onsdag 28 januari 2009

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.

När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.

5 kommentarer:

Ann-Katrin sa...

Va? Jag som reser ensam hela tiden... Är det så man ska tänka när man äter ensam har jag problem. Sluta äta känns inte som ett alternativ...

Ulrika Good sa...

Ann-Katrin: Det är klart att du inte ska. Jag är ledsen om jag planterat en ovälkommen tanke i ditt huvud. Försök glömma den nu.

lord Fredruk sa...

Där försade du dig. Du är alltså lika dum som jag.

Ann-Katrin sa...

Det är nog värre de gångerna när det ÄR andra kollegor på samma hotell. Speciellt när de andra kollegorna är äldre män och det bara är lilla jag, ung(?) kvinna och ett gäng äldre herrar. DET skulle kunna sätta griller i huvudet på en del...

Fredric sa...

Om ingen nyper mig i rumpan snart ...
En bra titel i sammanhanget.