fredagen den 30:e april 2010

Anniversarary.

Idag har Johan och jag bröllopsdag. Vad passar då bättre än att reprisera berättelsen som Frida skrev som engelskauppgift i åttan:

"The cutest ears in the world.
It was a warm night in July 1985, and there was a party at the building owned by the Red Cross in Gothenburg. The place was full of people and “Love Song” by Simple Minds was streaming out of the speakers. Johan, a tall and skinny guy with disco-bang, was sitting in a brown woollen sofa. A girl with short hair walked across the room, she didn’t even look at him, but Johan, who had never seen her before, already decided that she was the girl he would marry. She stood by the balcony bars and he looked at her ears, they were the smallest and the cutest ears he had ever seen. He was absolutely enchanted. He asked all his friends who she was, and his friend Peter told him that that she already was engaged.
“Just my luck!” he thought as he was walking home alone in the abandoned streets. He never found anyone to fall in love with. And if he did they were already taken.

The time went by, and even though Johan hadn’t seen her for almost a year, he couldn’t forget the girl with the small cute ears, the big smile and the short blond hair. Once in a while he would dream about her and he secretly wished that he would bump into her on the street. But for as much as he knew she could be married right now.

One night Johan was going to see a movie with some friends. He wasn’t particularly exited about it, but it was better than sitting home in the messy apartment. He was late, as many times before, so he snuck in to the movie theatre after the movie had started. It was dark, but still he recognized her immediately. He hadn’t stopped thinking about her since the party at the Red Cross. Now she was sitting right next to him. After the movie (“Fletch” with Chevy Chase) it appeared to him that she now was dating a close friend of his.
“This was my chance, and now it’s gone.” he thought to himself as he ate a hot dog outside Palais Café.

Since Johan was a poor student, studying at the Gothenburg Business School, and since he never had found someone to fall in love and share his life with, he slept at his parent’s house in Anneberg from time to time. It was a way to get a good meal, some laundry done and to take some time off from his loud friends that he shared the apartment with.

Four month’s after the meeting at the movie theatre, Johan was lying on his bed in Anneberg. Just when he was about to drift away in his dreams, the phone rang. It was Magnus, an old school friend. He hadn’t heard from him from in over a year, and now he said there was a party in Kullavik, and invited Johan to come. Unfortunately Johan wasn’t in the mood for a party, but Magnus didn’t give up, he called several times and went on and on about how much fun it would be. Finally Johan’s mother did the trick.
”You can’t sit home with your old parents at Walpurgis Night.,” she said, and Johan realized that she was right.

Johan went to Kullavik, but what he didn’t know was that Magnus had in task from his girlfriend to find a date who would fit the party’s hostess, her best friend, like a pea in a pod. That’s why he had called Johan, and that’s why he had been so persistent.

The party wasn’t as big as Johan had expected, it was more like a dinner party. After introducing himself to a few people he walked into the kitchen to say hello to the hostess. He smiled when he saw who the girl was. It was the girl with the cute ears he had dreamed about for such a long time. She smiled back and said:
-I recognize you, haven’t we met before?

Walpurgis night this year they celebrated their 21 anniversary and they are my mom and dad."

av Frida Good

torsdagen den 29:e april 2010

Jag tömmer min mobilkamera, del... nåt.

Det var ett bra tag sedan sist, men nu är det dags igen att se vad som samlat sig i telefonens inre.

Ett såsnamn som kittlar smaklökarna.

Kungsträdgårdens absolut första japanska körsbärsblomma fångad på bild.

Johan har fått ett nytt *kväk* namn.

Mmmm. Vilken aptitretande dekor!

Brunt nagellack. The shit eller bara shit?

Saker som de som bara har pojkbarn mer sällan hittar i trappan.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här och här.

onsdagen den 28:e april 2010

Förnedring with a capital F.

Jag trodde att gymmet numera var min vän och att jag var tillräckligt livserfaren för att inte hamna på fler pass med kniviga koreografier där jag trasslar ihop armar och ben och känner mig som en idiot.
Men sanningen är att jag inte behöver känna mig som en idiot.
Jag är en idiot.
På något sätt hade jag nämligen intalat mig att den nya träningsflugan Zumba inte skulle vara dans. Trots att jag själv med ett snett leende och ett ironiskt höjt ögonbryn berättat för alla att jag skulle på afrikansk dans ikväll. Believe it or not, liksom.
Jag hade lyckats få för mig att det var skojig träning till medryckande musik, där man kanske gick fram och tillbaka lite grann, men inte dans!
Det tog mig inte många minuter att inse att jag lyckats få allt om min ickedansanta bakfot.
Att säga att alla kan vara med på Zumba, det gör inget om man dansar lite fel är lika träningsoptimistiskt som att säga att alla kan springa Göteborgsvarvet, det gör inget om man inte tränat ett enda dugg.
Fast det konstiga var att alla kunde dansa salsa, merengue, samba och cumbia* som om de var Shakiras lillasystrar hela bunten. Eller morsor. Eller fucking farmödrar.
Tjocka, smala, gamla, unga, precis som det brukar heta i käcka träningsflyers, alla hängde med som om de var barnfödda under karnevalen i Rio.
Alla, utom jag.
Sällan har jag känt mig mer orytmisk, mindre smidig och totalt oförmögen att koordinera en enda kroppsdel med en annan.
Förloppet gick till ungefär så här: Ledaren sa ett par meningar, typ simma i luften och simma mot marken. Därefter exploderade hela salen i en fem, sex olika serier med snabba danskombinationer och armrörelser. Kombinationer som jag förmodligen behövt traggla med en hel termin på Lázárs dansskola för att bemästra.
När låten var slut tittade alla lyckligt på varandra och sa något om hur fantastiskt det kändes. Alltmedan jag kände mig mig som Lasse Brandebys och Willy Kyrklunds Björkmans dansmässiga kärleksbarn.
Utanför glasdörren stod en kö med flinande tonårskillar som ömsom spanade in heta salsarövar och ömsom fällde sarkastiska kommentarer om stela kärringar.
Gissa vilken kategori jag sorterade in under.
Plötsligt hade jag tre placeringar att förhålla mig till. Jag ville inte stå i insynslinjen från dörren. Jag ville inte stå för långt bak, för då såg jag inte vad ledaren gjorde. Men framförallt ville jag inte stå så långt fram att jag såg mig själv i spegeln. En träningsutmaning i sig.
Som tur var lyckades jag undvika min egen spegelbild, annars hade jag nog dinglat i en snara vid någon bicepscurler vid det här laget.
När jag var som mest uppgiven började mina meddanserskor förbarma sig över mig och viska tips som "Räkna bara ett, två. Ett, två, tre, fyr".
Men till sist, med gråtklumpen i halsen, flydde jag ut, trots att sambahöfterna fortfarande juckade för fullt.
Zumba är utan tvivel en jättebra träning, som massor av människor tycker är fantastiskt rolig och energigivande, men för mig framkallade den bara en kraftigt demolerad självbild som kommer ta lång tid att buckla ut igen.
En grej till, bara. Alla har sin gräns när meningen "Äsch, det är ju bara roligt! Ta det inte så allvarlig!" inte gäller längre. Min går vid att tvingas kollektivspela luftgitarr i en grupp mestadels bestående av medelålders kvinnor. Då tar jag min förnedrade stackars Mats ur skolan snabbare än någon hinner säga kroppens egna lyckohormoner.


*som du förstår var det latinamerikansk dans, inte afrikansk, som jag fått för mig.


, ,

tisdagen den 27:e april 2010

Vad vi har gjort de senaste helgerna.

Någon gång har jag tänkt att göra ett hemma-hos-reportage hemma hos oss. Fast först måste ju ditten bli klart. Och för att inte tala om datten.
Familjen Good bor, som du eventuellt vet, i ett stall från förrförra seklet. Det gjordes om till lägenheter på åttiotalet och vi har spenderat en avsevärd massa tid till att uppgradera renoveringsarbetet som gjordes då, för att det bättre ska smälta in i en rustik artonhundratalsmiljö.
Vilket linoleummattor och pinnsmala lister, som åttiotalsversionen innebar, knappast gör.
Jag ska inte ta på mig äran för speciellt mycket av det arbetet, det är Johan som är finsnickaren, men en och annan målarpensel har jag hanterat, trots allt.
De senaste helgerna har vi gjort ett ryck med målarpytsarna och bland annat fått till följande:

Två nylackade trappor (ursprungligen i kissgul furu).

Väggmålning i vardagsrummet...

...ibland med en väääldigt liten pensel.

Målat om den här öppna spisen...

...så att skillnaden mellan gammal och ny färg blev ännu större.

Nu till helgen ska det bli resten av vardagsrumsväggarna. Och så behöver golven oljas och så...

UPDATE Här är fler bilder från vår renovering.

, ,

torsdagen den 22:e april 2010

Det Mauro och Plura kokat ihop är inget annat än magi.

Det verkar onekligen dumt att tipsa om en teveserie som just sänt sitt sista avsnitt. Och som enligt uppgift inte ska komma tillbaka. Men efter att ha läst mer än en gång att folk inte tittar på Mauro och Pluras kök med motiveringen: "Nej, det finns redan alldeles för många matlagningsprogram" känner jag mitt ansvar att berätta för dig som resonerar så att du gjort ett gigantiskt misstag. Man behöver nämligen inte vara det allra minsta intresserad av matlagning för att kunna njuta av detta program, det räcker med att gilla intressanta människor. Ljuvliga konversationer. Magisk musik. Och bra teve.
Lägg därefter till att Mauro Scocco är en av de roligaste personer som någonsin uppenbarat sig i rutan och att han spelar fantastiska intro-riff, så har du det perfekta programmet. Jag skulle ge vitala kroppsdelar för att få vara med på en middag hemma i herr Jonssons väl inrökta kök.
Efter att just ha bevittnat finalavsnittet sitter jag här, lätt tårögt. Tom och uppfylld på samma gång och vill bara ha mer.
Så gör nu det enda rätta, om du inte redan gjort det. Se vart enda avsnitt på TV8 Play.

, , ,

onsdagen den 21:e april 2010

Calle-Fille på Fejan.

Det är många kungliga sensationsnyheter i dessa dagar. Jag har inget att tillföra om vare sig Jonas eventuella vänsterprasslande eller huruvida Madde är på eller av när det gäller giftemålet, men hittade något annat lite halvsensationellt. Nämligen ett riktigt roligt inslag i VeckoRevyn. Under mitt långa liv som storkonsument av veckotidningar har jag funderat mycket över varför magasinsmakarna varit så sparsamma med att använda sig av humor som ett vapen i kampen om läsarnas lojalitet. Varför måste mode, smink, skvaller och relationsrådgivning framställas så gravallvarlig?
Viss uppluckring har visserligen skett, och idag kan man se försök till skämtsamhet glimta till lite här och där mellan frisyrguider och troschocker. Men det är sällan man hittar något som är kul på riktigt.
Fast den här veckan fick alltså VeckoRevyn till det, genom att göra Carl-Philips fekjade Facebooksida. Blandningen mellan stadsbesök, dokusåpakändisar, tacomys och kungliga vänförfrågningar fick i alla fall mig att fnissa högt, och jag vet inte om det inträffat tidigare. (Inte i det här sammanhanget, i alla fall.)
Visst har man alltid drömt om att se hur en städtjatande Silvia egentligen uttrycker sig och hur pappa Kungen och blivande svågrarna (?) hanterar den informationen.

Klicka på bilden så blir den större.

Om du ändå har svårt att se, har jag ett par närbilder på de mest träffsäkra inslagen:


Fast när jag kollar hittar jag faktiskt en Facebooksida som verkar som om den skulle kunna vara prinsens riktiga. Han har i och för sig inte gjort ett enda inlägg, men han kan gå in och kolla trånande kommentarer från tjejer över hela världen om han skulle känna för det. Något som Bingo Rimér förmodligen skulle gett en gillande tumme upp till om han bara hittat dit.

söndagen den 18:e april 2010

fredagen den 16:e april 2010

onsdagen den 14:e april 2010

måndagen den 12:e april 2010

Bebisar på jobbet?

Aldrig känner man sig väl så gammal som när det dyker upp en Evelina, en Alva, en Albin eller en Theo som en ny arbetskompis, läkare eller handläggare på försäkringsbolaget.
Någon som av namnet att döma borde ligga i en barnvagn och jollra.

Namnåldersstrukturen man vuxit upp med ändrar man inte så lätt, i mitt huvud är den fast cementerad, och kan exemplifieras så här:
Farmor- och farfarnamn: Signe och Gösta.
Faster- och farbrornamn: Majbritt och Rolf.
Mamma- och pappanamn: Mona och Lennart.
Jämnåriga: Carina och Magnus.
Lite yngre: Linda och Jesper.
Bebisar: Felicia och Max.

Men nu har alltså bebisarna börjat dyka upp som radiopratare, bilbesiktigare och gud vet vad. Var ska det här sluta? Snart är väl Ulrika ett typiskt farmorsnamn.

Kommer du förresten ihåg vad det lite mer udda namnet Melena betydde?

lördagen den 10:e april 2010

Charmtrollet Leo.

Jag vet inte om jag är sist i världen att höra talas om detta, det bjuder jag på i så fall, men i veckans avsnitt av P1:s Spanarna berättade Gabriella Ahlström om lejonet på Gripsholms slott. På 1700-talet var ett vilt djur det ballaste man kunde ge bort i present. Därför fick kung Fredrik I ett lejon i gåva av bejen av Alger 1731. När lejonet dött lät man stoppa upp det, och från sidan ser det ganska pampig ut, eller hur?

Problemet var att när konservatorn fick uppdraget var det enda som återstod av lejonet ett skinn och ett plockepinn av olika ben. Detta, i kombination med att konservatorn bara hade en mycket vag aning om hur lejon egentligen ser ut, gjorde att det en gång så ståtliga lejonhuvudet fick följande utseende som uppstoppat:

Inte helt olik den dumsnälla hunden Dug från Pixarfilmen "Up", inte sant?

Detta oemotståndliga lejon har förstås en egen fan-grupp på Facebook, och i skrivande stund har den nästan tusen medlemmar som bland annat gör ljuvliga photoshopalster som det här:

Just nu är min högst önskan att få åka till Gripsholms slott för att få titta in i dessa tättsittande och lätt skelande ögon i verkliga livet.

UPDATE Here´s a version in english.

fredagen den 9:e april 2010

Dubbla tårkanaler.

Som jag har berättat om förut, så har Johan en testfunktion i sina tårkanaler. När han ser en riktigt bra idé aktiveras de, och hans ögon tåras. När jag visade honom klippet när Peter Gabriel gör Heroes för att samla in pengar till Haiti, flödade hans tårar dubbelt. Dels för att det är så lysande välgörenhets-"reklam", dels för de horribla bilderna som visas.

Jag hittade klippet via Silverfisken.

onsdagen den 7:e april 2010

Livet i en pose.

Jag läser senaste numret av Elle och ser att de tar upp en sak som jag funderat en del över, nämligen modevärldens mest klassiska poser. En av dem är "Håll-i-klacken":

En annan är "Taxivinkningen":

Och en tredje är "Powerbenen":

Men de har ju glömt de senaste årens absolut mest använda, och, skulle man kunna säga, den mest bajsnödiga, nämligen "Magknipet". Den som vill signalera att här vankas det seriöst arty-farty fashion. En snabb genombläddring i några nummer av Bon resulterar i följande magknip:




Under mina egna dagar som modell handlade det ofta om att "kasta-huvudet-bakåt-och-skratta-med-öppen-mun":

Vilken klassisk modebildspose har du lagt på minnet?

, , ,

lördagen den 3:e april 2010

Frukbarhet är godis.

Den hedniska delen av påsk handlar ju om att hylla själva fruktbarheten, vilket givetvis alla påskägg är ett bevis för. Men eftersom ägget bara den ena av komponenterna i själva befruktningen, kan man fundera på om den andra liraren någonsin var på tapeten när symbolerna en gång spikades.
I så fall hade barnen i dag letat efter sina godisfyllda påskspermier.

fredagen den 2:e april 2010

Säg hej till Tjackpundar-Jösse.

Visst är det rart när barnen pysslar ihop påskpynt! Lite skevt, lite sladdrigt, men jättecharmigt. Som den här äggharen. Se så söta hans tjackpundarmosiga drag och fylledegiga öron är.

Vilket barn kan ha gjort honom? Kanske mitt?

Och de här två bäst-i-klassen-hararna med spänstiga öron och piggt välvda nosar har förstås någon förälder gjort. Kanske jag?
Fast den osnygga sanningen är att det är jag som knåpat ihop Tjackpundar-Jösse. På fullt allvar och med stor ansträngning för att virka så fint jag kan.
Och de två mönstergilla gnagarna är Fridas skapelser. Om hon inte hade gjort dem så hade jag åtminstone kunnat skylla på att det är fel på mönstret (som jag för övrigt hittade här).
Hursomhelst så vill Jösse och jag önska dig en riktigt glad påsk. Eller lad åsk som GP brukade säga.

, ,