måndag 5 januari 2009

Reprissändning # 13

Idag ska vi reprissända ett inlägg som handlar om barnkultur på sjuttiotalet:

Om man inte var med på den tiden är det förmodligen svårt att föreställa sig det barnkulturella klimat som rådde på det brunmurriga årtiondet som även går under benämningen sjuttiotalet. När Disney, gullighet, fantasi och i princip allt annat som barn tycker om var djävulen.
Propaganda och indoktrinering om världens orättvisor som de upplevdes ur ett vänsterperspektiv var ledstjärnor, inte minst när man skulle uppträda för barn.
När jag tänker efter var det tidigt åttiotal (hey, SÅ gammal är jag inte) men teatergruppen som skulle uppträda på min skola den här dagen som jag ska berätta om levde i allra högsta grad kvar i ett renlärigt DDR-Sverige.
Hursomhelst var jag en åttondeklassare med ögonbryn tunna som streck och utåtlockad lugg. Varje dag jobbade jag på att verka cool och världsvan inför mina klasskamrater, trots att jag hade ett självförtroende som en mygglarv.
Pjäsen handlade om något ockuperat land i Centralamerika och det första som hände var att jag och några andra tonårsosäkra stackare brutalt fördes upp på scen och tvingades delta som fängslade nicaraguanska eller elsalvadorianska bönder. För att göra förnedringen total fick vi bära färgglada ponchos.
Skådisarna skulle föreställa militärjuntan och gick in för det hela i hundranittio, utan antydan till lyhörhet.
Publiken bestod av hela högstadiet och scenen gick ut på att vi, de upptvingade, skulle förhöras. Detta innebar att en manlig skådis skrek at the top of his voice två centimeter från mitt ansikte ända tills jag började gråta. Jag förväntades dessutom, totalt oförberedd som jag var, att svara på de framskrikna frågorna. Hulkande och snorande förökte jag svara något som inte lät helt efterblivet. Det gick nog sådär.
Jag kan utan problem frammana minnet av saliv som stänker över mitt ansikte i kombination med lukten av tjockt teatersmink som smälter i värmen från de starka lamporna.
Än idag blir jag förbannad när jag tänker på det. Hur kände teatergruppens medlemmar efter dagens kulturella gärning? "Gött! Nu har man förnedrat ännu en osäker fjortonåring/kapitalistsvin till tårar. En sann kulturell gärning, minsann!"
Hade någon utsatt mina barn, som nu är i samma ålder som jag var då, för samma sak så hade jag stämt deras plyschbyxeklädda arslen.

Andra bloggar om: ,

3 kommentarer:

kontaktmannen sa...

Det låter som riktiga frihetskämpar. Pryglar barn i ideologins namn. Förresten? Majornabesök på Särö? Måste ha varit riktiga commandos.

Åsa Dahlqvist sa...

Jag minns att vi 1981 fick sitta på matsalsgolvet i skolan och äta en halv portion ris och en fjärdedels knäckebröd, medan vi fick se på när ett tiotal elever åt en lyxmiddag. Det var kulmen av ett antal orättvisor vi fick uppleva under denna sedelärande och moraliskt uppbyggande dag.

Pseudonaja sa...

Varpå de fortsatte till Gyllene Prag för att diskutera världsrevolutionen över några karaffer av husets röda...