Dagens snackis,

i alla fall för alla som läser GP, är den här fullkomligt underbara bröllopsannonsen:

GP har gjort en uppföljningsartikel.
Och en hel drös andra media har tydligen hängt på.
Jag har haft förmånden att få flabba åt detta svensexeprank i flera dagar, eftersom personer i mycket nära anslutning till min kontorsstol varit synnerligen inblandade.
(Richard är för övrigt min gamla arbetskompis.)

Richard Hallberg, bröllopsannons, GP

Rom i regnet.

Phu! Mitt hjärta gjorde just en flygloop.
Det handlade om konkursdrabbade flygbolag i Nyhetsmorgon.
Och i eftermiddag ska vi åka iväg på en hett emotsedd resa till Rom.
Lyckligtvis inte med Sterling.
Men jag var tvungen att kolla biljetterna innan jag var säker.
Vi har aldrig varit i Rom förut, och den fanatiskt historie- och kulturhistorieintresserade Johan har drömt om det här sedan koltåldern.
Nästan så mycket att han inte har vågat åka förut.
Den senaste månaden har han i princip ägnat all sin fritid åt att läsa om Rom, titta på Rome och kolla gamla Romgrejor på E-bay.
Nu är jag bara lite orolig att han ska reagera som ett alltför uppspelt barn på julafton och börja kräkas eller nåt.

Jag kommer kanske att kunna rapportera lite på plats, men om du vill ha annan förströelse under tiden jag är borta så har jag två bloggläsningar att rekommendera:

Dels den onde lille Tyskungen och hans mycket personliga recensioner av de största bloggarna.

Dels, något betydligt allvarligare, nämligen Nemos resa från smygfyllo till nykter alkoholist. Jag har svårt att tro att det finns någon annan beskrivning av det som är lättare att identifiera sig med, och som är så fylld av skarpa (och även vansinnigt komiska) iakttagelser.

Sterling, konkurs, flygbolag, Rom

Guldlådor och gråtlåtar

Dagen har spenderats i Solna med ett hav av DR-kampanjer.
Jag har varit på Postens huvudkontor och juryat i tävlingen Guldlådan.
En väldigt kul dag med ett bra juryarbete och många sköna kampanjer att bedöma.
När jag kom hem vid halvtio-tiden hade Johan lagat god mat och Frida gjort en underbar spellista med bara älsklingslåtar.
Så vi åt brushettas och lyssnade på texten i Håkan Hellströms* version av Trubbel plus det bästa av Sufjan Stevens, Hello Saferide och The Cardigans.
Och en av mina främsta gråtlåtar, en låt som lätt kan avfärdas som ruskigt banal, men som alltid slår an en hel stråkorkester av tårkanaltriggers för mig:

Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå

*Har spelat in Dom kallar oss artister som visades i SVT ikväll.

Dom kallar oss artister, Guldlådan, Posten, Håkan Hellström, Ted Gärdestad, gråtlåtar, Rom

Silly me!

Idag gjorde jag något riktigt dumt.
Jag hade fått en relik från dåtiden, en bankgiroutbetalningsblankett (visst hatar man när man får en utbetalning via en sådan?).
Därför gick jag, för ovanlighetens skull, till banken.
Den bank som ligger närmast jobbet råkar vara Nordea, så därför var det detta kontor jag besökte.
Men, dum som jag var, så gick jag dit tio över tre (för numera har dom ju öppet som normala etablissemang).
Och tänkte att jag skulle få ut mina pengar.
Silly me, vad trodde jag egentligen?!
"Nej, vi har inga kontanter efter klockan tre" fick jag till svar, där jag stod med min slokande blankett i handen.
Och hakan i ankelhöjd.

Därför fick jag istället lomma iväg till Handelsbanken och ljuga i kassan när bankmannen spände ögonen i mig och frågade: "Är du kund här?".
När jag dessutom hade mage att vilja växla en del av summan till euro, vaggade han på huvudet några gånger fram och tillbaka, smackade lätt och undslapp med en suck: "För den här gången, då." innan han försvann in i det, uppenbart mycket avlägset belägna eurobankvalvet, för att komma tillbaka fem minuter senare med hundra euro i handen.
Och då betalade jag ändå trettio kronor i växlingsavgift.

Vad är det med banker och pengar?
Jag trodde i min enfald att det var det vi hade dom till.
Förutom att vi langar upp miljarders triljoner till dom när det är bankkris, förstås.

Det skulle vara väldigt intressant att höra någon från Nordea förklara den fullkomligt horribelt löjeväckande policyn: Inga kontanter efter klockan tre.
Har vi någon som jobbar på Nordea här i salen?
I så fall kan väl du berätta om ni möjligen kallat in Killinggänget eller Monty Python i styrelsen för att lätta upp den trista banktillvaron med ironiska eller slapstickartade regler.
Eller hur tänkte ni egentligen?
Finns det någon annan verksamhet som hade kunnat bete sig på det viset?
En bokhandlare som plockade bort alla böcker efter ett visst klockslag, men fortsatte att ha öppet?
Knappast.
Men det som är absurt i det ordinarie näringslivet är uppenbarligen helt okey i bankvärlden.

UPDATE Här hittade jag en del om saken. Jag ser ingenting om vare sig Killinggänget eller Monty Python, men där står bland annat att man i bankvärlden anser att det är "kvällsöppet" när man inte bommar igen lagom till trefikat.
Men Arne, med den smidiga titeln klubbordförande i Finansförbundet, Nordea Regionbank Västsverige är skeptiskt till det nymodiga tilltaget. Han visar ett pösmagat förakt för dom där störande elementen som kallas kunder när han säger:

- Vi har ifrågasatt skälen till förändring – är det verkligen så att kunderna kräver en större tillgänglighet, eller skapar vi ett behov hos kunderna? Kunderna har ju redan en längre tid bland annat haft möjlighet att boka rådgivning, även sedan bankkontoren i övrigt har stängt.

Nä, Arne, kunder ska hållas kort. Annars blir dom bara slappa och bortskämda med skapade behov som att behöva lösa in blanketter fast klockan passerat tre.

Nordea, finanskrisen, banker, Handelsbanker, kontanter, växling, euro, valutor, bankkris

Ibland ser rätt bara dumt ut.

Det här, till exempel, ser väl inte riktigt schyst ut ...
Eller vad tycker du?

punkter, stavning, språkregler, schyst, schysst

Lättlaggad söndag

Oj, vad sömnig jag är redan.
Fast klockan inte är mer än halv elva.
Normaltidslaggad, kanske det kan kallas.
Jag har just sett en väldigt bra film.
En film som jag aldrig hört talas om förut, trots att den både har vunnit priser och har några år på nacken (eller vilken kroppsdel nu filmer har sina år på).
Drömmarnas land är den osedvanligt fjantiga översättningen av originaltiteln In America, som är regisserad av Jim Sheridan, och vars liv filmen i bygger på.
Den handlar om en irländsk familj som, efter en tragisk händelse, startar ett nytt liv i New York och tvingas bostätta sig i Hell´s Kitchen, vilket kanske inte är den optimala barnfamiljsstadsdelen.
Sorglig och smärtsam, men också väldigt, väldigt charmig och levande är de ord jag orkar sammanfatta filmen med innan jag tar mitt laggade lilla öra och placerar på kudden.
Och heeelt fantastiska barnskådisar. Hur bär dom sig åt för att hitta sådana, undrar man.

In America, Drömmarnas Land, Jim Sheridan, YouTube, videoklipp, trailer, Sarah Bolger, Emma Bolgner

Till tidsdepartementet, igen:

Så vi skulle alltså prompt få tillbaka den där timmen som ni snodde.
Men vad ni har missat är att man ska lämna tillbaka saker i samma skick som man "lånade" dom.
I våras lånande ni en ljum, ljuv och ljus timme.
När den kommer tillbaka är den blåsig, regnig och mörk.
Vem kan man överklaga till?

vintertid, sommartid, normaltid, klocka, tid, omställning

Till tidsdepartementet:

Ni kan behålla den där gamla timmen som ni tog i våras.
Jag vill inte ha tillbaka den.

sommartid, vintertid, normaltid, omställning, klocka, vinter, höst, tid

Den bloggiga AW:n i bilder

Det blev förstås en väldigt kul kväll med copybloggarna (the extended version).
Det är något speciellt med att möta människor som man aldrig har träffat förut, men som ändå har järnkoll på det mesta i ens liv.
Och vars liv du själv har följt, more or less.
Samtalsämnen är ingen bristvara, direkt.
Vi började på Mañana, men eftersom det var så trångt och bordfullbokat, så hamnade vi på fulgreken vid Seven-Eleven på Kungsgatan istället.
Ungefär så här såg det ut:

Anjo och Mathias Wiberg (nyrekryterad till Miami).

Lord Fredruk (eller Kontaktmannen för den som så vill) med Deeped-Niclas som kom direkt från sin föreläsning om sociala medier.

Nina från The Girls of Florida.

Please copy me-Mattias och Florida-Helena.

Anjo och Niclas.

Niclas, jag och Helena.

Fredruk och Helena.

Helena och jag. Plåtade av oss själva.

UPDATE Läs andra deltagare som skrivit om kvällen. (Typ.)

Kvällens bloggiga after work

Vid femsnåret ikväll drar jag iväg upp för Kungsgatan, till Mañana, för en intressant AW.
Det är Kontaktmannen som dragit ihop ett Göteborgscopywritertungt (oops! höll nästa på att skriva copy) gäng som ska svinga en bägare tillsammans.
Bakom ölglasen kommer vi, förutom mej och Kontaktmannen, att hitta:
-Den lätt surrealistiske fotbollsfanatikern Anjo.
-De sköna rookiesarna The girls of Florida.
-Valentin & Byhrs egen folkbildare, Mattias från Please copy me.
Gänget kommer att toppas med ingen mindre än Dalarnas stolthet och den legendariske provokatören Deeped.
Sedan tror jag vad som helst kan hända.

copywriter, reklambyrå, bloggare, after work, kontaktmannen, anjo, deeped, valentin & byhr, the girls of Florida, Please copy me, As good as it gets

Det mest sökta ordet på svenska bloggar just nu

och tillika veckans raket, är... böghåna?!
Kan någon förklara varför, please.


UPDATE Här finns hela förklaringen.

Vardagslängtan

Det är roligt att se att vår reklamfilm för Mötesplatsen, som vi gjorde för mer än ett år sedan, fortfarande går på teve.


Mötesplatsen, reklamfilm, YouTube, videoklipp, something stupid

Säsongskrock

Efter en tur på stan kan jag konstatera att julsäsongen numera börja så tidigt att tomtar och Halloweenhäxor står skuldra vid skuldra i skyltfönstren.

halloween, jul, skyltning

Men, ååååhhh!

Varföööör har ingen berättat för mej om att det här finns?

Äntligen känns mitt liv komplett!

lösnaglar, depend, manikyr, fransk manikyr

Grattis, Meta!

Jag hade tänkt att Johan skulle ringa från Sveriges 101 bästa marknadschefer (där han är med Langleys nominerade Mikael Stålnacke) och skvallra om vem som vann.
Men, eftersom han aldrig ringer, och eftersom Resumé numera lägger ut sina nyheter även efter kontorstid, så får jag läsa där istället.
Och vad får jag se, min gamla parallellklassis från gymnasiet, förra F&B-medarbetaren och numera KappAhl-MC:n, Meta Ågren, har blivit bästa marknadschef inom klädbranschen.
Grattis, Meta! Tänk om vi hade vetat det när vi gjorde Rudebecks revy tillsammans, åttio... tre?

(Vinnare av hela klabbet är Mikael Levin från 3.)

Sveriges 101 bästa marknadschefer, marknadschefer, KappAhl, Meta Ågren, F&B, Resumé, Mikael Levin, 3

Jag måste ha somnat i soffan

och vaknat i 60-talet.
För på teve var det en reklamfilm för Colgate som såg ut så här:

Men, på sextiotalet fanns det ju ingen reklamteve i Sverige?
Visst är det mystiskt?
"0" problem, förresten. Inom citationstecken. Det måste ju betyda en himla massa problem. Egentligen.

Vill du läsa något roligt?

Igår kväll skickade en annan copywriter här på GOSS, Micke, ett mail där han beskrev sin sagostund med de treåriga tvillingarna My och Milla.
Han kallar den "Surrealism när den är som bäst".
Abbes pappa (som också jobbar på GOSS) har nu lagt upp Mickes berättelse.
Läs den. Den kan mycket väl vara det roligaste du kommer att läsa på hela veckan.

ICA:s FRA-rabatt granskas av datainspektionen

Nu visar det sig att FRA-rabatterna, som jag skrev om igår, kan vara olagliga och granskas av datainspektionen.
Man vill ju inte säga vad-var-det-jag-sa, men jag tycker mig minnas att jag sa något om (orabatterad) het potatis...

To: allakvinnor@helavärlden.com

Ämne: Aldrig mer, ok?

Hej alla kvinnor och tjejer i hela världen!
Jag är långt ifrån först att ta upp det här, men eftersom det inte hjälpt tänkte jag det ta det igen, en gång för alla:
Jag vill aldrig mer ha den här typen av imbecillt, kvasifilosofiskskt ("för du kanske vaknar en dag och upptäcker att du förlorat en diamant när du var för upptagen att samla på stenar"), mellanstadiemail ("Ge detta hjärta till alla som du inte vill förlora år 2008"), som låtsas bry sig om ("Underbara Ni!!") men slöskickas till hela den kvinnliga delen av adresslistan, innehåller elaka insinuationer ("Det är inte så lätt!") och illa förtäckta hot ("även mig om du bryr dig").
Jag vill aldrig mer se den här typen av jättesöta nallebjörnar som skickas till mej av vanligtvis kloka kvinnor som har betydligt närmre till pensionsåldern än mellanstadietiden.
Snälla, skärp er och gör inte bort den kvinnliga delen av befolkningen genom att fortsätta med det här otyget:

Vad är männens motsvarighet till nallebjörnsvidrigheterna, förresten?

ICA:s eget FRA

ICA har kartlagt familjen Goods köpvanor och kommit fram till att vi ska lockas med rabatter på saker vi brukar köpa, som äppeljuice, te, sallad och... frityrolja?!

Jag förstår att ICA tänker att vi ska bli trogna kunder och handla våra favoritvaror (även om de verkar ha en rätt tveksam ranking av de saker vi köper mest av) hos just dom.
Men, det är några saker jag inte kan låta bli att reflektera över när det gäller ICA:s tankegång.
Förutom att folk inte alls verkar gilla att bli kartlagda (den uppmärksamme ICA-handlaren kanske hört talas om FRA-debatten?) innebär det här att jag nu får rabatt på varor som jag skulle köpt i vilket fall som helst.
Med andra ord skänker dom bort 20% av vinsten på en säker kassako.
För det andra är det här skit för alla leveratörer som vill att ICA-kunderna ska pröva deras nyheter. Med den nya FRA-rabatten cementerar man ju bara invanda konsumtionsmönster och främjar att det gamla vanliga hamnar i kundkorgen.
Jag tror att det här kan bli en het potatis framöver.
Vänta nu, potatis... King Edvard. Det köper jag betydligt oftare än frityrolja, varför får jag inte rabatt på det istället?

ICA, ICA-kort, mina varor, rabatter, FRA

Är det bara jag del 1.

Är det bara jag som tycker att det låter som värsta Greven av Monte Cristo-upplevelsen när Papa Dee berättar i Expressen om sina fyra veckor i häktet?

Hur var det nu han sjöng? "The first cut is the deepest."

Papa Dee, Daniel Wahlgren

GP:s krönikörer i all ära.

Ni är jättebra, men det kan inte hjälpas, mästaren finns på DN.
Några dagar för sent hittar jag På Stan och Benkes krönika.
Läs, läs, läs! Bättre än så här blir det nog inte.
(Och dessutom handlar den, i viss mån, om Stockholm vs. Göteborg.)

Bengt Ohlsson, På Stan, DN, krönikörer

Tryter argumenten för GP?

För första gången någonsin har vi ingen GP på morgonen.
Istället har vi DN.
Häromdagen fick Johan ett brev från GP:s chefredaktörer Jonathan Falck och Peter Hjörne där dom ville övertyga honom om att komma tillbaka som prenumerant.
Men dom hade visst inte så mycket att komma med:

En rubrik, ett hej och en hejdåhälsning var allt dom lyckats klämma fram i sitt försöka att övertyga honom.
Men, kära GP, jag tänkte att jag skulle hjälpa er med några bra argument.
För det finns faktiskt några saker som jag saknar med att inte ha GP:
-Aktuelltflätan på lördagarna (ett korsord som är perfekt i nivå för mej).
-För att inte tala om hur det kommer bli i sommar, Semesterkrysset enbart kan få mig att teckna en prenumeration.
-Artiklar med Fredric Askerups personliga touch.
-Krönikor av Sara Kadefors och Anna Mannheimer.
-Intressanta, lokala nyheter och recensioner.
-Födda och dödda på familjesidorna.
Resten gör DN helt enkelt fan så mycket bättre.
Det mesta av det jag saknar med GP kan jag redan nu få mig till livs via nätet, men det finns onekligen en charm i att inmundiga ovan nämnda saker via ett sakta bläddrande över sin morgonmüsli.
Så, Jonathan och Peter, det är det här ni ska satsa på, och berätta om i era utskick om ni vill ha tillbaka mej som prenumerant.

I min yrkesmässiga relation till de båda morgontidningarna kan jag bara konstatera att (Stockholmsbaserade) DN leder med sjuttiotvå hästlängder över GP (som finns i min egen hemstad).
DN har legenden Owe Ericson som man har känt sedan urminnes tider och ett gäng andra glada DN-medarbetare som numera är på Facebookkompisnivå.
Vilka som jobbar på GP:s annonsavdelning har jag ingen aning om, enda gången GP interagerar med oss som byrå är när dom säger upp friex eller vägrar ta in en annons på grund av en svordom i copyn.
DN bjuder in till tävlingar, kommer med grymma halsdukar och ordnar Byrårocken.
GP lutar sig tillbaka och gillar sin monopolställning.

GP, DN, lokalnyheter, Göteborg

Tantshopping.

Vi hade någon timme till shopping på vår resa.
Förutom några små presenter till barnen köpte jag en jättebra handkräm.
När jag gjort det insåg jag att just en jättebra handkräm förmodligen ligger på första plats på listan över tantigaste utlandsshoppingen i universum.
(Tantig, med en doft av Farbror Barbro.)

Men den ÄR jättebra, ju.

Katrin, Idol och idiotin.

Under tiden jag var i Italien exploderade den här Katrin Z-grejen med idolerna och Birro som en tomatsoppa i mikron.
Men om man kokar ner allithop, som mest verkar handla om vem som är dum i huvudet och vem som är en omdömeslös idiot, tycker jag att man kommer fram till att det bara finns en omdömeslös grundbultsidioti som allt faller tillbaka på, och den stod TV4 för, när de anställde Katrin Z in the first place.

Idol, Katrin Zytomierska, Marcus Birro, TV4

Gruppo GOSS på vingårdsbesök.

Alla som undrat hur det såg ut när vi var på den där vingården, kan sluta med det nu.

Bergamo security och dom röda skorna.

Då sitter jag här i hemsoffan igen med en skål ostbågar och funderar på varför just mina rötter placerades i en kallregnig Göteborgsjord och inte i en solvarm italiensk dito.
Den eviga efter-utomlandsresan-funderingen, med andra ord.
När vi skulle åka hem fick J placera sin vingårdsinköpta bubbelflaska i E:s resväska som var mer stöttålig.
För att hon skulle få plats med flaskan fick J i gengäld ta hennes röda lack-klackskor i sin.
Naturligtvis var det hans väska som öppnades i security.
Men dom klackskorna högst upp, som ett par lackröda utropstecken.
Att försöka förkara att det inte var hans skor för ett par flinande macho-italienska securityvakter som inte pratar engelska var döfött, insåg han.
Så vid fikat i säkerhetsvakternas fikarum vid flygplatsen i Bergamo har man nu en ny, pikant HBT-story att berätta.
Men jag tror att E gärna bjuder på den.

Inte den mest manliga packningen, kanske.

Hundra buteljerade personer.

Inte för att jag vill vara så där odrägligt läskande, men idag har det varit över tjugo grader här i Bergamo.
Vi har bland annat besökt en vingård, där man producerar italiensk "champagne".
Den rara guiden blandade konsekvent ihop två ord.
Istället för "percent" sa hon "persons".
Och det gjorde hon ofta.
Var och varannan minut lät det så här:
"This bottle contains eighty persons chardonnay and twenty persons pinot noir."
Och varje gång var det någon av oss som bröt ihop i smyg.
Ibland påminner en GOSS-resa om en klassresa i åttan.
Och det är bara en av sakerna som jag älskar med min arbetsplats.

Inga fånar på någon farm.

Som jag skrev i morse åkte vi på konferens idag, med hemlig destination.
Halva dagen spenderades på olika villospår.
Det hela började med att vi tog bussen norrut och svängde av mot Marstrand.
Efter en stund tog bussen av mot konferensanläggningen Tofta Herrgård där vi hälsades välkomna, lämnade in våra väskor i ett rum ("alla rum är inte klara än") och åt lunch.
Under lunchen presenterade Gunnar ett schema för dagarna, som skulle börja med att vi efter maten skulle ta bussen till Fånarna på farmen.
Väl ombord på bussen som skulle ta oss till fånfarmen fick vi göra en frågesport.
Svaret på frågesporten blev, efter många turer, Pizza ikväll på Glenn Strömbergs stamkrog i Bergamo.
Så istället för att fåna mig på en farm, sitter jag alltså på ett coolt hotellrum i Bergamo och har magen full med Glenn Strömbergs favoritpizza.
Den var god.

Min kloka och älskade dotter

är ibland en smula miljöskadad.
Idag på middagen frågade hon:
–Har ni läst Dvärgen av Karl Lagerfeld?
–Du menar Pär Lagerkvist?
–Ja, ja, whatever.

Spret.

En av de bästa sakerna med att blogga är att man får spreta iväg åt så många olika håll.
Skämt och allvar.
Högt och lågt.
Trams och tårar.
Och organdonation och bortmotade skejtare.
Två viktiga och angelägna ämnen, på två våldsamt olika plan.
Läs!
(Och det är Abbes pappa som tar upp dem båda.)

Svart på vitt.

Allihop har de trängt ihop sig i den svarta skinnsoffan framför brasan.
Pappa Johnny, mamma Ulla och de tre döttrarna: Annika, som är äldst, mellanflickan Mia och minstingen Ulrika.
Soffan står egentligen aldrig så där annars, det är fotografen som sett till att den flyttats, han tyckte att det skulle bli ett trevligare julkort när den öppna spisen hamnade i bakgrunden.
Något av barnen har just tjatat om att katten Sotis skulle varit med på bilden, men just den här gången blev det helt husdjursfritt.
Varje år kommer fotograf Rodhe hem till familjen Andersson med uppgiften att föreviga familjeidyllen.
Så här i slutet av sextiotalet är det fortfarande stil på gänget, men allteftersom sjuttiotalet fortskrider, blir de olika familjemedlemmarnas klädval allt mer tveksamt.
Slafsigt, skulle man kunna kalla det, i alla fall barnens.
Det blir väldigt tydligt när man lägger upp alla de olika julkorten framför sig, ett år efter ett annat.
Men åttiotalet hann inte bli mer än ett par år gammalt innan familjen slutade med sin julkortstradition. Kanske var det lika bra.

Är det någon som kommer ihåg det underbart långsamma tv-programmet "Svart på vitt" där Hans Villius eller Olle Häger berättade om ett fotografi?

julkort, fotografer, svart på vitt, hans vilnius, olle häger, sextiotal

Posten ger mej personliga proppar.

Posten har skickat mig ett utskick om Guldlådan.
Det innehöll mina favoritöronproppar.
En slump?
Nej, det verkar som om Posten (eller Åkestam Holst, förstås) researchat fram individuella grejer för var och en av mottagarna.
(I mitt fall måste dom ha läst det här och det här.)
Min kollega Micke, en hängiven cyklist, fick en cykelmössa.
Det är klart man faller för ett sånt grepp.
Charmerande egosmicker är alltid en dörröppnare.
Men jag har ändå ett par invändningar.
För det första är brevet så allmänt skrivet att det är lätt att missa att det är en individuellt utvald liten gåva. Dom hade kunnat göra ett lite större nummer av det och samtidigt knutit ihop konceptsäcken lite stadigare.
Som det är nu är uttrycket "världens mest personliga medium" enda ledtråden som pekar i den individuella riktningen och det sägs egentligen ingenting om varför jag får ett par öronproppar.
För det andra är det lite märkligt att dom väljer just mej för att promota Guldlådans prisutdelning, eftersom jag sitter i juryn.
Om det nu var så personligt kanske dom hade kunnat nämna att dom kände till det i så fall.
Annars känns det som om den ena handen inte vet vad den andra gör.


Men jag tycker ändå att det här var bra mycket smartare än förra årets ganska krystade och svårbegripliga Facebook-kampanj.

Posten, Guldlådan, Åkestam Holst

Varför Lars Ohly drack spökvatten.

Ibland är det väldigt lätt att bli distraherad.
När det är partiledardebatt, till exempel.
Så istället för att lyssna på vad som sägs om splittringen inom oppositionen, sitter jag bara och funderar på varför de serverat spökvatten till Fredrik, Mona, Lars och de andra.
Som tur var fick jag svaret på mysteriet via en bild i DN.

Det är alltså glasen som är frostade, inte vattnet som är grumligt.
Men en sådan lite detalj, som att välja lite annorlunda glas, räcker för att tappa ett antal tittares koncentration.
Däremot förklarar inte bilden varför Lars Ohly tokar till det så där spexigt. Jag hoppas inte det var något i vattnet.


Foto: Claudio Bresciani/Scanpix
Partiledardebatt, Lars Ohly, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt

Anders Bagges pappa gav oss denna text. Yeah yeah yeah.

Jag tittade just på Idolreprisen.
Till och med jag har tacklat av, så jag såg bara med ett öga i fredags.
Och tyckte det mesta lät apa.
Den här gången fastnade jag för att Laila inledde sin kommentar till Annas framträdande med orden:
"Ditt hår är jättefint".
And who is she to tell?
Hon som har det mest stelopererade håret sedan Thatchers dagar.

Det lät lite lustigt när Anna sjöng refrängen på Release Me. Lite som när en italienare pratar engelska. Rälliiisse miii.
Att välja Release Me är dessutom inget annat än idiotiskt. Det kan bara bli sämre än originalet.

Silverfisken har också skrivit om Annas framträdande och det ligger mycket i det han säger om att kejsaren är naken.
Jag antar att vi gärna vill att det ska finnas någon att hylla, därför blundas det hejvilt för Annas brister.

En annan sak jag upptäckte i veckan var att det var Anders Bagges pappa som skrev texten till här odödliga dängan:

1977 Sweden - Forbes

Idol, Anna Bergendahl, Laila Bagge, Anders Bagge, Forbes