torsdag 31 januari 2013

Man ser det man vill se

Som jag berättade igår skrev jag en artikel som det blev ett jävla liv om. Det var en analys av den här bilden från SVT:s sportpanel i morgonsoffan:
En ögonblicksbild som många tyckte sa mycket om samspelet mellan män och kvinnor, hur de tar plats respektive gör sig små, och som därför fick tusentals delningar i sociala medier på några timmar. 
När citat från min artikel togs upp av SvD:s Maratonbloggen, däremot, då var det ett helt annat fokus bland dem som kände sig manade att kommentera. Istället för att vilja se det många sett i bilden hette det mina intentioner var att:
  • Gå till attack mot Jennifer Wegerup (den kvinnliga sportjournalisten i soffan) och göra henne till ett offer.
  • Förbjuda män att sitta med benen isär.
  • Plus att jag inte förstår varför män av anatomiska skäl MÅSTE sitta med skrevande ben.
Väldigt få av kommentatorerna ville inse att det fanns en kärnfråga i resonemanget, att det i traditionellt mansdominerade (som både sportjournalistiken och min egen reklambransch är) finns starka strukturer och att denna bild kunde säga något om dessa. 
Så är det nästan undantagslöst när ett känsligt ämne ifrågasätts. Att majoriteten av mottagarna hakar sig fast vid det argument som stärker deras tes – när det är en tes de älskar att rasa över. 
Därför tycker jag att det var strongt av Janne Josefsson att i Uppdrag Granskning ifrågasätta något av det mest laddade som finns. Barnfattigdom.
Vad han ville påvisa var att en del välgörenhetsorganisationer utnyttjade detta heliga begrepp och blåste upp statistiken på ett inte helt renhårigt sätt. För vem skulle ifrågasätta det? Om man ifrågasätter något som överhuvudtaget berör barnfattigdom blir man automatiskt någon som:
  • Hatar barn.
  • Hatar fattiga.
Och mycket riktigt, inom loppet av någon dag hade de Uppdrag Granskning-kritiska kokat ner sanningen till: Janne Josefsson hävdar att det inte finns någon barnfattigdom! Man ser det man vill se. 
När Allt faller hade en scen där "Jonas Gardell" (inom citationstecken, eftersom han spelar en skruvad version av sig själv) gjorde en stand-up där han skämtade om diskoteksbranden slog Aftonbladet genast på stora trumman om hur osmakligt detta var. En stor del av befolkningen tror nu att den otäcke Gardell helt rått hånade offren, när alla som sett serien vet att själva poängen med den scenen var att en tjej som var med när det hände och vars kompis dött i branden kom och satte Gardell på plats med besked. 
Men om man tar in nyanser och verkligen vill förstå vad det är som händer och sägs kan man ju inte kanalisera sin frustration och får inte lika många tillfällen att säga "Kolla vad den här idioten har sagt!". Därför ser man det man vill se och läser ut det man vill läsa. 

onsdag 30 januari 2013

Ett återbesök på de gamla könsplaneterna

Ibland inbillar man sig att det där gamla tramset om att män är från Mars och kvinnor från Venus är överspelat. Att vi kan leva sida vid sida med förståelse och respekt för varandra och att olikheterna inte polariserar oss på två olika planeter. Tyvärr känns det inte alls så när man går in på Tidningskungens hemsida och klickar på "Kvinna" respektive "Man".
Då ska vi se vad vi hittar på damavdelningen:
(klicka på bilden för förstoring)
Jo, vi kvinnor är otroligt enkelspåriga. Vi vill göra oss vackra, träna oss snygga, gifta oss och få barn. Och avsluta med att skvallra om kändisar. Så mycket mer är det inte.

Männen då, hur är det hos dem?
Män är mer mångfacetterade och ... kåtare. De har humor, stil, är sköna och när en man tränar är det för att kunna betvinga en ung blondin med sina spelande biceps. 

I alla fall om man får döma av hur tidskrifter säljs in till oss.

Och apropå genustänk, igår skrev jag en artikel för Ajour om en bild som kunde indikera mansförtryck inom sportjournalistiken. Idag kommenteras den på SvD:s Maratonbloggen och man kan lugnt säga att det triggade igång en shitstorm av haters.


tisdag 29 januari 2013

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

måndag 28 januari 2013

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

söndag 27 januari 2013

Har du inget viktigare för dig än att läsa det här?

En kampanj som diskuteras flitigt just nu är Försvarsmaktens senaste. Man visar upp ett antal samtidsfenomen av de mindre ärofulla slagen, som att plåta sin frukost och att vara en surdegshipster, ställer frågan "Vad håller du på med?" och jämför det med viktiga arbeten man kan uträtta via Försvarsmakten. Jag tror att det är ett igenkänningsgrepp som kan träffa mitt i prick på den mottagliga delen av målgruppen och egentligen borde man väl vara nöjd så. Det är ju det en rekryteringskampanj går ut på.
Men det finns ändå något som gnager lite i mig och som får mig att tänka på ett fenomen jag avskyr hjärtligt och innerligt. Argumentationen tangerar ett förmätet sätt att döda diskussioner som många ägnar sig åt på Twitter. Jag pratar om: "Hur kan ni diskutera Per Gessles frisyr när barnen svälter ihjäl i Somalia?". Eller "Ehhh, ni tjafsar om Solsidan, sist jag kollade fanns det fortfarade krig och tortyr i världen???". Att göra sig till en bättre människa genom att tala om att det man ägnar sin energi åt inte är något avgörande för liv och död. Och i det nålsögat är det inte mycket som slipper igenom.
Det här gör inte att kampanjen blir sämre, det får mig bara att känna att den endimensionella världen vill i alla fall inte jag ha. Jag tror det finns tid och rum för både fånerier och seriositet. Och att även den som säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer kan få gilla att sortera sina böcker i färgordning.

lördag 26 januari 2013

Bloggistisk startgas

För några dagar sedan startade Fredrik Wass på Bisonblogg utmaningen #Blogg100. Trots att mitt obstinata jag protesterar när jag ser ordet "Regler" och min individualistiska sida fördömer mig för att slappt följa med strömmen tänker jag hänga på. Jag kan behöva en dos startgas för att komma tillbaka till att formulera tankar som överskrider 140 tecken och dessutom har jag tid just nu, så det passar mig väldigt bra att lova att göra ett inlägg om dagen i 100 dagar. So help me God.
Vad kan du vänta dig att få läsa om ifall du hänger med mig genom den bistra vintern, via den den spirande våren ända fram till maj (ljuva tanke!)?
- Jo, du får hänga med på resan mot en ny arbets... situation.
- Jag kommer säkert reflektera över reklam.
- Debattinlägg om aktuella ämnen.
- Recensioner av populärkultur, företrädelsevis tv-program.
- Tips på intressanta grejer som händer på andra platser av nätet.
- Referat från spännande drabbningar på Twitter.
- Mat.
- Ett och annat rasande över ojämlikhet mellan könen skulle jag tro.
- Träning (so help me God, även här, please!).
- Skojs och trams.
Äsch, det blir nog precis som vanligt, med andra ord.