Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

Att hantera fakta.

När jag skrev om Juholts kontaktannonsskrävlande fick jag lite pisk i kommentarerna för att jag (och många med mig) ifrågasatte hans person och inte hans politik. Men det går inte att komma ifrån att personligheten avspeglar sig i den politiska hållningen.
Låt mig upprepa vad det var Juholt sa till Expressen om sin kontaktannons:
"Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann."
Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju där han fick frågan hur han såg på att han fått kritik (från bland annat Aftonbladets politiska chefredaktör) för att han skrutit om sina nätdejtingframgångar och då svarade han:
"Det är inte en rakt igenom korrekt recension. Jag har inte kommunicerat med 800 i en kontaktannons".
Tyvärr kom han undan med det, för intervjuaren ställde aldrig följdfrågan:
"Ok, men har du skrutit om det då?"
I en artikel i SvD idag framkommer det att, njaaa, han menade inte svar utan matchningar. Det var alltså inte åttahundra kvinnor som satt och skrev sina svar till Håkan, utan en databas som matchade ihop honom med 800 likasinnade. Vilket borde betyda att Håkans annons var av ett väldigt allmängiltigt slag.
Det är ett spännande sätt han hanterar fakta för att hamna i en intressant och imponerande dager. Om jag skulle hantera sifferuppgifter på samma sätt skulle jag kunna påstå att jag har 876 000 followers på Twitter.

Eller followers och followers, det blir så många träffar om man googlar mitt namn + Twitter.

Om man överför Juholts faktadribblande till den politiska världen kan man fundera över hur han hanterar exempelvis siffrorna i budgetsammanhang för att bli mer populär.

Yo, holt! Hur står det till egentligen?

I helgen skrev Sydsvenskans Per T Ohlsson den fantastiska sosseledarsågningen "Juholts fataliteter" där han jämförde Håkan Juholt med Marve Fleksnes (läs den!). Där refererar han i sin tur till en Juholtintervju som Expressens Cecilia Hagen gjort. När man har läst den förstår man att svenska satiriker står inför ett mission impossible. Att försöka göra satir av någon som är så parodiskt uppblåst i sig själv måste vara dömt att misslyckas.
Svällande av sin egen förträfflighet berättar han den ena framtida klassikern efter den andra, till synes totalt tondöv för hur förbluffande idiotisk han låter.
Grädden på det här pösiga moset är när han berättar om sin lyckade nätdejting:

Jag fick 800 svar på min annons. Att gå igenom dem var ett rent nöje. Åsa gick till kvartsfinal, semifinal, final och vann. När jag träffade henne första gången fick hon sitta med mig och lyssna på Johnny Cashs "Hurt", den djupt deprimerande låten har varit viktig för mig i livets privata motgångar. Hon klarade det. Och på vår första semester drog jag med henne till Vitryssland. Hon klarade det också och då klarar hon allt.

Var ska man börja? Är han komplett galen eller bara en simpel lögnare? Hur känner sig övriga tilltänkta partiledarkandidater när de blivit förbisprungna av denne megalomaniske skrävlare? Jag kan inte tänka mig något som är mycket värre än att stå och se på när en sådan personlighet får makten och hela härligheten. Och med tanke på det är frågan om inte det största hotet mot Juholt finns inom det egna partiet.

Vad gör jag nu för tiden?

Som du kanske vet har jag slutat på mitt gamla jobb och börjar inte på det nya förrän den femtonde augusti. Jag är alltså ledig! Helt absurt länge! Och på rätt årstid! Jag vet, det är så jag får lust att brista ut i Pernilla Wibergs gamla dänga.
Hur fördriver jag då mina dagar? Jo, genom att försöka ta tillvara det faktum att jag nu hinner göra sådant som i princip alltid är överkurs eller dåligt samvete under normala arbetsförhållanden.
Här är några exempel på vad jag gjort de senaste dagarna: jag har varit i järnaffären och köpt en ovanlig glödlampa till ugnen, skruvat ned ett väggfast skrivbord och spacklat och målat över skruvhålen, varit på återvinningsstationen med gammal junk och tomma oljetråg från altanprojektet. När jag stod där vid Brännbart kom jag på en tweet som jag blev lite nöjd med:


Vidare har jag varit på Ikea och köpt servetter, batterier, ljus och en skrivbordslampa till Jonathan, letat mig fram till Lidl i Västra Frölunda, jag har upptäckt att de har sjukt god (och billig) juice, müsli och mörk choklad. Och så har jag tagit mig an de där listerna som naturligtvis inte blivit målade sedan sist. Spacklat, slipat och grundat. Imorgon ska jag lacka. Precis som förra gången infann sig en engagerad assistent:



För att hjärnan inte ska sagga ihop har jag lyssnat mycket på radio. När jag var på Ikea hörde jag Epstein i P1 och en intervju med Håkan Juholt. Herregud det känns som om den mannen skulle kunna offra sin mormor på populismens altare. Innan han öppnar munnen verkar det som om han varje gång tänker Hur ska jag svara för att vinna poäng i den här frågan, då? Lite av en politikens Ernst Kirchsteiger. En insmickrande mysfarbror som går hem i stugorna. Med den skillnaden att den ene gör anspråk på förvaringen i hallen och den andre på statsministerposten.

Sista svängen som politisk bloggare.

Innan jag fortsätter att skriva om min nya locktång, Bibliotekstjuven på SVT1, uttjatade formuleringar på nätet, att Maggan ska kastreras på lördag och annat på min normalbanala nivå vill jag bara tipsa om att det idag var en ledarkrönika i GP som också ifrågasatte det okritiska reportaget från gamla KPML(r):s fyrtioårsjubileum (som jag skrev om här och här). Kolla gärna igenom kommentarerna på krönikan, det är intressant läsning.

Den goda kommunistiska tanken.

Som väntat fick jag kommentarer på mitt förra inlägg om att kommunismen i grunden är en god tanke. Att man fortfarande tänker så, och fortfarande ansluter sig till partiet, istället för att se vad denna goda tanke i stort sett ofelbart lett till i praktiken, det är för mig en gåta. Att man än idag hänvisar till den fina kommunistiska grundtanken, trots att den i stora delar av världen, och under långa perioder av mänsklighetens moderna historia, varit den perfekta täckmanteln för att plundra människor på allt de äger och döda alla som inte håller med om godheten i denna handling, är ofattbart.
Och apropå GP:s glättiga fråga Vilket är ditt bästa revolutionära minne? som man ställde på fyrtioårsfriandet av gamla KPML:r, som om det vore ett jubileum för en barnteatergrupp och inte ett kommunistiskt parti, så har jag har ett par minnen som jag hittade i boken Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer.
Man behöver inte bläddra längre än till sidan sju för att läsa om följande revolutionära minne:

"Miljontals barn i Sovjetunionen blev hem- och föräldralösa till följd av inbördeskrig, svält, deportationer och massterror. Medan regimen på 1920-talet tycks ha strävat efter att finna humana lösningar i form av barnhem och adoptioner började man under 1930-talet att behandla barnen som kriminella. År 1935 sänktes åldern för straffmyndighet från 16 till 12 år. I stället för att placeras på barnhem skickades allt fler föräldralösa barn till Gulags arbetsläger."

Och på sidan 18 citeras Stephan Adamenkos bok Ödets väg – minnen ur mitt händelserika och dramatiska liv:

"Hungersnöd är något av det värsta som kan upplevas i denna värld. I Ukraina gick det till slut så långt att man hängav sig åt kannibalism. Man konstaterade helt enkelt att nu var Djedusjka (farfar, morfar) eller Babusjka (farmor, mormor) så gamla att de snart skulle dö. Så slaktade man dem och åt upp dem för att man själv skulle kunna överleva."

Nu ska jag snart lämna den politiska banan och återgå till att skriva om katter, teveprogram, min familj och göra underfundiga reflektioner om min vardag.

Legitimt heilande.

Idag har GP ett reportage från Kommunistiska partiets fyrtioårsfirande på biograf Draken i Göteborg (finns inte på nätet). Men började med att konstatera att I och med högervridningen behövs vi mer än någonsin och så uttalade sig bland annat Claes Malmberg om vad hans bästa revolutionära minne var. Dragplåster på galan var Sven Wollter På bilden sträckte partimedlemmarna upp sina nävar i luften:

Visst, GP hade kunnat rapportera från ett nazistiskt konvent också. Men hade tonen varit lika glättig? Hade lika många kändisar velat uttala sig eller uppträda? Hade de uppsträckta händerna presenterats lika okritiskt eller hade man berört allt djävulskt som partiet och dess anhängare åstadkommit?
Dessa frågor blir extra tydliga när jag bläddrar i boken som Frida läser i skolan. Boken (och det är en diger bok, inget tunt häfte) är nyproducerad, för tidigare har det inte funnits något läromedel som belyst ämnet tillräckligt ingående. Ämnet som heter:

En riktigt skrämmande tanke i sig. Att den här boken inte funnits tidigare. Vilka var det nu igen som vann kriget?

Skarpsinnigt.

Jaha, sossarna har uppenbarligen analyserat valförlusten och kommit fram till att de skulle vunnit om de varit Moderaterna.