söndag 27 september 2009

Imperfektionens perfektionism

En medelålders snubbe som sjunger falskt för det mesta och glömmer texten ibland. Tillsammans med en tjock gubbe som sitter på en stol och sjunger, med texthäftet i knäet och mumlar ohörbarheter mellan låtarna. Kan det vara något? Låter inte det som något Idoljuryn himlat med ögonen åt och skickat hem med någon halvsnärtig avspisning, som "Grattis, ni var sämst idag"? (Sa jag förresten att båda har käpp?)
Det här är i alla fall den fysiska uppenbarelsen som utgör kombinationen Olle Ljungström och Freddie Wadling som uppträdde på Göteborgs Konserthus igår kväll. Men herregud vilken fin kväll de bjöd på. All visuell imperfektion till trots.
Olle börjar och han visar att det går att framföra fantastisk popmusik och faktiskt även tunggungig rockmusik stödjandes på en käpp. Bandet han har med sig levererar hundraprocentigt och avslutningslåten Svenskt Stål får nästan U2-proportioner. På ett bra sätt.
Eftersom Olle är Olle är de falska tonerna en del av hans låtar lika mycket som hans egensinniga och ljuvliga texter. Kan man annat än älska en kille som döpt en låt till En apa som liknar dig? Nä, just det.
Sedan är förstås mellansnacket en stor del av charmen med en Olle-konsert, och han börjar med att konstatera att han är en av de få som brukar få pratet mellan låtarna recenserat. Sedan berättar han att ingen i personalen har kunnat tala om vem som har ritat Konserthuset, varpå en överförfriskad man i publiken skriker: "Det vet jag! Det är ... öhhh, samma som gjort biblioteket."
Annars är det inte direkt skränig fylla som kännetecknade klientelet som fyller bänkraderna denna fullsatta kväll. Nej, den består av en mix av Herr och Fru Kulturtant (ibland med sina halvvuxna kulturbarn), de relativt unga och balla samt en och annan riktigt udda existens. Johan och jag som inte varit på Konserthuset på länge konstaterade något förvånat att man fick ta med sig ölflaskan in i salen. Vi förväntas tydligen vare sig spilla ut den eller kasta upp den på scenen. Vilket förtroende, liksom.
När Olle ska sjunga låten från nya IQ-reklamfilmen, Fredmans epistel nummer 82, glömmer han av texten fullständig, men lyckas förstås vända det till en charmerande episod genom att säga att han har närminne som en tennsoldat "Allt efter 1700-talet är sprängmodernt". Volleyn sitter där den ska.


Efter pausen är det Freddies tur. Och om Olle levererar personligt förpackad popmusik så är det känslosamheten och de udda arrangemangen som är Freddies USP:ar. Udda utan att vara svårtillgängligt ett dugg. Han mumlar mellan nästan varje låt att han bjuder på "En påse blandat" och det är sannerligen ingen överdrift. Rupert Hines, Towa Carson, Stina Nordenstam och Svampbob Fyrkant är några av de ... ehum, artister som får äran att få sina alster tolkade. Men den tätaste magin infinner sig när han gör Radioheads Creep. Aldrig har väl ordet cover inneburit något finare.
Även om det mesta av mellansnacket som sagt försvinner i ett mummel så finns det pärlor här också. Självirionska pärlor, som när Freddie säger att han ser ut som svininfluensan eller när han avbryter en spontanapplåd med ett avvärjande Naj, för fan! för att han inte tyckte att han åstadkommit något klappvärt. Än.
Textmässigt var höjdpunkten denna andra halvlek var utan tvekan Stina Nordenstams Allt har varit möjligt länge nog nu med raderna:
Allt har varit möjligt länge nog nu
Det är dags att ge sig av till kartans slut igen
Jag reser i gryningen
Det finns en obevakad timme där
Jag vet var den är
Efter städbilen, innan tidningen
En dipp i nattrafiken
Mellan drömsömn och djupsömn
När man inte vet vem man är
Hur avslutar då Freddie denna perfekta kväll, då? Jo, med Lou Reeds Perfect day. Och när Olle kommer in, klädd i en t-shirt med bokstäverna ADHD på, och stämmer in i den imperfekta sången står ståpälsarna och klumparna i halsen som spön i backen. Fem solar, fem getingar, fem fyrar, en megaglad gubbe och toppbetygs-you name it. Så lyder mitt omdöme.

Om du inte såg Freddies pausunderhållning i årets melodifestivalen med Alla har glömt så tycker jag att du ska göra det nu.

Sist lägger jag upp en foto-meta-kul bild på mig och Olle Ljungström när jag träffade honom på Blomstermåla i slutet av augusti. Och så vill jag tacka dig för att du orkat vänta.

Nåt för dom som väntar.

UPDATE Expressen är märkligt njugg med betyget tycker jag.
, , , ,

6 kommentarer:

Dammråttan sa...

Å, förstår att det var ståpäls. Två beundrade artister.

mats lindborg sa...

försöker desperat hitta en intervju freddie gjorde i P1 i maj 08 men länken från arkivet på hans sajt är lika inaktiv som på min blogg. han är alltid intressant att läsa. här finns i alla fall några intervjuer som kan göra söndagen lite mysig http://www.freddiewadling.net/

Håkan sa...

Jag håller med fullständigt i din recension, du kan se lite återupplivande filmklipp på min sida i Facebook. Besvara där gärna dagens copyfråga om "diametrala motsatser" är en tautologi? Vilket var min egen recension ang. lördagens konsert, hur kan diametrala motsatser vara så bra!?

Håkan Aludd

En synnerligen bra påg sa...

Håller till stor del med jag också. Så pass att jag själv lät bli att skriva en recension utan istället hänvisar från min blogg http://fassanartisten.blogspot.com/ till din. Praktiskt.

Ulrika Good sa...

Dammråttan: Djupt beundrade.

Mats: Tack! Det ska jag lyssna på.

Håkan: Kul att du tycker detsamma. Ska kolla klippet hos dig.

ESBP: Tackar så väldigt mycket för förtroendet.

Claes sa...

Mats Lindborg> Tyvärr ligger bara programmen kvar i 30 dagar på radions hemsida :(

mvh
Claes