söndagen den 28:e februari 2010

Fiiinskvaller i "S".

Jag hade en gång en chef som sa att "Om styrelsen vill att jag ska åstadkomma de resultat de kräver har de tre alternativ att välja mellan: Vapen, porr eller droger."
Fyra på listan över saker som är, eller i alla fall kan vara, lika lönsamma som smutsiga är antagligen skvaller.
Det verkar åtminstone vara med den förhoppningen som Bonnier, och Amelia Adamo, nu satsar på just en skvallertidning.
Förmodligen finns det många bra anledningar till att de döpt sin tidning till "S", men sökmotoroptimering kan inte en av dem. För mer svårgooglat namn än "S" får man leta efter. Länge.
Men, i alla fall, det här är en tidning som känns aningen mindre trashig än Veckans Nu och en smula modernare än Svensk Damtidning. Det är trots allt lite befriande att slippa läsa om Lindsey Lohans eventuella gropar i låren, Jordans senaste tutt-fyllebravader eller något lismande hemma-hos-reportage hos någon halvdöd baron när man vill stilla det smutsiga svallerbegäret.
"S" väg till de skvallersugnas plånböcker går istället via vår fascination över den svenska överklassen. En fascination som inte direkt kommer att avta i och med sommarens kronprinsessbröllop.
"S" överklassorienterade rapportering spänner över högt och lågt, men artikeln som kartlägger originalbratsen, de som startade en av de vidrigaste (och mest långlivade) trenderna som någonsin uppstått, hade faktiskt varit ett intressant inslag även i en mer seriöst profilerad publikation. Artikeln berättar om hur stekarkulturen uppstod och beskriver dess utveckling, från de första trevande champagnespruten runt Stureplan 1996, via obskyra herrsällskap med märkliga riter, fram till medlemmarnas aktuella positioner som finansmän, näringslivstoppar och mediemoguler.
Om man hade velat ha ett mer lättgooglat och tillika deskriptivt namn hade Överklassnytt varit ett lämpligt val. Och frågan är om inte det här varit en inspirationskälla till upplägget i "S":

, , , ,

fredagen den 26:e februari 2010

Rent hypotetiskt, alltså.

Jag fortsätter lite på den inslagna sminkbloggarbanan genom att prata om min rougeburk. Den är av märket Nars och innehåller en väldigt fin aprikosrosa nyans.
Men det är inte det som är grejen, det är att någon fiffig person har gett den ett spännande namn: Orgasm.
Dessutom har den varit väldigt drygt och när jag skaffade min gick den inte att få tag på i Sverige.
Detta skulle, rent hypotetiskt, kunna ha föranlett följande dialog:
– Vad rosig du är om kinderna, är det orgasm?
– Ja, jag har haft den jättelänge nu, i fler år faktiskt.
– Vem gav dig den?
– En kompis som var i NYC. Hon gav mig den när hon kom hem.
– Vad gulligt av henne!

Så här ser en ny och fräsch Orgasm ut.

Och här är min välanvända och solkiga. Snart dags för en ny.

måndagen den 22:e februari 2010

Sminka dig med ettor och nollor.

Utan att skämmas så där jättemycket kan jag säga att jag älskar smink. Om jag inte hade en blogg som handlade om ... ja, allt den här bloggen handlar om, så hade jag gärna haft en sminkblogg. Ibland drömmer jag om en tillvaro där jag har pengar och tid att nörda ner mig totalt i allt som har med primers, highlights, skuggor, concealers, gloss och allt vad det heter att göra.
(Men det har jag inte, så du som vill läsa en bra sminkblogg får hänga hos Malin Crona på DN istället.)
Häromdagen snubblade jag in på den amerikanska modemagasinet InStyle:s sajt. Där hittade jag en otroligt imponerande virtuell makeoverfunktion. Att sminka sig där är nästan lika roligt som i verkliga livet. Och resultatet blir helt fantastiskt verklighetstroget.
En sminkexistensiell fråga: Är det mer fuskigt att sminka sig virtuellt än IRL?

IRL-sminkad.

Virtuellt sotade ögon, rougade kinder, foundationad hy och glossade läppar.

Sedan kan man fixa kändisfrisyrer också, men då sjunker det verklighetstrogna ganska drastiskt.

Näe, Julia Roberts frisyr passar nog bäst på Julia Roberts, ändå.

UPDATE Frida har också gjort en total makeover. Som om hon behövde det, liksom.


Fast hon skulle onekligen vara snygg i en kort frisyr. Också.

, , , ,

Snöknas

Som väl ingen har missat är det värsta snökaoset sedan ..., ja, eller värsta snökaoset räcker gott och väl som benämning för det tillstånd som råder i större delen av Sverige just nu.
För att krydda upp livet och göra en måndag så äventyrlig som möjligt, har vi bokat in en tågresa Göteborg–Stockholm tur och retur idag (eller, den riktiga anledningen är att vi ska klippa en reklamfilm).
Just nu verkar det som om ALLA tåg den sträckan är inställda.
Utom det vi ska ta, 8.42. Spännande fortsättning följer.
Det har varit en nervpress att ha en liten sportlovsåtervändande Jonathan på vägarna genom Europa i helgen, men han kom otroligt nog hem helt enligt tidplanen igår.
En trött men lyckligt kille.
Och ännu lyckligare blev han när han fick det där beskedet som man alltid hoppades på när man var liten, men som aldrig inträffade: Skolan är stängd imorgon.

UPDATE Hur det gick? Inte alls. Fast bra ändå. Tåget var inställt och vi fick lösa alltihop på jobbet via telefon och datorer. Och Jonathan är fortfarande glad, skolan är stängd även på tisdagen.

Ett bra sätt att slippa se den avbarrade och för länge sedan utslängda granen är att täcka den med snö.

fredagen den 19:e februari 2010

Lösningen på ojämlikheten inom näringslivet.

"Bottennapp för jämställdheten" säger Resumé och berättar om hur sorgligt ojämlik vår egen bransch är.
När det handlar om att tillsätta kvinnor i traditionellt manliga positioner, som exempelvis chefer och styrelseledamöter, brukar det alltid hävdas att det finns ju inga kvinnor att anställa, hur gääärna vi än skulle vilja.
Och så börjar någon tramsig och förnedrande debatt om kvotering.
Men det finns ett synsätt som i ett slag skulle mångdubbla antalet kvinnliga kandidater för diverse poster i näringslivet.
Det är att ge en kvinnlig medelmåttig pajas samma chanser som en manlig medelmåttig pajas.
Så mycket svårare än så är det faktiskt inte.

torsdagen den 18:e februari 2010

Inte så insiktsfullt.

Jag är i Stockholm ett par dagar för en reklamfilmsinspelning. På tåget upp pratade vi om vissa inredningsarktitekter som bara tänker design och inte ens verkar fundera över vad som händer i praktiken när deras form tillämpas.
När vi (Johan och jag jobbar med samma projekt) kom in på vårt hotellrum möttes vi av ett bevis för precis det vi pratat om.
Ett glasklart bevis.
Dörren till badrummet var nämligen av modellen duschdörr. En glasdörr, som inte riktigt täpper till upptill och nedtill och som öppnas och stängs genom att man sticker in sina fingrar i ett hål i glaset. När den öppnas förvandlas den till toalettdörr istället, eftersom toaletten ligger i nittio graders vinkel från dörrposten.
Glaset är visserligen lätt frostat, men en hålad glasdörr till toaletten ... Nja, kalla mig pryd, men jag tycker toalettdörrar ska vara både insyns- och utljudsoptimerade.
Bredvid den frostade glasdörren är för säkerhets skull ett rejält klarglasfönster, som effektivt omöjliggör alla försök till nakendiskretion. Med andra ord måste inredarens tankenbanor slutat vid: "Glas och fönster blir snyggt!".
Inte tänkt på vad som händer när någon går in i badrummet när det är mörkt och någon annan ligger och sover i sängen i rummet utanför. Den personen kommer med största säkerhet vilja tända i badrummet och med andra ord dränka den sovande i ljus. För att sedan hålla den vaken med sina toalettljud.
Inte heller tänkt att alla som delar rum kanske inte har varit gifta lika länge som Johan och jag har.
De kan vara kostnadseffektiva kollegor eller nyträffade turturduvor.
Rumslayouten kan med andra ord sammanfattas ungefär så här:
Insikt i badrum: Ja.
Insikt i mänskligt beteende: Nej.

tisdagen den 16:e februari 2010

Ett namn jag inte kan släppa.

Just nu sitter jag på ett tåg, äter ostbågar och kommer att tänka på att jag åkte tåg häromveckan tillsammans med en påse Anja Pärsons norrskensnötter.
Förutom att det låter helt flängt kan den som hittade på namnet garanterat aldrig läst det här. Och Anja själv har väl förträngt det, antar jag.

Även om de smakar lite ehh... annorlunda när man läst AB-artikeln, så är det fortfarande väldigt goda nötter som jag gärna äter igen.
Bilden fick jag låna av snälla Receptomaten.

, , , ,

måndagen den 15:e februari 2010

Sorgen.

Jag har inte skrivit något om Fasching och det omöjligt, ofattbart fasansfulla som hänt honom.
Det har liksom inte funnits några ord som varit värdiga nog att ens närma sig ämnet.
De orden hittar jag fortfarande inte, förutom att jag vill dela med mig av pappa Faschings tankar om Sorgen.
Läs om du orkar, det kommer att vara värt det.

SATC – en seriemördarrulle.

Jag har länge och väl undvikit att se Sex and the City.
Filmen alltså, för serien är en av mina favoriter genom tiderna, och just därför hade jag en stark känsla av att filmen skulle inverka menligt på min kvalitetsuppfattning om Carrie och kompani.
Men igår föll jag till föga. Jag tänkte att den trots allt var lagom ytlig och glättig för att glamorisera min hostiga, förkylda, grå och smådeppiga söndagseftermiddag.
Och visst, om jag aldrig hade sett serien förut så hade den kunnat passera som en av alla normalkorkade tjejfilmer som drömfabriceras på löpande band. En stunds förströelse som man kan hånflina i mjugg åt och har glömt när eftertexterna är slut.
Men eftersom det alltså är SATC så kommer den inte undan lika lätt.
Det jag tycker är jobbigast är att den är fånig på precis det sättet som alla som inte sett serien tror att den är.
Tjejer som skrikande faller i varandras armar, bara är intresserade av walk-in-closets, Manolo Blahniks och att bli gifta med Mr Right. Eller Mr Big, som Carries drömprins heter.
Toppat med några smådirty sexscener.
All manussmartness är i princip borta och humorn är på nivån Charlotte bajsar på sig och Samanthas hund juckar på en kudde.
Det enda som liknar något som skulle kunnat ha varit med i serien är när Carrie får en ny telefon och ringer Samantha för att ondgöra sig över att hon har fått ett nytt riktnummer.
– 347? I´m a 917-gal!
Den sortens lyhörda iakttagelser hade jag velat se mer av. Och mindre av när Carrie ger sin svarta assistent en Louis Vuitton och hon nästan svimmar av tacksamhet.
(Jag är förresten en 0708-tjej, har alltid varit. Skulle inte alls kunna identifiera mig med 0705 eller, ännu värre, de som inte ens har en nolla som tredje siffra. Och, apropå det, vad är grejen med att dela in numret i den ologiska nummerindelningen 000-000 00 00? Nej, först fyra siffror och sedan sex. Som flickan sa.)
Till sommaren ska det tydligen komma en Sex and the City del II.
Kvalitetsutveckling är inte vad den har varit. Förr började det med en film, kom kanske en uppföljare och slutade med en urvattnad serie på någon obskyr sändningstid.
Nu är det uppenbarligen tvärt om.

, , ,

söndagen den 14:e februari 2010

Så här till Alla hjärtans dag

har jag fått en helt fantastiskt fin parfym-klet-ros-ring från Marc Jacobs innehållande den nya, rosblommiga doften Lola. Och en del av er känner till att jag, på grund av det här, inte tänker skriva om det, men jag delar gärna med mig en bild på den vackra förpackningen och passar på att önska dig en underbar Alla hjärtans dag.


Marc Jacobs har gjort min favoritparfym genom tiderna, nämligen Blush, som jag skrivit om här. Daisy är inte dum den heller.


, ,

lördagen den 13:e februari 2010

Vem sa att elitidrott var männens värld?

Sport är brukar ofta anklagas för att vara mansdominerat.
Fokus på manliga deltagare, manliga lag, manliga kommentatorer och manliga prestationer.
Detta är något som Eurosport tagit fasta på och vill motverka i samband med vinter-OS.
Varför skulle man annars bemödat sig om att ta in Victoria Silvstedt och fått henne att förklara att hon slutade med skidåkning för att det förstörde hennes naglar, gjorde henne ful i håret samt att visa vilka muskler som tränas i skidbacken genom att smeka lite olika kroppsdelar?
, ,

Han kom iväg!

Nyss fick jag ett mess från Jonathan att han är framme i Dolomiterna där han ska åka skidor under sportlovet. Min lille femtonåring på sitt första utlandsäventyr utan mamma och pappa. (Men det är andra föräldrar med på resan, jag är väl inte galen heller?!)
Tidigare i veckan såg prognosen för detta minst sagt dyster ut. I måndags hade han hostat sönder ett muskelfäste på ryggen och kommunicerade med hjälp av lappar. Så fort han pratade började han hosta igen och fick jätteont.
I tisdags hade han nästan fyrtio graders feber och vi fick göra det andra läkarbesöket på två dagar. Lungröntgen och blodprover ledde fram till en penicillinkur mot en inte riktigt klarlagd infektion. Och det var ungefär då vi började tvivla på att den utslagne och eländigt sjuke killen skulle klara av en bussresa på ett dygn med påföljande skidstrapatser.
Strax efter det blev vi varse att vi inte hade något avbeställningskydd på resan. Det finns ett antal sätt att få ett sådant skydd. Via en reseförsäkring, en hemförsäkring eller en betalning med kort. Alla dessa hade vi lyckats bomma.
Den ekonomiska förlusten var dock marginell jämfört med besvikelsen för Jonathan att missa allt han sett fram emot.
Därför var det en sådan sann glädje att lämna en kraftigt penicillinförfriskad kille vid bussen igår. Att se de tidigare så trötta och besvikna ögonen fyllas med lycka och se honom rulla iväg mot äventyret tillsammans med alla sina goa kompisar var fantastiskt. (Även om jag inte kan låta bli att vara en lite extra hönsigt orolig morsa på grund av det här.)

So long, snubben! Förlåt om morsan är pinsam.

onsdagen den 10:e februari 2010

Köttklister – ett ofog.

Ibland dyker det upp en nyhet som är helt absurd, innehåller ett nytt begrepp som låter allmänt kokobängt och som för tankarna till svunna civilisationer.
Igår var en sådan dag. Den här nyheten lät verkligen helt surrealistisk, den lanserade ett nytt begrepp som lät fullständigt rubbat och ... Ja, inget mer, men two out of three ain´t bad som Meatloaf brukar sjunga.
Och jäklar vad den triggade igång mångas liknelseassociationer och skapade bilder i folks huvudet.
Något som förstås ledde till att jag ganska snart fastnade i en köttklistrig ordvitsarduell.












Så småningom började andra rätter på samma tema spånas fram.

Liksom nya, klistriga matkoncept.

Anjo kunde förstås inte hålla sig från att köttblogga igår. Läs hans underbara funderingar på samma tema här.

, , ,

måndagen den 8:e februari 2010

Late lumpbloomer.

I lördags åkte Johan och en kompis iväg på en pimpelfiskeexkursion. De borrade hål i den halvmetertjocka isen på en sjö, pimplade abborrar och när kvällen kom slog de upp sitt tält, gjorde frystorkad gryta och övernattade. Upplivad och exalterad som ett barn kom han hem gjorde följande reflektion:
"Varför gjorde jag lumpen trettiotvå år för tidigt? Tänk om någon att hade sagt till mig nu: I ett år ska du få bo med sköna killar som du ska minnas resten av livet som några av dina bästa vänner. Du kommer att få bo i tält och äta campingmat. Resten av tiden skjuter du prick, tränar mycket och kör stora maskiner. Du får fyra mål mat tillagade varje dag. Du kommer inte att få jättemycket betalt, men å andra sidan tar vi bort allt ekonomiskt ansvar från dig. Och på fredagar åker du hem till dina närstående."
Vilken (snart) femtioåring hade sagt: "Nej, jag sitter hellre här bakom mitt skrivbord istället?" Inte min i alla fall, det är ett som är säkert.



Observera att detta var ett hypotetiskt resonemang som inte tog hänsyn till att lumpen i grunden handlade om krig och sådana grejer.

lördagen den 6:e februari 2010

Rapport från min skämskudde.

Till skillnad från övriga familjemedlemmar ser jag fram emot Melodifestivalen med glädje. Bara jag hör signaturtruddelutten så blir jag på gott humör.
Även om det till stor del handlar om skadeglädje och håntittande.
Men premiären på 2010 års festivalmarathon gjorde mig mest förbannad. Det finns gränser för hur nära freakshowteve jag klarar av att se musiktävlingen degraderas till.
Ta programledarna.
Först hade vi Kristian Luuk – fantastisk.
Sedan, Petra Mede – alldeles utmärkt.
Vilket får årets programledartrio att kännas som fritt fall, kvalitetsmässigt.
Christine Melzer är kanon i Hey Baberiba, när hon gör imitationer. Men som direktsänd programledare är hon en gapig och övertaggad fasa. Måns Zelmerlöw känns som en välkammad rest från Hylands Hörnas dagar och Dolph är TUFF! Med stora bokstäver. Samt stel som ett granitblock.
Detta, ihop med ett ofattbart uselt manus, gjorde att ingen skämskudde kunde vara stor nog för att täcka behoven under den en och en halv timme långa sändningstiden.
Och apropå skämskudde, idén att låta de stackars artisterna stå i en studio och berätta sitt pinsammaste minne, blev en metaupplevelse i sig. Ett pinsammare minne än detta måste vara svårt att uppbringa.
Och vad hände med mellanakten? Var fanns motsvarigheten till Björn Gustafsson och Tingeling? Inte här i alla fall.
Men, låtarna då?
Dom tar vi en annan gång. Eller inte.
Om manuset var kliniskt fritt från skrattbar humor, fanns det desto mer i det ymnigt strömmande twitterflödet under sändningen.
Två av de bästa:

Om den hemska rapparen "Frispråkarn":s scenklädsel med röd kofta.

Om den enda låten som fick godkänt, och lyckligtvis gick vidare.

, , , ,

Intrigen tätnar i IcaStiggate.

Jag kan inte riktigt sluta fundera på hur det egentligen ligger till med IcaStiggate (som Älskade Dumburk så välfunnet döpt debaklet till). Ingen vill alltså kännas vid Twitterfiguren med detta namn, sedan han löpt amok efter Stora Bloggalan, och det sägs att det är någon som olovandes tagit sig namnet och bilden, vilket som sagt känns konstigt.
Men jag kom på en sak som inte gör det hela mindre märkligt.
En del av er kommer kanske ihåg en roligt, Twitterrelaterad varumärkessåpa som ägde rum för något knappt år sedan:

Då skrev Resumé så här om hur reklamfigurerna kokade ihop dejtingplaner på Twitter.
Och se på fan om inte jag var med på ett litet hörn också:

Twitterversionen av Ica-Stig. Ute på dejt igår – ute i kylan idag.

, , , ,

torsdagen den 4:e februari 2010

Déjà vu.

Det var inte bara namnet på det ute-/inneställe i Göteborg där jag har haft roligast i mina dagar, utan är också känslan jag hade när jag nyss gick ner i hotellets restaurang, beställde en Club Sandwich, ett glas Zinfandel och ...
Ja, eftersom jag bloggade om det förra gången är det lika bra att köra en repris:

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.
När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.

När jag blev sextrakasserad av ICA-Stig.

Som sagt, jag var på Stora Bloggprisets gala igår (grattis igen, käraste Gunnar!) och där hade de stora bildskärmar där alla relaterade tweets rullades upp. Plötsligt står jag bredvid en kille som säger något om att han har ICA-Stigs Twitterkonto, och för att bevisa det tar han upp sin mobil och twittrar iväg någonting. På skärmen dyker det genast upp en tweet signerad ICA-Stig där det står "Fan så full jag är". Alla skrattar halvt ihjäl sig och börjar retweeta. Jag frågar honom vad hans koppling till King (ICA:s reklambyrå) är och han säger att han inte har någon sådan. Sedan blir allt lite förvirrat och strax därefter går jag hem.
När jag kommer hem ser jag att "ICA-Stig" har ballat ur fullständigt. Det är väldigt roligt, men inte svårt att räkna ut att den inte är helt klockrent ur ett varumärkesbyggande perspektiv, om man säger så.
Här är några exempel på vad han skrivit:




I Resumé sägs det idag att det är en "falsk" ICA-Stig som figurerar på Twitter, inte att kontot är kapat, men det mejkar inte riktigt sense för mig. Jag har följt honom ett bra tag och han har alltid twittrat relevant och corporatemässigt, på ett väldigt bra sätt, dessutom. Skulle denne person, som utgett sig för att vara ICA-Stig skött sig oklanderligt ända tills gårdagskvällens blöta tillställning och då först visat sitt rätta ansikte? Nja, jag är skeptisk.
UPDATE:


Abbes pappa i segerintervju av GP:s Sarah Britz.

, ,

onsdagen den 3:e februari 2010

Lilla inlägget om Stora bloggpriset

Jag kommer skriva mer om detta, men just nu vill jag bara berätta hur rörd och varm i hjärtat jag är av att ha varit på Stora Bloggprisgalan. Förstås för att Abbes pappa vann den extremtuffa kategorin "vardagsliv och fritid". Men också för att det var så fantastiskt att träffa Innan du fanns-Linda, Mymlan, Älskade dumburk, Sarah Britz, Eva Wieselgren, Elin Grelsson, Deeped, Mumari, Opassande-Emma, Christina, Nikke Lindqvist, Hanna Hellquist och ... ähum, ICA-Stig med flera, flera, flera, i verkliga livet.





, , ,

tisdagen den 2:e februari 2010

En lyckad ringsignal.

Jag fick en väldigt fin födelsedagspresent av Johan. När vi var på Joe Farelli´s och åt brunch i söndags så låg det plötsligt en liten ask på brickrännan där man står för att plocka på ribs och pizzaslices på sin tallrik.
Den innehöll en riktig drömring.
När jag drabbas av Jante som säger att man inte kan ha en sådan fin ring på sig hur som helst, tänker jag att jag har åldrat ihop till den. Och då känns den berättigad igen.
Samtidigt som han gav mig ringen, berättade han om ett presentprank som han fantiserat ihop, men gudskelov inte realiserat. När han var i Köpenhamn och föreläste i förra veckan gick han förbi ett skyltfönster med stora, vråltantiga bärnstenssmycken i skylten. Eftersom han vet att det kanske är det sista jag skulle sätta på mig, dök den upp i hans huvud. Tanken på skämtet att köpa bärnstenssmycket och ge mig det i present.
Det jag skulle upplevt då var, att han, efter att ha känt mig i tjugofyra år hade:
  • Gett mig ett smycke jag hatade.
  • Fast var jättedyrt.
  • Som dessutom betalats i en valuta som är en och en halv gång den svenska kronan.
  • Och var omöjligt att byta.
Väldigt kul skämt. I teorin.

måndagen den 1:e februari 2010

Vilket lyft?

Saker jag lyft:
Lön.
Blicken.
En och annan hantel.

Saker jag inte lyft:
Ansiktet.
Ögonlocken.
Boobsen.

Men nu kanske det börjar bli dags. För i dag förvandlas jag till något jag inte alls är bekväm med och gärna vill motarbeta, både fysiskt och mentalt.
Det som händer är ingenting jag vare sig har bekräftat eller konfirmerat. Men siffror verkar inte ta hänsyn till sådant. De bara stövlar på och frågar aldrig om det är ok att parkera sina frånstötande uppenbarelser i kolumnen klassificerad som "ålder".
Åldersnojig? You bet. Om jag är tillfreds med min spegelbild? Not so much.
Men, visst. Fyrtiofem (jag ryser när mina fingertoppar knattrar fram de ofattbara sifferorden) är egentligen inte så mycket att tjafsa om. Den verkliga ångesten handlar om att varje ny födelsedag känns som en rejäl spark i röven i riktning mot ättestupan.
För fem år sedan var jag i New York och firade min fyrtioårsdag, barnen var tolv och tio år gamla.
Fem år eller ett ögonblick sedan.
Om fem år (eller ett ögonblick) är jag på flykt ifrån/är nervös för mitt femtioårskalas, barnen är tjugotvå och tjugo.
Och efter det är det bara ett ögonblick till...
Und so weiter.
Mot evigheten.
Och vidare.
Men annars är det roligt att fylla år!