söndag 18 januari 2009

Falzka Liza

Det mesta är förstås redan sagt om Liza Marklund och den "sanna" historien i Gömda, men efter att ha sett intervjun i TV4:s Nyhetsmorgon måste jag ändå poängtera vad jag tycker är grundfrågan i hela debatten:
Självklart sticker det extra i ögonen när Liza, som alltid påpekar hur vänster hon är, hur lite hon bryr sig om pengar, att hon inte är intresserad av att njuta, tjänar miljoner på att falskt använda tre väldigt säljande ord (En sann historia) på omslaget av Gömda.
En bok som dessutom gör för rasismen för 00-talet vad Inte utan min dotter (som inte heller var sann) gjorde för rasismen på 80-talet.

Rättrådiga vänstersympatisörer som visar sig vara extra giriga och inte drar sig för moraliska tveksamheter för att tjäna mer råkar alltid värre ut än de öppet pengakåta. Det borde zmarta Liza ha inszett.

En lite komisk detalj med intervjun var att TV4-journalisten Anders Pihlblad kallade mannen, som i boken har det, ehh ... målande namnet Mannen med de svarta ögonen, för Mannen med de mörka ögonen. Han fick det att låta som om Gömda-Mia blivit misshandlad av Julio Iglesias.
, , , ,

21 kommentarer:

lord Fredruk sa...

Visst är det underbart när ens gärningar dyker upp efter ett varv och biter en i röven?
Det brukar kallas poetisk rättvisa och den drabbar uppenbarligen även pretentiösa, malliga och arroganta kommunister med journalistutbildning som inte kan skriva.

Esaja sa...

Gömda är en usel, dåligt skriven, halvrasistisk roman. DET borde Liza Markund ställas till svars för.

Det här med "en sann historia" är däremot en patetisk icke-fråga. Gömda är en roman. Alla med en halv hjärna vet (eller BORDE veta) att en roman inte är "sann" i bemärkelsen 100% överensstämmande med en objektiv verklighet. Oavsett vad man skriver på omslaget.

Det finns tusen anledningar att avsky Liza Marklund och hennes författarskap, men den nuvarande härvan är inte en av dem.

brodeur sa...

Vadå inte sant?

Hur många dumma bokstavstolkare finns det i det här landet. Det är ett skönlitterärtverk inte en akademiskavhandling. Den som på fullt allvar tror att allt ut i minsta detalj är sant i en roman bara för att det står ”en sann historia” är dummare än tåget.

Anders Eliasson sa...

Sann är den iallafal! Det hävdar hon. Till 100%
Men kan det vara sant att det är Marklund som skrivit boken?
www.gömda.se

Ulrika Good sa...

Lord Fredruk: Så kan man också uttrycka det :-).

Esaja och Brodeur: Jag vet inte vad ni lägger i ordet "sann", men jag lägger att det som beskrivs så ska vara sant i det. Och hur intressant tror du romanen varit om det stått "En ganska sann historia" på framsidan?
Och du, Brodeur, det går att debattera utan att kalla de med en avvikande åsikt för dumskallar.

Anders E: Det gör hon väl inte. Hon säger "Det är en dokumentärroman, ingen faktabok. Det spelar ingen roll hur många procent av boken som är sanning." i SvD idag.
Vad menar du med att det kanske inte är hon som skrivit boken?
(Eller är det där bara en spamkommentar?)

Fredric sa...

Det är lätt att hoppa på mediadrevet som river upp himmel och jord över en skitsak.

En nyansskillnad i form av ordet ”baserad på” gör skillnad mellan framgång och succé. Tydligen.

Nä, det här är en ickefråga som jag ser det. Alla som har ett uns kunskap om skönlitterär teknik vet att den bästa berättelsen är en mix av verkligt (vilket kan vara svårt att definiera), självupplevt och fantasi.

mammaester sa...

Men herre gud....Att ni orkar...var inte böckerna bra???? Verkar ju ialla fall som om ni läst dem... Och som någon sa, att man fattar väl att inte Liza varit med och vet exakt vad som hänt i minsta detalj...Jag tycker ni är patetiska, barnsliga och otroligt larviga som orkar föra denna diskusion....
Jag är ialla fall en "Gömda-fan" och jag VET vad de här böckerna handlar om....

mammaester sa...

Hon som skrivit den???? ehhh...en rackare som gillar diskussioner tror jag....

Anonym sa...

I intervjun i morse sa hon att hon KAN har missförstått eller blandat ihop så att de rättspsykiatriska undersökningarna som nämns i boken och som skulle ha gjorts på Osama 1987 och 1989 inte finns i verkligheten. Eller att de egentligen är bara personundersökningar. Utöver detta KAN det vara så att deltagandet i massakerna inte stämmer. Men det är Osama själv som har berättat om sitt deltagande för Mia. Och Mia är ju en av de smartaste och mest pålitliga tjejer Liza har träffat så tror inte att hon ljuger. Trots att de som anföll var kristna. Och Osama är bevisligen muslim.
Liza sa också att det är bara en liten, liten, liten grupp av näthatare kring Monica som håller på. Samtidigt sa hon att hon är utsatt för EN MASSIV KRITIKVÅG av sällanskådat slag. Hon själv läser dock inte på nätet. Så det påverkar inte henne. Men samtidigt sa hon att hon inte kan koncentrera sig på skrivandet. ”Det går ju inte under omständigheterna.”
När Elisabet Hermon kom på tal tyssnade hon totalt. Hittade inge ord till sitt försvar. Förutom att det var 17 år sedan som hon avslöjade en kvinnas identitet med namn, bild, adress och personnummer – fast kvinnan hade skyddad identitet. Hon anklagade henne för fiffel och hade en hög med bevismaterial för detta. Ändå konstaterade åklagaren att det inte fanns skäl att åtala. Varför Liza inte tog fram materialet då är en gåta. Varför krävde inte den ansvarige utgivaren att materialet ska granskas. Nej, hellre accepterade båda två sparken och Expressen betalade 100.000 i förlikning. KAN det vara så att Liza ljuger när hon säger att hon hade bevismaterial gentemot Elisabeth?
Liza säger att detta skulle ha hänt ändå förr eller senare. Så sant om man tittar hennes krönikör om el-allergi etc. Baserar man sina texter på falsarier och rena påhitt kommer sanningen ikapp en förr eller senare.

Erik sa...

Parallellerna mellan Liza M:s sätt att skriva böcker och medias sätt att publicera åsikter i form av nyheter skiljer sig inte speciellt mycket åt.
Det som är skrämmande är att en större grupp människor så lätt kan styras av en mindre grupp.
Befria era hjärnor för helvete!

Mp sa...

Jag undrar bara (förmodligen väldigt korkat) : Vad är en icke-fråga? Det känns som ett märkligt uttryck. Då kanske man kan säga/skriva följande. "Nu kom jag på vad jag ofrågade" när man glömt att fråga en sak när man hade ett tillfälle.

Ulrika du som är grym på språk och en liten språkpolis kanske kan lägga detta pusslet för mig.

Sorry att jag frågår debatten med denna fråga men den har förbryllat mig en tid.

Mp

Lotta sa...

Jag tyckte att det var intressant att de skickade just Magnus Philblad att intervjua henne eftersom han också varit utsatt för ett mediedrev. Är jag den enda som tycker det?

APSE sa...

Esaja:

Enligt "Medierna" i P1 så har Liza M flera gånger själv sagt att böckerna är FAKTA. Dom gav ex i programmet.

Robert sa...

Vad hade hänt om det varit en man i stället för Liza Marklund? Jag tror att det inte blivit detta drev. Det är ofta lättare att ge sig på en kvinna än en man, en man får vara framgångsrik etc. Men här är det en kvinna som är framgångsrik, och som det går lite för bra för. Kanske den mesta påeldaren, Åsa Mattsson är part i målet eftersom hon skrivit en bok som går emot Liza Marklund, och naturligtvis vill att den här debatten ska pågå så länge som möjligt (reklam, försäljning). Hon avslöjade dessutom sitt avunds-motiv i TV4:as Nyhetsmorgon genom att klämma till med att Liza Marklund minsann inte ska sitta där i sitt "palats" i Spanien (man ska ju bo i Sverige) och uttala sig som en "makthavare" (vilket skitsnack). Detta har ju inte ett dugg med saken att göra, och bevisar därmed i stället att hon är ute efter klämma åt Marklund i största allmänhet. Och i sådana lägen får man lätt med sig ett antal andra som inte riktigt kunnat förlika sig med någons framgång. Det går alltid att komma på skäl till att man inte gillar någon, men det behöver inte alls vara ens verkliga motiv.

Robert sa...

Korrigering av mitt tidigare inlägg: Åsa Mattsson sa "residens", inte palats.

Robert sa...

Eftersom jag tycker att sådant här är kul, så svarar jag vad jag själv tror om en kommentar från signaturen Mp, som skriver:

"
Jag undrar bara(förmodligen väldigt korkat) : Vad är en icke-fråga? Det känns som ett märkligt uttryck. Då kanske man kan säga/skriva följande. "Nu kom jag på vad jag ofrågade" när man glömt att fråga en sak när man hade ett tillfälle.
"

Denna konstighet tror jag beror på att ordet fråga ofta används för någonting som egentligen klarare uttryckt borde heta frågeställning eller till och med tvisteämne, eller ... fler ord finns. I t.ex. engelskan slipper man denna konstighet genom att man använder ordet question för en fråga (man frågar någonting), och ett helt annat ord, issue, för frågeställning etc. Ställer man en fråga så är det question, respektive om någon tar upp en debatt om någonting som egentligen inte är någonting att snacka om (en debatt skapad bara för sin egen skull), så är det en non-issue. På svenska kan man ju använda icke-frågeställning, men det finns säkert bättre varianter.

Ulrika Good sa...

Fredric: Jag tycker inte alls att det är en ickefråga när en av landets bäst säljande böcker marknadsförs på falska premisser. Och det är ingen liten nyansskillnad, det är ganska stor skillnad, fråga de inblandade får du se.

Mammaester: Det här handlar inte på något sätt om ifall böckerna är bra eller inte. Det är irrelevant just nu.

Erik: Vilken liten grupp menar du? Och vad är det jag (?) ska befria min hjärna ifrån?

Lotta: Det tänkte jag inte på. Intressant.

APSE: Bra att veta, inte minst med tanke på många av kommentarerna här.

Robert: Jag tycker inte det är snyggt av Liza att skylla på att det beror på att hon är kvinna och blond. I så fall skulle hon ha ett alibi mot att göra vad som helst och sedan kunna säga: "Jag får kritik bara för att jag är kvinna och blond."

En ickefråga skulle jag definera som "Mycket väsen för ingenting" och det tycker jag absolut inte att detta är.

Fredric sa...

Ska vi syna alla litterära verk med lupp kommer vi nog att hitta fler exempel på vad jag anser är just mycket väsen för ingenting. En ren dokumentär är lättare att bedöma sanningshalten av via till exempel källhänvisning. Ett så kallat dokumentärt skönlitterärt verk blir svårt, om inte omöjligt, att dissekera. Vilket vi nu ser beviset på.

Om det sedan innebär att personer i berättelsen har dragits i smutsen är det olyckligt och självklart inte en icke-fråga – tack Robert för förklaringen ;)

Men vad jag i allmänhet saknar, som jag skrev tidigare, är människors förmåga att tänka kritiskt och inte bara hänga på mediedrevet.

Kotte sa...

Jag läste boken Gömda och fann den läsvärd. Oavsett om det hade stått "En sann historia" eller "Baserad på en sann historia" så krävs det ordentliga efterforskningar av författaren.

Liza verkar ha en förmåga att blint lita på kvinnor i knipa. Så pass att hon drar in media utan att gjort efterforskningar på bägge sidor.

Hon har agerat vidrigt i olika sammanhang och jag har inte en gnutta förtroende för denna kvinna.

Därav har jag inte läst fler böcker än Gömda skrivna av Liza, jag vill inte ge henne mina pengar och inte mer makt i media.

Robert sa...

Ulrika: Nej, jag tycker inte heller att det var så lyckat av Liza att dra in den där kvinna-blond-grejen i sin egen argumentation. Men jag vill gärna ta in kvinna-grejen i min argumentation för henne i fråga om drev etc (obs att jag inte tog med blond-delen). Att hon sedan inte är någon favoritförfattare för min del är en annan sak (mer "OK").

Det är svårt för många kvinnor att ta sig fram på många håll (inte överallt dock) jämfört med män. Det har jag många när-upplevda exempel på. Men jag håller med om att en kvinna egentligen aldrig borde använda just det faktum att hon är kvinna som argument för sin egen sak (blond ännu värre, som argument alltså - blond är snyggt, liksom svart liksom ...). Det blir bara fel på flera sätt, bl.a. på det som du tar upp. Det leder till någon slags immunitet mot kritik - vilket ju ingen ska räkna med. Det spelar alltså ingen roll om kvinnan skulle ha rätt i att hon ansätts särskilt hårt för att hon är kvinna. Liksom det är fel av henne att använda argumentet, så slår det bara tillbaka på henne själv.

Eva sa...

Om det nu inte är en sann historia, hur kommer det sig att huvudpersonen sitter i TV-sofforna?