As Good as it gets

Kritikerkritik och den politiskt korrekta humorn.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sat, 12 May 2012 20:07:00 +0000

För ett par veckor sedan var jag på Filip och Fredriks "Jakten på den försvunna staden". GP gav den två njugga fyrar och talade om pubertala under-bältet-skämt. Något säger mig att Ulla Sandström, som GP skickat dit, inte direkt tillhör duons fanbase, för i mitt tycke (samstämmigt med i princip alla andra som recenserat showen) var det en helt enastående bra föreställning.
Igår var jag på Özz Nûjens "Dålig stämning" och trots att jag aldrig sett något han gjort tidigare som jag blivit imponerad av tänkte jag att alla hyllande recensioner föreställningen fått måste betyda någonting. Ett recensionscitat: Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
Men allt eftersom showen fortgick blev jag mer och mer häpen över att majoriteten av publiken vred sig av skratt åt skämt som jag tyckte var makalöst simpla och helt enkelt inte ett dugg roliga. Och de delar som skulle vara allvarliga, viktiga och berörande var för mig bara platta och banala.
När jag idag lyssnade på det senaste avsnittet av Kristoffer Triumfs ypperliga podcast "Värvet" satte Henrik Schyffert ord på mina tankar: Det är så lätt att lura journalister att det ska vara bra. Det är så jävla enkelt att få höga betyg i stand-up. Det är bara att ha lite genusprat, nåt antirasistiskt eller lite politiskt. Då kommer det en tant från DN och säger att det är ”Lenny Bruce”. Ingen har lyssnat på Lenny Bruce, ingen gillar Lenny Bruce, men så ska stand up vara, har de fått för sig. Det svåra är inte att säga något vasst politiskt, det svåra är att få tvåhundra fulla tanter från Länsförsäkringar att skratta klockan elva en lördagskväll i Västerås. Att klämma in någon smart grej om att Jimmie Åkesson är dum i huvudet, det kan en apa göra. Men de tycker ändå att det är det som är det fina. Men det är det inte, det är det andra som är det fina.
Visserligen visar han prov på ett rent och skärt tantförakt (som säkert skulle inkludera även mig) men i övrigt har han så himla rätt. Humor och politisk korrekthet är som eld och vatten. Om Jesper Odelberg inte är rolig är han inte rolig, även om han är CP-skadad. Och vice versa.

Ur DN:s recension.

Någon som kommer ihåg vad det här betyder?

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sat, 14 Apr 2012 17:18:00 +0000

Vi håller på och renoverar sovrummet. Tömmer utrymmen på gammalt mög och hittar bortglömda grejer. Idag hittade vi den här slipsklämman från åttiotalet. Jag hoppas att Johan aldrig har burit den på allvar, för den kan vara något av det vidrigaste som kommer från detta årtionde. Och det vill inte säga lite med ett decennium som producerat såväl Baltimora och neonfärgad make up som snötvättade pösjeans.

Kommer du ihåg vad bokstavskombinationen YCDBSOYA stod för?

Korsordsskräck.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Fri, 13 Apr 2012 15:40:00 +0000

Vem hade kunnat ana att korsordstidningar skulle bli den nya källan till isande bottenlös skräck? För jag har i alla fall inte sett mycket som överträffar det här i läskighet.

Det var ju förresten Pernilla som beskrev Freddie Wadling med orden "Har aldrig sett hans ”storhet”, jag blir mest rädd när jag ser och hör honom". Tack detsamma, Pernilla.

MAD-poesi

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Tue, 17 Jan 2012 07:32:00 +0000

När jag rensade förråd hittade jag även ett maskinskrivet papper med dikter som jag skrev i fjortonårsåldern. Naturligtvis kunde jag inte ta diktskrivandet på allvar, utan skrev med en otroligt pinsam insändarsidan-i-Svenska-MAD-anda, under pseudonymer som Karl Kalaspuff och Blanka Svinkoppa. Så här var två av dem:

Nästa gång
Man hade sagt mig
Ja, man hade sagt mig att livet var svårt
Därför förstod jag ej detta
Detta som var konstant angenämt och oförtrutet roligt
Vända du, sade man mig. Din dag nalkas snart
Den frätande lukten sved i ögonen
Jag står kvar, väntande
Väntande på nästa gång

Sanning
Sanda gångarna till ditt allra innersta
Din tapperhet inser snart sin begränsning, ändå
För det är sant det du sa
–Vi är lika goa kålsupare, allihopa
Men jag såg på ditt sätt att hålla huvudet
Att det var sanningen du sökte
Sanning, och du skyr inga medel
Du kämpar dig igenom den ofrånkomliga snårskogen
Is i magen

Hur jag började som copywriter.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sat, 14 Jan 2012 13:31:00 +0000

Jag tömde ett förråd förra helgen och då hittade jag ett föredrag som jag höll för copywriterstudenterna på IHM när jag var 26 år. Så här löd första delen av det:

"När jag gick i åttonde klass fick vi i uppgift av vår lärare att ta reda på så mycket vi kunde om något yrke vi tyckte verkade intressant. De flesta valde att undersöka mer traditionella yrken, som sjuksköterska, lärare, målare och lokförare, men jag valde något så konstigt som copywriter.
Efter att ha intervjuat folk inom reklambranschen fick jag reda på att för att ha förutsättningar att bli en bra copywriter krävdes följande egenskaper:

Känsla för det svenska språket och dess möjligheter.
Nyfiken och intresserad av att lära sig mycket om vitt skilda ämnen.
Förmåga att arbeta i grupp.
Idérik och kreativ.
Analytisk.
Allmänbildad.

När jag några år senare faktiskt började arbeta som copywriter insåg jag snabbt att det var andra egenskaper som var ännu viktigare för att kunna lyckas och göra karriär, nämligen:

Man skulle vara man.
Man skulle vara mellan 28 och 37 år.
Man skulle ha skäggstubb.
Man skulle ha glasögon (helst med blå bågar) /här visade jag en bild på Bosse Rönnberg/
Man skulle ha jobbat i femton år som copywriter.

Som nittonårig flicksnärta med kontaktlinser och gymnasiekompetens insåg jag att jag skulle ha svårt att uppfylla majoriteten av dessa krav, men skam den som ger sig.

Att säga att jag började arbeta som copywriter är dock att gå händelserna i förväg. Genom kontakter (naturligtvis) hade jag fått jobb direkt efter gymnasiet som assistent/hjälpreda/alltiallo på det som då var Göteborgs största reklambyrå. Det var i mitten av åttiotalet och tiderna var betydligt mer gynnsamma än idag.

Efter att ha kokat en ansenlig mängd kaffe, lånat fotorekvesita i diverse butiker, varit kameraslav, eftersom jag varit dum nog att lära mig reprokameran, och korrekturläst 84-sidiga kataloger var jag på god väg att tänka att reklambranschen inte var något för mig.

Men så kom vändningen när någon äntligen insåg vad det var jag passade för. De där 84-katalogerna var julkataloger för Järniabutikerna. Och någon skulle ju skriva alla produkttexter om "elvisp med tre hastigheter och degkrokar. För 298:- Nu 175:-". Eftersom detta inte var någon högprioriterad uppgift hos byråns övriga copywriters så gav de utan vidare den uppgiften till mig.

När jag nu väl fått en copyuppgift gav jag mig inte förrän jag lagt mig i så mycket att jag fick börja mer än produkttexter för Järnia.

Om hälsokostpreparat.

Och pensionärskläder.

Till slut hade jag nästlat mig in tillräckligt mycket för att börja skiva för KappAhl. Eftersom även KappAhl-annonserna hade produkttexter tyckte man att man kunde ha nytta av mig där. När jag jobbat enbart med KappAhl i kanske fyra månader sa den ordinarie copywritern upp sig och slutade. Plötsligt stod lilla jag där med copyansvaret för ett konto värt 65 miljoner. Men så kunde det ju inte fortsätta, det insåg både jag, KappAhl och byrån jag jobbade på.

Så ganska snart började en ny copywriter som hade både skäggstubb och blå glasögon. Vi skulle ta oss an uppgiften tillsammans.

Vi lyckades faktiskt så bra att vi blev fällda av marknadsdomstolen, fick ett vite på 50 000:- och hamnade i boken om marknadsföringslagen.

Att ha KappAhl som en av sina första kunder var nästan oförskämt bra. Jag lärde mig verkligen enormt mycket på det. Jag fick jobba i många olika medier, dagspress, populärpress, DR och utomhus. Jag fick lära mig att tala till många olika målgrupper, från tonåringar och barnfamiljer till pensionärer. Vi fick omedelbar respons på om våra annonser hade fungerat eller ej, dagligen kom rapporter om försäljningen av annonsplagget i landets samtliga butiker."

Gott nytt år, förresten! Jag kan inte lova att jag ska bli en mer flitig bloggare än jag varit under slutet av 2011, men jag kan lova att jag ska försöka. Tack för att du fortfarande läser!

När kvinnor kallar framgångsrika kvinnor för "bråkiga".

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sat, 17 Dec 2011 20:01:00 +0000

I dagarna har affärstidningen för kvinnor Passion for business (någon har tänkt "passion är kvinnligt, vi lägger till det till ordet business så har vi det perfekta namnet för att tilltala the ladies i affärsvärlden") utsett Sveriges bråkigaste kvinna. I år blev det Anna Serner, en kvinna jag kommit i kontakt med när hon var VD för Sveriges Reklamförbund och funnit vara synnerligen kompetent, trevlig och handlingskraftig. Således hade jag inte haft några som helst synpunkter på om hon (som numera är VD för Filminstitutet) utsetts till Sveriges mest handlingskraftiga kvinna. Däremot har jag stora problem med att man av någon obegriplig anledning vill kalla henne för Sveriges bråkigaste. Speciellt när jag korskör denna nyhet med att SR nu lägger ut vissa program, exempelvis Ekots Lördagsintervju på Spotify. Där kan du svart på vitt se att det verkliga etablissemanget, det vill säga de som intervjuas här, består till ungefär 80% av män. Tror någon att det blir en merit i det verkliga etablissemanget att kvinnors handlingskraft benämns som "bråkig"? Blir det lättare för framgångsrika kvinnor att få nya anställningsmöjligheter när de är placerade i bråkstakefacket? Nej, knappast.
Än värre blir det när man läser hur Passion for business själva definierar vad de menar med bråkig, nämligen "att gå före, stå upp för sina värderingar, lägga ned engagemang i sitt arbete och våga säga vad man tycker". Tack som fan Passion for business för att ni skapat ett pris som går ut på att tala om för näringslivet att kvinnor som lägger ned engagemang i sitt arbete är bråkiga.

Kvällen när dricksen blev överkurs.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Mon, 07 Nov 2011 20:49:00 +0000

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?

Samtidigt på Åhléns.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Fri, 21 Oct 2011 05:01:00 +0000

Nu är det Hallojul igen. Tiden då döskallar och tomtar står skuldra vid skuldra.

Dårligt uppshoppade kändisar.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 09 Oct 2011 11:10:00 +0000

Häromdagen läste jag på Dagens Media om den nya publikationen Pappa Magazine och möttes av en Markus Birro-liknande figur på bilden av framsidan:

Birroliknande, alltså, för karln är ju photoshoppad bortom sans och vett. Jämför med en "riktig" Birro:

Här borde det finnas uppslag för en ny blogg eller Facebooksida, vi skulle kunna kalla den Dårligt uppshoppade kändisar, som en hommage till både den här FB-gruppen och den här bloggen.

I Birros fall kanske det är lite lättare att förstå hur de överambitiösa photshopparna resonerat, men hur långt överstyr retuschtänket gått förstår man när man ser det här omslaget:

Med en till oigenkännelighet bortsuddad Izabella Scorupco som utan retusch (annat än den som finns i en avancerad sminkväska) är så här andlöst vacker:

Att omslagsbilder och andra mode- och kändisfoton är tillfixade är förstås allt annat än nytt, men när man är så rädd för naturliga skavanker att man tar bort själva personen på kuppen, då blir det både absurt och väldigt komiskt på samma gång. På en spegel av djup tragik.

Apropå photoshoppade magasinsbilder, minns du när Demi Moore var med på Magazine W:s omslag och var helt sensationellt slank:

Men, vad är grejen med den märkliga höftlinjen precis ovanför "R":et i MOORE?

Det visade sig att man helt enkelt tagit det säkra för det osäkra och monterat 49-åringens huvud på en annan kropp:

Så nästa gång du ser dig i spegeln och är missnöjd över något, upprepa följande för dig själv:

"Jag är också felfritt vacker. Med lite hjälp av Photoshop."

Marcus Birro, Magazin Pappa, Photoshop, Demi Moore, Izabella Scorupco

Säröskrot.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Tue, 27 Sep 2011 19:57:00 +0000

I Särö där jag bor finns det en bondgård inklämd mellan de fashionabla (nåja) villorna. Bonden själv är stenrik, inte alls olik Pettson i Pettson och Findus och en källa till evig irritation, eftersom hans gård är ett riktigt skrotupplag. På lite håll ser det ut så här.

När man kommer närmare ser man rostiga containrar, gamla rostiga rör och andra oidentifierade före detta mackapärer. Men vänta, vad är det där framför containern?

En rejäl espressomaskinpjäs. Plötsligt besannas alla våra fördomar om vår snobbiga förort när till och med skrotet är av lyxmodell.

H&M, touchscreenvanten är kastad!

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Tue, 20 Sep 2011 19:24:00 +0000

H&M är ett av mina absoluta favoritföretag, och jag har nog spenderat mer pengar vid deras kassadiskar än hos något annat företags. För oss som älskar att hitta nya, coola kläder, men har en slimmad modebudget, är familjen Perssons kedjeföretag inget annat än en skänk från ovan.
Men idag blev jag besviken på hur trist de tänkt. Eller om det är brist på tänk, jag vet inte säkert. När de lanserar en väldigt fiffig vante med ett "innovativt material på fingertopparna", som gör att man slipper frysa om händerna när man petar på sin smarta telefon, så erbjuds den enbart i herrstorlekar.

Klicka för bättre läs- och tittbarhet.

Vi kvinnor antas inte använda dylik teknisk apparatur i tillräcklig utsträckning för att utgöra en lönsam målgrupp. Oavsett hur det ligger till med den saken borde H&M insett vilken felaktig signal de sänder ut när de inte erbjuder touchscreenvantar i damstorlekar. Nej, det här var ett tråkigt, könsstereotypt resonemang som jag inte hade förväntat mig av ett företag av den här kalibern.

När skogens konung brädade Sveriges dito.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 11 Sep 2011 18:00:00 +0000

*pratar med korrespondentröst* Jag står här vid vägen där dramat utspelade sig häromdagen, bara ett par hundra meter från dagiset där mitt ena barn gick en gång.

Jag antar att du inte har missat nyheten om den fulla älgen som fick tråcklas ned ur ett äppelträd i veckan.

En nyhet som har allt för att slå internationellt. Älg: check! Fylla: check! Tokigt hög flabbfaktor: check! Inte konstigt att det blev en riktig toppnyhet, som gick utanpå i princip allt annat som pågår i världen just nu. Och det hela utspelade sig alltså i Särö där jag bor. Särö har i knappt hundra år varit mest känt för att kung Gustaf V tillbringade ett antal somrar här och spelade tennis. Men över en (rusig) natt har alltså en äppelknyckarälg tagit över hela Särös claim to fame, worldwide.

I alla andra svenska små orter heter de som håller ordning på allt som är minnesvärt i trakten Hembygdsföreningen, men i Särö, som gärna vill vara lite finare, heter sällskapet Särö Kulturarvs Vänner. Det är nog bara för dem att bita i det jästa äpplet och inse att det är dags för kungen att abdikera som symbol för Särö i framtiden.

PS. En bubblare i fråga om vad Särö är känt för är Ebbot och hans nya ale.

Håller Idol för en 2011-runda?

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 11 Sep 2011 10:33:00 +0000

Trots att jag varit en entusiastisk Idoltittare i många år och, patetiskt nog, sett dess säsongspremiär som en av ljusglimtarna i mörkret som infinner sig i och med att sommaren är slut, trodde jag inte att det skulle hålla en omgång till. Att både Jidhe och Andreas Carlsson hoppat av var bara två av tecknen på att talangsåpan snurrat ett par varv för länge. Men när jag nu har tittat i kapp veckans avsnitt tycker jag nästan att det är bättre än någonsin. Speciellt tre framträdanden har fastnat: Moa (sensationell!), Jafet (multibegåvad!)och Olle (råcharmig!).
Däremot hade jag klarat mig bra utan Alexander Bards ematistörda medverkan. I American Idols jury är det den brutalt ärlige Simon Cowell som är absolut bäst och hans åsikt man lyssnar mest på, trots att han sårar många deltagare. Jag förstår att det är hans motsvarighet man sökt efter när man valde Bard som jurymedlem. Men Bards ärlighet går ut på att han hatar allt som inte bygger på utanförskap och att han inte kan sluta såga förrän den sökande befinner sig i småslamsor. Som när övriga juryn försökte säga till killen som var musiklärare att han inte passade som idol, men att han säkert är en toppenlärare, då kan Bard inte nöja sig med det, utan måste inflika att han säkert är dålig som lärare också. Eller när han säger att en tjej borde börja jobba som skräckdocka i en skräckfilm istället för att sjunga. Inte kul.
Kul däremot var den udda Idolfågeln Oleg som fick till en instant auditionhit med sin Elektropop:
Nästan för bra för att vara sant. Det måste ligga en PR-konsult begraven här.

Idol 2011, Moa Lignell, Oleg Nejlik, Alexander Bard, Simon Cowell

Sedan sist.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 04 Sep 2011 19:50:00 +0000

Om det mot förmodan finns några läsare kvar här, efter den senaste tidens monumentala inaktivitet, tänkte jag i korthet berätta vad som hänt sedan sist.

Jag har alltså börjat mitt nya jobb, och det är också det som är anledningen till att jag konsoliderat min energi på annat håll. Efter att ha luktat på blommorna i mer än tre månader fann jag mig från den ena dagen till den andra plötsligt tillbringa merparten av dygnet på en arbetsplats som ser ut så här:

Men jag har också varit ledig mellan varven, jag har varit på ett fantastiskt party i silverbrallor:

Och på ett annat i en leopardish klänning:

Där Kee Marcello dök upp som surprisemoment och present i ett:

Och där vi åkte Hummer-limo till efterfesten:

En efterfest som avslutades (?) med lite eldshow:

Men det var trots allt inte slut på partajandet, två dagar senare fortsatte det så här:

Ingen update utan katterna. Relationen mellan Bob och Maggan har stabiliserats. Maggan ser fortfarande Bob som en irriterande och snorig lillebror, men de krambrottas med ett betydligt större inslag av syskonkärlek numera.

Jag har givetvis ägnat alldeles för mycket tid åt Wordfeud. Jag är knappt medioker, men det här är min största triumf hittills, ett öppningsdrag värt hundra poäng.

Och så längtar jag förstås efter nästa Håkankonsert, nämligen den sextonde på Liseberg, tills dess tittar jag på den här bilden och minns hur det var på Slottsskogsvallen i juni.

Och apropå Håkan, har någon sett till Hurricane? Ja, jag såg honom på Blomstermåla i fredags och passade på att ta den här bilden:

I dag gjorde sommaren ett bejublat extranummer och jag passade på att använda den där badkorgen som stått packad och oanvänd sedan flera veckor:

Och så sprang jag mitt första mil-lopp i onsdags, men glömde helt av att ta någon bild.

Datormus har man ju hört talas om, men...

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Thu, 01 Sep 2011 19:07:00 +0000

Bob tycker det är sååå skönt på tangentbordet, trots alla hårda vokaler.

Fridas sommar.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 28 Aug 2011 19:45:00 +0000

Själv har jag inte bidragit till mycket här på sistone, men turligt nog har Frida gjort en väldigt fin film om sin sommar (där även jag figurerar på ett och annat hörn) som jag kan dela med mig av.

Jag har klippt mig.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Fri, 12 Aug 2011 18:14:00 +0000

Före:

Efter:

Ganska kort blev det, minsann.

Som du kanske vet är mina ord här inte till salu, så därför är jag helt oköpt när jag rekommenderar min frisör Matilda och hennes Studio 34 på Aschebergsgatan här i Göteborg. Först och främst naturligtvis för att hon är en utmärkt yrkeskvinna, men även för att hon är insiktsfull nog, och lever i sin samtid tillräckligt mycket, för att inse att det blir betydligt trevligare för alla inblandade på en liten salong om man kan boka tid via nätet. Istället för att hårfixarproceduren ideligen ska bli avbruten av telefonsamtal sköts tidsbokningen enkelt via hemsidan.

(Dessutom har Matilda en välskriven och vass blogg, där hon berättar om sitt numera inte helt okomplicerade liv. )

Jag tömmer min mobilkamera, sommareditionen.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Wed, 10 Aug 2011 09:40:00 +0000

Detta är ett återkommande tema här på bloggen (klicka bredvid "Etiketter" längst ner om du vill se de övriga inläggen av samma typ).

Kanske sommarens godaste middag. Johans Biff Rydberg.

Kanske sommarens mest vindstilla morgon.

Kanske sommarens snyggaste nagellacksfärg.

Kanske sommarens näst bästa konsert. Ebbot och Magnus Carlsson på Blomstermåla.

Kanske sommarens mest misslyckade kakbak.

Kanske den snyggaste fan-tischan jag köpt (och den enda).

"Gud vad schysta ni är som ordnat en sådan här rolig lekplats för mig här bakom teven!"

Ett John Malkovich-våningsplan mitt i Helsingborg.

En mördarsnigel som chillar i loungemöbeln, bara.

"Orka stå här och bli plåtad av morsan."

Ett magasinsläsningfenomen som vi brukar benämna "Sommar-Hitler".

Och avslutningsvis ett stilleben på en fruktkorg.

Social snabbgenomgång.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Mon, 08 Aug 2011 06:56:00 +0000

Det är något av stora jobb-börjardagen idag, och det ligger en del separationsångest i luften. Jag börjar inte mitt nya jobb förrän nästa måndag men börjar ändå känna ett visst sommaren-är-slut-vemod. Det blåsiga och regniga vädret jobbar inte direkt för att lindra den känslan.
Hursomhelst, vad sägs att värma upp inför höstterminen med en recap av sommarens tweets i ett urval? Vi kör igång med en tweet som syftar på Amerikas kreditvärdighet, och så går vi bakåt i tiden, ok?

Han har ett namn!

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 07 Aug 2011 14:42:00 +0000

Jag har ju glömt att tacka för alla bra namntips jag fick och berätta vad vår lille rödhårige familjemedlem fick för namn.

Jag låter man-geten berätta vad han heter. Vad heter kattungen, get?

Tydligare än så kan det väl inte sägas. Eller?

Konserter är som museibesök.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Fri, 05 Aug 2011 16:47:00 +0000

Gårdagens konsert i Sofieroparken var den tredje Håkanspelningen jag sett sedan i november förra året. Och mellan dessa tre konserter har jag lyssnat så mycket på Håkan att Frida satte mig i Håkankarantän för att hon var orolig att jag skulle spela sönder hans bästa låtar.

Naturligtvis var det en fantastisk kväll och mina högt ställda förväntningar infriades (även om kvällen på Slottskogsvallen i början i juni var åtskilliga hästlängder mer magisk som konsert betraktad). Och när jag stod där igår, sjöng med i texterna och njöt av den perfekta spellistan och jämförde den med de tidigare gigens kom jag på att konserter är lite som museibesök. Om du släntrar runt och slänger lite oengagerade blickar på de utställda föremålen kommer det aldrig att bli roligt att gå på museum. Men om du är inläst på ämnet, går guidade turer och anstränger dig för att ta in det som visas kan det bli hur intressant som helst.

Därför ägnar jag numera en del av min fritid åt Håkan Hellströmforskning i jakten på att uppleva den perfekta konserten. Jag hoppas det dröjer länge innan jag når dit och har inget emot om mina studier tar åratal i anspråk. Än är jag bara en novis i ämnet.

Förmodligen är det att gå över Mölndalsån efter havskräftor att åka till Helsingborg och se Håkan, för även om han är sagolik i Skåne kan interaktionen mellan Göteborgspubliken och Frölundasonen aldrig återskapas där. Närmast kom de i Det är så jag säger det som mixades med Kärlekens tunga och blev till något helt sagolikt med hjälp av Björn Almgrens makalösa saxofon. Annars var ett av kvällens bästa ögonblick när en i gänget vi var där med sa efter konserten Jag ska aldrig mer säga att Håkan Hellström inte kan sjunga. Har jag på något sätt bidragit till att ta ur denna utbredda vanföreställning ur en enda människa är jag nöjd.

Sommarstiltje.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Wed, 03 Aug 2011 20:42:00 +0000

Det är inte mycket verkstad här just nu, men en intervju med mig som publicerades i GP idag kan du läsa här.

I morgon ska jag åka till Helsingborg och Sofiero slottspark för att se på Håkan, The Ark och Säkert! Ja, Säkert! skrivs alltid med ett utropstecken, och hela konsertgrejen känns som den är värd att föräras med ett sådant skiljetecken.

Biografiknarkare.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Sun, 17 Jul 2011 16:14:00 +0000

Det började lite oskyldigt för några veckor sedan med Patrik Sjöberg. Förutom den vidriga historien om Viljo Nousiainens övergrepp som alla känner till vid det här laget, var det snabba bilar, flotta hotell, snygga brudar, flödande alkohol och linor med kokain. Samt snärtiga oneliners som den här: "Om Sven Nylander tagit kokain 6-7 gånger, då har jag varit med åtta av de gångerna."
Sedan gick jag över direkt till de tyngre grejerna som Mötley Crüe levererade. Så mycket knark, whiskey, porrstjärnor och infantila egotrippar som någon människa kan klara. Samt slagkraftiga citat som "Om Tommy hade haft pattar hade han varit med i Spice Girls." (Sångaren Vince Neil om trummisen Tommy Lees faibless för det som var populärt för stunden.)
När jag var klar med de 568 sidorna om världens mest ökända rockband var jag så djupt nere i biografiträsket med rock- och popstjärnetema att jag idag var och köpte de här:

Hmm... Vilken ska jag börja med? Patti Smith har ju fått lysande recensioner och Scar Tissue ska också vara väldigt bra. Men MJ är alltid MJ, fast jag tror ändå att Keithan drar det längsta strået den här gången. Hans bok får det bli! Återkommer om den.

Bildextra från sommarparadiset.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Fri, 15 Jul 2011 08:58:00 +0000

Första veckan i juli tillbringade vi på den här bohuslänska ön:

I en liten söt stuga som såg ut så här:

Man kunde sitta på förstukvisten, dricka vin i solnedgången och ha den här utsikten:

Vi hade fantastiskt väder, och en av dagarna åkte vi med en kompis till Grundsund för att äta lunch.

När man är på Käringön måste man någon gång äta på Peterson´s krog. Förutom fantastisk mat får man sig då den här utsikten till livs:

En annan snäll själ lånade oss den här fina snipan:

Det gjorde att vi en morgon dörjade upp de här:

Tidig morgon strax utanför Måseskär med en makrilldörj i handen:

Det var inte jätteblåsigt:

Om du frågar Johan tror jag att han säger att det inte går att ha det så hemskt mycket bättre än så här:

Några timmar senare hade makrillarna antagit den här formen:

Maggan var med hela veckan och Frida kom upp några dagar efter oss. Båda trivdes förträffligt.

När man är på Käringön får man heller inte missa att äta världens godaste kräftor. Det gjorde inte vi i alla fall:

En kväll såg vi Anders Eriksson och Knut Agnred från Galenskaparna. Sjukt proffsiga och väldigt mycket roligare än vad jag hade kunnat tänka mig. Jag skrattade mig halvt fördärvad, faktiskt.

Sedan gick vi hem i det sista skymningsljuset.

Innan vi åkte hem igen ritade Frida en teckning av oss i stugans gästbok:

Hej då, Käringön! Hoppas att vi ses igen nästa sommar.

Cute overload.

noreply@blogger.com (Ulrika Good) — Thu, 14 Jul 2011 15:07:00 +0000

Igår utökades familjen Good med det här rödhåriga lilla trollet:

Han är Maggans lillebror (de har samma mamma) och vi hämtade honom igår i Falkenberg. Hon har ännu inte förstått tjusningen med att ha en bror, utan surar och fräser allt vad hon kan. Men enligt diverse katt-trådar på nätet är det fullt normalt, och bör gå över inom någon eller några veckor.

Han har ännu inget namn, förslag emottages tacksamt.