onsdagen den 30:e september 2009

Who are you?

Svårt inspirerad av det överväldigande utfall som Abbes pappa fick när han frågade, tar jag nu också mod till mig och frågar, likt The Who, vem är du som läser den här bloggen? Med risk för att låta lika patetisk som smörig vill jag tala om för dig att du är hela anledningen till att jag lagt tusentals timmar på att hittills ha skrivit 1.383 (det här är nummer 1.384) inlägg. Utan dig hade jag slutat efter typ ... femton. Men tills nu har jag aldrig vågat fråga dig om vem du är, tänk om ingen svarar, vilken jobbig dumstrut att tvingas bära offentligt, liksom.
Ok, jag tar nu ändå risken att stå här som en dissad idiot, jag hoppas att du vill svara på de enkla enkätfrågorna om vem du är, och vill du dessutom berätta något ytterligare i en kommentar så blir jag ännu gladare.



Jag tömmer min mobilkamera, del fyra.

Oj, vad mycket jag hittade i mobilkameran den här gången.
(Tidigare inlägg på samma tema hittar du här, här och här.)

Effekten av att kalla något för någontings Rolls Royce avtar väsentligt när man inte vet hur bilmärket i fråga stavas.

Om man har minsta lilla snuskig fantasi kan den här penselskylten bli något väldigt fnissvänligt.

Vadå? Någon kände en oemotståndlig lust att klottra det, helt enkelt.

En del av fångsten från en heeelt underbar kräftfiskarhelg för ett par veckor sedan.

Nu finns även gatuskyltar med blindskrift?

När Johan såg den här deodoranten sa han "Vill man verkligen ha alla dom under armen?".

Visst ser det ut som om det är Micke Bindefelds gamla utrangerade galapremiärsavdelare från röda mattan nu skiljer affärsresenärsköerna från varandra på Bromma flygplats?

En mycket bra och mycket göteborgsk lunchuppfinning.

Den här skylten betyder att om du är en grön man med konstigt proportionerade lemmar så ska du nedåt framför kvadraten. Eller?

Pannkaksuppslaget från min kokbok, via ett upprop från Fasching. Hur ser ditt pannkaksuppslag ut?

Ännu ett par bilder från något som händer längs mina dagliga promenader upp och ned för Kungsgatan.

Den här gången från stans kanske finaste skyltning, som finns hos Grönbergs Interiör och som ständigt förändras på ett fantastiskt ambitiöst sätt.

På den här bilden, från djupet av mobilkamerans inre, ser det nästan ut som om det var sommar i somras. Liksom att vi var ute med båten stup i kvarten. Och så säger dom att bilder aldrig ljuger.

Fast på den här bilden, från min klocka/termometer i bilen, ser man att det faktiskt var varmt en gång. Men det var innan semestern, om du minns.

måndagen den 28:e september 2009

Fridart

Mitt modershjärta slog ganska många extra stolta slag när Frida kom hem med den här idag:

söndagen den 27:e september 2009

Imperfektionens perfektionism

En medelålders snubbe som sjunger falskt för det mesta och glömmer texten ibland. Tillsammans med en tjock gubbe som sitter på en stol och sjunger, med texthäftet i knäet och mumlar ohörbarheter mellan låtarna. Kan det vara något? Låter inte det som något Idoljuryn himlat med ögonen åt och skickat hem med någon halvsnärtig avspisning, som "Grattis, ni var sämst idag"? (Sa jag förresten att båda har käpp?)
Det här är i alla fall den fysiska uppenbarelsen som utgör kombinationen Olle Ljungström och Freddie Wadling som uppträdde på Göteborgs Konserthus igår kväll. Men herregud vilken fin kväll de bjöd på. All visuell imperfektion till trots.
Olle börjar och han visar att det går att framföra fantastisk popmusik och faktiskt även tunggungig rockmusik stödjandes på en käpp. Bandet han har med sig levererar hundraprocentigt och avslutningslåten Svenskt Stål får nästan U2-proportioner. På ett bra sätt.
Eftersom Olle är Olle är de falska tonerna en del av hans låtar lika mycket som hans egensinniga och ljuvliga texter. Kan man annat än älska en kille som döpt en låt till En apa som liknar dig? Nä, just det.
Sedan är förstås mellansnacket en stor del av charmen med en Olle-konsert, och han börjar med att konstatera att han är en av de få som brukar få pratet mellan låtarna recenserat. Sedan berättar han att ingen i personalen har kunnat tala om vem som har ritat Konserthuset, varpå en överförfriskad man i publiken skriker: "Det vet jag! Det är ... öhhh, samma som gjort biblioteket."
Annars är det inte direkt skränig fylla som kännetecknade klientelet som fyller bänkraderna denna fullsatta kväll. Nej, den består av en mix av Herr och Fru Kulturtant (ibland med sina halvvuxna kulturbarn), de relativt unga och balla samt en och annan riktigt udda existens. Johan och jag som inte varit på Konserthuset på länge konstaterade något förvånat att man fick ta med sig ölflaskan in i salen. Vi förväntas tydligen vare sig spilla ut den eller kasta upp den på scenen. Vilket förtroende, liksom.
När Olle ska sjunga låten från nya IQ-reklamfilmen, Fredmans epistel nummer 82, glömmer han av texten fullständig, men lyckas förstås vända det till en charmerande episod genom att säga att han har närminne som en tennsoldat "Allt efter 1700-talet är sprängmodernt". Volleyn sitter där den ska.


Efter pausen är det Freddies tur. Och om Olle levererar personligt förpackad popmusik så är det känslosamheten och de udda arrangemangen som är Freddies USP:ar. Udda utan att vara svårtillgängligt ett dugg. Han mumlar mellan nästan varje låt att han bjuder på "En påse blandat" och det är sannerligen ingen överdrift. Rupert Hines, Towa Carson, Stina Nordenstam och Svampbob Fyrkant är några av de ... ehum, artister som får äran att få sina alster tolkade. Men den tätaste magin infinner sig när han gör Radioheads Creep. Aldrig har väl ordet cover inneburit något finare.
Även om det mesta av mellansnacket som sagt försvinner i ett mummel så finns det pärlor här också. Självirionska pärlor, som när Freddie säger att han ser ut som svininfluensan eller när han avbryter en spontanapplåd med ett avvärjande Naj, för fan! för att han inte tyckte att han åstadkommit något klappvärt. Än.
Textmässigt var höjdpunkten denna andra halvlek var utan tvekan Stina Nordenstams Allt har varit möjligt länge nog nu med raderna:
Allt har varit möjligt länge nog nu
Det är dags att ge sig av till kartans slut igen
Jag reser i gryningen
Det finns en obevakad timme där
Jag vet var den är
Efter städbilen, innan tidningen
En dipp i nattrafiken
Mellan drömsömn och djupsömn
När man inte vet vem man är
Hur avslutar då Freddie denna perfekta kväll, då? Jo, med Lou Reeds Perfect day. Och när Olle kommer in, klädd i en t-shirt med bokstäverna ADHD på, och stämmer in i den imperfekta sången står ståpälsarna och klumparna i halsen som spön i backen. Fem solar, fem getingar, fem fyrar, en megaglad gubbe och toppbetygs-you name it. Så lyder mitt omdöme.

Om du inte såg Freddies pausunderhållning i årets melodifestivalen med Alla har glömt så tycker jag att du ska göra det nu.

Sist lägger jag upp en foto-meta-kul bild på mig och Olle Ljungström när jag träffade honom på Blomstermåla i slutet av augusti. Och så vill jag tacka dig för att du orkat vänta.

Nåt för dom som väntar.

UPDATE Expressen är märkligt njugg med betyget tycker jag.
, , , ,

tisdagen den 22:e september 2009

Käraste läsare.

För ögonblicket har jag inget annat att säga än det här:

Och så hoppas jag att vi hörs igen snart.

tisdagen den 15:e september 2009

Skomakare osv.

Jag har nu fått klarhet i att det inte är Valentin & Byhr som ligger bakom reklamen för Göteborgs Energi som jag skrev om igår. Inte idémässigt i alla fall. Den härstammar enligt uppgift från filmproduktionsbolaget Stark.

UPDATE Här ger Dagens Media all info om kampanjen.

Apropå sportmetafor-reklam

av den typen som jag pratade om i förra inlägget; här är ett annat typiskt exempel på hur den kan se ut:

Bara för att klara ut i vilket härad av reklamuniversum som Göteborgs Energi befinner sig i. Du kanske har fler exempel?

måndagen den 14:e september 2009

Energidränerat.

Göteborg är en reklamstad i kris. Många byråer har fått lägga ner och andra är på fallrepet. Samtidigt går en av stadens större köpare (Göteborgs Energi) ut i en pitch som involverar ett flertal byråer. Konkurrensen är mördande. Valentin & Byhr ror hem kontot och ut kommer ... det här:

Snälla, låt detta vara ett stickspår som kunden själv knåpat ihop och inte något som kommit ut som ett resultat av Valentins pitchvinst.
Att ta en höjdhoppare och prata om att "lägga ribban högt", en darttavla och prata om att "träffa mitt i prick" eller en stafettpinne och prata om... äsch, du fattar. Alla dessa alternativ utgör klassiska toppplaceringar på håntoppen av usel reklam. Att ta gubbe i brun kostym, sätta på honom en amerikansk football-hjälm och prata om att "attackera kostnader" är precis lika bedrövligt.

söndagen den 13:e september 2009

Jag har gjort mitt kyrkoval.

Trots, eller kanske tack vare, den obefintliga kommunikation* som föregått årets kyrkoval, är det puffen som fått mig att bestämma mig; jag ska gå ur Svenska kyrkan. Det blev helt enkelt en påminnelse om att det är en organisation som lever i det förgångna och representerar värderingar som jag inte vill stödja. Jag skulle aldrig vara med i en politisk organisation som på ett sådant uttalat sätt motarbetat både homosexuellas rätt och kvinnors roll som ledare. Jag skulle för tusan inte ens gå med i en frimärkssamlarklubb som hade så inhumana värderingar, när jag tänker efter, så varför är jag med i Svenska kyrkan?
Den dagen jag känner att vår nationella religionsförening lever i sin samtid och agerar därefter kan jag mycket väl tänka mig att komma tillbaka som medlem, det finns en kulturellt arv värt att bevara här, om inte annat. Men tills dess kan jag krasst säga att jag ska spendera de pengar jag sparar på att går ur på något som berikar mitt liv betydligt mer, jag ska lägga dem på att leja ut vår hemstädning.

*Är det någon, som inte aktivt sökt upp informationen på egen hand, uppfattat på vem, varför och i vilket parlamentariskt sammanhang man röstar i detta val?

,

Tusen stående ovationer.


Vilken lycka att det finns fyra personer i det här landet som orkar genomföra ett projekt som boken Tusen svenska klassiker. För det måste ha varit ett fruktansvärt slitigt uppdrag att söka fakta, analysera och formulera intressanta reflektioner om tusen svenska böcker, filmer, skivor och tv-program. Från Ria Wägner till Skavlan. Från Aniara till Snabba cash.
Det är alltså Jan Gradvall, Annina Rabe, Björn Nordström och Ulf Nordström som satt samman en form av uppslagsbok som lätt är den mest intressanta bok av detta slag jag kan tänka mig. Och det beror mycket på författarnas inställning till ordet klassiker, att de inte skiljer på fint och fult. Att Chattanogas Hallå hela pressen! finns med på samma uppslag som PC Jersilds Efter floden och Jan Myrdals Barndom. Har någon bok, film, skiva eller tv-program gjort ett avtryck i det svenska medvetandet så finns den med här, oavsett om den rankas som mästerverk eller avskräde.
På grund av min faiblesse för ämnet har jag läst denna tegelsten från pärm till pärm, viket ger en häftig effekt. Mellan Annalisa Ericson och Kleerup ryms hela mitt liv och lite till. Årtiondena jag medvetet upplevt passerar revy och mina barnprogramsstunder, böckerna från mammas nattduksbord, mina systrars LP-skivor, min tonårsmusik, mina forna idoler, snackisar, hatobjekt, filmögonblick, lördagkvällar ... Allt spelas det upp igen för mitt inre. Och som bonus får jag förstås betydligt bättre koll (come on, hit me med rosa och bruna TP-frågor, bara!).
Tonen i boken balanserar ekvilibristiskt mellan det torra lexikonspråket och det måleriskt kåserande och recenserande. Skribenterna står aldrig i vägen för verken de presenterar, utan lägger elegant upp dem i en precist formulerad liten presentask som är alldeles lagom dekorerad.
Allt det nedlagda arbetet och det ovärderliga resultatet som den här boken representerar, kräver nästan att vi allihop köper minst varsitt ex av Tusen svenska klassiker. Antingen det, eller att kungen dubbar författarna till riddare och gör dem ekonomiskt oberoende för resten av livet. Fast bara om de lovar att fortsätta att skriva.

(Nu önskar jag bara att någon kunde göra motsvarande bok om svensk reklam. Intressanta presentationer av reklamalster som gjort intryck, från Skrytbilen till Tele2-duvan och Mekonomen-Karin.)

, , , , , ,

fredagen den 11:e september 2009

Social automatik – nej tack.

Min absoluta uppfattning när det gäller att umgås i alla dessa nya kanaler och media som brukar omnämnas som sociala är att du ska leva där du verkar. Är du med på partyt ska du vara där personligen och inte skicka någon automatgenererad zombie från ett annat kalas. Det är det som håller minglet och konversationerna vid liv och förhindrar att den där öde känslan av spöktillställning breder ut sig.
Vad jag pratar om är alla (lite väl?) fiffiga funktioner som finns att med automatik skicka över statusuppdateringar, lägespositioner och till och med kommentarer i bloggar till diverse olika plattformar. Använd inte dem. Skriv på Facebook när du är på Facebook. Och om du absolut vill berätta var du är på Twitter så gör det när du är där. Att tweets om inlägget automatiskt hamnar i bloggens kommentatorsfält är heller ingen bra idé.
Även om kanalen är digital bör det finnas kött och blod bakom dem som befolkar den. Tycker jag. Vad tycker du?

, ,

torsdagen den 10:e september 2009

Felsyftat x 2.

Igår hittade jag tidernas roligaste syftningsfel på Buzz. Det var en outdoorbutik som skrivit en brödtext om en av sina ryggsäckar. Tyvärr var jag för långsam i vändningarna för att ta en skärmdump innan de ändrade. Men sökmotorer glömmer inte i första taget, via en Googlesökning hittade jag ändå originalformuleringen:

Men, det komiska är att innan de lyckades få fram en vettig formulering, den som ligger ute nu, ändrade de till den här:

onsdagen den 9:e september 2009

En bok som angår dig.

I våras recenserade jag en bok som jag fått ett förhands-ex av. Det var just när jag mådde som sämst av borrelia och kvalitetsnivån på mitt alster blev därefter. Boken var Peter Jungerfelts alkoholmättade Anfäkta och om recensionen i sig själv var kass så är boken desto bättre. I kväll var det äntligen releasedags i en liten bokhandel i Landala.
Du kan köpa Anfäkta här, gör det, jag kan lova att den är angelägen för dig. På ett eller annat sätt. (Här kan du läsa fler recensioner och annat.)

Jag fick ett eget signerat och ex med en fin liten hälsning i.

Alkoholfritt bubbel i glasen.

iPhoneduell mellan Gunnar och Sarah.

Författaren själv och jag.

Eftersom Peters och mina vägar mötts på diverse nätbaserade sätt kan det vara på plats med en länkbaserad credlist:
Peter = Nemo och Musselmannen.
Gunnar = Abbes pappa och abbespappa.
Sarah = Britz bloggar och SarahBritz.
Och så jag.
(Dessutom var Niclas Carling där, dock utan att fastna på bild.)

,

tisdagen den 8:e september 2009

Synonymer och vackra omskrivningar

är ingenting för vinbolaget De Bortoli när de ska beskriva sina olika viner:

En deskriptiv annons från senaste Allt om Mat. Bra!

, , ,

måndagen den 7:e september 2009

Sånt som inte händer.

Om jag inte hade fått det där telefonsamtalet i somras så hade jag givetvis trott att det var ett personaliserat utskick jag fick från Postens DR-tävling Guldlådan idag. Ett sådant där alla mottagarnas namn är individuellt inprintade, låt vara att det här hade varit ovanligt snyggt gjort i så fall. Men plötsligt kom jag ihåg det där absurda samtalet där jag fick frågan om jag tyckte det var okej att en väg uppkallades efter mig. "Varför inte?" svarade jag och glömde faktiskt bort alltihop. Det lät så märkligt så jag fick liksom inte ihop det.
Men idag kom alltså resultatet:

Ulrika Goods väg. Tro´t om du vill. Men nu finns den.

När jag såg det blev jag omväxlande iskall och blossande röd. Jätteglad och jätteskraj. Och så skämdes jag lite. (Åh, hur ska jag kunna säga det här utan att låta både patetisk och otacksam.) För den där lilla skogsvägen utanför Töreboda borde förstås ha hetat GOSS väg. Jag förstår att det inte är ett lika slående namn, men så är det.
Trots det vill jag förstås ge tusen tack till Posten (och Åkestam Holst), för jag är verkligen glad och stolt. Överväldigad.

The Blogger Chippendale Dance

Har du sett! Jag har lyckats fånga några av de hetaste manliga bloggarna just nu i en barnförbjuden dans:
Try JibJab Sendables® eCards today!

Vilka känner du igen?

Och här är jag och en känd bloggerska i en lustiger dans:
Try JibJab Sendables® eCards today!

fredagen den 4:e september 2009

Copytrauma.

För ett par dagar sedan skrev jag om när min pappa var med och startade JC-kedjan på sextiotalet. Då fanns det ingen hemsida att länka till, bara en "under construction"-sajt.
I dag råkade jag hitta den nya JC-sajten. Åh, käre söte gud... Gå in där, läs och förundras.

En knasig skärmdump från sidan.
Klicka om det är för smått.

Ungefär som "multimedia" ...

Jag vill till exempel säga "hej då".

, ,

Jag tömmer min mobilkamera, part three.

Då var det dags igen, att tanka över några mer eller mindre misslyckade bilder från min mobilkamera (här ser du del ett och del två i denna serie).

Jaha! Är det så man får bukt med kroppsodören. En eller ett par säsonger av gangsterserien gör dig till en nyponros.

Men vad konstigt att just den här mattan är på rea. Vem vill inte ha en Tutanchamon på hallgolvet, liksom?

Jag har svårt att se vilken högtid den här klänningen skulle passa på. Internationella trash-dagen?

Mocklis Karin! (Föremålen högst upp i bilden kan ge en hint om hur enorm kärleken till Karin är.)

Ett annat oumbärligt prydnadsföremål för var mans hem.

Vad skönt att se att några fula stålbyglar inte stoppar skejtarkidsen vid Esperantoplatsen.

Det här var en märklig, eller, kanske jag ska säga, paranoid, syn. En risig mersa uppstrajpad med texten 11 septemberbyrån. Granskning av förfalskningar.

onsdagen den 2:e september 2009

Perspektiv.

I går var jag och hälsade på min pappa som bor på ett korttidsboende den här veckan. Det finns inte mycket som får mig att må så dåligt som sjukhus, och äldreboende är några ångestsnäpp värre. Lukten av sönderkokt mat blandat med desinficeringsmedelodör placerar mitt mentala tillstånd långt ner på minusskalan. Därför brukar jag se fram emot att åka till korttidsboendet ungefär lika mycket som emot en vinterkräksjuka.
Men i går blev det ändå en positiv upplevelse. Pappa blev så glad att se mig och vi kunde ta rullstolen ut i septembersolen och sätta oss i en liten park och prata. Reklam pratade vi mest, som vi brukar. Hans en gång så skarpa hjärna har numera några vita fläckar som gör att han har svårt med namn och vissa ord, så när jag frågade honom om vilken period i hans yrkesliv som han tyckte var roligast svarade han:
– Det var nog när vi startade och byggde upp det där... Det där som blev så bra.
Ja, pappa. Det blev bra. Och det finns än. Junior Center hette det då, Sveriges första kedja för ungdomskläder. JC kallar vi det i dag.

tisdagen den 1:e september 2009

Tala som muren.

Varje dag när jag ska åka hem går jag Kungsgatan upp på väg till parkeringen. Precis efter krönet ligger vårt favoritespressoställe, Piccolino, framför en helt vanlig mur.

Men, vänta nu, är den verkligen helt vanlig?

När man börjar titta på den ser man att någon sett alla bilder som finns, helt naturligt i stenarna, och accentuerat dem på ett makalöst coolt sätt.

Kolla vad många gubbar som bor i muren.



Och där ligger en gammal bok.

En liten man med något stort att säga.

Inte minst imponerande är att upphovsmännen dessutom lyckats göra alltihop från framtiden.

UPDATE Ruggig hund har upplyst mig om att upphovsmannen heter Joakim Stampe.

,

I skolfototider.

För att du ska slippa sitta där med en räkning på närmre en tusenlapp och några lika fruktansvärda som oönskade bilder på ditt barn framåt juletid, så repriserar jag mitt skolfotoinlägg kallat Världens mest lättförtjänta pengar från förra året:

Ett antal företag i Sverige har kommit på ett sätt att tjäna pengar enligt MMI*-metoden:
1. Ta bilder på högstadieelever. Skit i kvalitet och estetik, dom som sajnar avtalen på skolorna märker inte att layout och komposition är tidstypisk och oförändrad sedan 1983.
2. Ta fram ett "erbjudande" som innebär att bilderna med rabatt kostar 550:-. Men då ingår förstås en ram i 250-gramspapp. Och, jag höll på att glömma, en bild som kylskåpsmagnet!
3. Skicka ut bilderna och håll tummarna för att dom drumliga tonåringarna lägger kuvertet under en hög med smutstvätt och glömmer av hela saken. (Sannolikhet = 90–95%.)
4. Nu jobbar tiden för dig. I samma stund som tonåringen glömt av sina bilder tillräckligt länge händer följande:
  • bilderna går inte längre att returnera.
  • rabatten försvinner och du kan skicka en faktura på 822:- (inklusive påminnelseavgift på 50:-) till föräldrarna.
Hej, Skolfoto Norden. Det är er jag pratar om. Jag sitter just nu här med en sådan faktura och ett gäng sorgligt bedrövliga foton som ingen är intresserad av.
Åttahundratjugotvå kronor. Ocker är ett för milt ord i det här sammanhanget.
Tack för den julklappen, era skojarfotografer.

*Minsta möjliga insats.