Andra chansen rond två.

Nu gissar jag vidare. INNAN resultaten är klara.

Sibel vs Ola. Sibel vinner = Det är min säkraste gissning ikväll.

Nordman vs Suzzie Tapper = Nu måste skämtandet och taktikröstandet var över och Nordman åka på välförtjänt och efterlängtad däng. Suzzie vinner.
UPDATE Jag hade fel, fel, fel. Och jag skäms å svenska folkets vägnar.

Apropå skämtlåtar (som jag tycker Nordmans låt är); Kristian Luuks sång till Björn Gustafsson är tänkt som ett skämt. Trots det är både text och melodi överlägsen mer än hälften av de bidrag som deltagit på riktigt.
UPDATE Melodin var tydligen Ainbusks bidrag. Inget skämt, med andra ord.
UPDATE 2 Det verkar som om både text och melodi var Ainbusks bidrag. Hur många uppfattade det? Jag tycker jag har följt festivalen hyfsat engagerat, men det här gick helt förbi mig. Kanske inte världens mest lyckade skämt, eller?

Kulturkrockshumor var det när Kristian intervjuade en Kiruna-same i publiken och frågar "Tjänar man massa stash på det?" när samen berättade att han sysslade med renskötsel.

Andra bloggar om: Melodifestivalen, Ola, Kristian Luuk, Björn Gustafsson, Andra chansen, Sibel, Nordman, Suzzie Tapper

Andra-chansen-gissningar utan att kolla i facit

Här är mina livegjorda gissningar, gjorda match för match, INNAN resultaten är avgjorda.

E-Type och the Poodles vs Sibel = Solklart Sibel. Hon har lyft sitt småtrista framträdande till ett av de bästa på hela festivalen (eller tjottaballongen som Kristian Luuk skulle sagt).

Ola vs Caracola = väldigt svårtippat. Lika lättviktigt, lika trallvänligt. Kortkort mot småflickscharmör. Men jag tror nog att Olas "Your the Voice"-liknande låt vinner ändå.

Johnson & Häggkvist vs Nordman = Musikaliskt är det inte någon som helst tvekan. Carola och Andreas har en helt ok låt, Nordmans är ett skämt. Om Nordman ändå skulle ta sig vidare är det för att hela Sverige gett sig fanken på att sätta krokben för Carolas chanser att ta sig till Globen.
Men jag tror inte det håller. Johnson och Häggkvist vinner. UPDATE Resultatchock! Svenskarnas förakt mot Carola är större än vad jag hade kunnit ana.
Carolas omtalade klänning hade förresten förlängts med en liten extra fegvolang.

Thérèse Andersson vs Suzzie Tapper = Också svårt. Själv tycker jag att det är outhärdligt operadravel mot en trist låt med patetisk text, dock framförd med lite mer utstrålning än förra gången. Så jag tror att Suzzies behjärtansvärda story vinner över Thérèses röstgympa.


Andra bloggar om: Melodifestivalen, Ola, Kristian Luuk, Carola, Andra chansen, Sibel, Caracola, Nordman, E-Type, The Poodles, Thérèse Andersson, Suzzie Tapper

Chokladkaka, fylla och åttiotal

Dr Nic gör mig påmind om en händelse från slutet av åttiotalet. Bakgrunden är att Dr Nic spelade i ett band där min syster var sångerska och min svåger var gitarrist.
Det hela utspelade sig på det här underbara stället:


Så här skriver Dr Nic:
"Apropos band. Vi hade en del sköna fester med bandet (som by the way hette Mördaralgerna). Man blev rätt så packad, normalt sett. En gång var sångerskans syrra med. Hon hade gjort sig till och bakat en kladdkaka. En riktigt smarrig kladdkaka. Som hon var stolt över. Som ingen klarade att äta efter en väl genomdrucken middag. Utan vår andregitarrist Flottstången, som vinglade förbi kladdkakan sent på kvällen med ett grogglas i näven, stack ner ett finger i den orörda kakan, drog upp en rejäl klick choklad på pekfingret - "Skitgod, skitgod, verkligen..." och vinglade vidare. Då ruttnade syrran till rejält. Skända kakan var inte nån uppskattad lek."

Och jag har kommenterat inlägget så här:

"Hahaha! Det där gamla kakminnet!
Jag som är ett halvt decennium yngre än övriga rockers, satt som en prudentlig liten tant och försökte nå igenom med mitt "Hallå! Nu är det dags att äta KAAAAKA! Som jag har BAAAKAT!"
Helt utan resultat.
Johan var också tantnykter och vi satt och snörpte på munnen över hur FULLA ni var, och hur ni BETEDDE er.
Jag tycks minnas att ni spelade "When I was a little pretty baby..." åttiotvå miljoner gånger också.
Men det kan ha varit en annan gång."

Veckans (årets?) TV-tips

Nu vet jag vad jag ska göra på söndagkvällarna efter tio.
Imorgon börjar BBC:s serie "Seven ages of rock" i Kanal 9 klockan 22.10.
Lyssna på det här:

Rockhistoria.
Dokumentär.
BBC.
Sju timmar lång.

Mmmmmm...
I mina öron låter det som ljuvast tänkbara musik.


Andra bloggar om: BBC, Seven ages of rock, rockhistoria, dokumentär

Gnäll lönar sig

Ganska nyss avundsjukgnällraljerade jag över hur det såg ut i toppen på Göteborgseditionen av Bloggportalen.
Om alla trista politikerbloggar som tjafsar om trängselskatten och ändå (eller just därför) har sjukt många läsare.
Just det gnället ledde till att det just nu ser ut så här:

Var i helskotta kommer damcykeln in i bilden undrar du nu.



Andra bloggar om: Bloggportalen, bloggosfären

Osten börjar bli vällagrad

I helgen tänkte jag försöka hinna göra någon slags sammanfattning av ostutmaningen.
Många irritabla uttryck har dragits fram i dagsljuset och bespottats.
Om du vill läsa mer om vad olika bloggare tycker om ostiga ord kan du läsa här, här, här, här, här och här (har jag glömt någon?).

Ost är inte ostigt. Bara gott.




Andra bloggar om: utmaningar, ostiga ord, irriterande uttryck

Nu utmanar jag mitt minne

Den här utmaningen från Sonia satt långt inne.
Dels för att jag inte haft många millisekunder över de senaste dagarna. Jag känner mig trött och sliten som en gnu.
Dels för att det är både svårt och ibland inte helt smärtfritt att gräva upp gamla minnen.

Utmaningen går helt enkelt ut på att berätta vad jag gjorde för fem, tio, femton och tjugo år sedan.

För fem år sedan, 2003, inträffade nog en av mina värsta perioder. Jag hade blivit uppsagd under hemska förhållanden från ett jobb och trodde aldrig jag skulle komma på fötter igen.
Var deppig och med ett självförtroende på minus.
Mina barn var åtta och tio år gamla och vi bodde i samma gamla stall som vi gör nu.

Frida var tio.

Jag firade midsommar.

Jonathan var åtta.

För tio år sedan, 1998, jobbade jag på ett ställe som var ett av de bättre jag varit på.
I alla fall just då. Senare utvecklade det sig till något hela annat. Men det är en annan historia.
Jag var småbarnsmamma med en treåring och och en femåring. De gick hos en dagmamma och hela paketet med förkylningar, kräksjukor (fast det hette magsjuka på den tiden) och hämtningsstress på jobbet var på topp.

Barnen är små.

Kvällstidningscovergirl för tio år sedan.

För femton år sedan, 1993, var Frida en bebis och vi var nyinflyttade i Stallet. När Frida föddes hade vi precis sålt lägenheten i Göteborg och flyttat in på min pappas land som låg lite norr om Stenungsund.
Johan pendlade de sju milen till jobbet varje dag. Men i november –92 fick vi nog och flyttade söderut till mer civiliserade trakter. Av en lycklig slump hamnade vi i Stallet ("bara tillfälligt") och trivdes alldeles för bra för att ta oss för att flytta någon annanstans.

För tjugo år sedan, 1988, hade Johan och jag varit tillsammans i nästan två år och bodde i en lägenhet i Linnéstaden i Göteborg. Den charmiga sekelskiftesatmosfären vi föll för, visade sig vara extremt renoveringskrävande, så det var det vi ägnade vår fritid åt.
Jag jobbade på mitt andra jobb, en byrå som var på uppåtgående men ändå skulle visa sig vara helt fel för mig.

Efter denna trista och totalt oinspirerande redogörelse av mitt förflutna tänkte jag se om Dr Nic, Kristina af Knusselbo och Abbes pappa kan muntra upp er med mer spirituella beskrivningar av sina svunna tider.
Plus alla andra som känner sig (ut)manade.


Andra bloggar om: utmaningar, arbetsplatser, reklam, småbarnsföräldrar, midsommar, reklambyråer

Har Pia Green kissproblem?

Som Reblo påpekade ser kvinnan på kisslöpsedeln precis ut som skådespeleraren Pia Green.
Varför just hon?

Kisslöpsedel. Klickbar.

Defintivt Pia Green. Och någon mer.
Foto från Stureplan.se

Karriärstatus 1999

Apropå det förra inlägget om mitt jobb.
Det har inte alltid varit lika glada dagar.
Här är ett litet minne av hur det var för nio år sedan.

WTF! Starta eget utbildning.
Var det dom eller jag som behövde gå på kurs, egentligen?



Andra bloggar om: starta eget, arbetslös, karriär

Mitt jobb – en utmaning

"...och Ulrika, vad säger du ;–)?"
Så avslutar Abbes pappa sitt inlägg där han utmaningsberättar om vad han gör på jobbet.
Med en blinkande smileygubbe.
Det betyder dock inte att han försöker flörta med mig.
Vad han syftar på är att allt det han beskriver är precis vad jag skulle ha berättat om jag skulle förklara vad jag gör på mitt jobb.
Varför det? Jo, för att... (Trumvirvel; här kommer ett litet avslöjande för en del av er:)
Vi jobbar förstås på samma ställe.

Fast Abbes pappa är art director och jag är, som du kanske känner till vid det här laget, copywriter.
För det mesta jobbar vi tillsammans, men inte alltid.

Jag trivs, trivs, trivs med mitt yrke och på min arbetsplats. Den är helt enkelt världens bästa.
Och det vet jag.
För jag har gjort lång och grundlig research på andra reklambyråer som... inte är världens bästa.

Om inte total utmaningsfrossa råder därute skulle jag vilja höra lite om hur Vilda Bebisarna, Hanna, Sugstefan, Fredo och Miss Keep Your Distance har det på jobbet och vad de fördriver sina dagar med.


Andra bloggar om: utmaningar, arbetsplatser, reklam, copywriter, GOSS, reklambyråer

Slipp-kissa-metoden enligt Expressen

Det finns människor som springer och kissar flera gånger varje natt.
Det måste vara jobbigt.
Men Expressen har kommit på vad de ska göra istället:

Så klart! Man ska så klart sova hela natten istället för att springa och kissa stup i kvarten.
Att ingen tänkt på det förut!

(Sedan skänker jag en tanke till den stackars kvinnan som fick stå symbol för alla-som-springer-och-kissar-på-nätterna. Känner man inte igen henne, förresten?)

Andra bloggar om: kvällstidningar, löpsedlar, kissa, humor

Hellre paltar än mos

ICA:s receptkampanj med "Gött mos" har jag pratat om tidigare.
I kommentarerna till det inlägget spanns det vidare på temat.
Fredo föreslog bland annat den smått geniala: "Kickar dina revben röv?".
Och jag fortsatte med "Får du ligga på dina raggmunkar?".
Den senare visade sig vara ganska lik verkligheten.
Fast i en mer rumsren variant:


UPDATE Oj, det här var visst någon liten fil som bläddrar fram olika rubriker. Men om du väntar lite så kommer raggmunkarna snart upp.

Det götta moset må inte ha funkat så bra i Göteborg, men den här norrländska varianten som jag hittade idag var desto roligare.
(Den till höger.)



Andra bloggar om: reklam, ICA, humor

Hurra! Jag var slemmigast.

Mitt val i utmaningen "Den slemmigaste åttiotalslåten" vann över alla de andra slimedroppande bidragen.
Den Röda Damen gick bland annat ut som vinnare mot bystdrottningen Sam Fox och hennes Touch Me.
Sedan tofflade hon till erkänt slajmiga alster som Hello med Lionel Richie och I Just Called to Say I Love You med Stevie Wonder.
Även George Michael med Careless Whisper visade sig vara rena rama torrhostan när han ställdes mot en viss Rödklädd Dam.
Jag är så stolt över henne.

Hela listan hittar du här.

Renee Zellweger är också en Lady in red.

Andra bloggar om: åttiotal, the lady in red, utmaning, musik, Chris de Burgh

Mitt flumnördiga sjuttiotal

Denna utmaningarnas vecka avslutar jag med att svara på frågan ”Vilket är sjuttiotalets bästa låt?" som lobbas hit från Rigg via Mymlan.
Det är ungefär lika lätt som att svara på ”Vilken mat är godast?”
Eller ”Vem är roligast i hela världen?”.
Nästan omöjligt.
Det finns alldeles för mycket bra att välja på.

Och så måste man ta hänsyn till att flera av de bästa låtarna är alltför sönderspelade för att längre kunna uppskattas fullt ut.

Jag pratar om låtar som:
Bowie – Heroes.
Led Zeppelin – Stairway to Heaven.
Queen – Bohemian Rhapsody.
Eller för den delen något tidigt av Elton John.
Till och med Your Song har varit en fantastisk låt en gång i tiden, långt innan det blev en researrangörsreklamfilmscover.

Den låten jag har märkt har inte heller gått obefläckad genom åren.
”Dark Side of the Moon” har många gånger om utsetts till en av de bästa plattorna någonsin (och till det bästa omslaget), men upphovsmännen, Pink Floyd, har också fått bli symbolen som the music of choice för alla nördiga bakåtsträvare.
Jag kan nästan lova att Roll on-mannen diggar Pink Floyd och Dire Straits.

Dessutom var det flummarnas musik.
I TV-serien Lära för livet satt högstadieeleverna och boffade thinner till just den här låten.

För mig var det musiken min pappa lyssnade på, vilket var ett ganska ovanligt och avantgardistiskt pappaval.
I alla fall i jämförelse med mina kompisars farsor som lyssnade på...
Ingenting, vad jag kommer ihåg.

Men skit i nördar, flummare och farsor.
Listen without predjudice och du skall finna att det här förmodligen är den allra bästa låten från sjuttiotalet.

The Great Gig in the Sky.

UPDATE Gör som Kristina, och anta utmaningen på eget bevåg om du har en bättre sjuttiotalslåt på lut.

Andra bloggar om: Pink Floyd, sjuttiotal, utmaning, musik, YouTube, videoklipp

Glöggfylla i Karlskrona

Sveriges nye kelgris fylleringer sin nya flickväns föräldrar och berättar om kliet.
(Visst, han var inte lika rolig den här gången, men ljuspunkter fanns.)


Andra bloggar om: Glögg, Björn Gustafsson, Karlskrona, full, YouTube, videoklipp

Två lättviktare till Globen

Knappt hundra kilo.
Tillsammans.

(Linda + Charlotte, alltså.)

En sammanfattning UPDATE Nu med exklusiva bilder av kvällens Melodifestivaldeltävling i Karlskoga (hjärnsläpp, Karlskrona för bövelen!) blir något i stil med det här:

Melodi nummer ett. Niklas Strömstedt.
"Han är i alla fall Sveriges mest välbevarade snart-50-åring" säger jag.
”Han e lyft. Kolla ögonen.” gastar Johan; aningen yngre, aningen sotis?

Melodi nummer två. Calaisa.
VM i klyschor. Snyggt mejkade. Irriterande ljuva. Men det var lyssningsbart.

Melodi nummer tre. Daniel Mitsogiannis.
Jag ändrar mig, det är inte (bara) brudarna som kommer gå bananas. Det är bögarna.
(Och apropå bananer, det är inte alla klasar som får två alldeles egna ariklar.)

Melodi nummer fyra. Linda Bengtzing.
Grace Kelly-inledningen är en total rip-off från Mika. Resten är en rip-off på Linda själv.
Jag knycker så bra?

Melodi nummer fem. Nordman.
Varje deltävling har haft sitt humorbidrag. I Karlskrona är det Nordman.
(Jag har många problem med Carola. Men när hon tävlar mot Nordman i Andra chansen säger jag bara: Lycka till!)

Melodi nummer sex. Sibel.
Lilla Sibel är så söt i sin fina klänning. Men det blir aldrig så där jätteskojigt.

Melodi nummer sju. Fronda.
Rap (eller vad man nu ska kalla det) och Melodifestival har aldrig gått bra ihop. Inte den här gången heller.

Melodi nummer åtta. Charlotte Perelli.
Tyvärr misstogs plastighet för proffsighet och stelhet för säkerhet.

I övrigt var Kristian Luuks tre sekunder långa intervju med Carl Bildt kanske det roligaste på hela kvällen. Kristians dans var också fin, jag trodde ett tag att den skulle ersätta brakfiaskot med mellanaktsprettodansarna. Men där hade jag fel.

Och Björn Gustafsson visade sig mänsklig. Han toppade inte tidigare sina tidigare nummer. Men han får godkänt, den lille raringen.

Inte lyft. Om du frågar mej.

Knycklinda.

Och lättviktarcharlotte.

Foto: Kristin Svenhed

Andra bloggar om: Melodifestivalen, Niklas Strömstedt, Kristian Luuk, Daniel Mitsogiannis, Calaisa, Sibel, Fronda, Nordman, Charlotte Pirelli, Linda Bengtzing, Björn Gustafsson

Mästerfotografen Photo Booth

I min (underbara älskade) MacBook finns ett program som heter Photo Booth.
Med hjälp av det, och datorns inbyggda kamera/webcam kan man ta bilder, göra skojiga lustiga-huset-bilder och filma det som händer framför skärmen.
Kalla mig gärna partisk, men med ett så här fint motiv (Frida) kunde till och med Photo Booth åstadkomma något med viss konstnärlig höjd:



Och i lattjoprogrammet blir det inte alltid bara skoj:



Andra bloggar om: Photo Booth, Mac, Apple

Måns och Danny, håll i brudarna.

En liten intervjuserie med Melodifestivaldeltagare 2008.
Del fyra: Daniel Mitsogiannis

Som du kanske vet var jag på Telias bloggträff för några veckor sedan och då gjorde jag intervjuer med några av Melodifestivaldeltagarna.

Sist ut var Daniel, en kille som Moder Natur utrustat med charm och good looks på ett sätt som inte känns ett dugg schyst mot resten av mänskligheten.
Det finns nog anledning för övriga rikscharmörer att darra en smula.

I årets omgång av Melodifestivalen har tydligen Christer Björkman bestämt att varje delfinal ska vara som en Eurovisionsfinal i miniatyr.
På gott och ont.
Nej, förresten, hittills har det bara varit på ont.
Vi har genomlidit bidrag som skulle kunnat representera Ryssland, Turkiet och Bosnien.
Nu har turen kommit till Grekland, via Daniels bidrag.

Men förmodligen inte på det där kebabpizza-kladdiga sättet som vi sett i övriga etniska bidrag, utan kanske mer som Elena Paparizou eller, för den delen, Cara Mia-Måns.
Det vill säga inte obegripligt, tok-inte-alls-roligt, utan mer i Melodifestivalens välsmorda mittfåra.

Daniel berättar att han är en halvgrek som bor i Norrköping och att han tidigare uppträtt som musikalartist och på krogshower.
Låten han ska sjunga i Karlskrona ikväll säger han är en upptempolåt, med tornartshöjning och allt, som knåpats ihop av festivalrävarna Fredrik Kämpe och Henrik Wikström (som även skrev Cara Mia).
"En sån låt som man diskar och vickar på häcken åt." är Daniels ganska ödmjuka beskrivning.

Sedan berättar han om hur det var att få Lars Wallin som kostymdesigner.
"Jag var jättenervös först. Tänk om jag inte gillar vad han gjort. Hur ska jag kunna säga det till Lars Wallin, liksom?"
Men som tur var blev Daniel helnöjd med Lars Wallins skapelse.
"En skön blandning av glitter, glamour och armé."

På Daniels hemsida läser jag följande:
"Lyssnar på: Mycket Ace of Base...".

Jag tror faktiskt inte jag sett det svaret från någon förut.
Inte på den här sidan millenieskiftet.

Kom igen, Daniel. Säg att det där med Ace of Base var ett skämt. Please.


Här finns fler intervjuer:
Sibel
Michael Michailoff
Brandur



Andra bloggar om: Melodifestivalen, Daniel Mitsogiannis, Sibel, Deltävling, Melodifestivalen 2008, Karlskrona

Den glädjande lilla sökmotorn

Fredo, den spjuvern, har varit och tafsat på sökmotorloggan.
Visst blev det fint:

Fredo, hade du varit här hade du fått se fru Good le.


Andra bloggar om: Google, upphovsrätt, mönsterskydd

Vad är det med gubbar och trängselskatter?

Det verkar nästan vara något... sexuellt?
Kanske något i stil med det här?



Så här ser det ut typ jämt på Bloggportalen.
Jag kanske skulle fråga Blogge Bloggelito vad en sexuell avvikelse som innebär attraktion till trängselskatter heter.
Han verkar ju ha koll på läget.

Andra bloggar om: trängselskatt, sexuella avvikelser, Blogge Bloggelito

Har deep.ed bytt kön?

deep.ed är en sann mångsysslare.
Han är planner, copy, bloggare, sociala media-mogul, debattör och you name it.
Men du verkar det som om han tagit ett helt nytt grepp om tillvaron.
Man skulle rentav kunna tro att han bytt kön, stad, namn, bransch och numera heter Bertha, bor i Göteborg och säljer ekologiska kläder.
I alla fall kändes det så när jag hittade den här logotypen på en nyöppnad butik:

Kan man ana en viss inspirationskälla?

Butiksinnehavaren: "Men ska vi verkligen ha en skäggig snubbe med solbrillor och cigg i munnen bakom butiksnamnet?
Logodesignern: "Nej, du kanske har rätt. Jag har nog gått för långt i min deep.ed-inspiration. Vi kör utan snubbe. Och lägger till lite blommor istället."

Andra bloggar om: deep.ed, design, logotyp, könsbyte, ekologiskt mode, ekofashion

Svindlande höjder på Östermalm

Det här är något av det roligaste jag läst på länge.

En blogg av en tösabit som presenterar sig så här: Louise Uddströmer, Östermalm, Stockholm, Sweden 22 år, bor och jobbar vid Stureplan, det sistnämnda i en liten smyckesbutik. Ska bli advokat och i övrigt njuter jag av livet.

Hon delar med sig av sina spännande:
Utekvällar.
Tv-program.
Drinkar.
Hästpolo-event. ("Jag tycker att det är fantastiskt, hur de kan hålla reda på både häst och boll samtidigt! Det gäller att ha bra simultankapacitet med andra ord!")

Men det mest spännande är nog ändå hennes språkbruk.
För det mesta uttrycker hon sig som en romanhjältinna från något av systrarna Brontës verk.
Hon är "dock inte närvarande".
På innestället är det "en fasansfull trängsel".
Hon meddelar att hon "låter emellertid inte detta stoppa oss".
Samtidigt som hon "inväntar" sin väninna.
Hon "begav" sig istället till något annat stekarställe.
Men hon "avvek dock innan klockan ens var två".

Och så vidare.

Men höjdpunkten är ändå när hon berättar att:

"Väl inne i stan, hann vi inte mer än att cabba ner, innan vi hamnade i någon form av trafikkaos, och blev stillastående längre perioder, innan vi kunde köra vidare. Där blev vi trakasserade av ett gäng småkillar med kepsarna på sned/bakochfram, som skrek "snobbar" och "jävla stekarbrudar" osv, samtidigt som de knackade frenetiskt på vindrutan. Vi tyckte de var mycket irriterande, och det jobbigaste var, att vi var fast i ett trafikstopp just där, och kunde således inte köra därifrån."

(Vad är förresten grejen med att använda fetstil i tid och otid?)

Jag har läst spekulationer om att "Louise Uddströmer" inte finns på riktigt.
Tillåt mig tvivla.

UPDATE Jag glömde att skriva att hon länkar till:
Moderata ungdomsförbundet
Connoisseur
Red Carpet
Stureplan
och
Kungliga Automobil Klubben

Andra bloggar om: Stureplan, Brats, Stekare, Östermalm, Bloggtips, språkbruk

Någon försöker säga mig något

Först kom den här:



Sen kom den här:




Vad tror du någon vill säga med det här, egentligen?

Att det är dags för GI-metoden, eller?



Läs även andra bloggares åsikter om GI-metoden, humor

I övermorgon är det en sällsynt dag.

Det är skottdagen.
Denna dag har kampanjen "Sällsynta dagen" utsett till sin.
"En dag som skapats för att uppmärksamma att det finns människor som har sällsynta diagnoser och därför lever med särskilda svårigheter."

Detta uppmärksammar lille Abbe, som själv har en sällsynt diagnos, via sin pappa.
Gå in där nu och delta i namninsamlingen, om du vill stödja Abbe och hans gelikar.

Heja på Abbe.

Läs även andra bloggares åsikter om sällsynta dagen, skottdagen

Klassiskt vacker

När jag såg "Lavenderflickorna" för ett tag sedan blev jag så tagen av musiken, att jag började efterlysa tips på klassisk musik (tack igen för alla förslag jag fick!).
Idag när jag låg här sjuk och eländig i soffan, lyckades jag zappa in slutet av Lavendelflickorna igen. Den här gången var jag mer uppmärksam, vilket innebär att här är den; den vackra, vackra musiken som avslutar filmen.

"Fantasy for Violin and Orchestra" heter den, skriven a Nigel Hess och Joshua Bell är den (relativt) unge amerikanske solisten.

Gråtvarning utfärdad.

Andra bloggar om: Klassisk musik, Nigel Hess, Joshua Bell, Lavendelflickorna, YouTube, videoklipp,

Ska vi utse det ostigaste* Internetuttrycket?

Jag har aldrig dragit igång en utmaning förut.
"Men inte ska väl jag..."

Joho, nu ska jag.
Fast det är egentligen ingen utmaning utan helt enkelt en fråga.

Vad det handlar om är alla mer eller mindre bra uttryck som haft sin avelse på nätet.
Du vet, det tazzas och det kjamaz och det lol:as.

Så nu undrar jag:
Vilket uttryck som myntats på Internet tycker du är det allra mest outhärdligt?

Alla som har en åsikt i frågan är välkomna att nominera bidrag.

Men jag är speciellt nyfiken på vilka uttryck näträvarna deep.ed, Tyskungen, MikeBike, Mymlan, Fredo och Rens får eksem av.

*Ganska avskyvärt ord, eller hur?


*kjamiz*

Här kommer natten

För några dagar sedan skrev jag om Pugh-låten med Patrik Isaksson och Joey Tempest, som jag trodde var ny (och inte ens utgiven än), men som visade sig vara från 2004.

Förutom att jag trodde att den var ny, trodde jag att den skulle vara riktigt bra.
Det var den inte heller, faktiskt.
Den börjar bra, men sedan blir den alldeles för svulstig.

Men det är roligt att höra Joey på svenska, han borde göra mer sånt.
Lyssna själv, vettja:

share your files at box.net

(Nu har till och med jag lärt mig hur man lägger ut låtar.)

Apropå titeln, just nu är det Här kommer vargtimmen som gäller.
Till skillnad från många andra bloggare är jag ingen nattuggla, så det här är ingen normal vakentid för mig.
Men just i natt vaknade jag med massivt ont i halsen och var tvungen att gå upp och dricka te med honung.

Och ladda upp Här kommer natten.


Pulirockare.



Andra bloggar om: Patrik Isaksson, Pugh Rogefeldt, Här kommer natten

Efternamnsrelaterade festligheter del två.

Här kommer en besserwissrig reflektion över två av landets största bloggare.
Båda har tyskklingande efternamn som majoriteten av deras läsare uttalar med vissa svårigheter.

Det är många som läser Ebba VON Sydow och Alex SCHULman.
Och uttalar dem som de stavas.

Herr Schoolman

Fröken fon Sydow



Alex Schulman, Ebba von Sydow, uttal

Efternamnsrelaterade festligheter del ett.

I kommentarerna ett par inlägg ned, så undrade Tyskungen om jag kände Inge Good.
Han som är sjukt ond.
Nej, det gör jag inte, men jag kom att tänka på en annan anekdot med anknytning till min familjs efternamn (som alltså uttalas som svenskans God).

Våra goda vänner, den danska familjen Jul, har en skönlockig son som är några år äldre än vår dotter Frida.
En gång började vi spekulera i hur det skulle bli om dom skulle gifta sig och Frida skulle ta hans efternamn och behålla sitt flicknamn...



efternamn, Good, Jul

Slemmigaste 80-talslåten

Nu är Mymlan lektant igen, den här gången är det den slemmigaste åttiotalslåten som ska utses.
Jag tänkte först på Lugna Favoriter-plågan "I want to know what love is" med Foreigner, men sedan hittade jag den i kommentarerna hos Mymlan, så jag tänkte om.
Och kom på något ännu sliskigare.
The Lady in Red med Chris de Burgh. As slimey as it gets.

(Lyssna bara på när Chris viskar I love you precis i slutet...)

Nu undrar jag om Popjunkien, Kristina af Knusselbo, Dr Nic, Hanna och Abbes pappa har något slemmigare att sätta emot.

Läs även andra bloggares åsikter om 80-talet, hits, The lady in red, Chris de Burgh, YouTube, videoklipp

Der deutsche junge*

Sådärja.
Då har jag lagt in Tyskungen i länklistan härintill.
Men det beror banne mej inte på den ostiga tävlingen där han lottar ut en iPod (vad säger Lotteriförordningen om det?).

Så om du ser mig med en iPod Shuffle så beror det enbart på att jag har köpt den själv.

*Jag hade tvåa i tyska. I fall något är fel.

En jätteviktig petitess

Jag var på matmässa på Eriksberg i fredags.
Där marknadsfördes ett mousserande vin med en (modifierad) bild av PS Krøyers målning Hipp hipp hurra! på etiketten.
Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att vinet skulle heta Hipp hipp hurra!
Men det gör det inte.
Det heter Hipp hipp hurra!!
Med två utropstecken.
Inget utropstecken hade nog egentligen varit det snyggaste.
Ett hade varit helt korrekt.
Tre hade varit osmakligt gapigt, men inget att blogga hem om.
Två, däremot, är helt av banan på alla sätt och vis.

Låt mig gissa att de som tagit fram profilprogrammet lagt all vikt på formspråket.
Och noll vikt på den jätteviktiga petitessen språkkänslan.
Då kan det bli så här bedrövligt.





Matmässa, Vin, Krøyer, Hipp hipp hurra

Till Svenska Akademien

Ett nytt ord är myntat.
Penismetoden.


doping, Maradona, Agenda

Bästa låten i Linköping – framförd av Björn Gustafsson

Måste ha varit en höjdpunkt i Carina Bergs liv.

Och man förlät Björn för att han glömde texten några gånger och körde lite Björn Skifs-mumbojumbo, à la Det blir alltid värre framåt natten.

Men det hade varit kul att höra hur texten egentligen gick.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Carina Berg, Linköping, YouTube, videoklipp

Tomten kommer

En återblick.
Så här såg tomtandet ut hos familjen Good härförleden.

tomten, julfirande, YouTube, videoklipp