måndag 26 januari 2009

Saker man inte förstår när man är tjugofem.

I inlägget som Nina Åkestam skrev igår om DN-artikeln säger hon att hon varken är tjejbloggare eller särskilt ung.
Att inte Nina vill hamna under det idiotiska epitetet tjejbloggare är lättförståeligt, men att hon själv inte anser sig vara särskilt ung får mig att tänka att om Nina inte är ung, vad är jag då? En fossiliserad mumie?
Senare på kvällen fick jag ett mail från en person som är ytterligare några år äldre än vad jag är, som skrev: "Kul att läsa den lilla intervjun på resume.se. Visst är det en märklig upplevelse att vi, som är så unga, framställs som veteraner i yrkeslivet?"
Och det man inte förstår när man är tjugofem och faktiskt inte alls är särskilt ung, är att det är precis så det känns, nitton förbisvischade år senare.
"Vadå, vuxen veteran? Jag är ju ung och grön, ju, det har jag alltid varit."

10 kommentarer:

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Ulrika,

Jag vill bara förtydliga en sak. Stora Bloggriset kommer bli roligt var så säker. Detta gör jag för att jag tycker det är roligt. Och det ska ju vara roligt att blogga, remember? Det kommer göras med en enorm fingertoppskänsla, var så säker. Det kommer inte bli mer mobbning här än i mina recensioner.

Jag brukar inte fara illa åt folk som inte förtjänar det, glöm inte det.

Du kan ju alltid välja att nominera någon av de som faktiskt är nätmobbare. Eller varför inte Tyskungen? Jag uppmuntrar faktiskt dig att göra det om du tycker att jag är för elak.

Det kommer bli en subjektiv bedömning och jag lovar att jag bara kommer sparka uppåt och på de som förtjänar det.

/Klaus

Ulrika Good sa...

Klaus: Det är just det där med att sparka uppåt. Du är ju etablerad numera och då blir det lätt organiserad nätmobbing från en auktoritet. Och det är inte roligt. Det var det jag ville få fram med min kommentar hos dig, och jag hoppas att du genomför det hela med tanke på det.

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Så etablerad är jag väl ändå inte?
;-)
Och även om jag är det så är det min blogg och där gör jag vad jag vill. För att hitta tillbaks till glädjen att blogga så måste jag tillåta mig att ta ut svängarna lite.

Stora Bloggriset är en sån kurvtagning.

Sen får vi se hur "elakt" det verkligen blir. Kanske jag har en tanke bakom detta? Det återstår väl att se? Eller hur?

/Klaus

nipe sa...

När jag fyllde 25 hade jag en rejäl ålderskris. Min chef som då var 33 blev arg och sa håll käft, jag önskar att JAG var 25 igen. Nu när jag är på väg mot 37, önskar jag att jag var 33 igen. Att man alrig kan vara nöjd.
Angående din diskussion med Klaus, jag håller på dig. Gillade inte heller idén riktigt. Blir lätt mobbing av det hela och det hoppades man ju slippa när man blev vuxen eller? Vi får väl se om Klaus har en tanke bakom.

Ulrika Good sa...

Klaus: Så klart gör du vad du vill. Men du gillar ju också att få feedback på vad du gör, så därför skrev jag vad jag tyckte. Jag tyckte dessutom att det gick stick i stäv med det du skrev igår om att sluta att jaga statistik och länkar.

Nipe: Ålderskris vid 25, det var väl onödigt ;-).

Karin sa...

Men när man själv var 25 år, då var det en kamp med att bli tagen på allvar överhuvudtaget. Och nu önskar man att man fick lite mer svängrum, att allt man säger inte tolkas utifrån "att man borde veta".

Tack ändå för att du sätter ord på det som alltid låter så banalt och som man alltid tror man är ensam om att känna. Detta kring att få en mer och mer respektabel ålder utåt men fortfarande känna sig märkligt ung och ny inom sig.

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Ulrika:
Jag kan garantera att detta för en gångs skull inte har med länkningshoreri att göra.
Jag är trött på min blogg av tusen anledningar.
Jag gör denna grej för att det är kul. Om någon annan tycker detsamma så är det kanon.
Jag tar emot dina åsikter med öppna armar. Som alltid!

/Klaus

Ulrika Good sa...

Klaus: Du skrev: "jag har gjort avkall på min ”knäppa sida” för att framstå som en jävligt fin kille. Vilket jag egentligen inte är.".
Men jag tror ändå inte att är killen utan hjärta. Vilket är risken att du framstår som nu.
Det tycker jag skulle vara synd i så fall.

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Ulrika: Jag har många sidor. Kanske lite felformulerat, men jag är inte hjärtlös. Det är jag inte. Nu ska man kanske inte ta det här på för stort allvar. Det kanske ligger en tanke bakom det här. Som alltid. Ett skämt liksom.
Mer avslöjar jag inte.
/Klaus

Karin Ericson sa...

Jag har alltid velat bli äldre. För att slippa vara tjugofyra och inte bli tagen på allvar.

Tills nu, när jag ska fylla trettio och ständigt blir påmind om att man är färskvara i reklambranschen. I alla fall som kvinna då de flesta veteranerna verkar vara män.

Då sneglar jag på Ulrika som en förebild för att man kan visst kan göra karriär i branschen även om man varje år blir ett år äldre. Ja, till och med både som kvinna och mamma.

Kunskap förlorar man förhoppningsvis inte med åldern, inte hungern heller även om man alltid känner sig som en novis. Men jag tror att den där lilla rädslan i början av varje projekt är en del av den kreativa ångesten och behövs för att skapa idéer.