söndag 27 oktober 2013

Arbetsgivarmoral på nittiotalet.

På nätet har jag varit transparent och öppen med stora delar av mitt liv, men jag har aldrig berättat vad som hände när det gick åt pipan med en byrå jag jobbade på i slutet av nittiotalet. Förmodligen sitter det synsätt det här ska handla om så djupt i mig, så det har känts tabu.

Hur som helst, det här var vad som hände: Byrån delades i två delar; en ny konstellation bildades av några delägare, och en annan av VD:n, tillsammans med några nya lirare.

Jag valde att följa med VD:n, jag gillade hans tydliga ledarstil, att han inte duckade för obehagliga frågor, plus att jag kände att han hade ett gott öga till mig.

Vi flyttade in i temporära lokaler, allt medan det stora och ljusa kontoret vi egentligen skulle sitta på topprenoverades. När ombyggnaden var klar bjöds det in till en storstilad invigningsfest.

Ungefär när frimärkena sattes på inbjudningskuverten stod det klart för ledningen att pengarna var slut. De var tvungna att säga upp folk. Jag var en av de som hade ett samtal med chefen där det klargjordes att de inte hade råd att ha mig kvar. Det var inte mycket att säga om det, finns det inga pengar så finns det inga pengar. (Även om det till mångt och mycket berodde på att nyckelmedarbetarna började sin nyföretagarbana med att ge sig själva femtiotusenkronorslöner och fundera mer på vilka tjänstebilar de skulle ha, än att ragga in kunder.)

Men när jag kom hem började jag fundera över en sak.
– Egentligen är du inte sist anställd copywriter, men Anders* ska ju bli delägare, så han måste förstås vara kvar, hade han sagt.

Efter ett samtal med min svåger advokaten var jag på det klara med att "ska bli delägare" inte är ett giltigt skäl att frångå LAS. Detta berättade jag för chefen och plösligt var det goda ögat han haft till mig utbytt mot något man aldrig kan lagstifta om: psykologisk krigsföring.
Den här VD:n vägde säkert sina modiga 140 kg, han var rödbrusig och pratade kraftig stockholmska. Hade vi varit med i en film hade han varit typecastad som bulldozer, och den agressiva alfahanestilen som tagit honom till den position han nu hade, riktades nu helt och hållet mot mig.
– JAG SKA SE TILL ATT DU ALDRIG MER FÅR ETT JOBB I DEN HÄR BRANSCHEN! skrek han, ännu rödare i ansiktet än vanligt, när jag berättade att jag i fortsättningen ville sköta förhandligen via min advokat.
– JAG SKA STÄMMA DIG FÖR FÖRTAL! var nästa kort i krigsföringsleken från hans sida när jag försökte säga att det kostar pengar om man vill förhandla bort LAS.

I denna tid före sociala medier fanns en djupt rotad hederskodex i (åtminstone) reklambranschen att man inte berättade för omvärlden om sånt här. Det var ett tabu som gick ut på att inte göra sig känd som någon som "gjorde sig omöjlig" eller var "besvärlig". Ett faktum som arbetsgivarna levde gott på.
Dubbelbestraffning är ett ord som är väldigt populärt idag, och det var precis vad att bli regelvidrigt uppsagd innebar. Dels straffet att bli utan jobb, och dels att inte kunna berätta om oförrätterna på grund av risken att hela skuldbördan skulle hamna i ens eget knä.
När jag insåg att jag inte skulle komma någonstans i "förhandlingarna" med chefen prövade jag att prata med de övriga i ledningen.

Människor som jag tidigare sett som mina vänner.

Men de slog ut med händerna och gömde sig bakom sin voluminösa VD. Deras inställning var snarast: Men fatta hur jobbigt det är för oss då, som måste stå bakom den där galningen, vi som är såna snälla killar!

För att verkligen visa vem som bestämde talade chefen om för den övriga personalen att de inte fick prata med mig. En del hörsammade det dekretet, andra inte. Jag kommer aldrig att glömma vilka som gjorde vad.

Till slut var jag så psykiskt nedbruten att jag ringde byråchefen och sa:
– Du har vunnit. Skriv vilket papper du vill. Jag skriver under vad som helst.
Då blev han plötslig lite spak och började prata om att det inte finns några vinnare i sådana här situationer. Men inte mer ångerfull än att han struntade i att betala min semesterersättning.

Byrån gick i konkurs något halvår senare.

Kanske fem år efter detta sökte en av killarna från ledningen jobb på byrån jag jobbade på då. Eftersom han visste att jag hade en del att säga till om ringde han mig och ville göra avbön för hur jag hade blivit behandlad. Jag svarade att jag hade tagit emot hans förlåtelse med öppna armar när som helst förutom i det här läget, när den gavs enkom för att gagna honom själv. Att den nu inte var vatten värd.
Större människa än så var jag inte.


*Anders heter egentligen något annat.


lördag 12 oktober 2013

Därför är jag inte #osminkad, trots allt.

En kampanj som gör mig mer än lovligt kluven är Aftonbladets #osminkad. Uppsåtet, att minska pressen på den ständigt perfekta ytan, är vällovligt, men det finns andra aspekter som gör mig skeptisk. Flera av kampanjens kändisfrontfigurer är uppenbarligen inte alls osminkade, och tydligare än så kan väl inte skräcken för att visa sig fulare än nödvändigt exemplifieras. Och jag är den första att förstå dem.
Är det något jag värnar om här i världen så är det mitt lättraserade självförtroende. Allt som hotar att sätta det i svajning försöker jag undvika med alla medel. Dess bräcklighet har satt tillräckligt många käppar i hjulet för mig tidigare i livet.
Ett av mina verktyg för att kunna möta världen som någon som tror på sig själv och sina egna förmågor, är att sminka fram en förskönad version av mig själv. Genom att optimera det yttre har det inre hängt med på kuppen, och jag känt mig starkare. Hur patetiskt och sorgligt det än är.
Därför läser mitt undermedvetna att Aftonbladet vill att jag ska göra mig till en lägre rankad varelse som har svårare att ta för mig. Och det tänker jag inte bjussa på. Speciellt som merparten av dem som upprätthåller kraven inte behöver offra ett dyft. De sitter redan tryggt på sina självsäkra och självklara positioner i samhället och deras utseenden är något ganska oväsentligt. (Jag syftar förstås på männen med makt.)
Men att ha sminkväskan som pansar också en jävligt jobbig ryggsäck (om du ursäktar de märkliga metaforerna). Hur mycket skulle jag inte önska att jag blev bedömd på samma sätt oavsett hur jag ser ut och att jag kunde välja själv när jag hade tid och lust att piffa till mig. Så är det dock inte.
Det märks inte minst när man ser reaktionerna på i stort sett varje bild som en kvinna eller tjej lägger upp på ett socialt media. "Snyggo!"-kommentarerna är i det närmaste obligatoriska, med all säkerhet skrivna i peppande syfte. Men samtidigt är de en viktig faktor till varför många i likhet med mig helst inte går utanför dörren när man känner sig som ett "Fulo!".
Så, kan vi inte enas om att det finns andra och ännu mer uppmuntrande sätt att kommentera kvinnors förehavanden än att ständigt fokusera på deras utseenden?

Ungefär samtidigt som jag läste om Aftonbladets kampanj tittade jag i tidningen Tara. Som en av "10 heta makeup-trender" listar de "Felfri hy".

Jamen tack så himla mycket! Vad mer kan man tänka sig är höstens trender på utseendefronten? Fantastiskt hår? Perfekt kropp? Oantastliga gener? 
Tidningar för kvinnor som kryllar av till perfektion retuscherade och fixade bilder, samt inslag som det här ovan, visar tyvärr allt för tydligt hur lätt alla "Du duger som du är"-artiklar väger i sammanhanget.

fredag 4 oktober 2013

Tårtbagarens brief.

Något som jag förmodligen kommer att tjata om tills allas öron kollektivt ramlat av, är vikten av en genomtänkt brief för att åstadkomma bra jobb och nöjda kunder. För att illustrera vad jag menar vill jag att du tänker dig att du fått uppgiften att baka en tårta till någon. Förmodligen vill du då veta saker som:

  • vem tårtan är till för
  • hur gammal den personen är
  • om det är en man eller en kvinna
  • vad hen har för smakpreferenser 
  • vid vilket tillfälle den kommer ätas
  • om de tilltänkta ätarna har några allergier 
  • hur många den ska räcka till 

Utan den här (ganska självklara) infon är det stor risk att tårtan blir oätlig, utskrattad eller bara helt fel i största allmänhet. Ändå är det ganska vanligt att man förväntas baka en reklamtårta nästan helt i blindo. Så att säga.