tisdag 8 december 2009

Tösabiten som skojade med brasan.

I förrgår begick jag alltså Millenniumtriloginfilmatiseringspremiär. Eftersom det var en sådan mersmaksbetingande upplevelse var jag väldigt taggad för att se fortsättningen. Därför såg jag Flickan som lekte med elden i går kväll.
Boken (FSLME) var ännu bättre än MSHK, av den enkla anledningen att det var i den vi på allvar fick lära känna Lisbeth Salander, som är seriens största behållning.
Dessvärre gäller inte samma sak för filmen, utan den rasar ganska snabbt ner i det sedvanliga, endimensionella Beckfacket där yxiga dialoger och serietidningskaraktärer härskar. Det vill säga det fack där merparten av alla svenska filmer krälar omkring.
Att skådespelarna är av toppklass känns som ett ofattbart slöseri när de inte lyckas prestera bättre än vad de gör i den här filmen. Ungefär som att köpa oxfilé och koka pölsa av den.
Kanske är det manusets, regins eller kanske budgetens fel. Något är det i alla fall som gör att dialogerna ofta består av ett stelt rabblanden.
Förutom toppskådisarna hittar vi förstås Paolo Roberto. Det vete fan vad som flög i Stieg Larsson när han skrev in Kungen av Kungsan i boken. Jag gillar Paolo, men det är oundvikligt att fnissa i mjugg åt de grava trovärdighetsproblem som uppstår när Robinsonprogramledaren pow-smock-och-tjoff-fajtas med den Jaws-artade skurken.
När eftertexterna rullar till någon Enya-doftande låt, som låter som något som ratats från Arnfilmerna (lyssna själv), funderar jag på varför man lämnat WO på soundtracket, inte tagit tillfället i akt och åtminstone försökt fixa en toppsäljande hit när man ändå var i farten.
Förmodligen gav jag ettan ett lite för högt betyg på grund av låga förväntningar, men det jämnar ut sig, för den här får kanske ett lite för lågt omdöme, beroende på att jag hoppades på för mycket.
Betyget blir alltså ett halverat antal Goodispåsar jämfört med Män som hatar kvinnor. Det innebär två halvfyllda påsar med ganska hårda sockerbitar och torra nappar i.

, , , ,

8 kommentarer:

Joshua_Tree sa...

Jag är helt och hållet med dig i omdömet om böckerna, och med samma motivering. Däremot håller jag inte riktigt med om filmerna. Jag gillar dem därför att jag tycker att de lyckas _undvika_ att trilla ner i det där trista Beckhålet där all svensk film tycks hamna. Tvärtom tycker jag att filmerna, och i synnerhet då FSLME, lyckas hålla tempot uppe på ett bra sätt. Vara mer amerikansk, utan att vara amerikansk.

Men visst; att Micke Nyqvist kan vara så träig förvånar mig, och Paolo Roberto lyckas inte ens spela sig själv med trovärdighet. Stort plus dock till scoutningen av Noomi Rapace. Mina största farhågor var att de aldrig skulle kunna hitta en Lisbeth som skulle göra mig nöjd. Jag hade fel. Bara det gör filmerna bra. :)

Ataharis sa...

Nu får du gå och titta på trean också, så kanske det jämnar ut sig. Utan någon vidare analys så tyckte jag att den var riktigt, riktigt bra. Andades knappt under tiden den pågick. Hasse Alfredsson gör också en bra insats (inte för att jag ens kände igen honom förrän i slutet).

Men jag gillade å andra sidan alla filmerna, och böckerna ännu mer, så du kanske inte ska gå på mitt omdöme.

Nemo sa...

Vad jag förstått håller filmerna en nedåtgående spiral i sebarhet kopplat till cinematogrfisk melankoli. Hantverket suger. I just FSLME är slutsekvenserna med kriget kring farsans stuga lite väl B. Sedan är det inte filmens, utan bokens fel att gangsterkungen huserar i en sunkig knarkarlya - alla tjyvpengar till trots och den oerhört avancerade övervakningsutrustningen.
Här kunde Stieg gärna låtit sig inspireras av Bond och låtit gubben klappa ett diamatbestrött marsvin och bott i ett flott runt hus någonstans vid Jerkholmen eller så. Varför inte Akelius anspråkslösa bygge?

Sedan undrar jag hur du kommer att synonymisera nästa film.

"Syretältet som fes ihop" ?

Unknown sa...

Oj då, råkade komma åt kommentarslänken. Får väl skriva nåt då.

Somnade efter halva filmen. Ska nog inte lasta filmen för det (bara). Ska bara säga att fajten mellan Jaws brorsa å Paolo Roberto hade jag kunnat filma å klippa bättre i min Iphone. Basattnivet.

Ulrika Good sa...

Josh: Haha "Paolo Roberto lyckas inte ens spela sig själv med trovärdighet". Jättekul och på pricken. Actionscenerna må vara fartfyllda, men de går mig liksom förbi när jag försätts i ett otrovärdighetsmode, som jag gör i den här filmen.
Och Lisbeth är bra (det konstaterade jag i recensionen av MSHK).

Atharsis: Klart jag ska se trean så snart jag kan. Jag hoppas du har rätt, även om jag tvivlar ;) (och jag älskade också alla böckerna).

Nemo: Funderade just på var skurkbostaden var belägen. Var det utanför Färjelanda? Får kolla upp det. Den typen av skurkbostad känns trovärdig för en boss i Hells Angels, men kanske inte för den här typen av gangsterkung.
Bra tips till synonymiseringen av nästa film! Underbart att du också funderar över det :).

Nicholas: Jag ska erkänna att jag också somnade i halva filmen. Men jag kan verkligen somna till ALLT och jag tittade ikapp efteråt.

Bajsugglan sa...

Paulo Roberto, vad gjorde han där??
Ska inte han dansa breakdance på Kungsan?

Peter sa...

Nu blir jag osäker. "Lämnat VO"? Cognac? Eller WO - Walk Over?
//Språkpolisen

Ulrika Good sa...

Peter: Eller kanske lämnat VSOP? :) Nej, jag har med skammens rodnad på kinderna ändrat. Tack för påpekandet.