Ge tillbaka FB-flödet till dina "vänner".

Tycker du också att Facebook har blivit mindre kul på sistone? Är du inte heller så intresserad av att halva ditt flöde består av solnedgångsbilder och bebisporträtt som fullkomligt okända personer postat? Eller kommentarer på inlägg skrivna av någon du aldrig hört talas om? Och detta bara för att en av dina FB-vänner "gillat" eller kommenterat ett inlägg som inte rör dig.
Jag har klurat ut hur man ändrar på detta och får tillbaka ett flöde som handlar om dem du valt att ha som FB-vänner. Det är ganska pyssligt men så här går det till:

Det måste göras från datorn.

Det måste göras för varje enskild Facebookvän.

Du måste hitta ett sådant inlägg där din FB-vän gillat eller kommenterat något som en icke-FB-vän gjort. Det funkar inte med vilket inlägg som helst. 

När du hittat ett sådant klickar du på den lilla pilen som ligger längst upp till höger i inlägget. Då kommer det upp en sådan här ruta:

Då markerar du det sista alternativet:

Klart!

Det återstår att se om detta även avspeglar sig på flödet i telefonen, men det förutsätter jag att det ska göra.

UPDATE! Ylva har ett ännu bättre förslag för hur detta kan åtgärdas. Läs första kommentaren till det här inlägget.

BP Group ger oss ett skolexempel på hur man inte lever som man lär.

Min kompis Patrik jobbar som verksamhetsutvecklare på ett av Göteborgs större IT-företag. Tidigare i vår bokade han och en kollega in sig på en ambitiös (och ganska dyr) enveckaskurs kallad Outside-in som skulle hållas i Stockholm i regi av BP Group. Där skulle gurun i ämnet, Steve Towers, lära dem hur man blir bättre på ”Successful customer outcomes”, det vill säga hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Att första kursdagen var den röda måndagen sjätte juni kändes kanske lite småsurt, men det var ju ett internationellt kursföretag med en amerikansk föreläsare, så de kunde förstås inte begära att arrangörerna skulle ta hänsyn till en sådan detalj.
De båda kollegorna åkte på söndagen innan och checkade in på hotellet där de skulle bo hela veckan. Konstigt nog visade det sig vara svårt att komma in i kurslokalen på måndagsmorgonen. En snäll vaktmästare försökte låsa upp och larma av, men stället var tomt.
Det visade sig till slut att Steve Towers ställt in hela kalaset och BP Group hade glömt att meddela detta till kursdeltagarna. Detta absurda faktum väckte först en uppgiven munterhet, men ganska snart övergick känsloläget till en fet besvikelse när de båda insåg hur mycket de förlorat på grund av arrangörsmissen, utan att få så mycket som en smula ny kommunikationskunskap i gengäld. Två soliga helgdagar, en veckas kundengagemang (som de fått boka av), hotell- och respengar.
Besvikelsen i sin tur, övergick i ren ilska när BP Group inte visade vare sig intresse eller förståelse för hur de kände. Först efter flera påstötningar fick de svaret: Visst, vi gjorde fel men ni borde dubbelkollat själva. Det fattar ni väl att man inte kan ha en kurs på nationaldagen? De erbjöds ett nytt kursdatum till hösten och en bråkdel av resekostnaderna som plåster på såren. That's it. Vi har inga skyldigheter, ni har väl läst det finstilta på vår hemsida, längst ner? hette det. Steve Towers lät hälsa via sin svenska representant att han inte hade tid att prata med dem.
Vänta nu, vad var det nu kursen skulle handla om? Jo, just det, hur man kommunicerar bättre med sina kunder, minimera alla tillfällen där kundkommunikationen kan gå fel och alltid ser till att kunden är nöjd.
Därför undrar jag nu om han kommer att ha tid att ta del av vilken sprängkraft en story som den här kan ha i sociala medier? För med dagens tekniska spridningsmöjligheter ska man inte kunna komma undan med ett sådant totalt, vad ska man kalla det, kärnvärdeshaveri, följt av ett så sällsynt arrogant bemötande. Eller vad tycker du?

Telia ger skolboksexempel på sociala-medier-hantering.

Igår kväll skulle vi hyra film via Telias bredband. Vi valde Himlen är oskyldigt blå och knappade in uppgifter enligt konstens regler i digitalboxen. Men när filmen rullade igång var den utan ljud. Jag frågade (som vanligt) på Twitter om någon annan hade haft problem med ljudlösa filmer:

Någon vänlig själ slussade mig vidare till Telias servicefunktion som glädjande nog visade sig både finnas på Twitter och vara bemannad i denna sena timme.
Inom loppet av tjugo minuter fick jag två svar som visade sig vara väldigt bra exempel både på hur man hanterar den här sortens frågor i sociala media och hur man inte gör det.
Det första svaret löd så här:

Thanks for nothing, liksom. Jag trodde att jag just hade kontaktat supporten och så hade jag gärna sluppit den snorkiga insinuationen om att jag hittat på alltihop.

Det andra däremot var ett skolexempel på snygg hantering:

Handlingskraft, åtgärdsplan och ett trevligt personligt tilltal. Så ska det se ut, Telia!

När jag berättade om min ljudlösa hyrfilm kunde någon förstås inte låta bli att ironisera över Telias reklamfilmer som går just nu:


Och för dig som skiter fullständigt i sociala medier kommer här en bedårande vårbukett istället:

Gustav Vasa hade varit kung på Twitter.

I går gästbloggade jag på Det sociala molnet. It went something like this:

Redan när vi kommer till det andra ordet i begreppet ”sociala medier” uppstår ett problem. Inte tänker vi på telefonen eller för den del brevet som ”ett media”? Vi ser det som ett självklart verktyg som vi använder för att kommunicera med omvärlden med. Inte många skulle komma på tanken att ställa sig utanför telefonin med motiveringen ”Nej, jag vill inte hålla på med telefonimedia, jag läser hellre en bok eller tar en promenad istället”. (Men det skulle i och för sig inte förvåna mig om det förekom domedagsprofetior om att alla människor skulle sluta att umgås med varandra i och med telefonens intåg en gång i tiden, precis som skett med sociala medier.)
På en fest nyligen pratade jag med en sådan där hårdnackad motståndare mot alla former av dessa ”medier”. Han såg bara avigsidor med dem. Då slog det mig att man skulle ha kunnat resonera på samma sätt om mänskliga kontakter. ”Människor kan vara otrevliga, de kan lukta illa, de kan säga elaka saker, de kan slå mig på käften, så därför vill jag inte träffa några människor”. Det finns nackdelar med all form av human interaktion och om man bara fokuserar på dem blir det inte många barn gjorda, så att säga.
Det kanske hade varit enklare att få han på festen att lyssna om jag använt mig av gammal hederlig postverksterminologi istället. Om jag sagt att vi skriver och postar små kuvert fyllda med 140 tecken på Twitter? Då hade han kanske hade kunnat förstå hur många sköna, intressanta, roliga och kunniga människor han hade kunnat bli brevpolare med i denna kanal. Pennfajtare som han aldrig skulle kunna få med hjälp av papper och penna. Hur fint brevpapper han än hade köpt.
Gustav Vasa lär ha varit en stor brevskrivare, han hade förmodligen varit kung även på Twitter om han hade levt idag. Och tänk om vi hade kunnat följa Strindberg och alla hans beefar med Verner von Heidenstam, Svenska Akademien och i stort sett hela det svenska etablissemanget i realtid på Twitter. Det tror jag till och med hade lockat självaste Guillou till skärmen.
Vad jag vill säga är skit i tekniken, fokusera på kommunikationen. Det är en ny tid, det finns nya verktyg, men vår önskan att prata med andra människor är densamma.

My tweet sixteen.

Ett urval på sexton av mina tweets från den senaste tiden:

Skriv din egen tweet!

Nu ska jag skriva ett sådant där förhatligt inlägg om det ännu mer bespottade begreppet sociala media igen. Men även om namnet är upprörande tjatigt så kan jag ju inte kalla det för inlagda rödbetor eller något liknande för att slippa irritation. Och jag kan inte heller låta bli att kommentera dessa sällskapliga kanaler, eftersom jag är en flitig deltagare både här och där.
Det jag nu ska ta upp har jag varit inne på förut och det kanske är öppna dörrar jag sparkar in, men i alla fall. Anledningen till att ämnet kändes aktuellt är att Facebok Places introducerades för ett par veckor sedan. Det som hände då var:
1. Halva flödet fylldes av folk som checkade in än här och än där. Oftast hemma eller på jobbet.
2. I andra halvan hopades människor som skrev "Hur faaaan döljer man Places? Blir galen snart!".
Den enkla regeln jag vill predika är skriv din egen tweet/uppdatering. I övrigt tycker jag att alla får skriva om vad fanken de vill, men strunta i att göra automatuppdateringar och formuleringar som är färdigskrivna i diverse olika check in-tjänster. Det blir så himla trist då. Träigt och torrt. Och så vill vi ju inte ha våra kära inlagda rödbetor, eller hur?

Han är inte klok, den där Fredrik.

Du vet min kollega Fredrik, han med bloggen hellobrother som spelat sina egenkomponerade låtar i både radio och tv, han tyckte att det han åstadkommit kändes lite futtigt och ville spänna bågen ännu högre. Idag skriver Resumé om hur han bokat Konserthuset i Göteborg den 8 februari för en välgörenhetskonsert. Jag har självklart köpt biljetter, gör det du också. Här kan du boka.
I Resumés artikel nämner Fredrik en annan smart grej han har fixat för att promota att folk ska köpa biljetter och ge bort som julklappar:

Jag brukar alltid ha lite lagom julklappsrimmarångest såhär dagarna innan jul. Nu blev den raskt tiodubbel.
UPDATE: Så här blev rimmen.
Om inte jag har lyckats övertyga dig om att du ska köpa biljetter så får väl Fredrik själv göra det:

Istappar, nya bekantskaper och förstärkande adjektiv.

I morse var det så kallt så att det nytvättade håret omedelbart frös till istappar när jag gick ut för att hämta tidningen. Minus femton grader. Lägligt nog bjöd GP på en nyhet om att solning är mer nyttigt än farligt. Skönt, soldyrkande känns som det mest relevanta dyrkandet av alla när man är mitt inne i en tunnel av vargavinter.
På jobbet jobbade jag återigen med en kampanj med en kristen avsändare. Det har blivit flera olika sådana den senaste tiden. Även om jag inte är kristen så har det varit väldigt roligt och intressant, och det säger jag inte för att jag måste.
När det blev lunch fick jag åtnjuta en av de bästa sakerna som kommer med att hänga mycket i sociala media. Jag lunchade med någon jag aldrig skulle ha träffat om vi inte lärt känna varandra på Twitter, nämligen dn.se:s Björn Hedensjö. Det var verkligen kul att träffa honom IRL och han sa några saker som gjorde mig glad, bland annat att han tyckte att jag skulle skriva en bok.
Igår gjorde jag en annan ny bekantskap som jag tror kan utvecklas till något bra. Det var Annika Hernrot som skriver Truth and fiction. Fast vi träffades "bara" digitalt, men jag hoppas att vi kommer att ses live någon gång.
Övrigt:
- Vi åt det här till middag. Mycket gott.
- Jag messade och tipsade Frida om den här låten.
- Utanför singlar just nu perfekta snöflingor ned och skapar en julstämning som sällan skådats den tredje december i mina hoods.
- Jag har tvivlat mycket på mitt decembertema och tänkt att det här är det tristaste jag någonsin skrivit. Och jag har skrivit tonvis av trista grejer.
- Och så har jag som vanligt haft problem med förstärkande adjektiv. Det finns nästan inga användbara längre. Så här känner jag för:
Jätte- = infantilt
Väldigt = knastertorrt
Super = labilt
Sjukt = fjortisvarning
Grymt = utslitet
Tok- = 2005
Oerhört = pretto
Mycket = oklanderligt men trist
Galet = fjortis anno 2005
Otroligt = tråkig pretto
Osv.
Vilka förstärkande adjektiv tycker du fungerar oerhört galet jättebra?

Ett typiskt pausinlägg.

Eftersom jag är alltför upptagen med typiska saker som hör en hett efterlängtad kanonsommar till har jag inget nyskrivet att bjuda på. Istället bjuder jag på en liten kompott av diverse uppstekta gamla tweets som jag skrev från februari till april:















Hoppas att du har det lika sommarnajs som jag har det!

Målgruppsanpassa din reklam på Facebook!

Deepedition-Niclas filosoferar över vad Facebook drar för lätt absurda kopplingar om vad de som gillar Macmyra whisky också gillar.
Jag har tänkt på samma sak, framförallt vad folk som gillar ICA-Jerry har för olika preferenser:


Och de är inte dumma på Facebook. Ingenting undgår dem:

Facebook tillhandahåller också individuellt målgruppsanpassade annonser.
Skräddarsydda på i-n-d-i-v-i-d-nivå.
Totalt träffsäkerhet för annonsörens budskap.
Eller?
Avgör själv, här är ett urval av de annonser som dyker upp på min profilsida:




Jag är alltså en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som är bekvämt klädd och har en tydlig dragning åt white trash-looken.
Klart man blir köpsugen!

Så går sparrissnacket om sociala media.

Har du sett den senaste reklamfilmen från Findus? Den där två sparrisar snackar med varandra, och den ena har en sådan där tvärsäker attityd om att månlandningen aldrig ägt rum. Som bevisföring för sin uppfattning lägger han fram diverse uppsnappade detaljer, sådana som brukar benämnas som vandringsägner, klintbergare, urban legends eller faktoider.
Häromdagen satt jag på en restaurang och lyssnade till ett sparrissamtal på riktigt. Den här gången behövde jag inte tjuvlyssna, sparrismannen pratade så högt och tydligt att Johan och jag knappt kunde föra ett eget samtal med varandra.
Ungefär så här lät det:
– Är du med på Facebook? Näe, inte jag heller. Fan, jag har inte tid med mina riktiga vänner, hur ska jag då hinna gulla med åttahundrafemtionio gamla klasskompisar från högstadiet, liksom? Och vet du, nu finns det en grej som heter Twitter också. Man skriver typ att "Nu sitter jag här och äter middag" och så skickar man iväg det med mobilen så att alla kan läsa. Varför man ska göra det? Ingen aning. Det är verkligen heeeelt sjukt!
Sedan berättade han om en Facebook-grupp där någon kille bestämt sig för att göra något taskigt mot en tjej om han fick 1500 medlemmar.
– Och alla visste det. Utom tjejen. Så där är det på nätet idag. För jävligt!
Killen var i fyrtioårsåldern och än en gång kunde jag konstatera att just sociala media är något som är väldigt lätt att ha mycket bestämda åsikter om, trots att man egentligen inte alls prövat eller förstått vad de går ut på.
Att Facebook enbart skulle befolkas av gamla högstadiepolare och att Twitter är en ändlös räcka av envägskommunicerande matuppdateringar är två av de mest seglivade sparrisfaktoiderna i ämnet.
Kvällen fortsatte med tvärsäkra åsikter om vitt skilda ämnen, och just när han snackade som bäst om allt han visste om Greklandskrisen, Vasaloppet, träningsmetoder, konstnärlig talang, eller vad det nu kan ha varit, lutade sig Johan fram mot mig och sa:
– Och NU fryser vi in honom.

(Här kan du se Findusfilmen med de pladdrande sparrisarna.)

Calle-Fille på Fejan.

Det är många kungliga sensationsnyheter i dessa dagar. Jag har inget att tillföra om vare sig Jonas eventuella vänsterprasslande eller huruvida Madde är på eller av när det gäller giftemålet, men hittade något annat lite halvsensationellt. Nämligen ett riktigt roligt inslag i VeckoRevyn. Under mitt långa liv som storkonsument av veckotidningar har jag funderat mycket över varför magasinsmakarna varit så sparsamma med att använda sig av humor som ett vapen i kampen om läsarnas lojalitet. Varför måste mode, smink, skvaller och relationsrådgivning framställas så gravallvarlig?
Viss uppluckring har visserligen skett, och idag kan man se försök till skämtsamhet glimta till lite här och där mellan frisyrguider och troschocker. Men det är sällan man hittar något som är kul på riktigt.
Fast den här veckan fick alltså VeckoRevyn till det, genom att göra Carl-Philips fekjade Facebooksida. Blandningen mellan stadsbesök, dokusåpakändisar, tacomys och kungliga vänförfrågningar fick i alla fall mig att fnissa högt, och jag vet inte om det inträffat tidigare. (Inte i det här sammanhanget, i alla fall.)
Visst har man alltid drömt om att se hur en städtjatande Silvia egentligen uttrycker sig och hur pappa Kungen och blivande svågrarna (?) hanterar den informationen.

Klicka på bilden så blir den större.

Om du ändå har svårt att se, har jag ett par närbilder på de mest träffsäkra inslagen:


Fast när jag kollar hittar jag faktiskt en Facebooksida som verkar som om den skulle kunna vara prinsens riktiga. Han har i och för sig inte gjort ett enda inlägg, men han kan gå in och kolla trånande kommentarer från tjejer över hela världen om han skulle känna för det. Något som Bingo Rimér förmodligen skulle gett en gillande tumme upp till om han bara hittat dit.