fredagen den 24:e april 2009

Reklambranschen och jag går i parterapi.

Hej igen, reklambranschen. Som sagt, vi har hängt ihop länge du och jag. Men vet du vad? Vi behöver snacka.
Jag vill ha många år tillsammans med dig även i framtiden och därför tror jag att vår relation mår bra av att luften rensas.
Är du med på det?
Bra. Då vill jag berätta hur jag känner just nu.
Den förälskelse jag hyst för dig sedan högstadiet har för länge sedan mognat till en djup kärlek. Jag vet så väl att du har alla de där fina sidorna som jag en gång fastnade för, men ibland är det helt andra saker som skymmer dem. Det gör mig ledsen och frustrerad.
När jag träffar min vän psykologen, till exempel, hon som har ett ”riktigt” och ”viktigt” yrke. Då vet jag att hon fnyser och himlar med ögonen åt dig bakom våra ryggar, när hon tror att vi inte ser. För henne visar du aldrig de kloka, begåvade och analytiska sidorna av dig själv. Vad hon får se är en narcissistisk korkskalle som spyr ur sig motbjudande dynga som alla med intelligensen i behåll gör allt för att undvika. Du förvandlas till en missunnsam jävel som helst vinglar om kring halvpackad på något glassigt event i Stockholms innerstad och sprider varmluft. Därför förstår hon förstås inte hur jag kan tycka det är så roligt och stimulerande att vara med…
Oj, gråter du?
Förlåt, jag ska inte fortsätta.
Såja, vännen min, trots de hårda orden lovar jag att inte lämna dig. Jag skulle aldrig stå ut med att träffa någon annan och ”gå över till köparsidan”, som det brukar heta när någon börjar på en icke-reklambyrå. För i vår verklighet finns det bara två sorters företag: byråer och reklamköpare, eller hur? Det är så världen ser ut när vi skådar den ur vårt reklamnavelperspektiv.
Tanken på att sitta på kundsidan och fundera över samma slags problematik, dag ut och dag in, säsong efter säsong, gör mig lätt panikslagen. Och visionen av att arbeta i en värld där pappersexercisen är viktigare än idéerna ger mig vätskande eksem över hela kroppen. Nej, en tungt vägande anledning till att jag vill fortsätta att hänga ihop med dig är att du hela tiden förser mig med så underbart skiftande uppgifter. Och för att du gillar när jag hittar på roliga saker. Det är då vi har våra bästa stunder tillsammans. Vi skrattar åt samma saker och jag ser gärna mellan fingrarna för det där andra och minns varför det är du och jag forever.
Men snälla, skärp dig i framtiden, så att jag kan sluta att skämmas över dig. Det kan du, om du bara lägger manken till. Jag lovar att det kommer att vara värt det.

Min krönika från veckans Resumé.

4 kommentarer:

Masarinmamman sa...

I like it a lot! Och du, du har inte tappat stinget. Alls.

Ulrika Good sa...

Tack, snälla Masarinmamma, för att du inte tycker det. Jag hoppas du har rätt.

Anonym sa...

Tack Ulrika för att du skriver så bra, så kul och så tryggt trots att du verkar i en bransch som just nu vare sig mår bra eller har kul och dessutom alltid är befolkad av otrygga personer. Du ger mig hoppet åter, det jag gör kanske inte är så dumt ändå. Hoppas att du tar och får mer plats. Din distans till dig själv och branschen är unik och något för fler att ta efter.

/M

Ulrika Good sa...

Tack, M, för en otroligt fin kommentar. Den blev jag väldigt, väldigt glad för.