söndagen den 27:e juni 2010

Balladlöpning.

När prinsessbröllopet ägde rum var jag på fest, så jag såg bara några små glimtar av det. Men det räckte för att jag (i likhet med de flesta andra) skulle förvandlas från en hårdnackad skeptiker till en smält smörklick.
Så innerligt! Så romantiskt! Så vackert!
Men när både min fest och bröllopsfesten var över brakade vår TV ihop och det har inte blivit av att jag kollat in SVT Play på datorn.
Det var med andra ord en ganska sporadisk glimt jag fick av vigselfestligheterna. Bland mycket annat missade jag Björn Skifs och Agnes duett, låten som är den mest nedladdade på iTunes just nu.
För att få min nyfikenhet stillad över hur den lät la jag till den på min springlista i morse, innan jag gav mig ut på en tur. (Jag förstod förstås att det var en ballad, men det spelade inte så stor roll, så långsamt som jag springer.)
Och speaking of smörklick, oj vad det animaliska fettet flödade när When you tell the world you´re mine ljöd i mina hörlurar mitt i den vackra sommarskogen under springturen. En riktig Jörgen Elofssonrökare och Walt Disney i kubik. Fast på ett bra sätt.
Kombinationen av den vackra musiken och den minst lika bedårande naturen förvandlade mig till den blödigaste cynikern som någonsin lufsat fram i ett joggingspår. Och när låten var mitt i sitt crescendo, Agnes wailade för kung och fosterland (eller kanske snarare kronprinsessa och Ockelbo), Björn Skifs tog i från tårna, stråkarnas smäktande stod på max och solen silades genom det klargröna bladverket, hamnade jag i ett romantiskt rus och kände i hela kroppen hur mycket jag älskar Johan, mina underbara barn, livet och...
Mitt i detta rusiga tillstånd, flåsande och högröd i ansiktet med romantiktårarna rinnande längs kinderna, blev jag abrupt avbruten av den både barska och uppfordrande Nike+-damens entoniga röst som prosaiskt förkunnade:
"Seven kilometers completed."
Förtrollningen var bruten. Jag insåg skamset hur fullkomligt idiotisk jag såg ut.


, , , , , ,

fredagen den 25:e juni 2010

Gör din röst hörd i den brännande namnfrågan.

Vad ska katten heta? Ja, det är en fråga vi ställt oss i dryga veckan nu. Men än har vi inte kunnat enas om något. Eftersom det börjar kännas lite opersonligt att omnämna djuret som "katten" ber jag att du ger din åsikt i frågan. Plutta för det alternativ du tycker är bäst så får vi ett ännu bättre beslutsunderlag.


Fast det sista alternativet är det Johan drar fram när han ska löjla sig.

I övrigt vill jag önska dig en riktigt glad midsommar! Det har jag tänkt att ha, enligt ganska exakt samma mall som vi haft de senaste femton åren.

onsdagen den 23:e juni 2010

Extra stort falloskex, sömnstörare och en oavsiktlig lolcat.

Ja, jag vet. Du har sett den tusen gånger förut. Men jag kunde ändå inte låta bli att lätta upp dagens midsommarhandlande med att fotografera och konstatera att årets version är 25% större:

Liiite kul är det allt?

Men, i alla fall, en av anledningarna till att jag varit tyst några dagar är att jag försökt hålla mig ifrån att förvandla det här till en fullfjädrad kattblogg. Men det är inte lätt när man håller på att bekanta sig med universums mest bedårande kattunge. Som förresten fortfarande inte har något namn. Det är inte namnförslagen som saknas, det är familjens förmåga att enas om ett.
(Ok då, kattblogg here I come.)
Fast lite mindre ljuvlig var hon igår när jag skulle sova. Eftersom jag nördsover med en iPhone-app som registrerar hur jag sover finns det bevismaterial för detta som inte går att snacka bort.
Normalt ser min sömnkurva, med djup- och drömsömn, ut som en hardcore bergochdalbana:


Men gårdagsnatten har ett helt annat sömnmönster. Mellan halv tolv och ett ägnade sig vår bedårande kattunge åt att bita mig i tårna och attackera min frisyr:

Det var så tröttsamt så jag efteråt föll i djup, drömlös sömn ända tills gryningen.

I förra inlägget på den här kattbloggen la jag förresten upp en bild på en betydligt mer stillsam liten raring:

Något som fick Kristina af Knusselbo att konstatera att jag lyckats fånga en dubbelgångarlolcat på bild:

Ok, whish me (och mina tår) luck. Nu går jag och lägger mig.

,

fredagen den 18:e juni 2010

Välkommen till familjen, /plats för bra kattnamn/!

Idag har Frida och jag varit i Falkenberg och hämtat vår nya, söta, gosiga och än så länge namnlösa familjemedlem.



Resan från Hallands mer sydliga breddgrader tog på krafterna för en liten kattunge.

,

onsdagen den 16:e juni 2010

Fett najs hår.

Marknadsföringen av produkter som ar avsedda för våra mindre smickrande åkommor verkar ha gått två vägar.
Å ena sidan matas vi med analklåda, illaluktande flytningar, intimrakningsplitor och fotsvamp till frukost, lunch och kvällsfika via väldigt explicit tevereklam.
Å andra sidan... Vart tog schampo för fett hår vägen?
På uppdrag av mina barn begav jag mig häromdagen in på Åhléns för att köpa dylikt schampo. Eftersom jag inte hittade något frågade jag expediten.
– Det heter volymschampo numera, för det tynger inte ner håret som andra schampon gör.
Okey, då har vi lärt oss två saker: Dagens konsumenter anses vara för finkänsliga för att ha ett schampo för fett hår på badkarskanten. Och allt schampo förutom volymschampo tynger ner håret. Eller?

Vilket hårtvättningsalternaiv det blev? Jo, Aussies volymschampo Aussome Volume.


Fördelar: Utmärkt produkt. Drygt. Skönt namn.
Nackdel: Luktar möbelpolish.

, ,

tisdagen den 15:e juni 2010

I denna bitterljuva sommartid.

Ibland förvånas jag av vad jag blir berörd av. Som i söndags, när jag skulle läsa upp en bit ur GP för Johan och min röst plötsligt började stocka sig.
Stycket kom från en krönika skriven av den alltid lika fantastiska Anna Mannheimer och handlar om ... blommor:

"Lilla O skuttar fram så att dom svarta lockarna hoppar över axlarna. Vi har gått upp extra tidigt för att försöka böja det spikraka asiatiska håret.
Syrenerna har slagit ut och jag plockar en liten kvist och sätter bakom hennes öra. Jag nästan hisnar av doften. Skolavslutningar och den-blomstertid-nu-kommer och barn med skrubbsår på knäna som ska växa upp och bli gamla och skrynkliga, och sommarlov, och studentbaler, och drömmar, och förälskelser och ljumma nätter och allt som ändå till sist bara tar slut. Syrener är en väldigt sorglig blomma."

Ja, syréner är nog faktiskt det sorgligaste jag vet, när jag tänker på det.

söndagen den 13:e juni 2010

Let´s play list.

Jag skulle lätt kunna fylla ett lååångt inlägg med olika resonemang kring tänk om man hade vetat att det kunde finnas något som Spotify när man satt där med sin C60-kassett och tryckte på play och record för att få till det ultimata blandbandet.
Det ska jag inte göra, bara länka till ett gammalt inlägg om blandband som jag skrev en gång.
Men hursomhelst, när man nu har sin fantastiskt underbara Spotify och tillgång till typ all tänkbar musik kan man ibland drabbas av beslutsångest och handlingsförlamning. Vad ska jag välja? Och så spelar man sina gamla favoriter en gång till.
För att komma ur detta ickekonstruktiva läge hittade jag på en metod för att skapa en ny spellista. En metod som jag kallar för let´s play list. Så här gjorde jag:
Jag började med en artist jag gillar och hittade en bra låt att lägga in i min lista. Sedan valde jag nästa låt genom att välja en related artist och en av de fem top hits som Spotify föreslår med denna artist. Och så vidare till nästa related artist, nästa top hit och så vidare.
Du kommer kanske inte få några credpoäng för dina smala och udda musikval, men du får enkelt en ny spellista som funkar perfekt som melodiradio, jobbmusik, bakgrund till något mingel eller vad du vill.
När jag gjorde min första lista började jag med Beyoncé och såg till att sluta med henne också. Den blev så här.
Min andra spellista började jag med Timo Räisänen och tänkte avsluta med honom också. Men när man väl hamnar i Madonna/Michael Jackson/Lady Gaga-träsket är det omöjligt att ta sig tillbaka till några svenska artister. Se upp för dem, med andra ord. Men det är inte lätt, de verkar vara relaterad till i princip varenda tillgänglig artist.
Andra listan blev i alla fall så här.
Om du tycker det här verkar kul och gör en egen let´s play list, berätta gärna.

, , ,

lördagen den 12:e juni 2010

Årets mesta namnflopp.

Alldeles nyss satte jag mina fullkornsflingor i halsen när jag hittade en skoannons i GP med vad som måste vara den största namnfloppen sedan ... tandkrämen Kukident.
Men det här är inte vilken flopp som helst, det här är en

fredagen den 11:e juni 2010

Mellanlandningstips.

Idag gick Jonathan ut ur nian. I hans skola kör de lite ett amerikanskt stuk med kåpor.

Det var en väldigt fin och gråtframkallande avslutning. Det krävs i och för sig inte mycket för att en skolavslutning ska vara tårtriggande för mig, men den här var något extra. Vad är det med ungdomar nu för tiden? De sjunger och uppträder på proffsnivå varenda gång, även om det bara är ett helt vanligt skolframträdande. Så var det inte på min tid.
Mellan grundskoleavslutningslunchen och en studentuppvaktning tänkte jag ge två snabba tips som berikat mitt liv på lite olika sätt.
Först och främst det som den här bilden visar:

Spotify har flyttat in i min teve! Eftersom vi har högtalarsystemet kopplat till den är det helt perfekt. Och det hände tack vare att jag lyckades pricka in kombon Telias digitalteve och Spotify premium. Här kan du läsa mer om det.

Och så ett sanslöst charmigt och roligt klipp som kära Polliver visade mig igår. En familj med två döttrar och en liten son är ute och åker bil. Så klart vill barnen ha svängig musik att digga till i baksätet. Varför inte lite Beyoncé?


, , , , ,

onsdagen den 9:e juni 2010

Jag tömmer min mobilkamera.

Heter det ens mobilkamera längre? Jag tömmer min iPhoneapp låter lite för ... nördigt, så jag håller mig till det ändå. Då ska vi se vad vi hittar.

Först en helt o-arrangerad, everyday skosituation i vår hall. Så vitt jag kan se.

De här rosa raringarna har jag för avsikt att testa och utvärdera inom kort. Har du någon åsikt om någon av dem?

Jonathan provar sin outfit inför niornas avslutningsmiddag.

"Vart köper du...", "...våran nya fälgexpert...", "Motrortown". Kanske rekord i språkliga fel i en tvåmeningars annonstext. Men förmodligen också ett fullt adekvat svenskabruk i sammanhanget. Eller vad tror du? (I övrigt avstår jag från att kommentera innehållet i den här annonsen.)

Ett spännande efternamn har han som producerat Clooneyrullen "Up in the air": Med-juck. Undrar om det finns en familjen Mot-juck också?

Så här vacker visade sig Mjörn mot slutet av sommarfesten som vi hade med jobbet i förra veckan.

Frida tecknar.

När kvällarna är så vackra som de är just nu fylls mobilen lätt av naturromantiska motiv som det här.

Jag trodde det kostade betydligt mer för att skaffa sig söta meloner. Frågan är om de är i A-, B- eller C-kupa.

Keldas produkter har en designlikhet som skapade stora problem i en minutiöst tillagad mors-dags-middag. Nu vet vi att vaniljsås i Africana inte funkar.

Andra inlägg på samma tema hittar du här, här, här, här, här och här.

tisdagen den 8:e juni 2010

Spola ner er, Love Stockholm 2010!

Vi i Göteborg kan minsann också anordna publikfriande evenemang och aktiviteter:

Öppet hus på reningsverket Ryaverket. Äntligen kan vi sluta undra över vad som händer med det som plumsar ned i toaletten. Och bussresan dit är gratis! Vad är väl ett prinsessbröllop i Stockholm mot en tur genom Göteborgs kloaker?

måndagen den 7:e juni 2010

Hallå där, GP:s nöjesredaktion.

Nog för att Toni Braxton är het och nog för att hon har en väldigt kort, tajt klänning, men man måste kunna fokusera på jobbet ändå.
Så sluta nu för faen att dregla på tangentbordet!

söndagen den 6:e juni 2010

Om Green Day på en röd dag.

Eftersom det är en tidningsfri dag idag (hur länge ska det förlegade otyget få fortsätta? ICA har öppet till tio på kvällarna numera, även på högtider, varför kan inte morgontidningar samtidsanpassa sig?) sitter jag vid frukostbordet och läser nätrecensioner av gårdagens konsert med Green Day på Ullevi.
I GP skriver Jan Andersson att Green Day är ett band med unik publikkontakt. Etthundra procent koncentrerad energi från start till mål och ger konserten fyra fyrar. Expressens Anders Nunstedt är lyrisk över finalen: Framåt midnatt badar arenan i konfetti, riff och refränger - så häftigt att nackhåren reser sig i lycklig givakt (jag hittar inget getingbetyg, men det låter som en fyra).
Skit! Nu ångrar jag bittert att gårdagskvällen spenderades framför Ocean´s eleven i tevesoffans väl insuttna famn. Istället för att få uppleva en ljum junikväll på Ullevi med ohämmad rifflycka och total allsångseufori.
När Green Day var på Scandinavium för fem år sedan var jag där. Inte på grund av att jag var ett fan, utan i egenskap av förkläde till barnen, som då var elva och tretton år gamla. Det visade sig bli en av de bästa konserter jag någonsin varit på. Jag, som trodde att jag skulle sitta med ett överseende mammaleende och se på när ungdomarna roade sig, skrek mig hes av lycka och applåderade händerna blodiga. Men nästan alla jämnåriga i min närhet såg väldigt skeptiska ut när jag berättade om vilken konsert jag varit på. Skatepunk? Collegerock? Kanske de minst kreddiga musikgenrer som finns, låtar för Neanderthalarhjärnan. Det kan väl aldrig vara bra?
Därför funderar jag idag på varför de som tycker väldigt mycket om musik är så noga med att positionera vilken musik de inte tycker om. Ett ämne som blev extra aktuellt när vi hade sommarfest med jobbet häromdagen. Då hade vi ett tävlingsinslag som hette "Gissa vems skämslåt". På den spellistan fanns låtar som Mandy, Right here, right now, Hooked on a feeling och Eloise, som när de spelades framkallade reaktionen "Varför skäms någon för den här? Den är ju braaa!". Men jag tror inte att någon av oss på fullt allvar hade satt ihop den spellistan och stått för den, möjligen med en ironiskt täckmantel.
Johan hade problem att välja skämslåt.
– Jag samlar på romerska mynt och bakar surdegsbröd. Jag pysslar med pelargonier och älskar att snida knivar. Det verkar väl onödigt att skämmas för att jag gillar ELO? resonerade han.
Till sist valde han den här:

Vad jag valde? Åh, gammelrock möter powerballad och oemotståndligt ljuv musik uppstår, skämmigt eller ej:


, , , ,

tisdagen den 1:e juni 2010

Leg. övningskörare.

När jag tog körkort skaffade man en grön övningskörningsskylt så fort man hade åldern inne, smäckade upp den på bilen och övningskörde med den körkortsinnehavare som hade lust och mod.
Idag är övningskörningen förenad med ungefär lika mycket byråkrati som att importera sprängämnen eller emigrera till Nordkorea. Det är blanketter, hälsodeklarationer, syntester, inbetalningar… Och så kursen.
Kursen som alla som vill övningsköra med sitt barn eller whatever måste gå.
Tillsammans med just det öronmärkta barnet eller whatever. Vill du övningsköra med en annan telning, ja, då får du gå en ny kurs. À 450:-. (De håller visserligen på att ändra den regeln nu, men hittills fungerar det på detta DDR-inspirerade vis.)
Förra veckan var vi, hela familjen, på en sådan handledarkurs. Lyckligtvis hade Frida draggat på att tjata igenom ett kursdeltagande tillräckligt länge för att Jonathan skulle ha hunnit fylla 16 år, så vi kunde slå båda dessa körinstruktionstillfällen i en smäll.
Denna kurs innebar att vi efter tre och en halv timme i en varm körskolelokal vacklade ut i försommarkvällen sprängfyllda med värdefull handledarkunskaper.
Eller inte.
Handledaren var kanske en stjärna som körskollärare, men det matnyttiga innehållet han levererade i den här kursen var mindre än en supermodells middagsranson.
En av hans metoder för att få kursen att bli längre än den hade behövt vara, var att späcka den med frågor av typen: "Hur många stoppskyltar tror ni man tagit bort i Göteborg de senaste åren?". Efter varje spörsmål spanade han knipslugt ut över alla lång-arbetsdag-trötta föräldrar och halvsovande ungdomar och förväntade sig engagerade svar, varpå alla tittade ner i golvet och tänkte "Kan du inte bara berätta istället, så att vi får gå hem snart?"
Någon kallade den här kursen för "körskolornas ROT-avdrag" och så måste det vara. Ett sätt att hålla körskolorna under armarna. För jag har svårt att tro att alla föräldrar som passerat DDR-byråkratins nålsöga är väsentligt mycket mer kvalificerade och framgångsrika än vad man var pre handledarkurstiden.
Är det inte dags att konstatera att det här handledarkrånglet är kört? Om det finns siffror och statistik som visar att jag är ute och cyklar – bring them on!

, , ,