Idag är övningskörningen förenad med ungefär lika mycket byråkrati som att importera sprängämnen eller emigrera till Nordkorea. Det är blanketter, hälsodeklarationer, syntester, inbetalningar… Och så kursen.
Kursen som alla som vill övningsköra med sitt barn eller whatever måste gå.
Tillsammans med just det öronmärkta barnet eller whatever. Vill du övningsköra med en annan telning, ja, då får du gå en ny kurs. À 450:-. (De håller visserligen på att ändra den regeln nu, men hittills fungerar det på detta DDR-inspirerade vis.)
Förra veckan var vi, hela familjen, på en sådan handledarkurs. Lyckligtvis hade Frida draggat på att tjata igenom ett kursdeltagande tillräckligt länge för att Jonathan skulle ha hunnit fylla 16 år, så vi kunde slå båda dessa körinstruktionstillfällen i en smäll.
Denna kurs innebar att vi efter tre och en halv timme i en varm körskolelokal vacklade ut i
Eller inte.
Handledaren var kanske en stjärna som körskollärare, men det matnyttiga innehållet han levererade i den här kursen var mindre än en supermodells middagsranson.
En av hans metoder för att få kursen att bli längre än den hade behövt vara, var att späcka den med frågor av typen: "Hur många stoppskyltar tror ni man tagit bort i Göteborg de senaste åren?". Efter varje spörsmål spanade han knipslugt ut över alla lång-arbetsdag-trötta föräldrar och halvsovande ungdomar och förväntade sig engagerade svar, varpå alla tittade ner i golvet och tänkte "Kan du inte bara berätta istället, så att vi får gå hem snart?"
Någon kallade den här kursen för "körskolornas ROT-avdrag" och så måste det vara. Ett sätt att hålla körskolorna under armarna. För jag har svårt att tro att alla föräldrar som passerat DDR-byråkratins nålsöga är väsentligt mycket mer kvalificerade och framgångsrika än vad man var pre handledarkurstiden.
Är det inte dags att konstatera att det här handledarkrånglet är kört? Om det finns siffror och statistik som visar att jag är ute och cyklar – bring them on!
Körkort, handledarkurs, körskolor, övningskörning
