som även hittas på Aftonbladets bloggblogg Bloggvärldsbloggen.

, ,

Prisad av Nemo.

Nemo delar ut awards till sina favoritbloggar – och jag finns med!
Mäkta stolt blev jag över den fina motiveringen som slutar med:
"...ett bevis för att det går att få många läsare utan att förnedra sig själv eller andra".
Tack för dom fina orden, Nemo, jag gillar dej med!

söndag 1 mars 2009

Det mest osmickrande materialet.

Efter att ha sett segerbilderna där Malena Ernman lyfter upp Agnes i sin famn, är det en sak som är glasklar: bär aldrig byxdress i guldglänsande paljett(?)material.
Till och med lilla späda Agnes får en fullkomligt gigantisk röv i en sådan.

, ,