onsdag 4 februari 2009

Hela Sverige har pluppchans.

Jag har funderat över ordet pluppchans.
Det verkar som om alla Trivial Pursuitspelare, oberoende av varandra, kommit fram till samma terminologi när det finns möjlighet att vinna en ny tårtbit.
Borde inte det vara något för SAOL:s nyordslista?

När jag googlar på pluppchans får jag långt över hundra träffar.
En av dem är ett inlägg som jag har skrivit och glömt bort.
Det löd så här:

Det är åttiotal.
Jag är tjugoett och bor fortfarande hemma.
Johan är tjugofem.
Vi har dejtat ett tag och det är dags för första middagen med min mamma.
En vanlig vardagsmiddag hemma i köket i Kullavik.
Han vill gärna göra ett gott intryck.
Det börjar så där.
Han sätter mjölken i halsen och tvingas spotta ut den.
I Bregottpaketet.
Men min mamma är inte kinkig med sådant, så det är ingen katastrof skedd.
Efter maten – ett tidstypiskt parti Trivial Pursuit.
"Yes!" tänker Johan. "Nu har jag min chans att visa att jag i alla fall har en hjärna av toppklass!"
Partiet börjar och det går riktigt bra för den blivande svärsonen.
Det börjar hetta till.
Pluppchans för Johan, en viktig sådan, som kan avgöra partiet.
"Gul! Historia! Mitt paradnummer" jublar han inombords.
Jag läser upp frågan:
"Vem skrev "Den yngre Eddan"?"
"Det kan jag! Hurra! Men vänta nu, vad heter killen, egentligen? Jag kan ju inte sittar här och säga Snorre mitt i kaffet" tänker den nu överanalyserande Johan.
Därför känner han sig tvingad att pressa fram ett nesligt: "Jag vet inte".
Givetvis vann han inte partiet.
Men han vann mitt hjärta.

, , , , ,

2 kommentarer:

Pseudonaja sa...

Ack Trivial Pursuit! Det är tradition att på midsommaraftonskvällen i sommarstugan när alla är lite "suddiga", att plocka fram spelet och ta en omgång.
De ingifta i familjen är inte överdrivet förtjusta men biter ihop för vår skull...

Och ja, vi har pluppchans!

Kristina af Knusselbo sa...

Nu var det visserligen väldigt länge sedan jag spelade men jag vill minnas att vi kallade det för "pluppfråga", inte "pluppchans"!