lördag 31 januari 2009

Så som i himmelen – en manodepressiv rulle.

Nyss gick Kay Pollacks Så som i himmelen i SVT.
Förmodligen en av Sveriges mest älskade filmer som skänkt tonvis av feel good till hela svenska folket.
Men det är också de stora överspelens film.
Inte en fesljummen känsla så långt ögat når.
Antingen är det härligt och underbart.
Eller så är det bottenlöst förtvivlat.
Det är också en film som gör sig skyldig till mer än en kliché. Michael Nyqvist springer omkring och blöder från huvudet mest hela filmen och alla kvinnor han möter vill ligga med honom.
Speciellt tjugofemåriga tjejer.
Livet i den lilla byn långt ute på landet skildras inte direkt på en överraskande sätt.
Och så bekräftas den gamla filmklyschan att när någon hostar i en film är de alltid dödligt sjuka.

Men jag somnade inte och Gabriellas sång är väldigt fin. (Dessutom upptäckte jag till min förvåning att det är Py Bäckman som skrivit texten till den.)
, , , ,

6 kommentarer:

Skitsur sa...

"Michael Nyqvist springer omkring och blöder från huvudet mest hela filmen och alla kvinnor han möter vill ligga med honom."
Nånnting säger mig att det även kommer vara en korrekt sammanfattning på kommande stieg Larsson-filmen också...

Pontus sa...

Jag såg den för första gången igår. Och känner igen det du skriver om. Känsloutlopp till 110%, spontanbad med kläder, barfotadans i snö, porrläsande självmordsbenägen präst och "Vad blir det för mat"-galning.

Men tro fan att det fuktades lite i ögonvrån i slutscenen ändå.

Vad sägs om Byråkören 2009?
Final på en alptopp.

Ulrika Good sa...

Skitsur: Jag kände att jag var något på spåret där :-). Men du satte fingret på det.

Pontus: När vi hade kulturkväll på jobbet för ett tag sedan hade vi en operasångare där som försökte lära oss att sjunga. Då pratade vi om att starta en GOSS-kör. Det vore skitkul. Och ett byråkörslag är ju en strålande idé.

Robert sa...

Jag hoppade fascinerat mellan finalen på Körslaget på 4:an och "Så som i himmelen" på 1:an. Undrar om synkroniseringen var medveten - något lyckad var den väl i alla fall. Blev lite rädd när jag började hosta under kvällen.

Det är aktuellt med körslag just nu. Är nog kul. Både själva sången och allt som händer runt omkring.

Hanna sa...

Thank you, äntligen nån som inte leker Kejsarens nya kläder över den här filmen. Michael Nyqvist har byggt en karriär på att spela sina karaktärer som om de vore autistiska (Underbara älskade nån?), och på nåt sätt så verkar svenska kvinnor tolka det som att han behöver räddas känslomässigt och deras modershjärtan gör att de faller som furor. Och den här filmens överdrivna och forcerade penseldrag symboliseras bäst av den amerikanska konstpausen i slutet av Gabriellas sång, där det är TYST ett par sekunder innan ett par tveksamma klappningar hörs, och därefter bryter jublet ut. Hade det varit i den vanliga håla som det ska låtsas vara, att en kvinna med pipor från himmelriket som äntligen lämnat sin misshandlande man sjunger om att hon vill leva livet så att det krullar sig i alla hår och tårarna börjar rinna, så hade folk stått upp och jublat innan hon slutat sjunga. Det straffade gud med att inte ge Kay några guldbaggar det året. Tänk på det filmmakare innan ni tar i så ni kräks. Eller titta på De ofrivilliga (att den inte heller fick nån Grammis gör att resonemanget haltar lite, men den visar iaf upp hur man kan förmedla starka känslor utan att skriva sin publik på näsan).

Cissi H sa...

Förstår överhuvudtaget inte att denna orgie i pekoral blivit så hyllad. Är det bara jag som behövde cirka 3-4 skämskuddar för att hålla mig kvar i soffan?