torsdag 21 oktober 2010

"The Doors" – en film med mygg- och kamelproblematik.

Jag såg Oliver Stones "The Doors" från –91 häromdagen. Jag har lyckats missa den tidigare, och tycker att den på ett sätt var en mycket märklig film. Det egendomliga bestod i att den på vissa plan var otroligt välgjord och -spelad och på andra plan rent hopplöst usel.
Val Kilmer som spelar huvudrollen måste helt enkelt vara en inkarnation av Jim Morrison. Han var kusligt porträttlik och ännu läskigare röstlik. Han lär ha ägnat ett halvår åt att träna in Doorslåtar och när han var klar kunde inte ens de gamla bandmedlemmarna höra skillnad på honom och Jim, sägs det.
Filmen överskred sin budget ganska rejält, vilket bland annat lär ha berott på att man la enormt mycket tid på saker som att återskapa ett tidstypiskt Whisky a Go Go och att bara låten "The end" tog fem dagar att spela in.
Därför är det desto mer obegripligt att man missat på så enkla detaljer som peruker och ansiktshår. Kyle MacLachlan (som spelar Ray Manzarek) har en frisyr som hade ratats på vilket bygdespel som helst och Meg Ryan (som spelar Morrisons flickvän Pam) har något på huvudet som inte står Persbrandts Tre Solarfrippa långt efter. Och när Jim Morrison börjar bli rejält på drog- och spritdekis har Val Kilmer försetts med ett tredje klassens Butterickstomteskägg.
Detta sammantaget lägger onekligen sordin på kvalitetsupplevelsen.
Ett annat gigantiskt problem är att man alltså valt Meg Ryan för att spela Pamela Courson, som också dog av en överdos, några år senare än Jim. Det är som att casta Carola som Janis Joplin eller att välja Pernilla Wahlgren till rollen som Courtney Love.
Hur är det nu man brukar säga, svälja mygg och sila kameler. Och den här filmens största kamel heter Meg.
"Nej, jag hinner inte repa nu, måste gå och träffa Babyliss som vill snacka turnéspons."

3 kommentarer:

Lotten sa...

Om jag hade haft en blogg 1991 hade jag skrivit exakt som du! Då.

Jag och min djefla man såg filmen i Paris av alla ställen (under bröllopsresan som var en tågluff) och gick direkt från bion till Père-Lachaise-kyrkogården, där Jim Morrison är begravd. Och si, där bredvid graven låg en Morrison-kopia och sov.

Anonym sa...

Dina filmrecensioner är a l l t i d mer underhållande än själva filmen.

Ulrika Good sa...

Lotten: Jag önskar att du hade haft en blogg 1991. Och alla andra år också.

Anonym: DET var en väldigt fin komplimang. Tusen tack!