Den största sjärnan på slottet.

I lördags sändes sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och det var en omgång som får klart godkänt. Det fanns varken någon knäppgök à la Börje Ahlstedt eller svulstig primadonna som Ranelid bland deltagarna, men det blev intressant ändå. Jag hade nog väntat mig att både Ulf Brunnberg och Dan Ekberg var castade för sina douchebagsanlag, men istället var de två väldigt roliga och känslosamma män med varsitt ganska tragiskt förflutet.
Monica Dominique var rar och läskigt übermusikalisk, Niklas Strömstedt genuint sympatisk, samt också rolig och begåvad, honom skulle jag vilja ha som kompis.
Men den största stjärnan på slottet var ändå Marie Göranzon. Jag har sällan sett en kvinna som lyckats vara så självsäker och, hur ska jag säga, upphöjd, utan att vara det minsta nedlåtande, kaxig eller odräglig. Eller för den delen självupptaget pompös, som sin man. Nej, hon är säker, rak, vass och klok. Och hennes "dåliga imitationer" var det mest komiska jag sett på ett bra tag. Marie Göranzon är min nya idol.
Och apropå skådespelare, i kväll är Frida på Guldbaggegalan i sina fina skor. Jag håller tummarna för Pernilla August och hennes nominering för Miss Kicki. Nu ska jag spana om jag kan få en skymt av Frida och Ludde i rutan.

Stjärnorna på slottet, Marie Göranzon, Ulf Brunnberg, Dan Ekborg, Niklas Strömstedt, Monica Dominique

Årets upplaga av Stjärnorna på slottet är den bästa säsongen hittills

Kombinationen Ewa Fröling, Philip Zandén, Robert Gustavsson, Claes Malmberg och Barbro Svensson visade sig alstra en himla massa kemi av det positiva slaget. De hade helt enkelt förbannat kul tillsammans på slottet, och verkade genomgående uppskatta varandra. Precis som i årets upplaga av Så mycket bättre visade det sig att vänskap utan konflikter och tjuvnyp faktiskt kunde bli alldeles strålande TV. Man hade lätt kunna tänka sig att det är mer underhållande att se en Jonas Gardell som får tuppjuck eller en odräglig Börje Ahlstedt som retar gallfeber på samtliga, och ingen är mer förvånad än jag att de här "snälla" säsongerna blivit så lyckade.
Kanske är det överdoserandet av utröstningar och snärtiga jurysågningar som gör att hjärtevärmande knytande av så starka vänskapsband blir en lisa för tv-själen. (Jag har för övrigt länge hävdat att Mästarnas mästare skulle bli ett intressantare program om man nöjde sig med tävlingsmomentet i sig, och ingen behövde bli utslagen.)
I Robert Gustavssons avsnitt som sändes nu i lördags blev det återigen tydligt hur framgång nästan aldrig är en slump. Det är så lätt att avfärda breda artister som Darin och September som lalliga topplistejönsar eller folkliga komiker som Robert Gustavsson som snubbliga tramspellar. Att det bara är de erkänt "fina" utövarna som förtjänar sin framgång. Men när man får inblick i deras karriärer visar det sig nästan alltid att de besitter exempellös talang och en minst lika imponerande målmedvetenhet. Som tog sig sina första uttryck någon gång i blöjstadiet. Det är kanske den typen av artister som har mest att vinna på att vara med i programformat som Stjärnorna... och Så mycket bättre. Jag har på nära håll sett de mest hårdnackade topplisteskeptiker du kan tänka dig kapitulera fullständigt och beskriva Darins gärning med beundran strålande ur ögonen. Var det någon som sa att grisar inte kunde flyga?

Här kan du läsa vad jag skrivit tidigare om Stjärnorna på Slottet.

En massgrav fylld med aforismer?

Över mitt morgonkaffe läser jag om att nya omgången av Stjärnorna på slottet håller på att spelas in utanför Kungälv. Det låter som det kan bli en all time-höjdare med kombattanter som Kjell Bergqvist, Björn Ranelid och Tommy Körberg. En stentuff drummel som inte är rädd att säga vad han tycker (Bergqvist) mot två av Sveriges i särklass största egon, nödtorftigt förklädda i falsk ödmjukhet (Ranelid och Körberg).
Tanterna är jag inte lika säker på. Siwan kan vara mustigt rolig men är rätt snurrig, Meg Westergren verkar mest bara vimsig, men låt oss hoppas att det ändå blir en bra mix.
(Att jag verkligen gillade förra omgången av serien har jag skrivit om här.)
Men apropå Ranelid och hans aforismer (som Nemo skrivit om här); jag vet att han är en hyllad och erkänd författare och jag vet också att jag dömer honom utan att ha läst en enda av hans böcker, men när jag läser krönikan han skrivit om sitt språk så går mina associationsbanor till Mats Wilanders Droppen.
Så låtom oss därför njuta av den igen, kanske något av det oavsiktligt roligaste som skrivits, framförd med dramatisk och poetiskt gravallvarlig röst av upphovsmannen Wilander, inför hela svenska folket i Gomorron Sverige:

Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket.
Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik.
Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.

Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet.
Plopp, lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen.
Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.

Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen.
Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på magen.
Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel.
Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe.
De dör bara för att ge mig njutning.

På bordet står också en askkopp.
Det ligger fem fimpade cigaretter i den.
Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav.
En onödig massgrav.

Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.

APPDEJT Här kan du se det hela i rörliga bilder:

Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Mats Wilander, TV, Tommy Körberg, Kjell Bergqvist, Droppen, aforismer, ranelidska

Fast i slottsträsket.

Jonas Gardell är en person som jag först tyckte var helt fantastisk men så småningom tröttnade våldsamt mycket på – under en period var han svårt överexponerad utan att förnya sig ett dugg.
Men nu har det varit välgörande tyst om honom ganska länge, tillräckligt för att väcka min nyfikenhet över hur han ska göra sig tillsammans med de övriga divorna i Stjärnorna på slottet (för alla har ju hört att han är ett svin privat, eller hur?)
I helgen har jag sett alla avsnitten på underbara SVT Play och konstaterat att han helt klart gör serien mer sevärd.
De andra stjärnorna må vara excentriska, tjuriga, diviga, egocentrerade och underhållande, men det är han som är vassast, rappast, råast och gör att det inte blir en gaggig sörja av det hela.
Jag förstår att det har varit en hel del kvällspressskriverier (när jag inte var hemma) om framförallt avsnittet där Staffan Scheja var värd, och det är som vanligt en enögd sensations-”journalistik” som rapporterar om hur labil och grisig Gardell är som blir rasande på den stackars snälle Scheja.
Men när man ser avsnittet så är det en väldigt intressant palett av olika känslor och reaktioner som visas.
Visst, Gardell överreagerar kraftigt när han snear på den trista, och, som han tycker, förnedrande, övningen med stråkkvartetten, men liiite förstår jag honom.
Och framförallt visar han hur intressant och givande livet kan bli för den som vågar stå för sina känslor (något som jag själv önskar att jag kunde vara bättre på). Vilket även omfattar att ta itu och prata med dem som drabbas av okontrollerade känsloutbrott.
Hans tacktal till Staffan Scheja senare på kvällen, där han låtsas bli fyllesentimental, var fruktansvärt roligt och vid slutsummeringen hamnade han trots allt på känslomässigt plus hos samtliga slottstjärnorna, till och med hos konflikträdda Christina Schollin.

Om några av er glin skulle ha missat hur sjukt snygg Staffan Scheja var en gång i tiden.

Stjärnorna på slottet, Jonas Gardell, Staffan Scheja, SVT, kvällspressen

Motsägelsernas Ranelid.

Oj, vad jag hade sett fram emot gårdagens avsnitt av Stjärnorna på slottet, när det var Björn Ranelids dag. Och ett helt inlägg hade jag i princip klart i huvudet när avsnittet var över. Då kom magsjukan och tog mig. Jag ska bespara dig detaljerna, men jag mår lite bättre nu, så jag ska försöka komma ihåg vad det var jag tänkte igår.
Det tydligaste som framkom i avsnittet är vilken motsägelsernas man Ranelid är. Hur många andra människor hör du ständigt berätta om hur ödmjuka och oväsentliga de är? Samtidigt som de bevisar motsatsen med glasklar övertydlighet? Detta verkar vara en paradgren för Björn Ranelid.
Sedan ägnar han större delen av sin tilldelade programtid åt att tala om hur mycket han har lidit på grund av sin läppsjukdom och sin tinnitusskada.
Jag tvivlar inte på att han har haft problem, men i och med att han verkar blåsa upp allting till orimliga proportioner kan jag inte låta bli att undra hur många fjädrar det var som skapade den feta femtonkiloshönan av lidande han flaxar med framför våra ögon.
Bara för att avsluta med att berätta att han aldrig beklagar sig.
Men det värsta är hur han ser på kvinnor.
Han skriver böcker som heter Kvinnan är det första könet och har alltid någon piedelstalhöjande metafor om quinnan på lut.
Men om han blir kritiserad av en ung och ifrågasättande kvinna blir han så kränkt att han ägnar det nästkommande decenniet åt att vara sårad och tycka synd om sig själv. Detta leder i sin tur till att ingen väl har kunnat undgå att fundera på om han har läppglans och huruvida han rakar armarna eller ej. Något vi knappast hade gjort om han bara hade ignorerat Linda Skugges krönika från 2003.
Apropå fåfänga så var det spännande att se hur Ranelid i merparten av scenerna hade en hårfärg som nog bäst kan benämnas som "raps", bara för att byta till "mahogny" i de separata intervjuscenerna.
En som vinner på att vara med i samma serie som narcissisten Ranelid är Tommy Körberg. I dennes skugga blir Körberg en nedtonad och trivsam mysgubbe utan några besvärande ego-later.

Har du förresten tänkt på att BR har en lookalike i litteraturen?

Gilderoy Lockhart från Harry Potter och hemligheternas kammare.

Ranelid himself.

Björn Ranelid, Stjärnorna på slottet, Linda Skugge, tv

Om jag inte

Om jag inte haft ambitionen att ha en idé och en tanke med varje inlägg så hade jag uppdaterat betydligt oftare.
Då hade jag helt enkelt kunnat skriva saker som:
-Att jag just nu har en skön känsla av träningsvärk som sprider sig i kroppen efter det första gympasset på år och dag.
-Att jag efter det gympasset (för första gången på år och dag) ställde mig på en våg och tänkte Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än ... osv.
-Att jag har sett sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och fortfarande är kär i den serien. Så skönt att se ett gäng silverbacks som både beter sig och äger – utan vare sig utröstningar eller jurymobbing.
-Att fortfarande är grymt mätt efter en våldsamt god middag som bestod av räksoppa och lammfärsbiffar (med en massa gott gojs till) som min privata chef de cuisine (Johan) lagat.
-Att jag just sett inledningen på P3 Guldgalan och funderat över varför inte ens SVT kan få till en musikproduktion som inte låter skit (och konstaterat att Håkan Hellströms trumpetare som var hos oss i torsdags också var där).
Men eftersom jag är en ambitiös bloggare med högt satta målsättningar så blir det inget inlägg med allt det där ogenomtänkta dravlet.
Skönt, eller hur?

UPDATE Nu spelar Soundtrack of our lives på P3 Guldgalan. Ebbot brukar handla i samma mataffär som jag gör. Sist jag såg honom bytte han in en trissvinst mot en påse kattsand.

Stjärnorna på slottet, P3 Guld, SVT, träning, Håkan Hellström

Diverse Ranelidande

Tänk dig en forskare som ägnat hela sitt yrkesliv åt ett speciellt projekt, nått ett avgörande genombrott som kommer att gagna hela mänskligheten och för det blir belönade med, säg, Nobelpriset. Föreställ dig sedan hennes stolthet och den triumf hon känner när hon får motta priset ur kungens hand.
Dubbla den triumfatoriska yran så får du en hum om hur stor segerglädje Björn Ranelid visade efter att ha kunnat namnet på världens mest kända kvinnliga fotbollsspelare* och vetat vilket damfotbollslag som vann det första SM**. Det vill säga två frågor ur gårdagens omgång av På Spåret som han deltog i.
Ranelid är som bekant en person som väcker känslor, och hans medverkan i På Spåret är inget undantag. Han är förvånansvärt kass och oallmänbildad, men gör klart för programledarna att han, när han svarar fel, har rätt – egentligen.
"Jag är den ende i världen som kan sätta Nacka på 13 sekunder" sa han exempelvis, pösande av stolthet efter att ha svarat Milano när det skulle vara ... Palermo.
Det är inte svårt att tänka sig vilka enorma växlar Ranelid har dragit på att han, trots en väldigt medioker insats, gick och vann över laget med Hans Rosling i. ("Jag vann förstås, trots att jag mötte en professor!")
När jag googlar på Björn Ranelid hamnar jag på hans hemsida. Där har han skrivit en krönika som uteslutande handlar om hur mycket uppmärksamhet hans fantastiska person har fått under året. Han berättar om hur stort utrymme boken Fenomenet Björn Ranelid har fått i media ("Göteborgs-Posten recenserade boken på tre hela sidor. Sydsvenska Dagbladet skänkte den ett helt uppslag och likaså gjorde Expressen, Kvälls-Posten och Göteborgs-Tidningen").
Nästan gulligt, faktiskt.
I kväll kommer han att fortsätta twista verkligheten till sin favör i ett av mina absoluta favoritprogram Stjärnorna på slottet, där han bland andra ska möta en annan man med ett ego stort som Saturnus, nämligen Tommy Körberg. Som jag längtar!

* Birgit Prinz
** Öxabäck

Björn Ranelid, Fenomenet Björn Ranelid, På Spåret, Hans Rosling

Det äkta vinner över det konstlade.

Som du eventuellt vet så är Stjärnorna på slottet ett av mina favoritprogram (vilket jag skrivit om här och här. Mauro och Pluras kök, likaså (vilket finns dokumenterat här). Det är uppenbart att TV4 velat göra sin egen kombo av dessa succéer och därför skapat Så mycket bättre som började ikväll. De har tussat ihop ett gäng mer eller mindre folkkära, och vitt genreskilda, artister i ett hus på Gotland under en vecka, och varje dag har en huvudperson, precis som i SPS. Kvällens värd var Lasse Berghagen och alla deltagarna skulle framföra någon av hans låtar till antingen lunchen eller middagen.

Jämfört med hur äkta det känns när gitarrerna plockas fram till kaffet i Mauro och Pluras kök, verkar det först otroligt cheesy och konstlat när ett komplett band uppenbarar sig framför matbordet och den ena artisten efter den andra greppar micken och kör en välrepad Berghagendänga. Men överraskande nog så vinner det i längden. De äkta känslorna som både Lasse Berghagen och de övriga artisterna i alla fall ger sken av att visa vid uppträdandena smälter till och med ett cyniskt och luttrat hjärta som mitt. Att se Pluras ögon lysa av lycka när Lill-Babs framför En kväll i juni eller Petters saliga leende när September faktiskt får till en ickelarvig version av Teddybjörnen Fredriksson är inget annat än stor underhållning. Eller för den delen när Christer Sandelin, försedd med ögonmask och hörselkåpor, yrvaket försöker förstå varför Petter väcker honom mitt i hans middagslur. Jag tror att det är på plats att gratulera TV4 till ett vinnande nytt programformat. Ta väl hand om det, bara.

Kvällens bästa Berghagare stod tveklöst Petter för.

Så mycket bättre, Lasse Berghagen, Petter, September, Di Leva, Christer Sandelin, Lill-Babs, Plura