tisdag 3 februari 2009

Min Resumékrönika.

Här kommer krönikan som jag skrev för förra veckans Resumé:

Reklambranschen i nöd och lust.

De första tjugo åren av mitt yrkesliv bestod mest av uppförsbackar, hundår, motvind och gropiga vägar. Eftersom motsatsen till uppförsbacke är nedförsbacke, är det kanske ett relevant sätt att beskriva de gladare dagarna, för sådana har för all del också förekommit mellan varven. Och när jag tänker på det så är det en bra liknelse, eftersom de glada dagarna mest kändes som dödsstörtningar mot avgrunden. När konjunkturbubblorna var spända till max kunde man få åka chartrat plan till hybris-Norge, ”konferera” på en paradisö eller på något annat sätt sprätta absurda pengar på diverse meningslösheter, men några yrkesmässiga triumfer var det aldrig tal om för min del.
Hundår och bergochdalbanor har ofta följeslagare som stavas konkurser, uppsägningar och bittra tvister. Så även för mig. Mer än en gång har branschen brutalt försökt spotta ut mig, och vid åtminstone ett par tillfällen har den varit väldigt nära att lyckas. Men på något sätt har jag trots allt ändå alltid kravlat mig upp i sadeln igen. Inte på grund av min obändiga vilja, utan för att den där stackars reklamkraken är det enda jag känner till och kan sitta upp på.
Apropå hästliknelser så har jag hört att man brukar säga att man blir en bättre ryttare om man inte bara drillas på ryggen av Grand Prix-ämnen, utan även får traggla med ett gäng trötta ridskolekusar.
Kanske är det likadant i reklambranschen. Måhända blir man en bättre yrkesperson om man först måste harva på tredje klassens ”fullservicebyråer” i några år, än om man slajdar in direkt på F&B efter Berghsexamen.
Om det stämmer borde jag vara bäst i världen.
Eftersom jag inte är världsbäst har jag en annan, och mer sannolik, teori om varför det har ljusnat så smått för mig de senaste åren. Nämligen att det är omgivningen som avgör på vilken nivå du presterar. Om klimatet, kulturen och kemin stämmer, då kan mirakel som att en arbetslös, tilltufsad tvåbarnsmorsa på fyrtioplus med ett kreddlöst CV hamnar på Berns scen med ett gyllene ägg i handen.
När den stundande sommaren lider mot sitt slut firar vi tjugofemårsjubileum, reklambranschen och jag. Vårt förhållande är, som sagt, bättre än någonsin och att vi fortfarande hänger ihop, trots allt vi gått igenom, är förmodligen ett bevis för att det är meningen att det ska vara vi två även i framtiden. Jag har åtminstone aldrig ens så mycket som sneglat åt någon annan. Nej, reklambranschen, jag kommer att fortsätta älska dig i nöd och lust. Även om du beter dig som ett svin ibland.

, ,

15 kommentarer:

Anjo sa...

Jag tycker att det här är en av de bästa texter jag läst på din blogg.

Oerhört intressant läsning. Jag fick ett mejl från fakeitmakeit som ville få historier berättade om hur man hamnade i vår bransch etc. Fick mig att tänka - och det här fick mig att nicka glatt.

word up, helt enkelt.

Anonym sa...

Ååå, jag gillar dina funderingar och att du är ärlig. Jag har varit gift med branschen i 10 år och har samma erfarenhet som du. Ibland går det upp, ibland går det runt och ibland spottas man liksom ut ur centrifugen. Just uppsagd efter 3 år på samma byrå, självförtroendet dalar och just då just nu känns din text så träffande. För inte ska jag ge upp. Jag älskar ju det här jobbet, på gott och ont. Det finns ingen trygghet men det finns mycket skratt och roliga, kreativa människor. Så efter att jag slickat igen mina sår ska jag ut i manegen igen. //Lova-Lee

Luckypunk sa...

tyckte mycket om den här texten...du borde skriva sådär personligt oftare...

Ulrika Good sa...

Anjo: Tack, vad roligt att höra!
Vem/vad är fakeitmakeit?

Lova-Lee: Känns bra att jag kan ge dig lite hopp. Hoppas att allting går bra!

Luckypunk: Hmm... Intressant. Tål att tänkas på.

Anjo sa...

http://fakeitmakeit.se/

Intressant läsning...

Stellan sa...

Jag håller med Anjo. Visserligen håller du generellt en hög nivå på det som skrivs här, men detta var verkligen star quality. Grymt.

Nemo sa...

Det var ,ycket tacksamt att du kunde lägga ut den på bloggen, när nu Resumé inte gorde det.

Tack för att du delar med dig på ett mycket medtagande sätt.

GABRIELLA sa...

Vilken skön text för en annan tilltufsad morsa - den ger hopp! Har ju faktiskt haft mina tvivel och varit och nosat lite på PR-biten nu... Men kanske är det bara så att jag inte funnit "den rätte" ännu?

Linlin sa...

*puh* Då finns det fortfarande hopp. Tack.

Fredric sa...

Det där var ord direkt från guldvågen. Det liknade inget annat du skrivit på bloggen, men så brukar du ju inte heller skriva krönikor. Men det borde du göra oftare. Det är som att få en varm filt över axlarna en dag då man gått igenom isen.

Linda sa...

Haha, ja jag gav min mamma en ansiktskram fran Philosophy, "When hope is just not enough" Deras produkter ar super!

Linda sa...

Hmm..och sa skrev en kommentar till fel inlagg...den skulle ju vara pa ditt ansiktskram-inlagg..

Martin sa...

Bra skrivet!!!

Masarinmamman sa...

Jag visste du hade en briljant penna. Mer, mer...

Anonym sa...

Ulrika, dina ord träffade mig rakt i hjärtat! Hundåren på tredje klassens allroundbyrå där dåligt klimat, dålig kultur och ingen kemi är ingredienserna i vardagen har skapat svidande sår i mitt hjärta. Mången gång, efter att ha landat hårt, har jag funderat på att inte sitta upp på ridskolehästen igen. För till vilken nytta? För VEM gör jag det här?

Att börja jobba i kassan på ICA har funnits som alternativ så många gånger. Men min drivkraft att inte ge upp har varit att jag faktisk är helt övertygad om att man med rätt arbetsklimat, arbetskultur och personkemi kan göra underverk inom alla områden. Du har skänkt mig hopp och energi att fortsätta kämpa! Jag läser normalt sett inte bloggar. Men i fortsättningen ska jag nog läsa din. Jag behöver nog det. Tack igen!
/ miss Bluebird