måndagen den 28:e januari 2013

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

4 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Håller med. Tycker särskilt att Philip Zandén var väldigt rolig och varm, och Ewa Fröling berörande, nästan alltför berörande. Men det var bra så.

Snällt is a coming star!

Lars sa...

En alldeles för vanlig upppfattning är att vi måste utföra någon stor handling eller fantastisk bedrift som gör att vi hamnar på tidningarnas förstasidor. Inget kan stämma sämre med verkligheten. Tappa inte perspektivet.

Läs något varje dag som ingen annan läser. Det är lätt bland allmänheten leva efter den allmänna åsikten; det är lätt att i ensamhet leva efter sina egna åsikter; men den största människan är den som mitt i mängden med gott mod kan behålla samma oberoende som om hon vore ensam. Att avika från mängden - på goda grunder - är ett klokt sätt att leva...

Varje människa som korsar din väg har något att lära dig och något att berätta. Varje människa du möter under de ögonblick som tillsammans utgör dina dagar ger dig tillfälle att visa lite mer av den medkänsla och hjälpsamhet som definierar din mänsklighet.

Som jag ser det har din dag varit värd att leva om du har fått en enda person under hela dagen att le eller om du har gjort en enda främling lättare till sinnes.

En bra börja kan vara att svara på din e-post för personen som bemödat sig att skriva till dig.

örjan sa...

Tack. Eftertanksvärt.

Mr Elway sa...

Snarare känns det som både Stjärnorna och Så mycket bättre är format där de deltagande verkligen har sett vad som fungerar. De har helt enkelt anpassat sig för vad som blir bra och trevlig tv som gynnar deras karriärer...