torsdag 30 september 2010

Vad tänker du på när jag säger "turkisk all-inclusive"?

Är det en väldesignad, superfräsch och überlyxig anläggning? God, varierad à la carte-mat från många olika kök? Civiliserade och nyktra människor? Vänlig, hjälpsam, hög och hjärtlig service? Space och lugn och ro? Tipp-topp-underhåll på allting från pooler, madrasser, rum och badstegar, toaletter och you name it? Spa-anläggningar som inte är av denna värld? Att allt som ingår håller toppklass? Att man går runt och tänker "Hur får de det här att gå ihop? Resan kostade trots allt inte sååå mycket."
Inte? Så var det i alla fall på Hilton Dalaman. Precis så, och lite bättre ändå.












En random gästtjotta, bara.

, , ,

tisdag 28 september 2010

Betalningsskyldig?

Efter att ha tillbringat en overklig vecka med att få all mat och dryck jag pekat på, utan att behöva ta upp plånboken en enda gång, var det ett par meningar som for genom mitt huvud när jag var som ynkligast i lördags: "And right here is where you start paying. In kräks."

måndag 27 september 2010

En resa inklusvie både det ena och det andra.

Två dagar försenade är vi nu hemma från Turkiet igen. Det har varit en helt fantastisk resa och alla våra farhågor/fördomar om detta land samt om all inclusive-turism har kommit på fullständig skam. Jag lovar (än en gång) att ge en mer ingående rapport snarast.
Men det har också varit en tripp med en nervpåfrestande början och ett mindre angenämt slut.
Planet skulle lyfta från Landvetter klockan sex på morgonen och därför hade jag ställt min telefon på väckning klockan 2.45. Eftersom den låg på laddning och alltid funkar såg jag ingen anledning till att ställa någon backup-ringning. Vad jag däremot helt förträngt ur mitt medvetande var att det finns en inställning på påminnelsen som är "vardag" och "veckoslut". Min stod på "vardag". Vi skulle åka en lördag.
Med andra ord: tji väckning.
Med tredje ord: hela familjen sov som små trötta gnuer 2.45.
Men en gudomlig makt (?) förbarmade sig över oss, sände ett samtal till Jonathans telefon klockan tre och väckte honom. Om det inte skett hade vi sovit vidare och missat hela resan.
Så vi kom alltså iväg och hade en himmelsk vecka. Ända tills natten innan vi skulle åka hem. Då vaknade jag med en av de minst trevliga överraskningar som står att finna. Montezumas hämnd. Någon timme sedan hade denna hämnd även drabbat Johan. Och han (Montezuma) hämnades gruvligt och ingående. Samtidigt som avfärden närmade sig timme för timme. Till slut insåg vi att vår enda möjlighet var att ringa hotellets läkare som kunde konstatera att vi inte var "fit to fly". Efter en del roddande med försäkringsbolag, SOS International och researrangören så låg vi så småningom i våra hotellsängar med varsin droppslang instucken i armen. Jag ska inte gå in på alla detaljer, bara konstatera att jag fick en ny erfarenhet; att bli tvångsmatad med banan och yoghurt av en sköterska, samt bekanta mig med begreppet "stool sample".
Igår mådde vi helt ok igår och fick besked om att vi skulle åka hem via Istanbul tidigt i morse. Vi hade beräknat tidsåtgången till flygplatsen lite snålt, så vi var stressade och sena när vi upptäckte att vi befann oss på den internationella terminalen. Istanbulflyget avgick förstås från den nationella. Men det gick, som du förstår, bra ändå. Lite extra pulshöjning innan avfärd ingick tydligen också i vår all inclusive, helt enkelt.

, , ,

fredag 24 september 2010

Typiska typer.

Innan jag kommer med det mer uttömmande inlägget om hur det varit på den här Turkiet tänkte jag bara ge några exempel på typer vi lagt märket till lite extra.
1. Pungmannen. Han dyker upp överallt. Alltid ensam (även om vissa i familjen hävdar att han har en fru). Alltid i samma svarta badbyxor som är inknökade mellan skinkorna så att framstycket bildar en pungpåse. Brister ideligen ut i spontana gymnastikövningar som alltid går ut på att jucka eller exponera skinkorna. Typ halv baklängeskullerbytta eller knäböj med röven utåt put.
2. Mr Thanksgiving. Lång, stor och skallig. En gång troligen en biffig atlet, idag mest fet. Som alla ryska män har han en förkärlek för väldigt små badbyxor av Speedosmodell. Kraftiga, något krumma ben. Brunbränd och välinsmord i sololja. Ger osökt associationer till en välstuffad, grillad kalkon.
3. Fru Köttbulle. Sextioplus med ganska smala ben. Har grällt färgade klänningar med mudd som sitter åt om låren och är pösiga upptill. Fast på henne är de inte pösiga, utan tajta, vilket skapar en köttbullssilhuett. Överhuvudtaget är det många lite äldre kvinnor som ser smala ut bakifrån, men har en enorm kagge framtill. "Vodkamage" sa någon, vet inte om det stämmer, men det är helt klart inte det gängse, bredarslade kvinnosättet att lägga på sig.

måndag 20 september 2010

Johan.

När jag gick ombord på flygplanet hit började jag tänka på vad jag skulle säga till dig på din femtioårsdag. Jag satt där i min trånga flygplansstol, lyssnade på en spellista som Frida gjort till mig för ganska länge sedan, funderade på vad jag skulle kunna tänkas hitta på, och innan jag visste ordet av hade jag slumrat till. ”Inget ovanligt” tänker du nog nu, och med tanke på att Jonathan panikväckt oss klockan tre på natten samma dag var det ännu mer sannolikt att detta skulle ske än vanligt. Jag slumrade alltså gott, men när jag flöt lite närmre vaket tillstånd insåg jag att de flesta som spelade i mina öron sjöng för dig och för oss.
Först la jag märke till de mer banala och självklara stroferna som när Bo Kaspers sjöng allt som vi har, är stunder som den här. En mening som för mig förstås handlar om att det mest värdefulla som finns i livet är vara tillsammans med dig och barnen (gärna på en ljuvlig semesterort som vi är nu). Eller I love you in a place where there's no space or time, I love you for in my life you are a friend of mine som Michael Bublé viskade i mitt öra och som jag vill skicka vidare till dig utan korrtecken.
Du får förlåta mig, men det var inte förrän Hello Saferide-Annika gastade You stupid fuck! som jag satte mig klarvaken upp, slog knäna i stolen framför och insåg att den där spellistan var grunden till mitt tal till dig.
För det är ju så att för att vara den mest intelligenta, den smartaste, den klokaste och den mest belästa personen jag någonsin träffat, så är du också påfallande ofta helt jävla dum i huvudet. Det finns inte många som kan vara så krångliga, så tjuriga och så femårstrotsiga som du när du sätter den sidan till. Och när du gör det är det mesta ganska omöjligt. Men, eftersom du kompenserar det med en ännu mer framträdande sida som går genom eld och vatten, inspirerar var och en i din väg till stordåd och som är kapabel att genomföra i princip vad som helst med en lekande lätthet, så står jag gärna ut med det.
Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag var så totalt blåögd och oanalytisk när jag, som tjugoettåring träffade dig för första gången. Jag såg bara en smal, för att inte säga mager, kille med slänglugg, någon som såg ut att kunna platsa i castingen till min älsklingsteveserie En förlorad värld. En kille som verkade rätt kulturellt bevandrad och som hade en lagom stekig (även om det ordet inte var uppfunnet än) approach med en klädsam seglingssolbränna. Att detta bara var en kraftig förstärkning av de sidor som du trodde att jag skulle uppskatta, insåg jag inte förrän jag var hopplöst förlorad i ditt ganska okulturella och bondska riktiga jag.
Häromdagen fick jag en fråga om jag kunde tänka mig att vara någons livlina i Postkodsmiljonären och då insåg jag till fullo vilket bra livlineteam du och jag är tillsammans. Jag har bra koll på populärkultur och sånt som är stort på nätet just nu. Du kan … resten.
Och det är just som hela mitt livs livlina som jag ser dig. Du är den vän jag helst ringer vad det än gäller. Din klokskap och unika analytiska förmåga kan alltid blixtsnabbt och knivskarpt mejsla ut vad det är som är bra, dåligt, märkligt eller helt åt helvete i en situation. För att sedan komma med det bästa rådet om vad jag ska göra eller inte göra. Det finns verkligen ingen i världen som är bättre än du på det (om du inte är inne i en försenad femårstrotsålderperiod, det vill säga).
Sista låten som agerade talinspiration för mig där på planet, var Håkan med Olle Adolpsons Trubbel. Den fantastiska texten slutar med ett par rader som jag vill tillägna dig till 95%. Det finns ett par ord som inte passar in i vår stormiga men känslosamma relation, jag tror du förstår vilka.
Så Johan, som avslutning (innan barnen dör av pinsamhetsslag) vill jag bara säga:
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar;
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!

söndag 19 september 2010

Lunchlarv.

Här kommer den minst tänkbara utförliga rapporten från Turkietsemestern:
Idag på lunchen hade vi väldigt roligt åt att barn heter ungefär cock-kuk på turkiska, och såg framför oss en språkförbistrad konversation där en tysk på bristfällig engelska säger:
My cock has not had icecream all week, cock is very upset!

Detta är ett väldigt barnsligt sätt att säga att vi har det otroligt bra.
Och imorgon fyller Johan år.

UPDATE Frida kom på barversionen av det här skämtet igår:
My cock would like a virgin Sex on the beach.

söndag 12 september 2010

Ursäktsbefriat.

Jag får sitta på händerna för att inte inleda det här inlägget med ursäkter. Ursäkter om att jag uppdaterar sällan (den mest meningslösa ursäkten av dem alla), för att jag alltmer sällan känner att jag har något intressant att skriva om och för att det här inlägget kommer att bli väldigt mycket vem faaan bryr sig?.
Så jag skiter i ursäkterna och berättar lite om vad som hänt sedan sist, i all enkelhet.
Den nya soffan är på plats.
FÖRE:

Soffa från 1986 och ett upplag av diverse obekväma fåtöljer.

EFTER:

Det gigantiska soffbordet kommer att ersättas av något lättsammare och de mexikanskinspirerade matbordsstolarna kommer också snart att få se sig om efter ett nytt jobb.

Hur ytligt det än låter, så är det en stor livskvalitetshöjare att möta hösten och vintern i en mjukt omfamnade stor soff-famn som älskar dig precis som du är.

Nästa vecka fyller Johan den hisnande och svindlande sifferkombinationen femma + nolla. Han bestämde för länge sedan att han helst av allt ville vara på resande fot tillsammans med resten av familjen denna dag. Jag har funderat och letat mycket efter något som skulle bli ett riktigt Johanskt resmål.
Rom, Pompeji, engelska landsbygden eller kanske en herrgård nära ett waelsisk strömmande öringvatten?
Men en dag hade han själv hittat och bokat det här. Ingen hade kunnat bli mer förvånad än jag. På ett angenämt sätt. Så från och med lördag kan jag rapportera hur en turkisk all-inclusive-resort-tillvaro ter sig. Direkt från min solstol. Stay tuned!

Och sedan har vi Johans hand. Han har haft en riktigt kämpig och smärtsam tid efter operationen (eller common people-rehab, som vi har döpt vårt hem till, inspirerat av ett av mina favoritprogram) och ärren ser just nu ut som knaperstekt, vidbränd bacon. Men allt läker som det ska, enligt expertisen, och fingrarna har blivit väldigt mycket rakare om man jämför med hur de såg ut innan.

As rakt as it gets, just nu.

För att det här inlägget på ett klockrent sätt ska kunna sorteras in under meningslösa banaliteter bjuder jag avslutningsvis på två bilder.

En solnedgångsbild som Frida tagit, som kan konkurrera med vilken sammetsaffisch som helst i fråga om kladdigt skrikig färgkomposition:

OBS helt o-photoshoppad.

Och en jättegullig kattbild på Maggan i Jonathans famn:

När jag skriver det här ligger hon i mitt knä och spinner uppmuntrande en meningslöshetens lov. Skönt att någon gör det.

måndag 6 september 2010

I´ve got the power!

Häromsistens skrev jag om den bedrövligt usla och fula beläggningen på Kungsgatan i Göteborg. Några dagar senare kom anslagen upp om att Kungsgatan byggs och läggas om.
För inte jättelängesedan ifrågasatte jag det kloka i att välja Fordonsgaskortet och Volvokortet före Visa och Mastercard som valbara betalningsmedel i Göteborgs parkeringsautomater.
När jag parkerade i centrala Göteborg i torsdags möttes jag av den här skylten:

Jag känner att jag har Göteborgs beslutsfattare i min hand på ett i det närmaste berusande sätt. Vad ska jag gnälla på nästa gång? Att man rev gamla Landala? Påtala det feltänkta med hjulet? Att Göteborg inte ligger på Rivieran? Eller vad tycker du? Nu gäller det att passa på.

söndag 5 september 2010

Nu är det juli igen?

Det är svårt att inte blir patetiskt naturlyrisk när morgonens springtur bjuder på scenerier som de här:



När sedan resten av dagen bjuder på bad, solstolssovande och rosévinssoftande på altanen blir vi bitterljuvt påminda om den sommar som flytt. Kanske gjorde den så för att vi inte ska glömma bort den. Men det har vi inte – sommaren 2010 forever!

onsdag 1 september 2010

När lejonet på Gripsholm hamnade på en stjärnkudde.

När jag bläddrade i en inredningstidning häromdagen upptäckte jag att det finns ett hemtextilvarumärke vid namn Gripsholm Organic Collection som använt sig av en stiliserad variant av lejonet på Gripsholms slott i sin logga.

Självklart har de använt lejonets lite mer imponerande profilbild som någon slags förlaga:

Men visst hade det varit väldigt charmig om de istället byggt loggan på lejonet ur den här vinkeln?

Men den kanske de sparar till någon barnkollektion?

Sedan upptäckte jag att det ingår något annat som ligger mig varmt om hjärtat i kollektionen, nämligen stjärnkuddar.

Jag vet inte att man kan säga att cirkeln är sluten, kanske bara att jag bloggat om så många vitt skilda ämnen att det börjar bli rundgång.