Hajpetihajp

I morgon kommer det med största sannolikhet göras ett ganska spännande tillkännagivande här. Stay tuned!

En trovärdighets död.

Det här är Rolf Lassgårds rollfigur i En pilgrims död, Lars Martin Johansson.
NUTID, estimerad ålder 55 år gammal: 1986, estimerad ålder 28 år gammal:
Men det är inte bara Lassgårds ungdomlighet som har grava trovärdighetsproblem, även dialogen är stolpig och märklig. Sällan har så mycket kompetens i form av toppskådespelare presterat så illa. Jag får en känsla av att det är GW:s arrogans som är den skyldige. Han verkar helt enkelt för upptagen av att idiotförklara omvärlden för att orka ta in och observera hur människor egentligen pratar och agerar med varandra. Dessutom är den berättad på ett sätt att man ideligen tappar tråden och inte känner att storyn drivs framåt. Jag är JÄTTEBESVIKEN för jag hade väldiga förväntningar på GW:s take på Palmemordet.

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

Musik för nyskilda – titeln är bättre än låtarna.

Jag vill så gärna älska Mauro Scoccos nya skiva Musik för nyskilda, men när jag lyssnat på den några gånger inser jag hur mycket mer jag gillar Mauro som person än som artist.
Därmed inte sagt att det är dåligt, det är snubblande nära att det blir riktigt, riktigt bra ibland. Förutom de låtar som redan är släppta som singlar, Jag saknar oss och Adrenalin, är den fina lilla Dåligt väder en av plattans bästa. Två andra är den lätt Springsteenklingande Mina tonårsvintrar och Lustans Lakejersofta Jagar en skugga.
En annan låt som är släppt tidigare är Julkort från New York, men det är märkligt att lägga in en renodlad jullåt på ett "vanlig" album, hur bra den än är blir den ångestframkallande i slutet av maj.
Men så finns det ett par riktiga stolpskott också. Hela mitt liv är så obegripligt käck att den får Lotta Engberg att framstå som Kafka och så är det Ensam kvar i stan. Igen? Har inte Mauro Scocco varit ensam kvar i Sommarstockholm typ fjorton somrar förut? Det känns så i alla fall.
Jag är lätt skeptisk till countrytongångarna i Lidingövägen, betydligt mer positiv till den Tom Waitsiga (många referenser blire) Bröllop på havets botten. Och så tycker jag att plattans titel är en av de bästa någonsin. Musik för nyskilda. Så himla lysande, så himla Mauro. Om hans låtar skulle vara lika bra som den titeln, och lika bra som han är rolig i Mauro och Pluras kök, så skulle han vara bäst i landet. Lätt.

Mauro Scocco, Musik för nyskilda, musik, recensioner

När Aschberg blev Lasse Kongo i Pluras kök.

Mauro och Pluras kök är ett av mina favoritprogram genom tiderna. Den här säsongen har jag sörjt att Mauro inte längre är med och tyckt att serien dragit mer åt ett ordinärt matlagningsprogram och är mindre åt en magisk middagsbjudning med Sveriges mest spännande gäster. Men avsnittet som gick nu i tisdags började riktigt bra. Johan Rheborg och Jill Johnson utgjorde en utmärkt kombination och sedan dök Robert Aschberg upp som muskoten i moset. Detta fick mig att börja hoppas att det hela nu skulle börja nå upp till första säsongens nivå vad det gällde humor, sånginsatser och diskussionsämnen. Men det var innan Aschberg fått sig några järn innanför västen.
Robert Aschbergs vanligaste epitet är utan tvivel "bufflig" och denna bufflighet kan vara ganska charmerande om man anar en sensibilitet och eftertänksamhet under buffelhuden. Men denna kväll skymtade ingen känslighet, allteftersom vinet slank ned i Robban förvandlades han mer och mer till en Lasse Kongo-figur, ni minns busschauffören från Torsk på Tallin vars enda hörbara fraser är uttryck som "Dra åt helvete!" och "Håll käften!", som satt och skränade vid chilitallriken.
Om du tittar på sista tredjedelen av programmet här får du se Aschberg gapa "Är du klen i nerverna?" till Pluras bror Carla när densamme outar lite ångest, hur han helt apropå ansätter Jill Jonsson med ett "Erkänn att du grinar oftare nu än när du stod där och hade vunnit Melodifestivalen?!" för att sedan skrika "När grinar durå?! Jävla lipsill!" till Johan Rheborg. Sedan bryter han ut en lång kvasiexistentiell monolog om att "sätta på tanten bakifrån" och "äga en inihelvete stor grävmaskin". Nej, om Robert Aschberg hade planerat att visa att han är något mer än den där buffliga bilden som utmålas i media borde han nog ha hållit sig till mineralvatten.
Det verkar som om Jill Johnson är inne på samma linje.

Ur gårdagens GP.

Pluras kök, Mauro och Pluras kök, Robert Aschberg, Johan Rheborg, Plura, Plura Jonsson, Jill Johnson, tv-program

Nittileaks sitter som ett par pösiga Levi´s gjorde då.

Som jag berättat tidigare är jag helt hooked på Filip & Fredriks podcast, varje gång ett nytt avsnitt släpps innebär en mikroversion av julafton för mig. Igår hade alltså Nittileaks premiär, serien som ska avhandla nittiotalet på precis den kvasiintellektuella och fulkulturella nivå som tilltalar mig.
För mig var nittiotalet decenniet då jag gifte mig, fick barn, genomgick dagisfasen, försökte uppehålla en yrkeskarriär och kämpade på i största allmänhet. Toppar och dalar, men också ganska mycket beige.
På det stora hela tycker jag att Nittileaks är ett fantastiskt roligt och underhållande program, därmed inte sagt att det är ofelbart (vilket program är det?). Adam Alsing är en sympatisk och proffsig kille, men det kändes lite fattigt att hänga upp hela programmet på honom som gäst. Lite slappt, helt enkelt, som om Filip och Fredrik ringt in första bästa polare. Överhuvudtaget funderar jag på vilka personer som var heta på nittiotalet, när jag läser vilka gäster som ska delta ramlar jag inte direkt omkull av förväntan. Sofia Wistam, Patrick Ekwall, Hjalle & Heavy, Mikael Brinkenstjärna...
Det roligaste var hyrcontainern som polisstyrkan hissades upp i, den arga nyhetsuppläsaren i TV3 och det faktum att Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langers Notknäckarna var prime time lördagsunderhållning för hela familjen. På Twitter slentriandissades Darins version av Himlen runt hörnet som "slakt", men jag tyckte den var fin.
Klippet med Adam Alsings första insats i TV4, som programledare i Twist & Shout var förvånansvärt säkert, den hiskeliga frisyren och den extremtöntiga inramningen till trots. Redan där visade Adam att han var en natural born tv-personlighet. Hans kvinnliga programledarkollega, Sanna Ekman dök förresten upp på ett oväntat håll häromsistens, efter många osynliga år. Hon gjorde ett helt outhärdligt besserwissigt intryck som amatörantikexpert i tv-programmet Antikdeckarna. Var det någon mer än jag som såg det?
Nittileaks har fått ganska massiv kritik för att det nästan uteslutande befolkas av män. Om dessa ifrågasättande röster inte hade fått komma till tals hade Filip och Fredrik själva förmodligen aldrig reflekterat över saken. Inte av ondska eller illvilja, utan för att det är sådan världen ser ut genom deras ögon. Nu har de tvingats se över gästlistan och (i likhet med Radio 1) fått vaska fram fler soffsittare utan penis.
Sammanfattningsvis: Jag kommer garanterat se till att jag inte missar ett enda avsnitt av Nittileaks, programformatet passar mig lika bra som ett par pösiga Levi´s gjorde i det aktuella årtiondets inledning.

En svår balansgång på catwalken.

Igår hade Trinny och Susannah stylar om Sverige premiär i TV4+. Jag gillar verkligen de brittiska stilikonerna eftersom de känns som kompletta människor, med ett brett känslo- och erfarenhetsregister som gör att de inte bara ser omstylingsobjektens yttre attribut, utan även kan förstå orsakerna som ligger bakom vanvården.
Men när de kommer till hit och ska piffa upp oss svenskor, som till övervägande del täcks av praktiska, murriga och bekvämt bylsiga plagg, blir det för uppenbart att det här är ett paneuropeiskt konceptprogram som ska rivas av i så många länder som möjligt. Snabbt fram med tio grådaskiga och osynliga kvinnor, ritsch, ratsch i omklädningsrummet, puff, fluff med makeup och hårfix och så skjuss ut på catwalken. I förbifarten avhandlas canceropererade bröst, depressioner och gastric-bypassrelaterade viktras som orsaker till förfallen. Samtidigt som vi i minst fem klipp får se och höra Trinny och Susanna ropa "Hurry up! We don´t have much time!" alltmedan en före detta rugguggla tampas med att tränga in sig i en obegripligt ostylish aftonklänning.
Men då och då glimrar det till, det går inte att ta miste på att flera av kvinnorna blir väldigt lyckliga över att få bli så fina och inte minst sedda. Och det är här balansgången kommer in, vi vill gärna se mer av den typen av glädjande förvandlingsnummer, men aldrig på bekostnad av de utsatta kvinnorna. I trailern för nästa avsnitt ses en kvinna som snubblar i sina höga klackar på catwalken och där har balansgången definitivt förvandlats till ett svidande magplask. Likaså när Trinny skakar och skriker "Wake up!" till en deprimerad kvinna vars look hon beskriver som en sopåkares. Gärna makeovers, och gärna mer skönhet och mode till folket – men inte utan empati och fingertoppskänsla.

Trinny och Susannah stylar om Sverige, Trinny och Susannah, TV4+, TV

Bibliotekstjuven, ett drama på hög nivå eller Jönssonligan möter Rain man?

Andra delen av Bibliotekstjuven (serien jag sågade här) som gick igår var inte lika bedrövlig som den första, även om Johan beskrev den träffande som Jönssonligan möter Rain man.
Det har varit märkligt tyst i media om den här svenska dramasatsningen, men igår skrev Kjell Häglund om den i en i spalt på kultursidan i GP. Hans uppfattning var att det var ett drama på hög nivå och att det orealistiska som jag, och många med mig, stört oss på var ett stilistiskt grepp. Att den är medvetet författad och regisserad via naivistiskt överdrivna tablåer och symbolscener.
När jag läser det får jag lust att på fjortismanér svara "Och?". Att det övertydliga är gjort enligt någon gammal BBC-tradition, gör den inte mer njutbar i mitt sinne. Men jag kanske har för få poäng i filmvetenskap för att ha vett på att uppskatta en tv-produktion som vårdar arvet av "en treaktarberättartradition sedan film noir-epoken".
Jag ska nog hålla mig till Ladies på Östermalm.

Bibliotekstjuven – en miniserie som TALAR MED STORA BOKSTÄVER.

En otroligt kittlande story och något som med fog kan kallas för svensk skådespelarelit. På pappret hade Bibliotekstjuven, som hade premiär på SVT igår, alla möjligheter att bli en fantastisk liten serie. Men det tog inte många minuter innan skepsisen infann sig och efter en halvtimme var den stackars skämskudden halvt ihjälkramad. Sällan har väl dikten varit mer underlägsen verkligheten. Varenda scen har en gigantisk röd pil som blinkar och säger NU SKA DU FATTA DET HÄR! Det här kan vara att huvudpersonen John Manneus har ett klasskomplex. Att han har ekonomiska problem. Att det finns VÄRDEFULLA böcker på hans nya arbetsplats, Kungliga Biblioteket. Och vad det leder till behöver man inga högskolepoäng för att räkna ut.
Samtidigt finns massor med scener med enorma trovärdighetsproblem. Manneus har tillbringat det senaste dryga decenniet i en akademisk miljö och visar sig samtidigt vara helt clueless när det kommer till sociala koder i den finkulturella världen? Hans kollegor på bibblan är inga manchestermuppar utan flashiga Richestammisar? När hans fru börjar upptäcka deras ekonomiska problem säger hon först: NU HAR VI INTE RÅD MED FLER SMS-LÅN och sedan dyker hon upp på Johns arbetsplats med en bunt räkningar i handen? När John ska dupera någon står han och talar högt för sig själv framför spegeln? Fast den allra jobbigaste scenen är ändå när John på en fikarast försöker bjuda på JÄTTEDYRA CIGARRER för att bli accepterad av sina fina nya kollegor.
Jag ber om ursäkt för alla skrikiga versaler, men det är så jag uppfattar den här produktionen.
"Thriller för tänkande tittare" kallar Sydsvenskan den. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Thriller för dig som tycker det är jättejobbigt att tänka.

Bibliotekstjuven, böcker, tv-program, svt, recensioner

Håkan och den återupprättade Göteborgshedern.

Jag vet inte varför, men det här inlägget har en hög existenströskel och svåra födslovåndor. Det ska handla om Håkan. Håkan Hellström på Scandinavium, och då gäller det att inte gå vilse bland klichéerna, snubbla på plattityderna och förirra sig in i panegyrikens... Ooops, nu var jag på god väg redan.

Men jag gör ett försök med att beskriva ögonblicket när ljuset släcktes ned, ett bildspel med Göteborgsmotiv projicerades upp och Alf Robertssons Ja lämna mitt hjärta i Göteborg spelades. Inte direkt något jag trodde skulle framkalla hjärtöversvämmande känslor, men när bandet och Håkan sekunderna efteråt äntrade scenen fick tiotusen Göteborgshjärtan upprättelse. Äntligen fick vi vara lokalpatriotiska utan att känna en sur eftersmak av kommunala bestickningar. Om Håkan älskar Göteborg så här mycket måste det finnas något bra med vår stad.
Sedan följde en konsert som än en gång bevisar att känslan är allt. Inte för att det på minsta vis brister i melodier, texter, band, sång (det där med att Håkan sjunger falskt, glöm det!), mellansnack, musikalitet eller något annat. Nej, inget av det jag räknade upp är något annat än fullkomligt, fantastiskt och magiskt, men det är ändå känslan Håkan lyckas förmedla som gör att hans hemstad dyrkar alla Långgator han gått på, hans Gårdakvarnar och hans paradis vid G-G-G-Gullbergs Kaj. Det är förstås inte bara vi göteborgare som avgudar Håkan och allt han gör, men det var vi som fick stå upp och hylla honom igår med ömma handflator, såriga halsar och mascara på kinderna. I hans hemstad. Jag tror att jag kan göra mig till talesperson för alla tiotusen som var i Scandinavium igår, när jag säger att vi är oändligt tacksamma för det.

Här är allsångsfesten från extra-extra-extranumret Vi två, 17 år.
När låten var slut ville Håkan inte gå av scenen, utan gick runt och tjingsade på folk medan ljuset tändes i taket och övriga bandmedlemmar för länge sedan försvunnit ut.

Så här skriver media om konserten: GP, GT/Expressen, AB, SvD.

Och här har jag gjort en spellista med alla låtarna från konserten.

Den här bilden har jag inte snott någonstans ifrån, utan plåtat helt själv en midsommarafton för fyra år sedan.

Håkan Hellström, Håkan Hellström-konsert i Scandinavium, Scandinavium, konsert, musik, Göteborg

Det äkta vinner över det konstlade.

Som du eventuellt vet så är Stjärnorna på slottet ett av mina favoritprogram (vilket jag skrivit om här och här. Mauro och Pluras kök, likaså (vilket finns dokumenterat här). Det är uppenbart att TV4 velat göra sin egen kombo av dessa succéer och därför skapat Så mycket bättre som började ikväll. De har tussat ihop ett gäng mer eller mindre folkkära, och vitt genreskilda, artister i ett hus på Gotland under en vecka, och varje dag har en huvudperson, precis som i SPS. Kvällens värd var Lasse Berghagen och alla deltagarna skulle framföra någon av hans låtar till antingen lunchen eller middagen.

Jämfört med hur äkta det känns när gitarrerna plockas fram till kaffet i Mauro och Pluras kök, verkar det först otroligt cheesy och konstlat när ett komplett band uppenbarar sig framför matbordet och den ena artisten efter den andra greppar micken och kör en välrepad Berghagendänga. Men överraskande nog så vinner det i längden. De äkta känslorna som både Lasse Berghagen och de övriga artisterna i alla fall ger sken av att visa vid uppträdandena smälter till och med ett cyniskt och luttrat hjärta som mitt. Att se Pluras ögon lysa av lycka när Lill-Babs framför En kväll i juni eller Petters saliga leende när September faktiskt får till en ickelarvig version av Teddybjörnen Fredriksson är inget annat än stor underhållning. Eller för den delen när Christer Sandelin, försedd med ögonmask och hörselkåpor, yrvaket försöker förstå varför Petter väcker honom mitt i hans middagslur. Jag tror att det är på plats att gratulera TV4 till ett vinnande nytt programformat. Ta väl hand om det, bara.

Kvällens bästa Berghagare stod tveklöst Petter för.

Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Petter, September, Di Leva, Christer Sandelin, Lill-Babs, Plura

Till Det Som Är Förvånande

Jag läser hos Jonas AD om den svenska filmen Till det som är vackert som har premiär idag. Eftersom Jonas är en rolig jävel är jag övertygad om att han photoshoppat fram den mest absurda så kallade tag-linen som han kunde komma på. Jag fnissar år Jonas roliga modifieringstilltag tänker och sätter mig att titta på trailern. Jag såg en snutt av filmen på Nyhetsmorgon förra helgen och ser fram emot att gotta mig i precis en sådan där Såsom i himmelen- (som jag skrev om här) pretentiös och melodramatisk film som jag älskar att hata.

Inom en relativt kort tidsrymd kommer nu tre mycket stora förvåningsmoment att uppstå.
1. Förvåningen över att det inte är Jonas som varit framme med sitt redigeringsprogram, utan att någon på fullt kulturellt gravallvar valt en tag-line till en film som lyder *harklar mig och rodnar en smula*: Katarina har slutat suga kuk, har gått ur Facebook. Nu är hon på väg Till Det Som Är Vackert. Alltså nu är det inte jag som är ful i munnen, det är inte Kleerup som har flummat ihop något i TV4-soffan (vad jag vet), utan det här är en säljande och relevant sammanfattning av en fin svensk dramaproduktion som alla fina kritiker satt och såg och bedömde i veckan. Och här kommer vi till nästa förvåningsmoment:
2. När jag läser recensionerna, och väntar mig uttryck som ädelpekoral, klichékalas och trovärdighetskris, så visar det sig istället att filmen får utmärkta betyg i samtliga stora morgontidningar. En trea i DN, en femma i SvD och en trea i GP. Hur är det möjligt? Jag är mycket medveten om att jag på förhand dömer en film som jag inte har sett, men som Jonas AD uttrycker det: Redan i trailern avverkas kvoten för antalet obehagliga synintryck som en långfilm får innehålla.

3. Min tredje förvåning handlar om att det nu inte bara är medelålders män som gör filmer om hur väldigt unga tjejer ofelbart vill ligga med medelålders (plus) män, utan att det nu är det en ung kvinna, det vill säga regissören Lisa Langseth, som använder sig av detta slitna tema. Varför, undrar jag? Om jag går och ser filmen i veckan, kommer mina frågor att få svar och min förvåning att mattas av, tror du. Eller blir det precis tvärt om?

Till det som är vackert, Lisa Langseth, film, recensioner

"The Doors" – en film med mygg- och kamelproblematik.

Jag såg Oliver Stones "The Doors" från –91 häromdagen. Jag har lyckats missa den tidigare, och tycker att den på ett sätt var en mycket märklig film. Det egendomliga bestod i att den på vissa plan var otroligt välgjord och -spelad och på andra plan rent hopplöst usel.

Val Kilmer som spelar huvudrollen måste helt enkelt vara en inkarnation av Jim Morrison. Han var kusligt porträttlik och ännu läskigare röstlik. Han lär ha ägnat ett halvår åt att träna in Doorslåtar och när han var klar kunde inte ens de gamla bandmedlemmarna höra skillnad på honom och Jim, sägs det.

Filmen överskred sin budget ganska rejält, vilket bland annat lär ha berott på att man la enormt mycket tid på saker som att återskapa ett tidstypiskt Whisky a Go Go och att bara låten "The end" tog fem dagar att spela in.

Därför är det desto mer obegripligt att man missat på så enkla detaljer som peruker och ansiktshår. Kyle MacLachlan (som spelar Ray Manzarek) har en frisyr som hade ratats på vilket bygdespel som helst och Meg Ryan (som spelar Morrisons flickvän Pam) har något på huvudet som inte står Persbrandts Tre Solarfrippa långt efter. Och när Jim Morrison börjar bli rejält på drog- och spritdekis har Val Kilmer försetts med ett tredje klassens Butterickstomteskägg.

Detta sammantaget lägger onekligen sordin på kvalitetsupplevelsen.

Ett annat gigantiskt problem är att man alltså valt Meg Ryan för att spela Pamela Courson, som också dog av en överdos, några år senare än Jim. Det är som att casta Carola som Janis Joplin eller att välja Pernilla Wahlgren till rollen som Courtney Love.

Hur är det nu man brukar säga, svälja mygg och sila kameler. Och den här filmens största kamel heter Meg.

"Nej, jag hinner inte repa nu, måste gå och träffa Babyliss som vill snacka turnéspons."

The Doors, Oliver Stone, Meg Ryan, Val Kilmer, film, recensioner, filmrecensioner

Drömmen om Italien som TV4 förvandlade till ett sömnpiller.

Kommer du ihåg hur otroligt peppad jag var över TV4:s serie Drömmen om Italien? Jag kom just på att jag alldeles glömt av att följa upp hur det hela utvecklade sig. Förmodligen är det mitt undermedvetna som förträngt alltihop, för det gick ju inte alls dit jag ville. Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket för att jaga upp mig rejält över hur TV4 kunde sjabbla bort hela den kokande dramaturgin och förvandla det lysande upplägget till ett ofattbart sömnigt program som mest doftade utbildningsradio och skolteve.
För det första: Det absolut mest, ehh... färgstarka paret, Jan och Therese, åkte ut alldeles för tidigt.
För det andra: I och med det försvann den främsta konflikthärden som försåg serien med spänning och tittvärde, Kaveh och Rebecka versus Jan och Therese.
För det tredje: Så fort någon chans till dramatik uppenbarade sig var någon där och såg till att alltihop löste sig, smidigt och trevligt. När bygget drog ut på tiden och ingenting var klart när de första gästerna står på tröskeln, fick de kvarvarande deltagarna en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – och förlängd tidplan. Två gånger om.
När budgeten sprack totalt och gänget inte hade råd att köpa möbler att inreda pensionatet fick de en sträng blick av programledaren Filippa Lagerbäck – som sedan stack till dem några extra hundra tusen så att allt blev frid och fröjd igen. Sedan ägnades resten av programmet åt någon seg utflykt där vi fick se hur en av programmets sponsorer tillverkar olivolja.
Som segrare stod till sist Malmöparet Theo och Diana. Kanske inte något jätteöverraskning att just de skulle klara sig bäst, eftersom hon var den enda av allihop som behärskade språket. Den lilla behållning serien hade efter dramaturgin dött, var att höra Theos Peter Magnusson-karikatyrartade och obetalbara hummande varje gång paret intervjuades. Och mycket riktigt var hans första kommentar när det stod klart att de vunnit:
– Jag saknar ord.

TV4, Drömmen om Italien, TV-program

SATC – en seriemördarrulle.

Jag har länge och väl undvikit att se Sex and the City.
Filmen alltså, för serien är en av mina favoriter genom tiderna, och just därför hade jag en stark känsla av att filmen skulle inverka menligt på min kvalitetsuppfattning om Carrie och kompani.
Men igår föll jag till föga. Jag tänkte att den trots allt var lagom ytlig och glättig för att glamorisera min hostiga, förkylda, grå och smådeppiga söndagseftermiddag.
Och visst, om jag aldrig hade sett serien förut så hade den kunnat passera som en av alla normalkorkade tjejfilmer som drömfabriceras på löpande band. En stunds förströelse som man kan hånflina i mjugg åt och har glömt när eftertexterna är slut.
Men eftersom det alltså är SATC så kommer den inte undan lika lätt.
Det jag tycker är jobbigast är att den är fånig på precis det sättet som alla som inte sett serien tror att den är.
Tjejer som skrikande faller i varandras armar, bara är intresserade av walk-in-closets, Manolo Blahniks och att bli gifta med Mr Right. Eller Mr Big, som Carries drömprins heter.
Toppat med några smådirty sexscener.
All manussmartness är i princip borta och humorn är på nivån Charlotte bajsar på sig och Samanthas hund juckar på en kudde.
Det enda som liknar något som skulle kunnat ha varit med i serien är när Carrie får en ny telefon och ringer Samantha för att ondgöra sig över att hon har fått ett nytt riktnummer.
– 347? I´m a 917-gal!
Den sortens lyhörda iakttagelser hade jag velat se mer av. Och mindre av när Carrie ger sin svarta assistent en Louis Vuitton och hon nästan svimmar av tacksamhet.
(Jag är förresten en 0708-tjej, har alltid varit. Skulle inte alls kunna identifiera mig med 0705 eller, ännu värre, de som inte ens har en nolla som tredje siffra. Och, apropå det, vad är grejen med att dela in numret i den ologiska nummerindelningen 000-000 00 00? Nej, först fyra siffror och sedan sex. Som flickan sa.)
Till sommaren ska det tydligen komma en Sex and the City del II.
Kvalitetsutveckling är inte vad den har varit. Förr började det med en film, kom kanske en uppföljare och slutade med en urvattnad serie på någon obskyr sändningstid.
Nu är det uppenbarligen tvärt om.

Sex and the city the movie, Sex and the city, Sex and the city 2, SATC

Tösabiten som skojade med brasan.

I förrgår begick jag alltså Millenniumtriloginfilmatiseringspremiär. Eftersom det var en sådan mersmaksbetingande upplevelse var jag väldigt taggad för att se fortsättningen. Därför såg jag Flickan som lekte med elden i går kväll.
Boken (FSLME) var ännu bättre än MSHK, av den enkla anledningen att det var i den vi på allvar fick lära känna Lisbeth Salander, som är seriens största behållning.
Dessvärre gäller inte samma sak för filmen, utan den rasar ganska snabbt ner i det sedvanliga, endimensionella Beckfacket där yxiga dialoger och serietidningskaraktärer härskar. Det vill säga det fack där merparten av alla svenska filmer krälar omkring.
Att skådespelarna är av toppklass känns som ett ofattbart slöseri när de inte lyckas prestera bättre än vad de gör i den här filmen. Ungefär som att köpa oxfilé och koka pölsa av den.
Kanske är det manusets, regins eller kanske budgetens fel. Något är det i alla fall som gör att dialogerna ofta består av ett stelt rabblanden.
Förutom toppskådisarna hittar vi förstås Paolo Roberto. Det vete fan vad som flög i Stieg Larsson när han skrev in Kungen av Kungsan i boken. Jag gillar Paolo, men det är oundvikligt att fnissa i mjugg åt de grava trovärdighetsproblem som uppstår när Robinsonprogramledaren pow-smock-och-tjoff-fajtas med den Jaws-artade skurken.
När eftertexterna rullar till någon Enya-doftande låt, som låter som något som ratats från Arnfilmerna (lyssna själv), funderar jag på varför man lämnat WO på soundtracket, inte tagit tillfället i akt och åtminstone försökt fixa en toppsäljande hit när man ändå var i farten.
Förmodligen gav jag ettan ett lite för högt betyg på grund av låga förväntningar, men det jämnar ut sig, för den här får kanske ett lite för lågt omdöme, beroende på att jag hoppades på för mycket.
Betyget blir alltså ett halverat antal Goodispåsar jämfört med Män som hatar kvinnor. Det innebär två halvfyllda påsar med ganska hårda sockerbitar och torra nappar i.

Flickan som lekte med elden, millenniutrilogin, Stieg Larsson, Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist

Karlslokar som hyser vedervilja gentemot fruntimmer.

Det är knappast någon kioskvältare att berätta att man sist av alla i galaxen sett Män som hatar kvinnor. Men inte desto mindre gjorde jag det igår.
Naturligtvis har jag läst alla böckerna (ett av mina skönaste Stieg Larsson-moments har jag skrivit om här) och eftersom jag rankar dem som verkliga toppböcker, var jag beredd på, i bästa fall, en medioker filmupplevelse.
Men, hej, vad jag rycktes med! Läsupplevelse var tillräckligt långt bak i tiden för att det skulle bli spännande, jag kom inte ihåg varje detalj, och samtidigt speglades allt jag kom ihåg från boken på ett tillfredsställande sätt.
Det finns dock ett fenomen som aldrig verkar försvinna från den svenske manusförfattarens mind set. Och det är att man, år 2009, fortfarande kallar varandra för efternamn. Det är därför vi får höra kriminalkommissarien ropa utanför Mikael Blomkvists dörr:
– Det är Morell!
Eller att den kvinnliga huvudrollen på fullt allvar tilltalas med fröken Salander.
Hur ofta kallar du dig själv eller andra vid efternamn, annat än som en grej, jag bara undrar?
Ett annat problem är förstås att Sverige är ett såpass litet land att man känner alla toppskådespelare lite väl mycket utan och innan.
Och förknippar dem med helt andra roller.
Därför är det svårt att exempelvis inte tänka:
– Tänk att Sunes pappa skulle visa sig vara ett sådant ärkesvin!
Eller känna igen dem från andra kändissituationer. Så att en gripande scen störs av att det är Everts pojk som kramar om Tildes morsa (fast då fällde jag trots allt en liten tår).
Men både Sven-Bertil, Ewa Fröling, Michael Nyqvist och de andra är utomordentliga skådisar, så det är ett marginellt minus. Dessutom är Noomi Rapace inte sönderspelad, och hennes tolkning av Lisbeth Salander drar ett stort lass i fråga om varför filmen funkar så bra.
En oavsiktlig komisk effekt uppstod på grund av att jag av någon anledning fått på den svenska textningen för hörselskadade. Att det stod [gråter] och [kvider av smärta] var inga konstigheter, men när det stod [får en orgasm] blev det lite fnissigt.
(Lyckligtvis är Mikael Blomkvist, the womanizer, nedtonat i filmen. Det tror jag var ett bra beslut.)
Men på det stora hela tycker jag att det var en av de mer lyckade svenska filmerna jag sett på mången god dag. Fyra välfyllda Goodispåsar blir mitt betyg.

Män som hatar kvinnor, Mikael Blomkvist, Lisbeth Salander, Stieg Larsson, Millennium, Film, recensioner

Langdon hankar sig vidare.

Jag kom just att tänka på att det inte finns något uttryck som ersätter det härliga gamla ordet videorulle. I kväll har vi i alla fall kort och gott hyrt en film.
Änglar och demoner, du vet Dan Browns uppföljare till Da Vincikoden.
Att det inte skulle vara någon höjdarfilm var jag ganska övertygad om redan innan, men jag kände ändå att lite mystik och spänning var vad jag behövde en kväll som den här.
Fast när allt väl kom omkring satt jag mest och tänkte på att Robert Langdon skulle kunna vara Jan Guillous internationella alter ego-rollfigur.
Allvetande, atletisk, ofelbar och med kvinnotycke.
Om möjligt är dock Langdon ännu träigare än alla Guillous självförhärligande romankaraktärer. Vad tänker man på när man skapar en filmhjälte (i filmer med mega-multi-mångmiljonbudgetar) som har charm som en plywoodskiva, liksom?
Änglar och demoner är alltså verkligen ingen bra film. Det som var det intressanta i Da Vincikoden, att knäcka koder och lösa gåtor, går helt förlorat när det görs i turbofart som är fallet i Änglar och demoner.
Och inte för att man ser den här sortens film med trovärdighetssensorn uppskruvad på max, men när Harry Potter känns som en dokumentär i jämförelse, måste man konstatera att filmen har gigantiska trovärdighetsproblem.

Nej, jag tycker att vi tittar på en trailer för en film med Tom Hanks när han var som bäst, istället:


Änglar och demoner, Dan Brown, Robert Langdon, Tom Hanks, Big, Jan Guillou, Da Vincikoden

Imperfektionens perfektionism

En medelålders snubbe som sjunger falskt för det mesta och glömmer texten ibland. Tillsammans med en tjock gubbe som sitter på en stol och sjunger, med texthäftet i knäet och mumlar ohörbarheter mellan låtarna. Kan det vara något? Låter inte det som något Idoljuryn himlat med ögonen åt och skickat hem med någon halvsnärtig avspisning, som "Grattis, ni var sämst idag"? (Sa jag förresten att båda har käpp?)
Det här är i alla fall den fysiska uppenbarelsen som utgör kombinationen Olle Ljungström och Freddie Wadling som uppträdde på Göteborgs Konserthus igår kväll. Men herregud vilken fin kväll de bjöd på. All visuell imperfektion till trots.
Olle börjar och han visar att det går att framföra fantastisk popmusik och faktiskt även tunggungig rockmusik stödjandes på en käpp. Bandet han har med sig levererar hundraprocentigt och avslutningslåten Svenskt Stål får nästan U2-proportioner. På ett bra sätt.
Eftersom Olle är Olle är de falska tonerna en del av hans låtar lika mycket som hans egensinniga och ljuvliga texter. Kan man annat än älska en kille som döpt en låt till En apa som liknar dig? Nä, just det.
Sedan är förstås mellansnacket en stor del av charmen med en Olle-konsert, och han börjar med att konstatera att han är en av de få som brukar få pratet mellan låtarna recenserat. Sedan berättar han att ingen i personalen har kunnat tala om vem som har ritat Konserthuset, varpå en överförfriskad man i publiken skriker: "Det vet jag! Det är ... öhhh, samma som gjort biblioteket."
Annars är det inte direkt skränig fylla som kännetecknade klientelet som fyller bänkraderna denna fullsatta kväll. Nej, den består av en mix av Herr och Fru Kulturtant (ibland med sina halvvuxna kulturbarn), de relativt unga och balla samt en och annan riktigt udda existens. Johan och jag som inte varit på Konserthuset på länge konstaterade något förvånat att man fick ta med sig ölflaskan in i salen. Vi förväntas tydligen vare sig spilla ut den eller kasta upp den på scenen. Vilket förtroende, liksom.
När Olle ska sjunga låten från nya IQ-reklamfilmen, Fredmans epistel nummer 82, glömmer han av texten fullständig, men lyckas förstås vända det till en charmerande episod genom att säga att han har närminne som en tennsoldat "Allt efter 1700-talet är sprängmodernt". Volleyn sitter där den ska.


Efter pausen är det Freddies tur. Och om Olle levererar personligt förpackad popmusik så är det känslosamheten och de udda arrangemangen som är Freddies USP:ar. Udda utan att vara svårtillgängligt ett dugg. Han mumlar mellan nästan varje låt att han bjuder på "En påse blandat" och det är sannerligen ingen överdrift. Rupert Hines, Towa Carson, Stina Nordenstam och Svampbob Fyrkant är några av de ... ehum, artister som får äran att få sina alster tolkade. Men den tätaste magin infinner sig när han gör Radioheads Creep. Aldrig har väl ordet cover inneburit något finare.
Även om det mesta av mellansnacket som sagt försvinner i ett mummel så finns det pärlor här också. Självirionska pärlor, som när Freddie säger att han ser ut som svininfluensan eller när han avbryter en spontanapplåd med ett avvärjande Naj, för fan! för att han inte tyckte att han åstadkommit något klappvärt. Än.
Textmässigt var höjdpunkten denna andra halvlek var utan tvekan Stina Nordenstams Allt har varit möjligt länge nog nu med raderna:
Allt har varit möjligt länge nog nu
Det är dags att ge sig av till kartans slut igen
Jag reser i gryningen
Det finns en obevakad timme där
Jag vet var den är
Efter städbilen, innan tidningen
En dipp i nattrafiken
Mellan drömsömn och djupsömn
När man inte vet vem man är
Hur avslutar då Freddie denna perfekta kväll, då? Jo, med Lou Reeds Perfect day. Och när Olle kommer in, klädd i en t-shirt med bokstäverna ADHD på, och stämmer in i den imperfekta sången står ståpälsarna och klumparna i halsen som spön i backen. Fem solar, fem getingar, fem fyrar, en megaglad gubbe och toppbetygs-you name it. Så lyder mitt omdöme.

Om du inte såg Freddies pausunderhållning i årets melodifestivalen med Alla har glömt så tycker jag att du ska göra det nu.

Sist lägger jag upp en foto-meta-kul bild på mig och Olle Ljungström när jag träffade honom på Blomstermåla i slutet av augusti. Och så vill jag tacka dig för att du orkat vänta.

Nåt för dom som väntar.

UPDATE Expressen är märkligt njugg med betyget tycker jag.
Olle Ljungström och Freddie Wadling, Konserthuset i Göteborg, Konserthuset, Olle Ljungström, Freddie Wadling