H&M, touchscreenvanten är kastad!

H&M är ett av mina absoluta favoritföretag, och jag har nog spenderat mer pengar vid deras kassadiskar än hos något annat företags. För oss som älskar att hitta nya, coola kläder, men har en slimmad modebudget, är familjen Perssons kedjeföretag inget annat än en skänk från ovan.
Men idag blev jag besviken på hur trist de tänkt. Eller om det är brist på tänk, jag vet inte säkert. När de lanserar en väldigt fiffig vante med ett "innovativt material på fingertopparna", som gör att man slipper frysa om händerna när man petar på sin smarta telefon, så erbjuds den enbart i herrstorlekar.

Klicka för bättre läs- och tittbarhet. 

Vi kvinnor antas inte använda dylik teknisk apparatur i tillräcklig utsträckning för att utgöra en lönsam målgrupp. Oavsett hur det ligger till med den saken borde H&M insett vilken felaktig signal de sänder ut när de inte erbjuder touchscreenvantar i damstorlekar. Nej, det här var ett tråkigt, könsstereotypt resonemang som jag inte hade förväntat mig av ett företag av den här kalibern. 

Uppsamlat.

När jag var hos min syster i helgen, på min systersons konfirmation, hittade jag den här bilden på en väldigt ung upplaga av mamma Ulla och pappa Johnne, och kom att tänka på bloggen My parents were awesome, som ställer frågan How did your folks look before they were parents?.

Så här awesome var mina föräldrar när de var nyträffade.

För två år sedan skrev jag här "Fast nästa gång kanske jag ska vara med i ett tuffare lopp, där man inte får en dassrulle, rynkkrämsprov och inkontinensblöjor i goodiebagen". Då hade jag sprungit Vårruset för första gången och idag har jag gjort det igen. Jag har alltså inte tagit mig till någon tuffare nivå, och inkontinensblöjorna stod som spön i backen den här gången också, eftersom Tena var en av hududsponsorerna, men trots allt var jag så här glad när jag kommit i mål:


Möjligen en något överdriven medaljglädje efter knappa fem kilometer i måttlig takt. Fast förra året hade jag borrelia och kunde inte springa, så det här är ett framsteg ändå, när allt kommer omkring.

Och så har jag bikinishoppat. Kan man annat än älska H&M när man kan få två så här fina och välarbetade bikinis för under tvåhundra spänn? Tillsammans. Och sitter bra gör de också.

H&M måste ha dumpat baddräktsprisbilden totalt. Plötsligt blir kronor per kvadratmeter tyg nästan rimligt.
Lycka till! sa expediten när hon överräckte påsen. Tja, det kanske var en välvald fras. Förmodligen är det på sin plats med lite välgångsönskningar inför det stundande badräktsmomentet.

Vårruset, My parents were awesome, mode, bikinis, H&M, träning

Livet i en pose.

Jag läser senaste numret av Elle och ser att de tar upp en sak som jag funderat en del över, nämligen modevärldens mest klassiska poser. En av dem är "Håll-i-klacken":

En annan är "Taxivinkningen":

Och en tredje är "Powerbenen":

Men de har ju glömt de senaste årens absolut mest använda, och, skulle man kunna säga, den mest bajsnödiga, nämligen "Magknipet". Den som vill signalera att här vankas det seriöst arty-farty fashion. En snabb genombläddring i några nummer av Bon resulterar i följande magknip:




Under mina egna dagar som modell handlade det ofta om att "kasta-huvudet-bakåt-och-skratta-med-öppen-mun":

Vilken klassisk modebildspose har du lagt på minnet?

Mode, Elle, modebilder, fotomodeller

Tidernas mest långrandiga vårmodetrend.

Världens moderåd har uppenbarligen slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till att en trend våren 2010 är...
Sailormode!

Skojig tävling! Om någon av er, kära läsare, kan påvisa en enda vår sedan 1962, då modemagasinen inte trumpetat ut marint mode och sailortrender samt varken visat randiga jävla tröjor eller förbannade vegamössor så vinner ni oändlig ära och evig berömmelse.

Nollnolltalets stildefinition.

Jag måste vara ofattbart trög, för det var inte förrän jag läste Jan Gradvalls krönika i DI Weekend som jag kom på att vi kan summera tvåtusentalets första decennium om några veckor. Vi går in i tiotalet och det är dags att börja fundera över vad som definierat nollnolltalet.
Jan Gradvall har gjort listor över det han tycker är årtiondets bästa låtar, album, filmer och tv-serier. Jag älskar att han har Kylie Minogue på andraplatsen bland låtarna, Shrek 2 på elfteplatsen i filmlistan och Project Runway på trettonde plats bland serierna. Inget snobbcredderi här, inte.
I krönikan i papperstidningen pratar han dessutom om hur man förknippar ett visst årtionde med ett utseende. Två årtionden som är väldigt lätta att stildefiniera är sjuttiotalet = utsvängda byxor och åttiotalet = axelvaddar.
Men hur ser den typiska nollnolltalspersonen ut? Vad är det för unisexmodedetalj som är den mest typiska tidsmarkören?
Mitt förslag är mössa inomhus.
Vad tror du?
Jag har gjort en liten enkät med några förslag. Har jag missat något väsentligt? Förmodligen, men vi börjar så här så kan jag korrigera efter hand om det behövs.
Kom igen och rösta nu.


UPDATE Härligt! Elias Betnakis har gjort en Spotifylista av Gradvalls låt-topplista.

Nollnolltalet, Jan Gradvall, DI Weeked, Mode, Listor, Enkät