Han har ett namn!

Jag har ju glömt att tacka för alla bra namntips jag fick och berätta vad vår lille rödhårige familjemedlem fick för namn.

Jag låter man-geten berätta vad han heter. Vad heter kattungen, get?

Tydligare än så kan det väl inte sägas. Eller?

Cute overload.

Igår utökades familjen Good med det här rödhåriga lilla trollet:

Han är Maggans lillebror (de har samma mamma) och vi hämtade honom igår i Falkenberg. Hon har ännu inte förstått tjusningen med att ha en bror, utan surar och fräser allt vad hon kan. Men enligt diverse katt-trådar på nätet är det fullt normalt, och bör gå över inom någon eller några veckor.

Han har ännu inget namn, förslag emottages tacksamt.

Mitt i naturen.

Denna sanslöst vackra junikväll utspelade sig några rara scener i vår trädgård, med katten Maggan och en igelkott i huvudrollerna mot en fond bestående av en stol och några pioner.








Frida Good höll i kameran.

Sötnosar.

Du känner ju mig vid det här laget och förstår att jag förstås inte kan låta bli att lägga upp det här klippet med kattmamman som tröstkramar sin mardrömmande lilla unge.

Vid 0:34 kommer du också att smälta.

One down.

Maggan tar sitt åtagande med att försvara vårt hem mot hotfulla inkräktare på fullaste allvar.


Foto: Frida Good

Kattest.

Bloggerplattformen har legat nere ett helt dygn och jag testar hur bra den funkar nu genom att ladda upp en bild på Maggan när hon försöker kamouflera sig med hjälp av en murgröna.

Maggan.

Det här är inte Maggan. Men det är likt. Och sött.

Så här fåniga är vi.

Idag högtidlighåller vi nämligen att den här bedårande varelsen fyller ett år:

"Se mig, älska mig! Och ge mig gärna lite mat."

Som presenter har jag köpt sådan där störtfjantig kattmat som jag tidigare ansett att bara idioter köper. "Men hur kan man välja att ha en vit perser på förpackningen" undrade Frida. "De är ju alltid typecastade som svin i alla filmer".

En garanterad oarrangerad bild.

Som heter: "Katt i datorväska":

Eller två bilder, blev det visst.

Nu ska jag börja sticka med mitt nyinköpta garn. Jag har förvandlats till en stickande katt-tant.

Sömnadsproblem ledde till kroppsstrumpa.

Som jag berättade slapp Maggan ha tratt efter kastreringen som vi gjorde för en vecka sedan. Veterinären sydde på en slags tuss med gasbinda som skyddade såret istället. Den skulle tas bort efter tre-fyra dagar och när vi gjorde det, Johan och jag, hade jag inte briefat honom tillräckligt bra om hur han skulle klippa, så han tog bort ett stygn för mycket. Vi pratade med veterinären och allt verkade under kontroll. Ända tills i går kväll. (Varför är det alltid fredag kväll när sådant händer?) Då sprack såret upp, mer än en centimeter. Nytt samtal med veterinären som sa att vi skulle skydda såret med en kompress och en strumpa tills han kan sy igen det senare i eftermiddag. Så just nu är Maggan måttligt road och ser ut så här:

Kroppsstrumpa är inte poppis ett dugg.

Maggan hälsar.

Att hon mår förhållandevis bra efter operationen nu. Hon var däckad länge men mitt i natten satte hon sig upp i min säng och tittade sig konfunderat omkring, som om hon funderade på vad det var som hade hänt. Sedan har hon undan för undan blivit sitt gamla jag igen. Fast lite smalare om midjan.

Den här bilden tog jag förstås innan det där förbannade regnet kom.

Blandade känslor och en svunnen livmoder.

Det var med blandade känslor Johan läste sitt årsbesked från CSN.

Helt återbetalat. Vad skönt! Fast vad gammal han kände sig. Han är ju trots allt civilekonom.

Maggans känslor var nog inte lika blandade när jag åkte med henne till veterinären i morse, de var garanterat helt opositiva. Väl hos djurdoktorn sövde de henne och tog bort både livmoder och äggledare. Samt gjorde en tatoo i hennes öra. Hon är fortfarande helt groggy och borta, men veterinären har försäkrat att jag inte ska vara orolig. En del katter tar tjugo timmar på sig att kvickna till.
En innovation på kastreringsfronten (det heter så även när det handlar om honor har jag fått lära mig) är att veterinären sydde fast en "tuss" på såret som skyddar stygnen och gör att Maggan slipper knalla omkring med en tratt runt halsen i två veckor.

Avtuppad liten Maggie med tatoogrönt öra.

Kattdressyr.

Johan läste någonstans att det inte gick att dressera katter.


katter, YouTube, videoklipp

Cats don´t smize.

Med Maggans intåg i familjen har jag gått från att vara en renodlad hundmänniska till att vara som Schweiz i den brännande frågan om katter vs. hundar. Neutral. Men jag har också noterat en viktig egenskap som skiljer dessa djur åt, en skillnad som ger en lättälskad poäng till vovvarnas favör. Hundar kan se glada ut. Både med hela sitt kroppsspråk och med sitt ansiktsuttyck. Katter kan spinna, stryka sig mot dig och fjäska, men de ha hela tiden en lite, lite svårmodig min i sina luddiga ansikten. Framförallt kan de inte le med ögonen, eller smize som Tyra hade sagt. När de halvsluter sina ögon kan de se mäkta belåtna ut, men glada? Nej, det lurar inget leende i ögonvrån på en katt. Inget lyckofniss som bubblar över, så där som det kan göra på din labrador när du plockar fram kopplet eller på taxen när du kommer hem från en tur till tvättstugan.
För att skapa lite kattjämvikt, här är en söt film om två katter som småpratar lite med varandra:

Och här är översättningen, vad de egentligen säger:


katter, hundar

Maggalarmet goes tech.

Som jag har berättat förut har vår katt Maggan en medfödd färdighet för att agera väckarklocka. I morse la hon en ny metod till sin repertoar. 06.47 vaknade jag av att min gamla klockradio som jag aldrig använder längre skrålar hårdrock. Ovanpå den sitter en märkbart nöjd Maggan.
Låten som hennes lena små vita tassar lyckats trampa igång var Dios Holy Diver.
Några av textraderna i den lyder:
Shiny diamonds
Like the eyes of a cat in the black and blue
Something is coming for you
När jag förvirrat tittar upp på byrån där radion skrålar ser jag hur Maggans ögon glimmar.
Sedan gör hon ett elegant dykhopp rakt ned på min huvudkudde. Frågan är om det var ett heligt dyk eller det motsatta. Just nu är jag inte helt säker.

Maggalarmet.

En sak jag inte visste innan jag skaffade katt var att de har en inbyggd väckningsfunktion. Maggans står inställd på ungefär tjugo över sex, det är ungefär den tid jag brukar ställa min telefon på när jag ska till jobbet, så det är helt ok. Det är till och med väldigt mysigt att bli väckt av en katt. Problemet är att funktionen inte går att ställa in på vardag, larmet är aktivt alla dagar i veckan. Och tjugo över sex en lördagsmorgon är det kanske inte lika mysigt.
Maggalarmet har några olika väckningsvarianter.
1. Tickle. Helt enkelt en ansiktskittling som utförs med hjälp av morrhår.
2. Mega-purr. Hon spinner allt vad hon orkar och gör mitt huvud till resonanslåda genom att lägga sitt mot mitt käk- eller pannben.
3. Sandpaper. En vänlig ansiktsslick med sträv tunga.
4. Eskimoe. Nos möter näsa. Kan ge en spännande första uppvakningsbild för den sovande.
Allt eftersom tiden går utan att jag går upp, mixas de olika varianterna med allt tätare intervall. Om jag är riktigt motvillig att gå upp (= fylla på hennes matskål) tar hon till:
5. Sista chansen. Då klättrar hon upp på den höga byrån jag har bredvid min säng och tar ett pantersprång rakt ned på mig. Då är det bara att inse vad klockan är slagen och gå upp.
Jag är förstås inte ensam om denna erfarenhet, något som den här filmen bevisar:

När Maggan har lyckats med sin väckningsrutin och fått sin mat, går hon gärna och lägger sig och sover sådär tre, fyra timmar. Ibland i den här ställningen:

Yehaaa, mega-sleep!

En vaken IRL-katt möter en digital dito. Alt. kattversionen av Kan du inte tala.

Skål, Maggan! Det blev visst bara du och jag ikväll, men desto mer skaldjur till oss.

katt, katter

Den långa ludna kapuschongkanten.

Jonathan har fått en ny, varm vinterjacka. Eftersom hans gamla var i fint skick och dessutom relativt dyr när vi köpte den tänkte jag lägga ut den på Blocket. Jag sydde fast lösa knappar och tvättade den. När den var torr tog jag bort "päls"-kanten på kapuschongen och gjorde luddet fint och fluffigt med en borste.
Just när jag stod där och borstade kom Johan förbi. Han stelnade till och fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet.
– M... men... Maggan? Svansen? var allt han fick fram. Han trodde att hans fru omärkligt förvandlats till en extra ondskefull Morticia Adams som ägnat sig åt att klippa svansen av katter.

Kapuschongkant vs. kattsvans.

Ode till en bondkatt.

Hade det här varit en kvällstidning hade rubriken varit ”Ingen kisse-miss”, för det här ska handla hur glad jag är att jag omvärderade min tidigare kattskepsis och skaffade Maggan.
Eftersom jag i inledningen av den processen skrev det här, som kan uppfattas som om jag bjöd in henne i mitt liv med armbågen, känns det extra viktigt att betona min kattlycka. Jag är inte övertygad om att jag är helomvänd gentemot all världens katter, men Maggan har vunnit mitt hjärta till hundra procent. Minst.
Hon har helt enkelt tillfört en väldigt stor portion trivsel och ömhet till familjen. Hennes personlighet är sammansatt av exakt rätt proportioner av tillgivenhet, integritet, lekfullhet, nyfikenhet, humor, kelighet och inre trygghet. Och så är hon förstås makalöst söt och mjuk.
När hon inte sover i vårt sovrum hittar jag henne ofta på översta trappsteget utanför vår sovrumsdörr när jag öppnar den. Där ligger hon tyst och väntar på oss istället för att trona på någon av alla triljoner mjuka kuddar, fluffiga dynor och sköna soffor hon hade kunnat välja istället. Då får hon mitt hjärta att smälta och blöda på samma gång. Det kan låta slabbigt, men det är äkta och rena känslor.
För det mesta sover hon förstås i våra sängar, och när jag vaknar av att hon buffar på mig med sin lilla nos, lyfter jag på täcket och in slinker vad som bäst kan beskrivas som ett moln av len, spinnande kärlek. Och så där himla mycket mer kan man nog inte önska sig av tillvaron. Tack för det, Maggan min.

Det här är inte Maggan, men en bild på hur Halleluja-vackert det var i söndags. Den får illustrera hur frälst jag är på Maggan.

Maggan är en ambitiös katt.

Just nu håller hon på och kartlägger sin ärkefiendes existens.

She´s up for a surprise.

Baserat på sin första tid hos oss kan kattungen Maggan nu dra vissa slutsatser om vad livet hos familjen Good innebär. Det man förvänta sig av tillvaron är:

- Att alla är hemma på dagarna och kan kattgosa så ofta de vill.
- Om de inte åker iväg med båten till en ö och kommer hem solbrända och saltstänkta.
- Att de flesta sover väldigt länge på morgnarna.
- Att det är oftast runt tjugo grader varmt, ibland varmare.
- Att solen går ner väldigt sent och upp vid fyrasnåret.
- Att kvällarna tillbringas på altanen, oftast med grillmat och goda vänner.
- Att dörren står alltid öppen och man kan vara ute hur mycket man vill.

Boy, is she up for a surprise! Man kanske alltid skulle skaffa husdjur i november för att inte skapa livslånga förväntningstrauman.