As Good as it gets

MAD-poesi

2012-01-17T08:32:00.000+01:00

När jag rensade förråd hittade jag även ett maskinskrivet papper med dikter som jag skrev i fjortonårsåldern. Naturligtvis kunde jag inte ta diktskrivandet på allvar, utan skrev med en otroligt pinsam insändarsidan-i-Svenska-MAD-anda, under pseudonymer som Karl Kalaspuff och Blanka Svinkoppa. Så här var två av dem:

Nästa gång
Man hade sagt mig
Ja, man hade sagt mig att livet var svårt
Därför förstod jag ej detta
Detta som var konstant angenämt och oförtrutet roligt
Vända du, sade man mig. Din dag nalkas snart
Den frätande lukten sved i ögonen
Jag står kvar, väntande
Väntande på nästa gång

Sanning
Sanda gångarna till ditt allra innersta
Din tapperhet inser snart sin begränsning, ändå
För det är sant det du sa
–Vi är lika goa kålsupare, allihopa
Men jag såg på ditt sätt att hålla huvudet
Att det var sanningen du sökte
Sanning, och du skyr inga medel
Du kämpar dig igenom den ofrånkomliga snårskogen
Is i magen

Hur jag började som copywriter.

2012-01-14T14:31:00.001+01:00

Jag tömde ett förråd förra helgen och då hittade jag ett föredrag som jag höll för copywriterstudenterna på IHM när jag var 26 år. Så här löd första delen av det:

"När jag gick i åttonde klass fick vi i uppgift av vår lärare att ta reda på så mycket vi kunde om något yrke vi tyckte verkade intressant. De flesta valde att undersöka mer traditionella yrken, som sjuksköterska, lärare, målare och lokförare, men jag valde något så konstigt som copywriter.
Efter att ha intervjuat folk inom reklambranschen fick jag reda på att för att ha förutsättningar att bli en bra copywriter krävdes följande egenskaper:

Känsla för det svenska språket och dess möjligheter.
Nyfiken och intresserad av att lära sig mycket om vitt skilda ämnen.
Förmåga att arbeta i grupp.
Idérik och kreativ.
Analytisk.
Allmänbildad.

När jag några år senare faktiskt började arbeta som copywriter insåg jag snabbt att det var andra egenskaper som var ännu viktigare för att kunna lyckas och göra karriär, nämligen:

Man skulle vara man.
Man skulle vara mellan 28 och 37 år.
Man skulle ha skäggstubb.
Man skulle ha glasögon (helst med blå bågar) /här visade jag en bild på Bosse Rönnberg/
Man skulle ha jobbat i femton år som copywriter.

Som nittonårig flicksnärta med kontaktlinser och gymnasiekompetens insåg jag att jag skulle ha svårt att uppfylla majoriteten av dessa krav, men skam den som ger sig.

Att säga att jag började arbeta som copywriter är dock att gå händelserna i förväg. Genom kontakter (naturligtvis) hade jag fått jobb direkt efter gymnasiet som assistent/hjälpreda/alltiallo på det som då var Göteborgs största reklambyrå. Det var i mitten av åttiotalet och tiderna var betydligt mer gynnsamma än idag.

Efter att ha kokat en ansenlig mängd kaffe, lånat fotorekvesita i diverse butiker, varit kameraslav, eftersom jag varit dum nog att lära mig reprokameran, och korrekturläst 84-sidiga kataloger var jag på god väg att tänka att reklambranschen inte var något för mig.

Men så kom vändningen när någon äntligen insåg vad det var jag passade för. De där 84-katalogerna var julkataloger för Järniabutikerna. Och någon skulle ju skriva alla produkttexter om "elvisp med tre hastigheter och degkrokar. För 298:- Nu 175:-". Eftersom detta inte var någon högprioriterad uppgift hos byråns övriga copywriters så gav de utan vidare den uppgiften till mig.

När jag nu väl fått en copyuppgift gav jag mig inte förrän jag lagt mig i så mycket att jag fick börja mer än produkttexter för Järnia.

Om hälsokostpreparat.

Och pensionärskläder.

Till slut hade jag nästlat mig in tillräckligt mycket för att börja skiva för KappAhl. Eftersom även KappAhl-annonserna hade produkttexter tyckte man att man kunde ha nytta av mig där. När jag jobbat enbart med KappAhl i kanske fyra månader sa den ordinarie copywritern upp sig och slutade. Plötsligt stod lilla jag där med copyansvaret för ett konto värt 65 miljoner. Men så kunde det ju inte fortsätta, det insåg både jag, KappAhl och byrån jag jobbade på.

Så ganska snart började en ny copywriter som hade både skäggstubb och blå glasögon. Vi skulle ta oss an uppgiften tillsammans.

Vi lyckades faktiskt så bra att vi blev fällda av marknadsdomstolen, fick ett vite på 50 000:- och hamnade i boken om marknadsföringslagen.

Att ha KappAhl som en av sina första kunder var nästan oförskämt bra. Jag lärde mig verkligen enormt mycket på det. Jag fick jobba i många olika medier, dagspress, populärpress, DR och utomhus. Jag fick lära mig att tala till många olika målgrupper, från tonåringar och barnfamiljer till pensionärer. Vi fick omedelbar respons på om våra annonser hade fungerat eller ej, dagligen kom rapporter om försäljningen av annonsplagget i landets samtliga butiker."

Gott nytt år, förresten! Jag kan inte lova att jag ska bli en mer flitig bloggare än jag varit under slutet av 2011, men jag kan lova att jag ska försöka. Tack för att du fortfarande läser!

När kvinnor kallar framgångsrika kvinnor för "bråkiga".

2011-12-17T21:01:00.000+01:00

I dagarna har affärstidningen för kvinnor Passion for business (någon har tänkt "passion är kvinnligt, vi lägger till det till ordet business så har vi det perfekta namnet för att tilltala the ladies i affärsvärlden") utsett Sveriges bråkigaste kvinna. I år blev det Anna Serner, en kvinna jag kommit i kontakt med när hon var VD för Sveriges Reklamförbund och funnit vara synnerligen kompetent, trevlig och handlingskraftig. Således hade jag inte haft några som helst synpunkter på om hon (som numera är VD för Filminstitutet) utsetts till Sveriges mest handlingskraftiga kvinna. Däremot har jag stora problem med att man av någon obegriplig anledning vill kalla henne för Sveriges bråkigaste. Speciellt när jag korskör denna nyhet med att SR nu lägger ut vissa program, exempelvis Ekots Lördagsintervju på Spotify. Där kan du svart på vitt se att det verkliga etablissemanget, det vill säga de som intervjuas här, består till ungefär 80% av män. Tror någon att det blir en merit i det verkliga etablissemanget att kvinnors handlingskraft benämns som "bråkig"? Blir det lättare för framgångsrika kvinnor att få nya anställningsmöjligheter när de är placerade i bråkstakefacket? Nej, knappast.
Än värre blir det när man läser hur Passion for business själva definierar vad de menar med bråkig, nämligen "att gå före, stå upp för sina värderingar, lägga ned engagemang i sitt arbete och våga säga vad man tycker". Tack som fan Passion for business för att ni skapat ett pris som går ut på att tala om för näringslivet att kvinnor som lägger ned engagemang i sitt arbete är bråkiga.

Kvällen när dricksen blev överkurs.

2011-11-07T21:49:00.000+01:00

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?

Samtidigt på Åhléns.

2011-10-21T07:01:00.002+02:00

Nu är det Hallojul igen. Tiden då döskallar och tomtar står skuldra vid skuldra.

Dårligt uppshoppade kändisar.

2011-10-09T13:10:00.000+02:00

Häromdagen läste jag på Dagens Media om den nya publikationen Pappa Magazine och möttes av en Markus Birro-liknande figur på bilden av framsidan:

Birroliknande, alltså, för karln är ju photoshoppad bortom sans och vett. Jämför med en "riktig" Birro:

Här borde det finnas uppslag för en ny blogg eller Facebooksida, vi skulle kunna kalla den Dårligt uppshoppade kändisar, som en hommage till både den här FB-gruppen och den här bloggen.

I Birros fall kanske det är lite lättare att förstå hur de överambitiösa photshopparna resonerat, men hur långt överstyr retuschtänket gått förstår man när man ser det här omslaget:

Med en till oigenkännelighet bortsuddad Izabella Scorupco som utan retusch (annat än den som finns i en avancerad sminkväska) är så här andlöst vacker:

Att omslagsbilder och andra mode- och kändisfoton är tillfixade är förstås allt annat än nytt, men när man är så rädd för naturliga skavanker att man tar bort själva personen på kuppen, då blir det både absurt och väldigt komiskt på samma gång. På en spegel av djup tragik.

Apropå photoshoppade magasinsbilder, minns du när Demi Moore var med på Magazine W:s omslag och var helt sensationellt slank:

Men, vad är grejen med den märkliga höftlinjen precis ovanför "R":et i MOORE?

Det visade sig att man helt enkelt tagit det säkra för det osäkra och monterat 49-åringens huvud på en annan kropp:

Så nästa gång du ser dig i spegeln och är missnöjd över något, upprepa följande för dig själv:

"Jag är också felfritt vacker. Med lite hjälp av Photoshop."

Marcus Birro, Magazin Pappa, Photoshop, Demi Moore, Izabella Scorupco

Säröskrot.

2011-09-27T21:57:00.000+02:00

I Särö där jag bor finns det en bondgård inklämd mellan de fashionabla (nåja) villorna. Bonden själv är stenrik, inte alls olik Pettson i Pettson och Findus och en källa till evig irritation, eftersom hans gård är ett riktigt skrotupplag. På lite håll ser det ut så här.

När man kommer närmare ser man rostiga containrar, gamla rostiga rör och andra oidentifierade före detta mackapärer. Men vänta, vad är det där framför containern?

En rejäl espressomaskinpjäs. Plötsligt besannas alla våra fördomar om vår snobbiga förort när till och med skrotet är av lyxmodell.

H&M, touchscreenvanten är kastad!

2011-09-20T21:24:00.000+02:00

H&M är ett av mina absoluta favoritföretag, och jag har nog spenderat mer pengar vid deras kassadiskar än hos något annat företags. För oss som älskar att hitta nya, coola kläder, men har en slimmad modebudget, är familjen Perssons kedjeföretag inget annat än en skänk från ovan.
Men idag blev jag besviken på hur trist de tänkt. Eller om det är brist på tänk, jag vet inte säkert. När de lanserar en väldigt fiffig vante med ett "innovativt material på fingertopparna", som gör att man slipper frysa om händerna när man petar på sin smarta telefon, så erbjuds den enbart i herrstorlekar.

Klicka för bättre läs- och tittbarhet.

Vi kvinnor antas inte använda dylik teknisk apparatur i tillräcklig utsträckning för att utgöra en lönsam målgrupp. Oavsett hur det ligger till med den saken borde H&M insett vilken felaktig signal de sänder ut när de inte erbjuder touchscreenvantar i damstorlekar. Nej, det här var ett tråkigt, könsstereotypt resonemang som jag inte hade förväntat mig av ett företag av den här kalibern.

När skogens konung brädade Sveriges dito.

2011-09-11T20:00:00.000+02:00

*pratar med korrespondentröst* Jag står här vid vägen där dramat utspelade sig häromdagen, bara ett par hundra meter från dagiset där mitt ena barn gick en gång.

Jag antar att du inte har missat nyheten om den fulla älgen som fick tråcklas ned ur ett äppelträd i veckan.

En nyhet som har allt för att slå internationellt. Älg: check! Fylla: check! Tokigt hög flabbfaktor: check! Inte konstigt att det blev en riktig toppnyhet, som gick utanpå i princip allt annat som pågår i världen just nu. Och det hela utspelade sig alltså i Särö där jag bor. Särö har i knappt hundra år varit mest känt för att kung Gustaf V tillbringade ett antal somrar här och spelade tennis. Men över en (rusig) natt har alltså en äppelknyckarälg tagit över hela Särös claim to fame, worldwide.

I alla andra svenska små orter heter de som håller ordning på allt som är minnesvärt i trakten Hembygdsföreningen, men i Särö, som gärna vill vara lite finare, heter sällskapet Särö Kulturarvs Vänner. Det är nog bara för dem att bita i det jästa äpplet och inse att det är dags för kungen att abdikera som symbol för Särö i framtiden.

PS. En bubblare i fråga om vad Särö är känt för är Ebbot och hans nya ale.

Håller Idol för en 2011-runda?

2011-09-11T12:33:00.002+02:00

Trots att jag varit en entusiastisk Idoltittare i många år och, patetiskt nog, sett dess säsongspremiär som en av ljusglimtarna i mörkret som infinner sig i och med att sommaren är slut, trodde jag inte att det skulle hålla en omgång till. Att både Jidhe och Andreas Carlsson hoppat av var bara två av tecknen på att talangsåpan snurrat ett par varv för länge. Men när jag nu har tittat i kapp veckans avsnitt tycker jag nästan att det är bättre än någonsin. Speciellt tre framträdanden har fastnat: Moa (sensationell!), Jafet (multibegåvad!)och Olle (råcharmig!).
Däremot hade jag klarat mig bra utan Alexander Bards ematistörda medverkan. I American Idols jury är det den brutalt ärlige Simon Cowell som är absolut bäst och hans åsikt man lyssnar mest på, trots att han sårar många deltagare. Jag förstår att det är hans motsvarighet man sökt efter när man valde Bard som jurymedlem. Men Bards ärlighet går ut på att han hatar allt som inte bygger på utanförskap och att han inte kan sluta såga förrän den sökande befinner sig i småslamsor. Som när övriga juryn försökte säga till killen som var musiklärare att han inte passade som idol, men att han säkert är en toppenlärare, då kan Bard inte nöja sig med det, utan måste inflika att han säkert är dålig som lärare också. Eller när han säger att en tjej borde börja jobba som skräckdocka i en skräckfilm istället för att sjunga. Inte kul.
Kul däremot var den udda Idolfågeln Oleg som fick till en instant auditionhit med sin Elektropop:
Nästan för bra för att vara sant. Det måste ligga en PR-konsult begraven här.

Idol 2011, Moa Lignell, Oleg Nejlik, Alexander Bard, Simon Cowell

Sedan sist.

2011-09-04T21:50:00.000+02:00

Om det mot förmodan finns några läsare kvar här, efter den senaste tidens monumentala inaktivitet, tänkte jag i korthet berätta vad som hänt sedan sist.

Jag har alltså börjat mitt nya jobb, och det är också det som är anledningen till att jag konsoliderat min energi på annat håll. Efter att ha luktat på blommorna i mer än tre månader fann jag mig från den ena dagen till den andra plötsligt tillbringa merparten av dygnet på en arbetsplats som ser ut så här:

Men jag har också varit ledig mellan varven, jag har varit på ett fantastiskt party i silverbrallor:

Och på ett annat i en leopardish klänning:

Där Kee Marcello dök upp som surprisemoment och present i ett:

Och där vi åkte Hummer-limo till efterfesten:

En efterfest som avslutades (?) med lite eldshow:

Men det var trots allt inte slut på partajandet, två dagar senare fortsatte det så här:

Ingen update utan katterna. Relationen mellan Bob och Maggan har stabiliserats. Maggan ser fortfarande Bob som en irriterande och snorig lillebror, men de krambrottas med ett betydligt större inslag av syskonkärlek numera.

Jag har givetvis ägnat alldeles för mycket tid åt Wordfeud. Jag är knappt medioker, men det här är min största triumf hittills, ett öppningsdrag värt hundra poäng.

Och så längtar jag förstås efter nästa Håkankonsert, nämligen den sextonde på Liseberg, tills dess tittar jag på den här bilden och minns hur det var på Slottsskogsvallen i juni.

Och apropå Håkan, har någon sett till Hurricane? Ja, jag såg honom på Blomstermåla i fredags och passade på att ta den här bilden:

I dag gjorde sommaren ett bejublat extranummer och jag passade på att använda den där badkorgen som stått packad och oanvänd sedan flera veckor:

Och så sprang jag mitt första mil-lopp i onsdags, men glömde helt av att ta någon bild.

Datormus har man ju hört talas om, men...

2011-09-01T21:07:00.004+02:00

Bob tycker det är sååå skönt på tangentbordet, trots alla hårda vokaler.

Fridas sommar.

2011-08-28T21:45:00.001+02:00

Själv har jag inte bidragit till mycket här på sistone, men turligt nog har Frida gjort en väldigt fin film om sin sommar (där även jag figurerar på ett och annat hörn) som jag kan dela med mig av.

Jag har klippt mig.

2011-08-12T20:14:00.002+02:00

Före:

Efter:

Ganska kort blev det, minsann.

Som du kanske vet är mina ord här inte till salu, så därför är jag helt oköpt när jag rekommenderar min frisör Matilda och hennes Studio 34 på Aschebergsgatan här i Göteborg. Först och främst naturligtvis för att hon är en utmärkt yrkeskvinna, men även för att hon är insiktsfull nog, och lever i sin samtid tillräckligt mycket, för att inse att det blir betydligt trevligare för alla inblandade på en liten salong om man kan boka tid via nätet. Istället för att hårfixarproceduren ideligen ska bli avbruten av telefonsamtal sköts tidsbokningen enkelt via hemsidan.

(Dessutom har Matilda en välskriven och vass blogg, där hon berättar om sitt numera inte helt okomplicerade liv. )

Jag tömmer min mobilkamera, sommareditionen.

2011-08-10T11:40:00.011+02:00

Detta är ett återkommande tema här på bloggen (klicka bredvid "Etiketter" längst ner om du vill se de övriga inläggen av samma typ).

Kanske sommarens godaste middag. Johans Biff Rydberg.

Kanske sommarens mest vindstilla morgon.

Kanske sommarens snyggaste nagellacksfärg.

Kanske sommarens näst bästa konsert. Ebbot och Magnus Carlsson på Blomstermåla.

Kanske sommarens mest misslyckade kakbak.

Kanske den snyggaste fan-tischan jag köpt (och den enda).

"Gud vad schysta ni är som ordnat en sådan här rolig lekplats för mig här bakom teven!"

Ett John Malkovich-våningsplan mitt i Helsingborg.

En mördarsnigel som chillar i loungemöbeln, bara.

"Orka stå här och bli plåtad av morsan."

Ett magasinsläsningfenomen som vi brukar benämna "Sommar-Hitler".

Och avslutningsvis ett stilleben på en fruktkorg.

Social snabbgenomgång.

2011-08-08T08:56:00.002+02:00

Det är något av stora jobb-börjardagen idag, och det ligger en del separationsångest i luften. Jag börjar inte mitt nya jobb förrän nästa måndag men börjar ändå känna ett visst sommaren-är-slut-vemod. Det blåsiga och regniga vädret jobbar inte direkt för att lindra den känslan.
Hursomhelst, vad sägs att värma upp inför höstterminen med en recap av sommarens tweets i ett urval? Vi kör igång med en tweet som syftar på Amerikas kreditvärdighet, och så går vi bakåt i tiden, ok?

Han har ett namn!

2011-08-07T16:42:00.001+02:00

Jag har ju glömt att tacka för alla bra namntips jag fick och berätta vad vår lille rödhårige familjemedlem fick för namn.

Jag låter man-geten berätta vad han heter. Vad heter kattungen, get?

Tydligare än så kan det väl inte sägas. Eller?

Konserter är som museibesök.

2011-08-05T18:47:00.007+02:00

Gårdagens konsert i Sofieroparken var den tredje Håkanspelningen jag sett sedan i november förra året. Och mellan dessa tre konserter har jag lyssnat så mycket på Håkan att Frida satte mig i Håkankarantän för att hon var orolig att jag skulle spela sönder hans bästa låtar.

Naturligtvis var det en fantastisk kväll och mina högt ställda förväntningar infriades (även om kvällen på Slottskogsvallen i början i juni var åtskilliga hästlängder mer magisk som konsert betraktad). Och när jag stod där igår, sjöng med i texterna och njöt av den perfekta spellistan och jämförde den med de tidigare gigens kom jag på att konserter är lite som museibesök. Om du släntrar runt och slänger lite oengagerade blickar på de utställda föremålen kommer det aldrig att bli roligt att gå på museum. Men om du är inläst på ämnet, går guidade turer och anstränger dig för att ta in det som visas kan det bli hur intressant som helst.

Därför ägnar jag numera en del av min fritid åt Håkan Hellströmforskning i jakten på att uppleva den perfekta konserten. Jag hoppas det dröjer länge innan jag når dit och har inget emot om mina studier tar åratal i anspråk. Än är jag bara en novis i ämnet.

Förmodligen är det att gå över Mölndalsån efter havskräftor att åka till Helsingborg och se Håkan, för även om han är sagolik i Skåne kan interaktionen mellan Göteborgspubliken och Frölundasonen aldrig återskapas där. Närmast kom de i Det är så jag säger det som mixades med Kärlekens tunga och blev till något helt sagolikt med hjälp av Björn Almgrens makalösa saxofon. Annars var ett av kvällens bästa ögonblick när en i gänget vi var där med sa efter konserten Jag ska aldrig mer säga att Håkan Hellström inte kan sjunga. Har jag på något sätt bidragit till att ta ur denna utbredda vanföreställning ur en enda människa är jag nöjd.

Sommarstiltje.

2011-08-03T22:42:00.001+02:00

Det är inte mycket verkstad här just nu, men en intervju med mig som publicerades i GP idag kan du läsa här.

I morgon ska jag åka till Helsingborg och Sofiero slottspark för att se på Håkan, The Ark och Säkert! Ja, Säkert! skrivs alltid med ett utropstecken, och hela konsertgrejen känns som den är värd att föräras med ett sådant skiljetecken.

Biografiknarkare.

2011-07-17T18:14:00.006+02:00

Det började lite oskyldigt för några veckor sedan med Patrik Sjöberg. Förutom den vidriga historien om Viljo Nousiainens övergrepp som alla känner till vid det här laget, var det snabba bilar, flotta hotell, snygga brudar, flödande alkohol och linor med kokain. Samt snärtiga oneliners som den här: "Om Sven Nylander tagit kokain 6-7 gånger, då har jag varit med åtta av de gångerna."
Sedan gick jag över direkt till de tyngre grejerna som Mötley Crüe levererade. Så mycket knark, whiskey, porrstjärnor och infantila egotrippar som någon människa kan klara. Samt slagkraftiga citat som "Om Tommy hade haft pattar hade han varit med i Spice Girls." (Sångaren Vince Neil om trummisen Tommy Lees faibless för det som var populärt för stunden.)
När jag var klar med de 568 sidorna om världens mest ökända rockband var jag så djupt nere i biografiträsket med rock- och popstjärnetema att jag idag var och köpte de här:

Hmm... Vilken ska jag börja med? Patti Smith har ju fått lysande recensioner och Scar Tissue ska också vara väldigt bra. Men MJ är alltid MJ, fast jag tror ändå att Keithan drar det längsta strået den här gången. Hans bok får det bli! Återkommer om den.

Bildextra från sommarparadiset.

2011-07-15T10:58:00.008+02:00

Första veckan i juli tillbringade vi på den här bohuslänska ön:

I en liten söt stuga som såg ut så här:

Man kunde sitta på förstukvisten, dricka vin i solnedgången och ha den här utsikten:

Vi hade fantastiskt väder, och en av dagarna åkte vi med en kompis till Grundsund för att äta lunch.

När man är på Käringön måste man någon gång äta på Peterson´s krog. Förutom fantastisk mat får man sig då den här utsikten till livs:

En annan snäll själ lånade oss den här fina snipan:

Det gjorde att vi en morgon dörjade upp de här:

Tidig morgon strax utanför Måseskär med en makrilldörj i handen:

Det var inte jätteblåsigt:

Om du frågar Johan tror jag att han säger att det inte går att ha det så hemskt mycket bättre än så här:

Några timmar senare hade makrillarna antagit den här formen:

Maggan var med hela veckan och Frida kom upp några dagar efter oss. Båda trivdes förträffligt.

När man är på Käringön får man heller inte missa att äta världens godaste kräftor. Det gjorde inte vi i alla fall:

En kväll såg vi Anders Eriksson och Knut Agnred från Galenskaparna. Sjukt proffsiga och väldigt mycket roligare än vad jag hade kunnat tänka mig. Jag skrattade mig halvt fördärvad, faktiskt.

Sedan gick vi hem i det sista skymningsljuset.

Innan vi åkte hem igen ritade Frida en teckning av oss i stugans gästbok:

Hej då, Käringön! Hoppas att vi ses igen nästa sommar.

Cute overload.

2011-07-14T17:07:00.004+02:00

Igår utökades familjen Good med det här rödhåriga lilla trollet:

Han är Maggans lillebror (de har samma mamma) och vi hämtade honom igår i Falkenberg. Hon har ännu inte förstått tjusningen med att ha en bror, utan surar och fräser allt vad hon kan. Men enligt diverse katt-trådar på nätet är det fullt normalt, och bör gå över inom någon eller några veckor.

Han har ännu inget namn, förslag emottages tacksamt.

Mitt i naturen.

2011-06-27T21:52:00.002+02:00

Denna sanslöst vackra junikväll utspelade sig några rara scener i vår trädgård, med katten Maggan och en igelkott i huvudrollerna mot en fond bestående av en stol och några pioner.

Frida Good höll i kameran.

BP Group gives us a textbook example of how not to practise what you preach.

2011-06-23T13:23:00.004+02:00

My friend Patrik works as a business developer at one of Gothenburg's major IT companies. Earlier this spring he and a colleague registered to attend an ambitious (and quite expensive) one week course called Outside-In to be held in Stockholm under the auspices of the BP Group. The guru on the subject, Steve Towers, would during the course teach them how to become better at "Successful customer outcomes", i.e. how to better communicate with their customers, minimize any occasion where customer communication can go wrong and always make sure that the customer is satisfied.

The fact that the course started on the 6th of june, the Swedish National day and a national holiday, was a bit of an annoyment, but it was an international education company with an American lecturer, so of course they could not demand from the organizers to consider such a detail.

The two colleagues travelled to Stockholm, where the course would be held, already Sunday the 5th to be able to be at the course location in time Monday morning. They checked in at the hotel where they would be staying during the week.

On Monday morning, it proved to be strangely difficult to get in to the course venue. A helpful porter tried to unlock the door and shut off the alarm, but the place was empty. Eventually, it turned out that Steve Towers had cancelled his participation, and that the BP Group had forgotten to inform the students.

This absurd fact brought a moment of amusement, an amusement that soon turned into a state of big disappointment, as the two colleagues realized how much money they lost due to the lack of communication and the organisational mishaps. They had sacrificed a week of customer commitments that had been cancelled due to the course, travel and accommodation expenses – not to mention two sunny holidays of relaxation – without getting as much as a tiny bit of new communication skills in return.

However, the disappointment turned into outraged anger as the BP Group did not show any understanding or interest in how they felt about the whole washout. Only after several reminders they got an answer from BP Group. It read: ”Sure, we did wrong, but you should have checked everything up in advance yourself. Was it not obvious to you that you can not arrange a course on a national holiday?” Patrik and his colleague were offered a new opportunity to participate in the course during the fall and a fraction of the cost of travel as a consolation. That's it.
”We have no obligations – have you not read the fine print at the bottom of our website? as the BP Group so prettily put it. Steve Towers himself sent word through his Swedish representative that he had no time to talk to them.

But hey, what was the focus of this course again? Oh yes – how to better communicate with your customers, minimize any occasion where customer communication can go wrong and always make sure that the customer is satisfied.

Now I wonder if Steve Towers will have the time to learn the explosive force of a story like this one can have in social media? With the technological opportunities for dissemination of today, you should not be able to get away with such a total, what would you call it – the total failure of your core values, followed by a seldom-witnessed arrogant attitude.

Or what do you think?

Thanks to Pelle for the translation.

BP Group ger oss ett skolexempel på hur man inte lever som man lär.

2011-06-21T17:46:00.012+02:00

Min kompis Patrik jobbar som verksamhetsutvecklare på ett av Göteborgs större IT-företag. Tidigare i vår bokade han och en kollega in sig på en ambitiös (och ganska dyr) enveckaskurs kallad Outside-in som skulle hållas i Stockholm i regi av BP Group. Där skulle gurun i ämnet, Steve Towers, lära dem hur man blir bättre på ”Successful customer outcomes”, det vill säga hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Att första kursdagen var den röda måndagen sjätte juni kändes kanske lite småsurt, men det var ju ett internationellt kursföretag med en amerikansk föreläsare, så de kunde förstås inte begära att arrangörerna skulle ta hänsyn till en sådan detalj.
De båda kollegorna åkte på söndagen innan och checkade in på hotellet där de skulle bo hela veckan. Konstigt nog visade det sig vara svårt att komma in i kurslokalen på måndagsmorgonen. En snäll vaktmästare försökte låsa upp och larma av, men stället var tomt.
Det visade sig till slut att Steve Towers ställt in hela kalaset och BP Group hade glömt att meddela detta till kursdeltagarna. Detta absurda faktum väckte först en uppgiven munterhet, men ganska snart övergick känsloläget till en fet besvikelse när de båda insåg hur mycket de förlorat på grund av arrangörsmissen, utan att få så mycket som en smula ny kommunikationskunskap i gengäld. Två soliga helgdagar, en veckas kundengagemang (som de fått boka av), hotell- och respengar.
Besvikelsen i sin tur, övergick i ren ilska när BP Group inte visade vare sig intresse eller förståelse för hur de kände. Först efter flera påstötningar fick de svaret: Visst, vi gjorde fel men ni borde dubbelkollat själva. Det fattar ni väl att man inte kan ha en kurs på nationaldagen? De erbjöds ett nytt kursdatum till hösten och en bråkdel av resekostnaderna som plåster på såren. That's it. Vi har inga skyldigheter, ni har väl läst det finstilta på vår hemsida, längst ner? hette det. Steve Towers lät hälsa via sin svenska representant att han inte hade tid att prata med dem.
Vänta nu, vad var det nu kursen skulle handla om? Jo, just det, hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Därför undrar jag nu om han kommer att ha tid att ta del av vilken sprängkraft en story som den här kan ha i sociala medier? För med dagens tekniska spridningsmöjligheter ska man inte kunna komma undan med ett sådant totalt, vad ska man kalla det, kärnvärdeshaveri, följt av ett så sällsynt arrogant bemötande. Eller vad tycker du?

Titiyos fina klänning.

2011-06-20T13:12:00.007+02:00

I helgen har jag varit med om en once-in-a-lifetime-grej. Två kompisar hyrde Hotell Torekov och bjöd etthundratjugo lyckostiga vänner på en helg ingen av oss någonsin kommer att glömma.
Crecendot på denna glädjerusiga tillställning var när det visade sig att det var Ebbot, Meja och Titiyo som stod för kvällens musikaliska underhållning och att de ackompanjerades av inga mindre än Augustifamiljen.
De turades om att göra den ena fantastiska låten efter den andra (tydligen höll de på i flera timmar, men det kändes som tio minuter) och som avslutning kom allihop upp på scenen och körde Bands The Weight. Jag får fortfarande ett saligt leende på läpparna när jag tänker på det.
Min placering var så nära scenen man kan stå, jag hade kunnat peta Ebbot i magen om jag hade velat. Det gjorde jag inte, men däremot tog jag en närbild på honom helt utan teleobjektiv:

Och så plåtade jag Titiyo:

Spana in hennes extremt fina klänning! Augustifamiljens gitarrist Tommy Sahlin kommenterade på Facebook och berättade att den är från tidigt sjuttiotal och har tillhört hennes kompis mamma.
Jag körde också en smula sjuttiotalsinspirerat, fast väldigt grönt:

Eller är det sextiotal? Jag är inte helt säker.

En ganska töntig fråga med ett betydligt fånigare svar.

2011-06-14T13:02:00.001+02:00

Ur King maj, 2011.

No shit!

2011-06-14T08:49:00.004+02:00

Jag vet inte om det är ett olycksfall i arbetet eller ett ovanligt bajsnödigt skämt. NoSkito är i alla fall ett mycket tveksamt namn på ett myggmedel.

– Har ni Imodium?
– Nej, men NoSkito.

Update om Schulmans podcast.

2011-06-12T13:27:00.004+02:00

Efter mitt ifrågasättande av inkonsekvensen i Alex Schulmans radioprogram fick jag svar på Twitter av de inblandade själva. Inte oväntat säger Alex så här:

Calle är lite mindre aggressiv och mer ödmjuk i sin hållning:

Skämt och karaktär. Ok, då undrar jag följande: När Calle var sidekick, var han "en karaktär" då också? Om inte, hur ska man veta när Calle går in och ut ur sin karaktär? Är det när han skrattar väldigt mycket när han säger något provocerande?
Och finns det fler karaktärer som jag inte insett? Hur är det med Klas Lindberg? Är han kanske en lågmäld och sansad "karaktär" i podcasten fast han egentligen en sjövild och helgalen person i verkliga livet?
Sedan vill jag också betona att jag tycker mycket om programmet och alla inblandade i det, hade jag tyckt att allt var skit hade jag inte brytt mig. Men när man sticker ut provokationshakan så långt som Calle gjorde i det senaste avsnittet måste man också räkna med att bli ifrågasatt.

Att hantera fakta.

2011-06-12T10:11:00.006+02:00

När jag skrev om Juholts kontaktannonsskrävlande fick jag lite pisk i kommentarerna för att jag (och många med mig) ifrågasatte hans person och inte hans politik. Men det går inte att komma ifrån att personligheten avspeglar sig i den politiska hållningen.
Låt mig upprepa vad det var Juholt sa till Expressen om sin kontaktannons:
"Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann."
Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där han fick frågan hur han såg på att han fått kritik (från bland annat Aftonbladets politiska chefredaktör) för att han skrutit om sina nätdejtingframgångar och då svarade han:
"Det är inte en rakt igenom korrekt recension. Jag har inte kommunicerat med 800 i en kontaktannons".
Tyvärr kom han undan med det, för intervjuaren ställde aldrig följdfrågan:
"Ok, men har du skrutit om det då?"
I en artikel i SvD idag framkommer det att, njaaa, han menade inte svar utan matchningar. Det var alltså inte åttahundra kvinnor som satt och skrev sina svar till Håkan, utan en databas som matchade ihop honom med 800 likasinnade. Vilket borde betyda att Håkans annons var av ett väldigt allmängiltigt slag.
Det är ett spännande sätt han hanterar fakta för att hamna i en intressant och imponerande dager. Om jag skulle hantera sifferuppgifter på samma sätt skulle jag kunna påstå att jag har 876 000 followers på Twitter.

Eller followers och followers, det blir så många träffar om man googlar mitt namn + Twitter.

Om man överför Juholts faktadribblande till den politiska världen kan man fundera över hur han hanterar exempelvis siffrorna i budgetsammanhang för att bli mer populär.

Skittidningen Slitz och småtjejsfluktaren Calle Schulman.

2011-06-11T17:19:00.008+02:00

Jag gillar verkligen den nya trenden med pratradio i podcasts och som jag berättat om förut missar jag aldrig Filip och Fredriks radioalster. Sedan en tid tillbaka har även Alex Schulman ett program som jag lyssnar på med största nöje. Alex och hans sidekick, som oftast är Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg, analyserar och kommenterar sin samtid på ett underhållande och vasst sätt. Ibland ringer Alex bror Calle in och är allmänt ohämmad, vilket oftast blir roligt.
I det senaste avsnittet uppstår dock en total härdsmälta. Calle berättar att han är på Zinkensdamms IP och tittar på när friidrottstjejerna tränar.
– Det är 16–17-åringar i små härliga kläder, säger han och berättar att han nu hänger framför höjdhoppsställningen där de "svankar upp fittan". Vidare har han ett råd till damfotbollen, att de ska göra som friidrottstjejerna, "skippa shortsen och visa mer hugg", för då kommer de locka en större publik.
Calle lägger på och lite senare i programmet gör Alex en mycket bra analys av tidningen Slitz sätt att intervjua sina utvikningstjejer och programledarna pratar om hur objektifierande och äckligt alltihop är.
I samband med det inslaget gjorde Amanda Schulman ett mycket berättigat inlägg där hon krävde att "den jävla skittidningen" dvs Slitz, skulle läggas ned, eller åtminstone bojkottas. Detta har både Alex och Calle ställt sig bakom och det har uppmärksammats en hel del i media.
Visst är Slitz en äkta skitpublikation utan existensberättigande, men när Calle Schulman, i en av Sveriges mest nedladdade podcasts, avbryter Alex och säger:
– Vänta lite! Nu ska jag titta på hoppet. Åhhhh! gnyr han lidelsefullt när den 16-åriga friidrottstjejen i sin "lilla härliga dräkt" som, enligt Calle, "visar ordentligt med hugg". Då är det minst lika motbjudande som valfri förnedrande brudartikel i Slitz. Det var dock inget som kommenterades i programmet.

Till Frida på studentdagen.

2011-06-10T15:58:00.003+02:00

Det måste ha blivit något fel med tiden, för enligt kalendern är det min lilla baby som tar studenten idag. Min lilla baby som har pianofingrar och de tjockaste kinderna. Så tjocka att den näpna lilla näsan inte syns när man ser henne i profil. Hon som inte har så bråttom med att lära sig gå, men som kan formulera meningen ”Torka tårarna på Frida Good” när hon inte är jättemycket mer än ett år gammal.
Hon som älskar De tre små grisarna och inte har någon brådska med att lära sig cykla heller, utan som istället ser till att få skjuts på flaket på de mindre barnens trehjulingar. Först när hennes två år yngre bror behärskar tvåhjuingen hoppar hon motvilligt av trehjulingsflaket och upp på den riktiga cykelsadeln.
Hon som klipper sig som sin idol Robyn när hon är fem år, är hemligt kär i Martin Timell och suger på tummen i smyg tills hon gott och väl fyllt tvåsiffrigt antal födelsedagar.
De säger alltså att det är min baby som tar studenten idag. Vilken tur att min baby, trots att det nästan inte gått någon tid alls, hunnit växa upp till en klok, påhittig, roligt, vacker, hjärtegod och alldeles underbar ung kvinna. Min baby, min Frida.
Lycka till, älskling.

Gbg–Sthlm tur o retur.

2011-06-07T22:01:00.003+02:00

Johan åkte tåg till och från Stockholm idag. När han skulle hem började resan med att tåget var en halvtimme försenat, men när de väl kom iväg försäkrade konduktören i högtalarna att de satt på ett direkttåg som inte skulle göra några stopp på vägen.
– You bet! sa den luttrade Johan till sin kollega, och så åkte de iväg ... femtio meter innan de stannade på grund av att de hamnade bakom något tåg de inte skulle hamna bakom. Sedan var det på den vägen hela hemresan och de blev rejält sena av än den ena, än den andra anledningen.
När de var nästan framme stod en kille och pratade upprört i sin mobiltelefon:
– Ja, det har varit en helt uppfuckad resa från början till slut, allting har gått fel och jag kommer bli jätte...
Han avbröts av högtalarrösten.
– Vi beklagar förseningen och alla olägenheter, men vi har något trevligt att berätta också: Sverige leder med 3–0 i EM-kvalet mot Finland!
Killen blir vit i ansiktet och fortsätter sitt mobilsamtal:
– ... och nu förstörde de jävlarna matchen jag spelar in också!

Om du undrar

2011-06-07T09:07:00.003+02:00

hur en hand som fått kokande vatten över sig för en och en halv vecka sedan ser ut kan jag ge dig svar:

Gyllenbrun, flärpig och frasig. Ungefär som en välfriterad vårrulle.

Betydligt trevligare att titta på är Frida och hennes kavaljer som de såg ut när de var på studentbal på Marstrand i lördags:

På torsdag är det studentdags. Vädret verkar bli ganska hyfsat som det ser ut just nu.

Håkanlycka.

2011-06-05T11:34:00.008+02:00

Om jag ska vara riktigt ärlig är Göteborg egentligen inget vidare. Staden är varken urban eller kultiverad, det mesta är gubbigt, töntigt och vädret är större delen av året bara skit. Men det finns några klart lysande undantag som gör att vi göteborgare hänger i, och till och med vid enstaka tillfällen kan känna både glädje och stolthet över platsen vi valt som hemort.
Igår var en sådan kväll. De styrande i Göteborg skulle inte kunnat drömma ihop en bättre marknadsförare av rikets andra stad än Håkan Hellström ens om de tog sömnmedel i en månad. I går stod han på scenen i Slottsskogen och i kvällssolen lyckades han förhöja allt göteborgskt till himmelska dimensioner. När Tomas "Hebbe lelle" von Brömssen kommer in på scenen någonstans mitt i konserten i För sent för Edelweiss och möts av den massiva kärleken från en publik med en snittålder på kanske tjugotre, samt sjunger Du säger 'har du tändstickor?' 'Ja tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm', då måste Go:teborgs kommunalpolitiker kissat lite i brallan av lycka.
Det kanske låter som om det skulle vara något tveksamt med en artist som har så starkt lokalpatriotiskt patos, men Håkan klarar den balansgången med bravur och jag skulle vilja påstå att han är den kompletta popstjärnan. Han har allt man kan önska av en scenpersonlighet, musiker, låtskrivare, textförfattare och, faktiskt, även sångare. Jag tycker inte att jag är speciellt onyanserad eller att jag överdriver så värst mycket när jag säger att han skrivit minst tio av de bästa låtarna jag vet och om jag bara skulle få lyssna på en artist resten av livet skulle jag välja Håkan utan tvekan.
När fyrverkeriet falnat och de sista tonerna av Nu kan du få mig så lätt ebbat ut var jag fylld av känslan att jag nu kan dö lycklig. En känsla som är lika sällsynt som värdefull i min ålder. Jag funderade möjligen en smula på om jag var patetisk som, gamla människan, nyss studsat runt och skriksjungit:
Vi går ut och brinner upp i natten
Och skyller allting på våra fyllehuven
Men den smällen tar jag gärna.

Jonathan fick könummer 333.

Andra om Håkankonserten: GP, Expressen

Upplyftande.

2011-06-04T11:47:00.005+02:00

Upplyftande denna morgon har varit:
A. Att läsa denna lilla, men helgalna intervju med Björn Ranelid. Måsteläsning!
B. Att det är Håkankonsert i Slottskogsvallen ikväll. Här är min spellista från Scandinaviumkonserten i höstas, som jag peppar med just nu.
C. Att vädret är av världsklass.

PS. Något som däremot är mycket nedslående är att läsa kommentarerna till Facebookgruppen Va fan, låt Kungen gå på strippklubb, som i skrivande stund har drygt 106 000 gillare.

Yo, holt! Hur står det till egentligen?

2011-06-01T15:44:00.005+02:00

I helgen skrev Sydsvenskans Per T Ohlsson den fantastiska sosseledarsågningen "Juholts fataliteter" där han jämförde Håkan Juholt med Marve Fleksnes (läs den!). Där refererar han i sin tur till en Juholtintervju som Expressens Cecilia Hagen gjort. När man har läst den förstår man att svenska satiriker står inför ett mission impossible. Att försöka göra satir av någon som är så parodiskt uppblåst i sig själv måste vara dömt att misslyckas.
Svällande av sin egen förträfflighet berättar han den ena framtida klassikern efter den andra, till synes totalt tondöv för hur förbluffande idiotisk han låter.
Grädden på det här pösiga moset är när han berättar om sin lyckade nätdejting:

Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann. När jag träffade henne första gången fick hon sitta med mig och lyssna på Johnny Cashs "Hurt", den djupt deprimerande låten har varit viktig för mig i livets privata motgångar. Hon klarade det. Och på vår första semester drog jag med henne till Vitryssland. Hon klarade det också och då klarar hon allt.

Var ska man börja? Är han komplett galen eller bara en simpel lögnare? Hur känner sig övriga tilltänkta partiledarkandidater när de blivit förbisprungna av denne megalomaniske skrävlare? Jag kan inte tänka mig något som är mycket värre än att stå och se på när en sådan personlighet får makten och hela härligheten. Och med tanke på det är frågan om inte det största hotet mot Juholt finns inom det egna partiet.

Talar av erfarenhet.

2011-05-31T19:19:00.003+02:00

Tre saker jag lärt mig att man inte ska tänka när man målar:
1. "Jag tar inte bort maskeringstejpen nu, utan om ... ett tag." Det blir garanterat ett helvete att få bort maskeringstejp med målarfärg på som suttit kvar i några veckor.
2. "Jag täcker inte golvet för det ska vi ju ändå byta om ... ett tag." Du kan få åratal tillsammans med det där färgfläckiga golvet bara för att du sparade tio minuter genom att skippa täckpappen.
3. "Jag byter inte om till målarkläderna för jag ska ju bara bättra pyttelite." Detta är klassikernas klassiker och behöver inte ens kommenteras.

Inte som jag tänkt mig.

2011-05-30T21:06:00.003+02:00

Vid det här laget hade jag planerat att det skulle vara dags för ett inlägg där jag berättade hur bra allting löst sig. Att min iPhone var igång igen efter risbehandlingen och att handen mådde prima. Men istället har jag en, i och för sig fungerande, men värdelöst mörkskärmad, telefon som är utdömd som irreparabel och en hand som ser ut så här:

Läskigare och läskigare dag för dag. Och jag har bara mig själv att skylla.

Underbara Stenis!

2011-05-30T08:58:00.005+02:00

Falsk blygsamhet är något av de värsta jag vet. När en person med ett ego som en större kontinent (tänk Ranelid, Persson, Guillou och nu även Juholt) börjar jiddra om att "jag är inget speciellt, jag har bara duktiga medarbetare" då retas min uppstötningsreflex.
Men Jantelagen är inte heller någon höjdare. Att någon som verkligen åstadkommit något bra måste hålla sig på mattan och inte får sticka ut är ett mycket sorgligt kännetecken för vårt land.
Slutligen brukar så kallade "vinnarskallar" ofta vara jobbiga typer med osund egofixering och lika skarpa som välanvända armbågar.
Igår kväll var det en person som visade hur det är att ha västvärldens mest välutvecklade vinnarskalle, en talang som springer i cirklar runt vilken annan världsstjärna som helst och som ändå visade prov på en helt unik och äkta ödmjukhet som inte löd under någon Jantelag.
Jag pratar förstås om vinnare av Mästarnas Mästare, Ingemar Stenmark. Att se honom gå i mål i den avgörande tävlingens sista heat, innan Anders Limpar ens tagit sig över startlinjen, det var en helt underbar scen och den mest välförtjänta segern jag kan tänka mig.

En Prince till Slottsskogen.

2011-05-28T18:12:00.006+02:00

Som jag har berättat går min iPhone på risdiet och jag har fått plocka fram min gamla Ericssontelefon. På eftermiddagen igår såg jag nyheten att Prince är bokad för Way out West och messade genast (mödosamt, för jag hade glömt hur den fungerade) till Frida.
"Prince till WoW!" skrev jag och fick ett oväntat svar:
"Fattar inte".
Men Frida! tänkte jag. Du vet väl för jösse namn vem Prince är och hur stor han är?! men skrev för säkerhets skull en förklaring:
"Världens största åttiotalsdvärg! Purple Rain!"
men blev bara ännu mer frustrerad när jag fick ett mycket tveksamt:
"Ok?" till svar.
Sedan glömde jag av alltihop ända tills Frida kom med dagens GP och sa:
– Prince kommer till WoW!
Mycket förvånad förklarade jag att det var det jag messat om igår.
– Vadå? Jag har inte fått något om det! Frida var helt oförstående.
Det visade sig alltså att min gamla telefon hade hennes gamla nummer i minnet, ett nummer som numera tillhör någon stackare som fått förvirrade meddelanden om åttiotalsdvärgar och lila regn från en helt okänd crazy lady.

Sötnosar.

2011-05-28T08:43:00.003+02:00

Du känner ju mig vid det här laget och förstår att jag förstås inte kan låta bli att lägga upp det här klippet med kattmamman som tröstkramar sin mardrömmande lilla unge.

Vid 0:34 kommer du också att smälta.

Bränn- och vattenskadat.

2011-05-27T15:27:00.008+02:00

"Sätt ugnen på max 50°C. Plocka upp ur vattnet, tag ut innanmätet och förbered riset. Efter ugnstorkning, låt ligga i riset i minst fyrtioåtta timmar."
Nej, det här är inte ett utdrag ur något omständligt matrecept utan exempel på olika tips jag fick om hur man best räddar en iPhone som hamnat i en skål med vatten.
"En iPhone i en skål med vatten, hur i allsin dar?" undrar du, och därför backar jag bandet till igår vid middagstid.
Jag skulle koka potatis, och eftersom det var färskpotatis kokade jag upp vattnet först. När jag lagt i potatisarna märkte jag att det var för mycket vatten och skulle hälla ut lite i vasken. Vid genomförandet av detta lyckades jag skvimpa ut kokande vatten över hela min högerhand. Det gjorde helvetiskt ont, framförallt efter en stund, och jag var tvungen att sitta med handen i en skål isvatten hela kvällen. Det, och en aloe vera-gelé som jag fick av min snälla kompis Annika, lindrade en hel del, men det sved fortfarande ordentligt när jag gick och la mig. Därför tog jag med en skål med kallt vatten som jag ställde vid sängen, så att jag kunde kyla av min stackars hand när den smärtade för mycket.
I morse vaknade jag av att min telefon, som också låg bredvid sängen, ringde. Jag tog upp den, svarade och ... Plums! Rakt ner i vattenskålen. Halvt panikslagen lyfte jag upp den drypande luren och hann se varningsmeddelandet Detta tillbehör är inte anpassat för iPhone innan den slutligen slocknade och dog.
Så nu har jag inte bara en rödsvullen och svidande högerhand, jag får dessutom hålla tillgodo med en fem år gammal Sony Ericssontelefon utan batterilucka. Men jag håller en värkande tumme för att ris- och ugnstorkartricket gör susen och att den återuppväcks till jordelivet på den tredje dagen.

Till förväxling lika.

2011-05-26T18:21:00.001+02:00

Här är tre exempel på tre gånger två produkter som har så snarlik design att jag mer än än gång köpt eller använt fel. Någon med mer förödande resultat än andra.

Vilka produkter har du blandat ihop på grund av snarlikhet?

My precious.

2011-05-25T15:46:00.004+02:00

En av mina käraste ägodelar är min porslinsblomma som klänger runt ett av mina fönster. Just nu blommar den extra mycket och på kvällarna doftar de lätt overkliga blommorna helt ljuvligt.

Jag fick den som ett litet skott när jag var tonåring. Ett skott från mammas stora, fina exemplar som hon i sin tur fått som skott från mormor.

Min barnbarnsblomma.

Vad har jag för poäng med det här, då? Ingen, förutom att du nu kan bocka av katt, stickning och krukväxter i den här bloggen. Tantbloggen är komplett!

Musik för nyskilda – titeln är bättre än låtarna.

2011-05-23T19:49:00.004+02:00

Jag vill så gärna älska Mauro Scoccos nya skiva Musik för nyskilda, men när jag lyssnat på den några gånger inser jag hur mycket mer jag gillar Mauro som person än som artist.
Därmed inte sagt att det är dåligt, det är snubblande nära att det blir riktigt, riktigt bra ibland. Förutom de låtar som redan är släppta som singlar, Jag saknar oss och Adrenalin, är den fina lilla Dåligt väder en av plattans bästa. Två andra är den lätt Springsteenklingande Mina tonårsvintrar och Lustans Lakejersofta Jagar en skugga.
En annan låt som är släppt tidigare är Julkort från New York, men det är märkligt att lägga in en renodlad jullåt på ett "vanlig" album, hur bra den än är blir den ångestframkallande i slutet av maj.
Men så finns det ett par riktiga stolpskott också. Hela mitt liv är så obegripligt käck att den får Lotta Engberg att framstå som Kafka och så är det Ensam kvar i stan. Igen? Har inte Mauro Scocco varit ensam kvar i Sommarstockholm typ fjorton somrar förut? Det känns så i alla fall.
Jag är lätt skeptisk till countrytongångarna i Lidingövägen, betydligt mer positiv till den Tom Waitsiga (många referenser blire) Bröllop på havets botten. Och så tycker jag att plattans titel är en av de bästa någonsin. Musik för nyskilda. Så himla lysande, så himla Mauro. Om hans låtar skulle vara lika bra som den titeln, och lika bra som han är rolig i Mauro och Pluras kök, så skulle han vara bäst i landet. Lätt.

Mauro Scocco, Musik för nyskilda, musik, recensioner

Gemensam nämnare?

2011-05-23T09:33:00.003+02:00

Vad är det för likhet mellan orden handtag, element, lampknapp, spik och kontakt?

Jo, allihop avslöjar din hantverkaramatörism. Nej, ska du bli tagen på allvar på K-Rauta ska du istället snacka om trycke, radiator, brytare, dyckert och uttag.

Vad finns det fler för proffsmarkörord i hemmafixargenren?

One down.

2011-05-21T08:52:00.004+02:00

Maggan tar sitt åtagande med att försvara vårt hem mot hotfulla inkräktare på fullaste allvar.

Foto: Frida Good

Min hantverksgärning i bilder.

2011-05-18T14:05:00.005+02:00

Redo för en dag med altanoljning:

Sista snutten! (Nu kan jag ångra lite att jag inte tog vara på det fina vädret på ett annat sätt.)

Här är det problematiska kökshörnet innan Johan tog itu med det:

När han var klar (+ typ tre månader) var det min tur att ta vid.

Färdigt! (Det ser väldigt enkelt och smidigt när man visar jobbet med före- och efterbilder. Men rätt pyssligt är det allt för att få det bra.)

Och så tre garderobsdörrar som aldrig blev bra vid förra målningen. Nu nylackade och fina. Målade bänkskivan sedan också, nu har jag ett elände att hålla ordning på Maggan.

Har du förresten tänkt på att det finns en kommentar som jag tror alla gör-det-självare fått. När man stolt visar sitt projekt är det garanterat alltid någon som ska skoja till det och säga Du kan få komma hem till mig också och måla/snickra/fixa, hö, hö! Och vips är den tidigare så nöjda hemmafixaren reducerad till en simpel hjälpreda för enklare tjänster.

Vad gör jag nu för tiden?

2011-05-17T20:05:00.008+02:00

Som du kanske vet har jag slutat på mitt gamla jobb och börjar inte på det nya förrän den femtonde augusti. Jag är alltså ledig! Helt absurt länge! Och på rätt årstid! Jag vet, det är så jag får lust att brista ut i Pernilla Wibergs gamla dänga.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:

Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:

För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.

Riskettan – könskonserverande och statsfinansierat geschäft.

2011-05-15T15:01:00.005+02:00

Den här våren har två händelser sammanfallit som, båda var för sig, dränerar plånboken till en ökentorr och skinntorrslamsig materia, nämligen student och körkortstagning. Det är Frida som står för båda och hon är naturligtvis värd varenda krona.
Men detta till trots är lilla mamma av förklarliga skäl lite on edge i fråga om vad körkortsbyråkraterna hittar på. (Och apropå DDR-byråkrati i sin prydno så har jag skrivit om handledarkursen här.)
För deras påhitt innebär ofelbart att mer pengar ska halas upp.
Och halas upp.
Och halas upp.
Den här veckan har varit en klassisk upphalarvecka. Två obligatoriska kurser, Riskettan och Risktvåan. 650:- respektive 2.100:- har avklarats. Risktvåan är det som på min tid hette Halkkörning och den har jag ingenting att invända mot (förutom priset).
Riskettan, däremot, den är ett rent geschäft med en politiskt korrekt täckmantel.
Det är en tretimmarskurs, handhaven av körskolorna, som handlar om olika riskbeteenden i samband med bilkörning. Som alkohol, droger och trötthet. Och vem kan ifrågasätta det rimliga i en sådan kurs, jag bara frågar? Ett sådant ifrågasättande leder ofelbart till motfrågan "Men, tycker du det är braaa med alkohol i trafiken?"
Eller är det möjligen så att körkortsutbildningen innehåller en massa viktiga moment som inte behöver läras ut i tretimmarskurser à 650:-? Trafikregler? Vägskyltar? Trafikvett? Onekligen också väsentlig kunskap för körkortsaspiranter, men där uppköraren själv förväntas plugga och svara rätt på teoriprovets frågor som handlar om dessa ämnen.
Varför kan inte samma förfarande ske med kunskap om riskbeteende i trafiken? Jo, för då skulle sexhundrafemtiokronorskursernas existensberättigande försvinna fortare än någon hinner säga statsfinaniserat ocker.
För att en tretimmarskurs med magert matnyttigt innehåll ska fylla ut sin stipulerade tid krävs naturligtvis en massa utfyllnadsmoment av övningskaraktär. Frida berättade om ett av dessa. Det gick ut på att gruppen delades in i två grupper, en med tjejer och och en med killar. Sedan fick de gå fram till varsin whiteboard och skriva upp saker som är typiska för det motsatta könet.
På tjejernas tavla skrevs följande om vad som utmärker killarna:
Högljudda
Oförsiktiga
Risktagande
Vara värst
Spela tuffa
Och på killarnas tavla skrevs följande om vad som definierar tjejer:
Ansvarstagande
Kan inte vara fler än två
Falska
Försiktiga
Modemedvetna
Sedan konstaterade kursledaren att det är skillnad på tjejer och killar, och att killar råkar ut för fler olyckor.
Ok, varför inte dra den här typen av fakta till fler områden än kön? Hur är det med olika nationaliteters olycksstatistik? Religiös tillhörighet? Eller varför inte olycksstatistiken mellan bögar och straighta? Flator och straighta? Om man ändå är i farten att lite så där konsekvenslöst ägna sig åt fördomskonserverade övningar.
Jag hoppas att min ansvarstagande, tvåsamma, falska, försiktiga och modemedvetna dotter snart tar sitt körkort och att inte hennes första tid som bilförare störs av någon högljudd, oförsiktig, risktagande värsting till spelat tuff kille. För så är det i trafiken, det har körskolan talat om. För sexhundrafemtio kronor.

Kattest.

2011-05-13T20:56:00.004+02:00

Bloggerplattformen har legat nere ett helt dygn och jag testar hur bra den funkar nu genom att ladda upp en bild på Maggan när hon försöker kamouflera sig med hjälp av en murgröna.

Mauros blöta Dressmanntischa.

2011-05-11T10:00:00.005+02:00

Första raderna i Mauro Scoccos senaste låt Jag saknar oss lyder:
Visst var det vackert
Nätterna på Ljusterö
Du hoppade från bryggan
I min Rolling Stones-t-shirt
När Mauro skrev de raderna var en Rolling Stoneströja, om än inte något supercreddigt rock´n´roll-plagg, så åtminstone något man som popikon med koll gärna ser sin flickvän bada i. Jag kan bara föreställa mig hans frustration när Stones sålde rätten att använda den signifikanta tungan till svennebananinstitutionen Dressmann. Plötsligt blev den där hoppscenen vid bryggan på Ljusterö till något betydligt töntigare.
Och att han skrev texten innan Stones sellout har jag fått bekräftat via en väldigt trovärdig källa på Twitter:

Dags att tömma mobilkameran.

2011-05-09T22:06:00.006+02:00

Jag vet inte längre för vilken gång i ordningen, men det är ett återkommande moment här. Vi värmer upp med en bild på en gatuarbetare på Kungsgatan i Göteborg som myser under sitt parasoll. (Fast egentligen var det ett innovativt sätt att fixa ett jätteparaply.)

Vem hade kunnat ana att det försiggick tråkiga trakasserier i självaste lagens boning?

Och så hittade jag en ännu finare bild på Fridas sjöjungfrudräkt.

Jag konstaterar att även direktreklamen har börjat ägna sig åt ironi:

Ännu ett exempel på knasiga ställen där Maggan gillar att lägga sig.

Min senaste nagellacksstyling. När jag åt lunch på NK i Stockholm idag frågade clubblazermannen som var min bordsgranne om det var ett tecken för någon sekt.

Och på planet hem fick jag se att smörgåstillverkaren tar lite lätt på det här med vad de görs av. Eller hur ska man annars tolka citationstecknen?

Och i flygtidningen hittade jag en bild som jag först trodde var finalisterna i Sveriges sämst klädda.

Men det var visst deltagarna i Körslaget.

Nu ska jag negga om positivt tänkande.

2011-05-05T10:22:00.007+02:00

Det finns nog inte en enda mental coach som inte anger positivt tänkande som en de viktigaste nycklarna till framgång. Men ju mer jag ser mig omkring i världen, desto mer känner jag att detta lett fram till grava missuppfattningar och att väldigt många projekt och livsöden har gått åt helvete på grund av vår överdrivna fokusering på det positiva tänkandet. Driv, handlingskraft och målmedvetenhet är sådant som för oss framåt och som kan få människor att uträtta stordåd. Men det måste ske i kombination med riskbedömning, krisberedskap och en förmåga att se runt hörnet där eventuella hotbilder kan torna upp sig.
Den som enbart ägnar sig åt positivt tänkande hemfaller väldigt ofta istället åt önsketänkande och vill överhuvud taget inte kännas vid att det kan uppstå några problem.
– Tänk positivt! säger de när man försöker indikera att vägen till framgång kanske kan ha ett och annat gupp.
Om en Atlantseglare skulle resonera på samma sätt skull hon eller han bara packa för modesta vindar, lagom solsken och trivsamma temperaturer. Ett aldrig så positivt tänkande ersätter inga nödraketer i världen, hur gärna vi än vill.

"Hemleverans".

2011-05-03T17:35:00.004+02:00

Jag har beställt en skrymmande och tung grej på nätet. Jag hade lika gärna kunnat gå till en fysisk butik och köpa den, men att den var liiite billigare och att hemleverans ingick avgjorde saken till internetbutikens fördel.
Igår kom min "hemleverans". I form av den här avin:

Vi har sökt dig... För tio år sedan kunde man säga Jag har försökt ringa dig, men inte fått tag på dig. Det kan man inte idag. Vad jag undrar är hur Posten sökt mig. Med hjälp av en specialtränad mungobjörn som vet var alla Sveriges invånare bor? Genom att använda en supertrimmad radar som känner igen paketmottagarens DNA? Med slagruta? De har i alla fall inte sökt mig genom att ringa på min telefon.

"Ädelträ blir så vackert när det grånar".

2011-05-02T14:29:00.005+02:00

Jag har alltid tänkt att det är lata människor som hävdar detta. Och än mer säker på min sak blev jag efter att ha slipat och oljat våra utemöbler idag. Titta på mina före- och efterbilder och försök sen säga att det inte stämmer:

Grå och sorglig.

Rödbrun och störtfräsch.
Och på den vägen är det:

Snart ska jag ta hela däcket också. Men några bra avsnitt av P3 Dokumentär i öronen så går det hur lätt som helst.

Gårdagen i bilder.

2011-05-01T21:40:00.007+02:00

I går var det alltså dags att korka upp skumpan för tjugo års äktenskap. Extremt fint väder förärade vädergudarna oss.

Kvällens meny hade inhandlats i Feskekôrka och inleddes med ostron. För första gången tyckte jag att det var gott på riktigt.

Bröllopsklänningen var, som sagt, inhängd i förrådet igen, och ersatt med en utan rosett på rumpan. En som dessutom gick att komma i.

Och apropå bekväma kläder, Frida skulle på ny studentskiva, den här gången med tema åttiotal. Hon valde att förvandla sig till en Susanne Lanefelt lookalike.

Hon messade nyss att hon dansat tills hon nästan svimmade. Det fick mig att fundera på om det inte är en bra idé med en fest där alla kan komma i gympakläder. Motionera med festmetoden. Festa med motioneringsmetoden. Det finns nåt där, inte sant?

I morgon har vi tjugoårig bröllopsdag.

2011-04-29T10:26:00.004+02:00

I dag pratas det väldigt mycket om ett bröllop i London, men själv tänker jag mer på vad som hände i Grinneröds kyrka i Ljungskile för tjugo år sedan imorgon. Då såg det ut så här:

För tjugo år sedan stod jag där i den puffigt fluffiga klänningen som inte ens kan stava till minimalism. Och igår tänkte jag prova den igen på skoj. Fast var det så himla skoj egentligen? Början var väl okey:

Men bakifrån visar det sig att jag... eh... måste ha fått kraftigare benstomme.

Inte en chans att knäppa hela vägen upp. Nej, den fula klänningen får hänga i förrådet och skämmas i tjugo år till.

Fast Maggan tyckte den utgjorde ett bra gömställe.

Inte född igår.

2011-04-29T08:12:00.004+02:00

Nästa vecka jag jag vara med i Young Lions-juryn och vaska fram vilka unga talanger som ska få åka till reklamfestivalen i Cannes i juni. Men innan juryarbetet sätter igång ska vi fylla i ett registreringsformulär med några olika uppgifter, bland annat födelsedatum.
Och, vad ser jag då, om inte att Cannes Lionsorganisationen tar höjd för de eventuella 106-åringar som kan tänkas vara jurydeltagare:

Det är fint på något vis att årsvalmöjligheten börjar när förra seklet var ungt.

AP-ropå utklädningskläder.

2011-04-26T13:46:00.003+02:00

Upptäckt i torkskåpet: Vänd ut-och-in på ett par cykelbyxor och vips har du en babiankostym.

Ett par lurviga polisonger till det så är maskeraddräkten biff.

Den lila sjöjungfrun.

2011-04-25T17:31:00.004+02:00

Jag hann precis fånga en ganska stressad Mermaid-Frida innan hon simmade iväg till en studentskiva med tema "havet".

Helt själv har hon knåpat ihop kostymen som förvandlade henne till Ariels kusin.

Och någonstans på Cypern...

2011-04-25T09:54:00.002+02:00

...sitter en hotellägare och funderar på varför det går så trögt med bokningarna från Sverige.

"Mindre lyckade hotellnamn". Känns som om det skulle kunna bli en serie. Har du något fler exempel?

Påskris.

2011-04-23T09:37:00.002+02:00

Vill önska dig en riktigt glad påsk med en bild från gårdagens GT (som lästes i den tjugogradiga värmen på altanen, btw).

Det ska fan vara GT-försäljare när man får den här behandlingen av sin uppdragsgivare när man fyller år.

Typografiskt tonläge.

2011-04-21T17:50:00.002+02:00

På köksbordet i morse hittade jag ett till magasin förklätt annonsblad med titeln A perfect guide. Jag är osäker på om den följde med GP eller det så kallade Gresabladet, det vill säga Norra Halland. Hursomhelst hade man tittat både en och femtiotvå gånger på DI Weekend, och... nja, jag är skeptisk.

Både skribenter och intervjuobjekt är i och för sig av hög kvalitet, men det känns ändå som om allt är gjort med någon mindre engagerad kroppsdel, typ en lilltå.
En sak slog mig när det kom till typografin att nätet gjort att valet mellan versal-gement och versalt inte längre är en utseendefråga. För mig blir det nästan outhärdligt att läsa en intervju där det känns som om INTERVJUAREN SKRIKER FRAM ALLA FRÅGOR! Som här till Mia Skäringer:

Sluta gapa, jag är inte döv! Inte Mia Skäringer heller, vad jag vet.

Gårdagsnoteringar.

2011-04-21T10:15:00.004+02:00

För ett par veckor sedan åkte min mamma buss i Göteborg. När hon skulle gå av såg chauffören inte det, utan körde iväg när hon stod på avstigningstrappan. Hon tvingades hoppa av bussen och föll och bröt höften. Operation, höftprotes och Mölndals ortopedavdelning följde denna mycket olyckliga händelse, men i förrgår fick hon komma hem igen. Naturligtvis innebär det en massa omställningar och ett av dem är att hon för tillfället inte kan komma ner i källaren där hennes PC står.
På grund av det skulle jag igår försöka fixa en möjlighet för mamma att surfa trådlöst och bärbart istället. Jag hittade en två år gammal MacBook på Blocket som jag köpte av, vad det verkade, en väldigt ordningsam ung kille i Guldheden. Sedan införskaffades en Airport Express på Mac Forum på Östra Hamngatan. Men hoppsan! Efter Appleaffären hamnade Frida och jag heeelt oförklarligt här:

På HM:s Hasbeenssatsning i butiken i Nordstan. Vi köpte dock ingenting.

Sedan åt vi lite lunch på NK:s Espresso House, eller EH som kidsen säger.

Jag var lite nervös för hur jag skulle klara av att installera ett trådlöst nätverk utan att egentligen ha en aning om hur man gör. Men det var pinsamt enkelt, bara att plugga in och klicka "Ok" och "Fortsätt" ett antal gånger i princip. Så nu kan mamsen läsa det här i köket, i vardagsrummet eller var hon vill. Hej mamma!

Telia ger skolboksexempel på sociala-medier-hantering.

2011-04-20T09:15:00.003+02:00

Igår kväll skulle vi hyra film via Telias bredband. Vi valde Himlen är oskyldigt blå och knappade in uppgifter enligt konstens regler i digitalboxen. Men när filmen rullade igång var den utan ljud. Jag frågade (som vanligt) på Twitter om någon annan hade haft problem med ljudlösa filmer:

Någon vänlig själ slussade mig vidare till Telias servicefunktion som glädjande nog visade sig både finnas på Twitter och vara bemannad i denna sena timme.
Inom loppet av tjugo minuter fick jag två svar som visade sig vara väldigt bra exempel både på hur man hanterar den här sortens frågor i sociala media och hur man inte gör det.
Det första svaret löd så här:

Thanks for nothing, liksom. Jag trodde att jag just hade kontaktat supporten och så hade jag gärna sluppit den snorkiga insinuationen om att jag hittat på alltihop.

Det andra däremot var ett skolexempel på snygg hantering:

Handlingskraft, åtgärdsplan och ett trevligt personligt tilltal. Så ska det se ut, Telia!

När jag berättade om min ljudlösa hyrfilm kunde någon förstås inte låta bli att ironisera över Telias reklamfilmer som går just nu:

Och för dig som skiter fullständigt i sociala medier kommer här en bedårande vårbukett istället:

Paradisisk springtur.

2011-04-19T10:16:00.002+02:00

Morgonens springtur utspelade sig i en natur som var vacker som Edens lustgård:

Men precis som i paradiset fanns det ett orosmoment, helt plötsligt låg den här gynnaren och solade sig, mitt på stigen:

Vanligtvis brukar det vara jag som slingrar mig mest när det kommer till träning.

Resten av turen höll jag utkik efter en Adam i fikonlövskostym, dock förgäves.

Onomatopoesi.

2011-04-18T18:10:00.002+02:00

Idag har jag köpt ett vin heter nåt som låter ungefär ljudet som uppstår när man druckit alldeles för mycket av det och det kommer upp igen.
Alternativt hur det låter när man druckit alldeles för mycket av det och försöker säga mitt namn.

Jag köpte det för det spännande namnet och den coola designens skull. Har ingen aning om det är gott eller inte. Får återkomma om detta.

Skottläge.

2011-04-18T12:18:00.002+02:00

Tänk att man kan bli så glad för att ett luktärtskott sticker upp sitt fjuniga lilla huvud ur jorden.

Maggan.

2011-04-16T17:57:00.003+02:00

Det här är inte Maggan. Men det är likt. Och sött.

När Aschberg blev Lasse Kongo i Pluras kök.

2011-04-14T17:41:00.005+02:00

Mauro och Pluras kök är ett av mina favoritprogram genom tiderna. Den här säsongen har jag sörjt att Mauro inte längre är med och tyckt att serien dragit mer åt ett ordinärt matlagningsprogram och är mindre åt en magisk middagsbjudning med Sveriges mest spännande gäster. Men avsnittet som gick nu i tisdags började riktigt bra. Johan Rheborg och Jill Johnson utgjorde en utmärkt kombination och sedan dök Robert Aschberg upp som muskoten i moset. Detta fick mig att börja hoppas att det hela nu skulle börja nå upp till första säsongens nivå vad det gällde humor, sånginsatser och diskussionsämnen. Men det var innan Aschberg fått sig några järn innanför västen.
Robert Aschbergs vanligaste epitet är utan tvivel "bufflig" och denna bufflighet kan vara ganska charmerande om man anar en sensibilitet och eftertänksamhet under buffelhuden. Men denna kväll skymtade ingen känslighet, allteftersom vinet slank ned i Robban förvandlades han mer och mer till en Lasse Kongo-figur, ni minns busschauffören från Torsk på Tallin vars enda hörbara fraser är uttryck som "Dra åt helvete!" och "Håll käften!", som satt och skränade vid chilitallriken.
Om du tittar på sista tredjedelen av programmet här får du se Aschberg gapa "Är du klen i nerverna?" till Pluras bror Carla när densamme outar lite ångest, hur han helt apropå ansätter Jill Jonsson med ett "Erkänn att du grinar oftare nu än när du stod där och hade vunnit Melodifestivalen?!" för att sedan skrika "När grinar durå?! Jävla lipsill!" till Johan Rheborg. Sedan bryter han ut en lång kvasiexistentiell monolog om att "sätta på tanten bakifrån" och "äga en inihelvete stor grävmaskin". Nej, om Robert Aschberg hade planerat att visa att han är något mer än den där buffliga bilden som utmålas i media borde han nog ha hållit sig till mineralvatten.
Det verkar som om Jill Johnson är inne på samma linje.

Ur gårdagens GP.

Pluras kök, Mauro och Pluras kök, Robert Aschberg, Johan Rheborg, Plura, Plura Jonsson, Jill Johnson, tv-program

Parodi på Dowton Abbey.

2011-04-12T17:15:00.004+02:00

En av mina favoritserier den här vårvintern har varit det historiska dramat Downton Abbey. Här har BBC:s Red nose day för Comic Relief gjort en fantastiskt rolig parodi på den.

He who must not be named.

2011-04-12T13:52:00.003+02:00

Det måste vara så GP ser på Zlatan. Hur ska man annars förklara det här?

Ur sportdelen i dagens GP. Inte en stavelse om vem det är Berslusconi syftar på.

Nittileaks sitter som ett par pösiga Levi´s gjorde då.

2011-04-12T10:03:00.009+02:00

Som jag berättat tidigare är jag helt hooked på Filip & Fredriks podcast, varje gång ett nytt avsnitt släpps innebär en mikroversion av julafton för mig. Igår hade alltså Nittileaks premiär, serien som ska avhandla nittiotalet på precis den kvasiintellektuella och fulkulturella nivå som tilltalar mig.
För mig var nittiotalet decenniet då jag gifte mig, fick barn, genomgick dagisfasen, försökte uppehålla en yrkeskarriär och kämpade på i största allmänhet. Toppar och dalar, men också ganska mycket beige.
På det stora hela tycker jag att Nittileaks är ett fantastiskt roligt och underhållande program, därmed inte sagt att det är ofelbart (vilket program är det?). Adam Alsing är en sympatisk och proffsig kille, men det kändes lite fattigt att hänga upp hela programmet på honom som gäst. Lite slappt, helt enkelt, som om Filip och Fredrik ringt in första bästa polare. Överhuvudtaget funderar jag på vilka personer som var heta på nittiotalet, när jag läser vilka gäster som ska delta ramlar jag inte direkt omkull av förväntan. Sofia Wistam, Patrick Ekwall, Hjalle & Heavy, Mikael Brinkenstjärna...
Det roligaste var hyrcontainern som polisstyrkan hissades upp i, den arga nyhetsuppläsaren i TV3 och det faktum att Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langers Notknäckarna var prime time lördagsunderhållning för hela familjen. På Twitter slentriandissades Darins version av Himlen runt hörnet som "slakt", men jag tyckte den var fin.
Klippet med Adam Alsings första insats i TV4, som programledare i Twist & Shout var förvånansvärt säkert, den hiskeliga frisyren och den extremtöntiga inramningen till trots. Redan där visade Adam att han var en natural born tv-personlighet. Hans kvinnliga programledarkollega, Sanna Ekman dök förresten upp på ett oväntat håll häromsistens, efter många osynliga år. Hon gjorde ett helt outhärdligt besserwissigt intryck som amatörantikexpert i tv-programmet Antikdeckarna. Var det någon mer än jag som såg det?
Nittileaks har fått ganska massiv kritik för att det nästan uteslutande befolkas av män. Om dessa ifrågasättande röster inte hade fått komma till tals hade Filip och Fredrik själva förmodligen aldrig reflekterat över saken. Inte av ondska eller illvilja, utan för att det är sådan världen ser ut genom deras ögon. Nu har de tvingats se över gästlistan och (i likhet med Radio 1) fått vaska fram fler soffsittare utan penis.
Sammanfattningsvis: Jag kommer garanterat se till att jag inte missar ett enda avsnitt av Nittileaks, programformatet passar mig lika bra som ett par pösiga Levi´s gjorde i det aktuella årtiondets inledning.

Lovsång till det skrivna ordet.

2011-04-11T19:35:00.004+02:00

Jag läser en artikel på Internet World där Fredrik Wass tagit upp det skrivna språkets betydelse idag och bland annat intervjuat Anna Qvennerstedt från Forsman & Bodenfors.
– Att man kan övertyga i skrift är helt avgörande om man vill få igenom några idéer, säger hon bland annat.
Oh boy, vad jag är glad för det. Så länge det talade ordet var allenarådande var jag sällan att räkna med. När telefonen och munlädret var framgångens instrument hade jag helt enkelt inte någon chans.
Jag tänker ibland på hur min misslyckade högstadiedejtingperiod hade kunnat te sig om jag haft tillgång till Facebook. Om jag hade kunna lägga en fiffig och flirtig kommentar på någons nya profilbild istället för att lyfta luren, slå siffror och haspla fram:
– Hej, jag heter Ulrika, är X hemma? Ja, hej... Ehhh, ska vi gå på bio?
Jag tror aldrig det hände.
Och är man lite blyg och tafflig IRL intalar man gärna sig själv att det man har att säga ändå inte är något att hänga i granen, så det är lika bra att hålla tyst.
Men med det skrivna ordet får även en långsam hjärna som min tid på sig att fundera ut vad den vill säga och formulera sig snärtigt. Och allt eftersom det skrivna ordets arenor vinner mark märker jag att jag också kan vara med och prata. Att folk tar del av vad jag har att komma med, ibland kanske till och med hellre än av dem som tidigare alltid talat högst och mest.
Det har i alla fall varit en stor revolution i mitt liv.

The lion of Gripsholms castle

2011-04-11T09:36:00.006+02:00

In the 18:th century, a wild animal was the coolest thing you could give as a gift. That´s why King Frederick I of Sweden got a real lion from the Bey of Algiers in 1731. When the lion died they had it stuffed, and from the side looks pretty grand, doesn´t it?

The problem was that when the taxidermist was signed the mission, the only thing left of the lion was skin and a pile of bones. This, combined with the fact that the taxidermist only had the vaguest idea of what lions really looks like, made the once so noble lion appear like this when it was stuffed:

Not entirely unlike the kind but stupid dog Dug from the Pixar movie "Up", isn´t it?

This irresistible lion has got his own fan group on Facebook, and in the time of writing, it has more than 2500 members that makes wonderful photoshop works like this:

For the swedish readers: Jag har översatt mitt gamla inlägg efter som flera utländska sajter har länkat till en kackigt Google-översatt version av det.

Föga lockande.

2011-04-10T09:34:00.003+02:00

När jag var liten hade jag rakt hår. Jag såg ut så här när jag var åtta år, just hade kommit hem från sommarlovsavslutningen och stod i trädgården med min storasyster Mia:

När jag blev tonåring fick jag lite vågigt hår och när båda barnen var födda blev det lockigt. Jättelockigt. Så här såg det ut helt otämjt 1998 (när jag hade en söt liten Jonathan i knäet).

Som du säkert kommer ihåg hörde senare halvan av 90-talet och i princip hela 00-talet till plattångens glansdagar. Alla trendiga och snygga frisyrer var flikiga, spretiga eller ösregnsraka. Alltmedan jag kämpade med mina krullor.
Men sedan en tid tillbaka är gudskelov den tiden över och det är helt ok med lockar. Kanske till och med önskvärt. Hur reagerar mitt hår på det? Givetvis genom att rakna. Under vintern har mina korkskruvslockar vissnat totalt och förvandlats till mjäkiga böjar.
Så här såg jag förresten ut när jag var och klippte mig i fredags.
Före:

Efter:

Helt utan kickback kan jag berätta att Josefine på NK:s frisersalong (i Göteborg) är kanon. Med henne blir man snygg i håret hur obstinat det än är.

Om jag var bättre på att sticka.

2011-04-09T18:45:00.003+02:00

Då skulle jag omedelbart göra en tröja som såg ut som den som Marilyn Monroe bar i Let´s make love.

Den till höger är gjord av någon som heter Gerard Darel, men nu när jag tittar noga ser jag att de inte är helt lika.

Intervju

2011-04-09T14:45:00.001+02:00

Nu finns det en intervju med mig på Resume.se
Obs att rubriken syftar till hur läget var för åtta, tio år sedan.

Katt + ris = kris?

2011-04-07T09:01:00.006+02:00

Igår gick Frida och jag till vår absoluta favoritpyntaffär i Göteborg, Grönbergs interiör, och köpte påskfjädrar i fina färger (och det innebär inte kräkgrönt, grisskärt och migrängult som är de färger vanliga påskfjädrar brukar ståta med). På hemvägen stannade vi vid vägrenen, klafsade ner i diket där kommunen röjt sly och snålesnek åt oss ett sälg-ris med videungar.
När Frida hade pimpat färdigt såg det ut så här:

Ris i closeup, om jag hade varit en bättre fotograf hade du sett att färgerna är puderbegie, vitt och ljust grålila. Plus en liten spräcklig rackare som Frida snott ur Johans flugfiskeflugbindarlåda:

Men om man tittar noga på vasen ser man att den ser ut så här:

Vi visste ju att det skulle hända! Att Maggan skulle se det som ett stort kattleksaksträd som vi satt upp för hennes nöjes skull och att hon skulle välta omkull arrangemanget så fort vi vände ryggen till. Om ens det.
Hur gör ni andra kattägare så här i påsktid? Har ni lyckats uppfostra era små rovdjur att lämna fjädrarna ifred eller är pyntade ris en omöjlighet?

Ett påskstilleben som Frida, vår egen pysseldrottning, har skapat helt själv, inklusive de vackert dekorerade hönsäggen, och som Maggan ännu inte börjat sparka fotboll med, står i alla fall på vårt soffbord och är så här fint:

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskpyssel, påskpynt

Det bästa jobb jag kan tänka mig?

2011-04-05T13:07:00.003+02:00

Det där pappret jag skrev på igår handlade alltså om mitt nya jobb.
Till Resumé sa jag det här:

Det är klart, om Tyra Banks skulle upptäcka mig så att jag blev världens äldsta supermodell, med ett livstids, fett kosmetikakontrakt som gick ut på att jag skulle åka världen runt (till företrädesvis intressanta storstäder och paradisiska stränder) för photoshoots, samtidigt som jag bloggade om mitt liv, fick miljoner läsare och kunde påverka unga kvinnors syn på sig själva plus att jobbet på något sätt omfattade att jag skulle gulla med hundar och katter on a regular basis samt fick vara tillsammans med min familj och mina vänner jättemycket. Det hade också varit det bästa jobb jag hade kunnat tänka mig. Men just nu, i verkligheten, i Göteborg, så är min framtid på CP+B Europe det roligaste i min föreställningsvärld.

Rädd på riktigt.

2011-04-05T09:39:00.003+02:00

Nyheten om sextortyrkammaren som hittats i ett ödetorp i Vrangelsro utanför Halmstad är något av det mest skrämmande jag läst på mycket länge.
Nästan lika otäckt är det att se hur människor kommenterar saken på det som sägs vara den häktade 47-åringens Facebooksida:

Jobbrelaterat.

2011-04-04T22:20:00.003+02:00

Skrivit längst ned på ett papper.
Mitt namn, alltså.
Det har jag gjort idag.

Jag är, sär nästan tonåring.

2011-04-02T11:33:00.005+02:00

Det finns ett utfyllnadsord som inte fått tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som typ och liksom men som i vissa kretsar nära nog utgör basen av ordförrådet. Jag syftar på ordet (ljudet?) sär som står för så här (eller möjligen så där). Eftersom det är ett typiskt tonårsfenomen, andas det tonår att slänga in ett sär innan i stort sett allt man ska säga, även när andra ålderskategorier gör det. Oavsett om det är en nioåring eller en fyrtiotvååring.
Så här lät det exempelvis när fyrtioplussaren Jonas Hallberg berättade om sina frukostvanor i veckans avsnitt av TV3:s realityprogram Superstylisten Jonas:
– Och så är det också, sär roligt att göra, sär lyxigt för sig, sär när man käkar frukost.
Vad är egentligen värst, särskrivning eller särpratning?

Lätt samt lättsamt.

2011-03-30T15:42:00.005+02:00

Först och främst vill jag säga att jag inte kan tacka er nog, alla ni som hörde av er via olika kanaler efter min uppsägningsoutning igår. Era uppmuntrande ord och glada hejarop var så otroligt värmande och lindrade känslan av sårbarhet och ensamhet som ansatte mig, tveklöst på grund av flashbacks från tidigare uppsägningstrauman i livet.
Och ett mess jag fick i morse framkallade ett äkta Damn you autocorrect-moment:

Man undrar om iPhones stavningskontroll verkligen vill väl när den byter utmärkt till utbränd.

Åh, vad skönt med lite lättsamheter igen. Som att Maggan kommit ut som lustmördare:

Första bytet för vår fluffiga lilla älskling.

Och om den här bilden hade varit bättre så hade du förstått precis vad det är som är fult med korta toppar till underdelar som slutar på -eggings:

Men nu råkar det vara en skugga över hela problemområdet.

Den här lite märkliga färgen satsas de stort på hos kedjeföretagen i vår. På Twitter enades vi tidigare i veckan om att ett bra namn för den är Korv Stroganoff:

Inte brun, inte orange, inte tegel. Men någonstans däremellan.

Jag har sagt upp mig.

2011-03-29T16:38:00.003+02:00

I snart sju år har jag jobbat på GOSS. Det har lätt varit den bästa, roligaste och mest lärorika tiden i min tjugofemåriga karriär i reklambranschen. Jag har fått jobba med fantastiska kunder och världens bästa arbetskamrater. En av de arbetskamraterna har varit Johan, som alltså även är min man. Efter sju år med gemensamma måndagsmöten, presentationsångestar, fikasnack och allt annat som hör vardagsarbetslivet till känner vi båda att det är dags att vi jobbar på var sitt håll. Så igår sa jag upp mig, utan att veta vad jag ska göra istället.
Just nu är jag både otroligt skräckslagen och väldigt nyfiken på vart vingarna kan bära. Förändring är bra, förändring är bra, upprepar jag för mig själv just nu, samtidigt som jag med darrande finger trycker på publiceraknappen. Framtiden, here I come.

UPDATE Resumé och Dagens media har uppmärksammat. "Dagensmedia.se har sökt Ulrika Good" avslutar de sin notis. Förlåt för att jag inte svarade, jag var alldeles för lipfärdig för att kunna prata i telefon just då.

En svår balansgång på catwalken.

2011-03-29T10:07:00.010+02:00

Igår hade Trinny och Susannah stylar om Sverige premiär i TV4+. Jag gillar verkligen de brittiska stilikonerna eftersom de känns som kompletta människor, med ett brett känslo- och erfarenhetsregister som gör att de inte bara ser omstylingsobjektens yttre attribut, utan även kan förstå orsakerna som ligger bakom vanvården.
Men när de kommer till hit och ska piffa upp oss svenskor, som till övervägande del täcks av praktiska, murriga och bekvämt bylsiga plagg, blir det för uppenbart att det här är ett paneuropeiskt konceptprogram som ska rivas av i så många länder som möjligt. Snabbt fram med tio grådaskiga och osynliga kvinnor, ritsch, ratsch i omklädningsrummet, puff, fluff med makeup och hårfix och så skjuss ut på catwalken. I förbifarten avhandlas canceropererade bröst, depressioner och gastric-bypassrelaterade viktras som orsaker till förfallen. Samtidigt som vi i minst fem klipp får se och höra Trinny och Susanna ropa "Hurry up! We don´t have much time!" alltmedan en före detta rugguggla tampas med att tränga in sig i en obegripligt ostylish aftonklänning.
Men då och då glimrar det till, det går inte att ta miste på att flera av kvinnorna blir väldigt lyckliga över att få bli så fina och inte minst sedda. Och det är här balansgången kommer in, vi vill gärna se mer av den typen av glädjande förvandlingsnummer, men aldrig på bekostnad av de utsatta kvinnorna. I trailern för nästa avsnitt ses en kvinna som snubblar i sina höga klackar på catwalken och där har balansgången definitivt förvandlats till ett svidande magplask. Likaså när Trinny skakar och skriker "Wake up!" till en deprimerad kvinna vars look hon beskriver som en sopåkares. Gärna makeovers, och gärna mer skönhet och mode till folket – men inte utan empati och fingertoppskänsla.

Trinny och Susannah stylar om Sverige, Trinny och Susannah, TV4+, TV

På tillfällig adress.

2011-03-28T07:42:00.002+02:00

I dagens GP har vi gjort en lite annorlunda annonslösning för Göteborgs Räddningsmission.
På sidan tio sitter den här:

På sidan trettioåtta sitter den här:

På sidan fyrtioåtta sitter den här:

På sidan sextiofyra sitter den här:

Klicka för ökad läsbarhet.

En treggingsauktoritet uttalar sig.

2011-03-27T16:47:00.006+02:00

Idag har jag återigen fått representera Twitter i GP. Av någon anledning valde man en grej jag skrev om så kallade treggings (trousers + leggings) vilket borde ha framkallat ett och annat litet ord följt av ett frågetecken runt de västkustska frukostborden ("Okey?", "Och?" osv.).

När jag skrev om denna min syn på hur man bär treggings (samt jeggings och leggings) så länkade jag till en bild där modellerna var stylade med detta plagg i kombination med midjekorta tröjor, vilket jag alltså tycker är fult. Vad tycker du?

I samma tidning hittade jag ett annat citat från Twitter, skrivet av ett socialdemokratiskt kommunalråd som vill hylla Håkan Juholts installationstal på ett sätt som känns en aaaaning övertänt. Eller vad sägs om nio utropstecken i en och samma tweet?

I helgen har det trillat in en ansenlig mängd läsare från USA. Det verkar som om de har upptäckt storheten med lejonet på Gripsholm och därför kastat sig över det här Google-translatade inlägget.

Så här fåniga är vi.

2011-03-26T09:06:00.004+01:00

Idag högtidlighåller vi nämligen att den här bedårande varelsen fyller ett år:

"Se mig, älska mig! Och ge mig gärna lite mat."

Som presenter har jag köpt sådan där störtfjantig kattmat som jag tidigare ansett att bara idioter köper. "Men hur kan man välja att ha en vit perser på förpackningen" undrade Frida. "De är ju alltid typecastade som svin i alla filmer".

En aldrig avfyrad reklamkanon.

2011-03-24T17:00:00.002+01:00

Jag skriver nästan aldrig om reklam längre (it´s complicated) men jag hittade ett dokument som handlade om Resumés enkät "Kanon eller kalkon" som jag svarade på för ungefär ett år sedan, som jag tänkte göra ett undantag med. Det jag hittade var den ratade versionen, det som hamnade i tidningen hade förra årets kampanj för Guldägget som både kanon- och kalkonalternativ (it´s complicated, men jag kan förklara om någon vill veta).

Så här stod det i den ratade versionen (som alltså aldrig hamnade i tidningen):
Kanon: OLW Fredagsmys del 2. Åkestam Holst
Det bara låg där och väntade, det fantastiska konceptet med ”Fredagsmys” ända tills Åkestam Holst var tillräckligt begåvade för att plocka upp det. Det kan inte hyllas nog.

Det står jag för fortfarande, jag tycker det är otroligt begåvat att plocka upp det självklara, det många skulle avfärda som för banalt, och göra något så bra av det. Och det vore väl synd att inte berätta det för alla inblandade som eventuellt kan komma att läsa det här?

Livstecken

2011-03-22T07:29:00.004+01:00

I form av pelargonskott i mitt köksfönster.

Jag trodde besvärande länge att det hette pelargonier.

Det är möjligt att det här är taskigt, jag hoppas att de inblandade killarna har tillräckligt mycket kärlek i sin kompisrelation för att det inte ska vara det, men det här är det roligaste jag hittat sedan Damn you autocorrect. Jag skrattade mig halvt fördärvad åt pranket James´ face igår, där någon tagit bilder på sin kompis på Facebook, manipulerat dem, bara liiite, och lagt tillbaka dem. Herregud, vad roligt.

vårtecken, james´ face

Skräckblandad förtjusning.

2011-03-20T22:06:00.003+01:00

När jag ändå har sänkt kravspecen för att lägga ut sådant du kanske redan har sett, här är något med betydligt högre må-bra-faktor:

Dödens paparazzis?

2011-03-20T21:24:00.006+01:00

Jag är väldigt (över-?)känslig för att skriva och lägga ut sådant som du kanske redan har sett, men jag ska göra ett undantag för något som jag såg tidigare i helgen och har svårt att släppa. Det är bilden som vann Årets nyhetsbild, tagen av DN:s Paul Hansen. Bilden föreställer den 15-åriga flickan Fabienne som dödades när polisen sköt vilt i luften under plundringarna i huvudstaden Port-au-Prince efter jordbävningen i Haiti:

Alla hade nog varit tämligen överens om att det är en välfångad och gripande foto med ett fruktansvärt motiv, men en ögonblicksbild som hjälper oss att förstå det fasansfulla som hände på Haiti. Ända tills man ser Nathan Webers bild av samma scen, tagen ur en annan vinkel:

Plötsligt framstår den prisbelönade Paul Hansen som en dödens paparazzi som jagar i flock tillsammans med likasinnade asgamsliknande figurer.
Men, vid närmare eftertanke, är det verkligen så tydligt svart eller vitt? Trots den etiskt intuitiva motvilja som det undre fotot framkallar är det ändå en bild som beskriver en nyhetsfotografs arbete, om än i en extrem situation. Är det självklart att kasta den första stenen på Paul Hansen för att han gör sitt jobb? Jag är inte säker, jag har vacklat mellan den ena och den andra ståndpunkten. Men ett står klart i alla fall, Nathan Webers bild berättar en mer intressant historia.

Springtime för vårkänslor.

2011-03-15T20:32:00.006+01:00

Det gick alldeles utmärkt att springa bort helgens från förkylning och efter jobbet idag var det så fint väder att jag blev inspirerad att ge mig ut på en liten tur igen. När jag sprang där i den vårkyliga, men ändå milda luften, i det sista skymningsljuset med gruset krasade under mina löparskor fick jag en flashback från barndomen. De första vårdagarna när man var ute länge, hade bytt vinterskorna mot gympaskor och hoppade twist tills det var nästan mörkt. (Varför finns det inga gymklasser med twisthoppande, förresten? Jag tror banne mig att jag fortfarande kommer ihåg de svåra snurrarna. Tveksamt om jag skulle klara på-på vid öronen, dock. Fast jag skulle gärna pröva – aldrig mer Zumba men gärna en organiserad omgång twist!)
När jag sprang förbi ett villaområde kunde jag förnimma doften av pannbiff med lök och bakom gardinerna skymtade det middagsbordssittande familjer. Precis som en vårkväll när jag var tolv år och cyklade hem från min kompis Anna-Karin i nya platåträllor. Vita. Dessa träskor skulle senare orsaka en kraftig fotstukning i samband med långhopprepshoppande, men det är en annan historia. Den här kvällen fanns inga stukade fötter, bara en lyckorusande känsla av att det faktiskt finns hopp om livet. Vintern är genomliden.

Så här såg jag ut i platåträlleåldern.

Glenn har det gott på Twitter.

2011-03-14T20:48:00.005+01:00

Nej, jag ska inte retweeta mig själv från Twitter igen, det får vara nog med den saken för ett bra tag framöver, men jag kan inte låta bli att uppmärksamma en annan göteborgsk twittrare. En fotbollslegend som, tillsammans med sin son, varit högaktuell den senaste veckan, nämligen Glenn Hysén. Han är nog den ende i mikrobloggens historia som känt att det var rätt med både hälsningsfras och signatur för varje uppdatering. Så här kan det se ut:

Fast det tog inte så lång tid innan Glenn började fundera över om hans twitterpolicy var optimal och knåpade ihop följande legendariska tweet:

I love it!
Och apropå Glenn, du har väl hört radioreklamen som vi gjorde med honom en gång i tiden?

Tweckorna som gick.

2011-03-14T07:43:00.006+01:00

En liten sammanfattning av de senaste veckorna i form av twåterbäring:

Friskvård?

2011-03-13T13:55:00.006+01:00

Jag har känt en lurkande snuva hela helgen så jag frågade mig för på Twitter om det var lämpligt att ta en springtur i detta tillstånd. Jag fick tämligen motsägelsefulla svar, men drog slutsatsen att det var okey så länge jag inte hade ont i halsen och/eller hosta samtidig, samt att jag skulle känna efter om pulsen gick upp för snabbt. Så jag gav mig ut på en kort och långsam liten runda:

Nä, jag förstår att du inte gick på att åtta kilometer är en kort liten runda för mig. Det är en sträcka jag är stolt över any given day. Men det kändes bra (jag hade kunnat springa ännu lite längre om jag inte passerat min och träningsmentor Titti och varit tvungen att länga på stegen så länge hon var inom synhåll, det gjorde mig trött). Dessutom är den dag jag tränar så hårt att jag blir sjuk samma dag som grisarna flyger omkring som isbitar i helvetet. Jag är otroligt bra på att känna in min kropp och börja ömka med den. "Men lilla kroppen, är du trött nu, då ska du inte behöva anstränga dig mer" eller för den delen "Oj, är du sugen på ostbågar och vin nu, då ska du få det, kroppen lilla".
Imorgon får vi se om det var hälsofrämjande eller förkylningsboostande åtgärd att springa. Just nu känns det rackarns bra i alla fall. Vänta, nu tror jag att kroppen säger att den vill ha två riktigt smaskiga ostmackor. Eller tre.

Bäverkul.

2011-03-11T15:59:00.004+01:00

Det är inte så ofta jag lägger upp skojiga YouTubeklipp, men jag kan bara inte bespara dig den här trailern för en kommande film med Mel Gibson, i regi av Jodie Foster. Den kan oavsiktligt vara det roligaste du sett på år och dag.
I´ll give you, The Beaver:

Mel Gibson, Jodie Foster, The Beaver, trailer, YouTube, videoklipp