Nu ska jag knorra lite.

Här hade jag tänkt att skriva ett lugnande inlägg för alla som är oroliga för svininfluensan, att så himla farligt är det inte. Jag hade tänkt skriva att Jonathan, som blev sjuk förra fredagen, i och för sig har haft hög feber, illamående, hosta och varit jättedålig, men inte mycket värre än en vanlig influensa och att han nu är feberfri och redo att möta världen igen.
Men när jag var på lunch igår fick jag ett ynkligt mess från honom där han skrev att han var jättedålig igen, med feber och ont i örat.
Jag fick en tid på vårdcentralen, vi åkte dit och fick ringa på vid ambulansingången, så att vi inte skulle smitta ner övriga patienter i väntrummet.
Ett väldigt rar sköterska släppte in oss och visade in oss i behandlingsrummet.
Efter några minuter dyker läkaren upp och han äntrar rummet med:
– Jaha, hur var det här då? Snuva, eller? Förkyld? Hosta?
Med de orden, och med hela sin mycket skeptiska och noll empatiska uppenbarelse gjorde han det väldigt klart hur han såg på oss:
En svininfluensehysterisk morsa med sin lätt snuvige son som nu tar nu upp min dyrbara tid.
Jag önskar naturligtvis att min älskade lille kille omedelbart blir frisk och stark igen, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka, när han var klar med sin undersökning:
– In your face, dryga doktor. Han hade visst lunginflammation.

svininfluensa, sjukvård, tonårsbarn

Självplågeri under granen?

Idag har den sedvanliga årets julklapp tillkännagetts.
En spikmatta, minsann.
Tillåt mig att vara väldigt skeptisk.
Så här är spikmattestatusen på Clas Ohlsons hemsida just nu:

Vad står det egentligen?
"Vi firar höstens framgång och erbjuder två till priset av en?"
Man behöver inte vara något marknadsanalytiskt snille för att fatta att det är en omskrivning av:
"Nu har fan alla köpt en spikmatta, det gäller att krama det sista ur hypen innan den dör."
Inte vad jag känner som öppet mål för att bli årets julklapp.
Men vad vet jag, de där tillkännagivandena av Handelns Utredningsinstitut kanske är självuppfyllande profetior?
En intressantare fråga är kanske vad just spikmattetrenden säger om samtiden.

Man vet att man är branschskadad

när man läser den här rubriken och undrar om F&B också ska göra en DDB-kampanj:

Från den här artikeln.

En CD från Extra Film.

Har du läst Ett halvt ark papper? Strindbergs mästerliga novell som på lite mer än tretusen tecken (inklusive blanksteg) som beskriver ett helt liv?
Inga jämförelser i övrig, men att hitta en gammal bild-CD* kan ge en tydlig flashback till allt som hände under en viss period i livet.
Bilderna som fanns på CD:n som Frida hittade häromdagen var från 2001. Jag minns till och med att det var en fredag i juni när jag plåtade min då nioåriga dotter på avslutningen av ett ridläger.

Hon är mjölig i ansiktet för hon har nyss gjort plocka-upp-något-med-munnen-i-en-skål-med-mjöl-leken.

Varför minns jag det? Jo, för strax efter jag tagit bilden så ringde jag Johan som var på jobbet. Eller, rättare sagt, han satt fast i en avspärrning och såg några minuter senare hur George Bush åkte förbi ett par meter från bilen han befann sig i. Bush satt i baksätet på en limousin, läste tidningen och var på väg till länsresidenset på Södra Hamngatan. Det var EU-toppmöte i stan.
Just det, det EU-toppmötet.
Strax efter det telefonsamtalet ringde jag min dåvarande AD Magnus som stod på Kungstorget och han gav en liverapportering av hur gatstenarna började vina om öronen.
Nästa dag fick vi se scener från Avenyn som vi aldrig trott varit möjliga i vår oskuldsfulla lilla stad.

Resten av bilderna framkallade (haha) inte lika dramatiska minnen, de visade motiv från den enda tur jag gjort till den lilla ångermanländska byn där min pappa är uppväxt:

Pappa på sin barndoms hoods.

På en sjuårig Jonathan och vår fina hund Myrra, RIP:

Fatta vad jag saknar att ha hund.

Och sedan är det ett antal väldigt suddiga bilder från någon fest (den minns jag inte riktigt lika tydligt) där vi uppenbarligen haft väldigt trevligt och roat oss med att plåta oss själva så här:



Hilarius, inte sant?

* Please remind me, varför fick man en CD med bilder från ett framkallningsföretag? Är det analoga bilder som de digitaliserat, eller vad?

The evolution of evolution.

Nu ska jag knycka en grafisk betraktelse från Johan. Det är hans teori om hur utvecklingen utvecklats, kontra hur upplevelsen av utvecklingen utvecklats.

Bilden fick en äcklig hudfärgad ton av någon anledning.

Så här tänkte han:
När en grottman kastade en flintasten i grottväggen så att en flis slogs ur och stenen blev vass nog att skära med upplevde han förmodligen utvecklingen enormt starkt.
När vi idag konfronteras med någon av alla gigantiska tekniska landvinningar som görs flera gånger om året reagerar vi på vår höjd med ett "Nämen det där var väl trevligt!".

Mäkta iPhonerad.

Intresseklubben, är ni med på noterna nu, för här kommer breaking news.
Jag har ääääntligen blivit med iPhone.
Äntligen kommer det att låta ett coolt swooosch varje gång jag ska ringa ett samtal.
Äntligen kommer jag att kunna livetwittra från överallt där det händer något.
Äntligen kommer jag att kunna ... tja, det verkar nästan obegränsat allt jag kommer att kunna göra.
Mycket imponerande.

Tusan också, jag har samma tröja som i det här inlägget.

Det här gör mig förbannad.

Jag fick ett tips av en fellow blogger i dag om en artikel på Metro.se. Vilken bloggartyp är du? heter den, och det som gör mig förbannad är inte att min blogg exemplifieras så här:

Vill bli kompis på Facebook? Moi?

Nej, det får mig snarast att börja fnissa, eftersom den som skrivit artikeln uppenbarligen inte läst min blogg och speciellt inte den här deklarationen som glasklart beskriver hur jag ställer mig till att marknadsföra produkter eller företag.

Det jag blir förbannad över är den här texten som står vid kommentatorsfältet:

WTF! Vem farao har beslutat att en artikel som är mer än en vecka gammal inte har något debattvärde? Snälla, Metro, försök inte vara med i 2.0-matchen om ni hittar på sådana här stolleprov.
(För övrigt är artikeln bara fyra dagar gammal, så vitt jag kan se.)

No smileyweek har redan fått konsekvenser?

Den här veckan har Joakim Jardenborg utsett till No Smiley-week. Veckan när vi ska väga våra ord lite extra noga och inte använda oss av förstärkande eller förtydligande smileys.
När jag läser DN undrar jag om inte den smileylösa veckan redan fått konsekvenser. Där står att myndigheterna i Göteborg nu kräver att det ska bli förbjudet att sätta gummiband runt de stackars små humrarnas klor.

Tror inte du som jag att det var en smileylös mailkonversation som slog snett?

Typ så här.
Myndighetsperson 1:
"Har vi något på agendan för den här veckan?"
Myndighetsperson 2 svarar:
"Vi skulle kunna förbjuda gummiband runt humrarnas klor."
Myndighetsperson igen:
"Bra idé. Det gör vi."
Sagt och gjort.

Men om det inte hade varit No Smiley-week hade det istället sett ut så här:
Myndighetsperson 1:
"Har vi något på agendan för den här veckan?"
Myndighetsperson 2 svarar:
"Vi skulle kunna förbjuda gummiband runt humrarnas klor ;-)."
Myndighetsperson 1 igen:
"Bra idé. Det gör vi :-D."
Myndighetsperson 2:
*rotflmao*

No smiley week, humrar, gummiband, hummerfiske, smileys

Till far – en studie i tiden som flytt.

Till Johan på Fars igår.

Från Jonathan, typ –98. Med barnasinnet kvar kan man se att det står "Pappa du är bäst".

Till Johan på Fars idag.

Från Frida nyss. En ganska typisk och väldigt underbar tonårshyllning.

Fars dag

Fläskskivan.

En väldigt vacker indiansommarhelg i september åkte vi tillsammans med goaste familjen B till ett torp som vi hyrt i Östergötland. Där plockade vi svamp, fiskade kräftor och hade det nästan overkligt mysigt.



I går kväll var det meningen att vi sent omsider skulle ha en kräftskiva tillsammans allihop och äta upp de små krypen, så redan i tisdags började Johan med det här brödet.
Men på morgonen kände Jonathan sig konstig och ville sova vidare. Inte direkt något anmärkningsvärt för en femtonåring, men när han vaknade nästa gång hade han 40,1 i feber. Några samtal till Johans läkarsyster senare var vi tämligen övertygade om att det var den nya influensan som gjort sitt intåg i familjen. Formerly known as svininfluensen. Inte familjen, alltså, utan sjukdomstillståndet.
Därför hade Johan och jag en kräftskiva på tu man hand igår. Brödet blev helt fantastiskt gott, speciellt tillsammans med en monsterlagrad prästost. Om du är sugen på att hänga på surdegshajpen är det en varm rekommendation.


Kräftorna var inte dumma de heller. Och ikväll blir det någon slags gumbo av dem som blev över.

Snapsen var kanske den första jag någonsin tyckt varit god på riktigt. Vi hade köpt en multipack med norska småsnapsar.

Och en av anledningarna till att de smakade så bra var att Johan köpt riiiktigt små snapsglas på en loppis. Lite som en dockservis med bäbisflaskor till.

Så där ja! Jag är inte det minsta fin längre. Ett riktigt fulbloggsinlägg blev det ju till sist. Nu är det bara något om Idol saknas.

Kräftor, kräftfiske, snaps, surdegsbröd, svininfluensan

Har jag blivit för fin för mig själv?

Något av det sämsta ett företag kan göra är att bli för fina för sina kunder. Trots att svennebananerna eller finnfjortisarna inte vill något hellre än att fylla deras kassakista så tycker man inte att deras pengar är lika mycket värda som de som kommer ur Fina Gatankundernas Mulberryplånböcker.
I dag har funderat över om jag har gått och blivit för fin för mig själv.
Eller för min blogg, rättare sagt.
Jag har haft tankar om att göra inlägg om Idol (har inte skrivit ett ord om årets omgång här), om surdegsbrödet som Johan har hållit på att baka sedan i tisdags, om den lite off season-betonade kräftskivan vi ska ha ikväll med egenfiskade kräftor, om att Jonathan med all sannolikhet har svinflunsan och att kräftskivan därmed är i farozonen.
Eller göra ett hederligt fulblogginlägg, ta med alltihop och berätta om min dag so far.
Men i samtliga fall har jag censurerat mig själv och tyckt att ämnet inte är tillräckligt intressant, originellt eller värt att utveckla.
Håller jag på att bli för fin för det som en gång byggt upp den här bloggen? Personligt nonsens, allmänt trams och fulkulturella reflektioner?
Eller är det bara en sund utveckling och en förfining? Jag vet inte.
Vill du höra om Idol, surdeg eller svinflunseutvecklingen?
I så fall står jag redo att berätta om det.

En sak som jag också tänkt göra, och nu gör, är en snabb frågetävling för dig som har Spotify. Hur många sekunder tar det för dig innan du kommer på vilken låt det här är en väldigt grym cover på. Inte kolla, inte fuska, bara klicka och lyssna.

Fack! Jag kan inte få länken att funka. Vad gör jag för fel?
Äsch, jag länkar till YouTube istället. Blunda, lyssna på det här och säg vilken låt det är en cover på. Och hur snabbt du kom på det.
UPDATE Tack vare kommentators-Ken har jag nu en vettig Spotyfylänk. Också.

Ystra funderingar.

Vem har egentligen avgjort vilka däggdjurs mjölk som duger till mejeriprodukter?
Varför använder man fårets och getens mjölk men inte hästens och grisens?
Att hästen är ett dragdjur kan jag köpa, men någon borde väl ha kunnat mjölkas?
Tänk om det finns en marknad för riktigt udda däggdjursmjölkprodukter.
Delfinost?
Rådjurslatte?
Valyoghurt?
Hundfil?
Vad skulle du vilja testa?

Jag skärmdumpar vidare.

Hade det inte haft högre nyhetsvärde om Gud sagt åt Ace of Bace-Jenny att hon behövde förstora brösten?


Jag tror bestämt att Rapportchefen försöker säga något mellan raderna:


Rikard Palm, Rapport, rattfylla, Ace of Bace, Jenny Berggren, bröstförstoring

Kriminalvården fungerar!

GP skriver om Brinkebergsanstalten i Vänersborg där vårdarna har slagit vad om olika saker som fångarna ska göra. Vem som kommer omplaceras och vem som inte kommer tillbaka igen från permissionen. Detta har fått en av fångarna att gå i taket, anmäla vårdarna och göra följande uttalande:

I rest my case.

Varför har Mandelmanin uteblivit?

Har du sett SVT:s Trädgårdsfredag någon gång? Ett odlarprogram med Pernilla Månsson Colt som programledare kan det vara något att blogga hem om? Som du redan har räknat ut är svaret: Ja, absolut.
Jag är mycket måttligt trädgårdsintresserad och har bara råkat sitta bredvid den betydligt mer hängivne Johan när han tittat på programmet. Men trots mitt ljumma engagemang fick till sist den mycket speciellt odlarmästaren Gustav Mandelmanns agerande i rutan mig att höja blicken över MacBooken och istället börja följa vad det är som händer där på gården Djupadal på Österlen.
Gustav Mandelmann är alltså mannen som driver gården där programmet spelats in. Och man behöver som sagt inte vara ett dugg trädgårdsintresserad för att titta. Det räcker fint med att ha haft trist dag på kontoret och sukta efter lite tidlös idyll och harmonisk närhet till naturen.
Vilken lycka det måste varit när SVT hittade både den underbara gården med alla sina odlingar och dessutom upptäckte att bakom spaden stod en excentrisk figur med hängslebyxor, tovad väst, farfarsskjorta, Emil i Lönneberga-mysse och ett brinnande engagemang.
Och jag tror inte att vi kommer att få se avslöjandet att det är en stylist som försett honom en gammal outfit från någon Raskensstatist och en regissör som sagt åt honom att vara excentrisk. Gustav Mandelmann verkar vara helt äkta.
Han kutar runt bland plantorna i träskor, svär, fnissar, plirar över glasögonen och talar till växterna som om de var hans egna barn. Samtidigt som han verkar fullkomligt genuin är han en låtsasfigur. En slags blandning mellan Emils Alfred och en välvilligt inställd Kwådd under trappan. Och det är en mix som funkar.
Gustav Mandelmann borde verkligen vara den som tar över efter Ernst mjukpolerade stafettpinne som den sinnlige fixarmannen i våra svenska hjärtan. Ut med de manierade poserna och in med den äkta excentriciteten, helt enkelt.

Trädgårdsfredag, SVT, Pernilla Månsson Colt, Gustav Mandelmann

Humortjyrkogården.

I lördags eftermiddag åkte jag bil och lyssnade på P3. Mellan 16 och 18 sänds Humorhimlen, ett program som återanvänder sketcher ur humorproduktioner som sänts i kanalen genom åren. Att tajma in bilåkning med två timmars sändning av ett sådant program kändes som bingo, jackpot och julafton på samma gång. En produktion som har tillgång till hela P3:s humorarkiv, kan det bli annat än fantastiskt? Att kunna välja de roligaste bitarna från Hassan, Mia & Klara, Wallraff, Rally, Clownen luktar bensin, Hej domstol och you name it måste väl resultera i två timmars oöverträffad skrattfest?
Tyvärr inte.
Att lyckas göra ett sådant ickeroligt program (som sändningen visade sig vara) trots de förutsättningarna är banne mig en bedrift.
Lite som att skicka in någon i Sixtinska kapellet för att göra ett bildreportage och få tillbaka en rulle bilder på nödutgångsskyltarna och toalettdörrarna.
Ungefär så tråkigt var urvalet.
Dessutom var humorinslagen inpressade på knappt hälften av sändningstiden, resten var sedvanlig låtspellista. Varför, liksom? Det saknas inte direkt material att ta av och låtarna hör vi i alla andra program.
Programledarens egna små sketcher till mellansnack ska jag av barmhärtighetsskäl inte fördjupa mig i. Låt mig bara konstatera att om jag skulle presentera det främsta av Sveriges, säg, poeter skulle jag tänka mig noga för innan jag gjorde det med hjälp av mina egna mödosamt ihopknåpade grötrimsdikter.

Humorhimlen, P3, Hassan, Wallraff, Mia & Klara, Clownen luktar bensin, Rally

Tidsdokumentet Femina, april 1970.

Eftersom min pappa hade reklambyrå hade vi väldigt många tidningar hemma när jag var liten. Jag trodde att det var helt normalt att ha fem–sex morgontidningar och femton–tjugo veckotidningar i brevlådan, för det var så vi hade det. Jag har vuxit upp med att plöja allt från Saxon och Husmodern till Veckojournalen och Femina, varje vecka.
I går hittade jag två nummer av just Femina från april 1970. När jag bläddrar i dem känner jag att de fångar sjuttiotalets brytningstid ganska perfekt. Å ena sidan är det radikalt, maoistiskt och nytänkande i fråga om mode, design och inredning (designen känns tusen gånger modernare än förra veckans nummer av exempelvis Hemmets Journal). Å andra sidan är många av läsarna fortfarande hemmafruar och husmödrar som lever kvar i femtiotalets värderingar. Samtidigt som det är gröna vågen-naturligt är maten gärna industritillverkad och plastförpackad.
Ett fenomen som hade en kort glansperiod just denna tid är papperstrosorna. I en spalt som kallas 5 minuter med Maud Adlercreutz har Maud några funderingar om hur dessa trosor är utformade. Så här skriver hon:
"På tal om bikini undrar jag för min del varför papperstrosorna har den här modellen. I och för sig är papperstrosor en utmärkt reserv att ha med sig på resor, men alla trivs inte med ett plagg som slutar någonstans nedanför höfterna utan skulle vilja ha en trosa som går upp till midjan. Varför kan de inte göras i papper?"
Hur Måddan som efterlyser papperstrosor upp till midjan ser (såg) ut? Jo, så här:

Knappast en bildbyline du skulle hitta i en nutida Femina. Och apropå Adlercreutz, Femina var en av de mer vänsterorienterade veckotidningarna, ändå heter många av medarbetarna namn som Lagercrantz, Reuterswärd och andra icke-arbetarklassiga namn.

Kalsonger däremot, är inte i papper, bara till pappor och upp till midjan går de. Mammor och fruar köper dem till sina söner och makar på EPA. Sånt kan de ju inte klara själva.

Djupfryst kött i pappersförpackning är det nya svarta. Charkdisken och slaktarn är ute.

Att man hade en annan matkultur visar även den här annonsen för Winbergs burksalladsgeggor, där man tycker att utseendet på geggorna är deras främsta USP.

Och så är ju allt så naturligt och ska kallas vid sina riktiga namn. Inga förskönande omskrivningar här inte. Något som aldrig varit en bra kombination med tonåringar och kroppsfunktioner. (Vilket den här stackars söta tjejen förmodligen fått lida en hel del för.)
Jag kan bara tänka mig hur poppis jag hade varit om jag kommit hem med en tub Selukos i näven och gastat till mina barn:
– Nu när era KÖNSHORMONER väckts till liv kan det hända att ni får MJÄLL också, därför har mamma varit snäll och handlat åt er.

YouTube-hitsen i original.

Fattar du inte vilka klassiska internetklipp det syftas på i Comhem-videon? Eller blir du bara sugen på att se originalen igen? Jag tror att jag har letat fram allihop.
1. Afro Ninja.

2. Löpbandsvideon, Ok Go med Here it goes again. Den går tyvärr inte att bädda in, men du kan se den här.
3. Diet Coke + Mentos-experimentet.

4. Ninja Kid.

5. Chocolate Rain.

6. Nattliv, mensvärk med Spy-Eva.

7. How to break your computer.

8. Ansiktsburk.

9. Skogsturken, "Vem var det som kasta?".

10. Leave Britney alone!

11. Och sist, marsvinet jordekorren med Dramatic Look.

Comhem, YouTube, videoklipp, Afro Ninja, Diet Coke+Mentos, Chocolate Rain, Ninja Kid, Nattliv, Spy-Eva, Leave Britney Alone, Dramatic Look

Stora Comhemdagen.

Den här dagen (som redan hunnit bli gårdagen) verkar på olika sätt ha tillägnats bredbands- och telefonileverantören Comhem. Mymlan skriver om sina erfarenheter med företagets kundservice, och läsaren bjuds på en svindlande When the nightmare comes true-upplevelse.
Prankmonkey berättar (också med anledning av sina Kafkaliknande kundserviceerfarenheter) om att företaget hamnar i botten i senaste upplagan av Svenskt Kvalitetsindex.
Samtidigt som ilskans och frustrationens vågor svallar höga över servicen på kukfuckingjävlabajscomhem (jag citerar Mymlan här) så har King släppt en reklamfilm med anledning av att företaget firar tio år som internetleverantör. Den är fylld av internetnostalgisk referenshumor och är inte något annat än helt underbar.
Comhem, reklam, Mymlan, Prankmonkey, King, Internet

VÄLDIGT GUILLGT

Nu blir det gissningstävling. Vad är det Expressens chefredaktör, den utmärkte twittraren Thomas Mattsson, vill säga när han twittrar fram det här?

Han kanske tycker att Guillous speciella ansiktssvullnad är så gullig att den fått ett eget adjektiv? Samma svullnad som gjort att Guillous ögon numera är så inbäddade i kinderna att Resumés bildredaktörer måste haft problem med att avgöra om han blundade eller tittade på den här bilden.
Och som i kombination med hans pösmunkiga arrogans fick Fredrik Strömberg att uppfinna en ny smiley, Guillousmileyn, -( sur och utan ögon som ska användas "i lägen då du vill avsluta en diskussion genom att bara hänvisa till din egen jävla förträfflighet och unika kunskapssammansättning".
Just den självförhärligande pösmunkigheten biter honom i arschlet nu när han ska försöka förklara sig ur KGB-spioneriet genom att göra allt för att förminska sig själv till en naiv yngling som lärt sig det han kunde om KGB:s verksamhet via "ett par Bond-rullar".
Och när Guillou gör allt för att framhäva att han agerat okunnigt, omedvetet och korkat, det är då det osar katt på riktigt, inte sant? -(

Jan Guillou, KGB, Thomas Mattsson, Fredrik Strömberg, Guillousmileyn

Mobilkameratömningsdags igen.

Vi drar igång veckan på allvar genom att se vad som göms på minneskortet i min mobilkamera.

Den här bilden har jag haft med förut, med det känns som om det var en het fråga i en vecka eller två. Vad hände egentligen med att Göteborg förbjöd gatumusiker? Gäller det fortfarande, eller?

Sedan en påminnelse om att det är jul om mindre än två månader. Och efter ett par glas av den där klibbiga, varma drycken bryr man sig knappast om hur skiten stavas, eller hur?

De här två filmerna stod precis bredvid varandra i DVD-affären. En händelse som ser ut som en tanke. För visst är Alice Timander och Klaus Kinski lika som bär?

Nog för att det är skyltfönstret på Buttericks, men de här skyldocke-tuttarna är ju ett skämt:

En bild på en ovanligt mumsig lunchrätt, lammfärs... eh, -korvar, vad trodde du?

Den ultimata white trash-tatueringen goes heminredning?

En film jag ser fram emot: Snabba cash. En dag i augusti, på väg till parkeringen (som vanligt) snubblade jag rakt i inspelningen av en restaurangscen i just denna film:

Alltid en tröst för alla er som åkt ut ur Idol i förtid:

En bild som bar spår av ett av sommarens sista bad:

Och allra längs in i memorystickets inre hittar jag den här, smått smärtsamma påminnelsen om hur ljuvligt det faktiskt var en gång i början av augusti:

Fler inlägg på samma tema hittar du här, här, här och här.

Det ljuset, det ljuset.

Aj, vad ljust det är den här morgonen, min ögon klarar det knappt!
Det måste vara för att ... det är normaltid igen.


Det här var djupt ironiskt skrivet och ett "vad-var-det-jag-sa-inlägg apropå det här.
Det är för tusan blygrått och beckmörkt ute, trots att det är en timme tidigare än samma tid förra veckan (äh, du fattar).
Men vänta bara, ikväll kommer du att märka hur ofantligt fort det blir natt. Typ vid fyratiden.

Behåll den där gamla timmen, säger jag.

I natt är det dags att ställa om klockan till "normaltid".
And I hate it.
Som ett straff för att vi haft en kort period då ljuset överlistat mörkret och temperaturen segat sig upp på rätt sida nollstrecket får vi detta.
Ka-tjoff i skallen – en timme mörkare varje kväll.
En timmes daglig påminnelse om att sommaren är long gone och att nu väntar fem månaders kolsäck.
Och att det skulle vara ljusare på morgonen istället är något som passerar mig ganska obemärkt förbi, då är jag för trött för att uppfatta och uppskatta några extra lux.
"Normaltid."
Ge mig lite "abnormtid" istället, please, det här normaltillståndet suger apblöja.

sommartid, vintertid, årstider, mörker

Den lilla sektionen mot strömmen.

Jag säger bara: Go sektor tolv, på måndag! Skönt att se att du vågar bryta mönstret som de andra ruggiga och kyliga sektionerna utgör. Nästa gång vågar du dig på lite sol också, ok? Och så övertalar du sektor nio att köra samma grej över hela veckan. Deal?

En komplett femdygnsprognog. Ett helt land. En ensam gul ruta.

Den ofrivilliga Skövdebesökaren.

En gång för kanske tio år sedan var Johan och de andra GOSS:arna i huvudstaden och tog emot något av de absolut första reklampriserna byrån vunnit. Lyckan var stor och priset skulle förstås firas.
Rejält och länge.
Hej vad det firades.
Myyycket firade de.
Trots det hade präkto-Johan bokat ett extra tidigt tåg hem, han skulle till kontoret och jobba. Jojo, det skulle han, trots att det var en lördag.
Väl ombord på tåget buffade han upp sin medhavda kudde mot fönstret och föll i dregelkomasömn.
När tåget bromsade in i Skövde vaknade han och mådde som en örn.
Fast värre.
En snabb blick mot toaskylten.
Upptaget.
Läget blev panikartat och när tåget stannat ordentligt trängde han sig förbi sin stolsgranne och flydde ut på perrongen. Men han hann knappt vända sig om innan tåget rullade iväg igen. Djupandandes fick han se sin kudde, som fortfarande var upptryckt mot rutan, försvinna vidare mot Göteborg utan honom. Över kudden, genom rutan, mötte han den tidigare stolsgrannens väldigt förvånade blick. Kvar på tågsätet låg hans jacka och väska innehållande biljett, telefon och plånbok.
Fortfarande i örnläge gick han för att leta upp en toalett. Som förstås visade sig vara en betaltoalett.
På något sätt lyckades han tjata sig till både en femkrona till toaletten och en biljett till ett riiiktigt långsamt tåg som avgick flera timmar senare. Jag glömmer aldrig när han ringde (det här var under småbarnsåren när det var ett evigt tjafsande om varje ledig timme, om vem som skulle få göra det ena och det andra) och sa med fejkat äppelkäck röst:
– Hej! Gissa var jag är!
– Ingen aning, var då? svarade jag, måttligt intresserad av gissningslekar, där jag stod och skottade hönsbajs på barnens förskola.
– I Skövde! fortsatte han entusiastiskt, och försökte låta som om han var på en vansinnigt intressant och planerad utflykt.
– Jag blir nog pyttelite sen!
Sensmoral: Den som åker hem för tidigt tappar ibland hela sitt försprång på en perrong i en mellanstor stad i Västergötland.

När roasten blir elak på riktigt.

Kanal 5:s version av roasting, Roast på Berns (eller Roast på Burns, som jag hörde två fjortisar på stan uttala det) är oändligt mycket mer lyckad än SVT:s variant, Grillad, som gick i våras. Avsnittet med Björn Gustafsson, och i synnerhet hans svarsroast, när han torkade imaginära tårar med tusenlappar, är något av det roligaste jag sett på länge.
Men det går inte att låta bli att fundera över hur roastningarna egentligen landar. Vilka skämt sägs med kärlek och vilka med onda avsikter? Vilka sår rivs upp och vilka blir dödsfiender på riktigt? Jag tror det är oundvikligt att känsliga punkter träffas och ömma tår trampas på. Att det inte bara är att krama om varandra efteråt och skylla på programformen. I synnerhet när deltagarna inte känner varandra sedan tidigare.
I går kunde vi nog se det tydligaste exemplet på detta. Eller, kanske snarare, på vad som händer när någon inte kör enligt formatet.
Det var när Cecilia Frode gjorde sin roast och, istället för att häckla enligt mallen, var helt seriös och skämtfri. Hon började med att tala om vilken dålig skådespelare David Batra är, sedan prettopratade om hur komiker bara jagar innehållslösa skratt, om hur osofistikerat det är med könsord, kiss och bajs och slutade med att kalla Petra Medes sätt att skämta för "lågt och innehållslöst".
Ett programformat som hade handlat om att ställa sig på en scen och vara kritiserande och elak på riktigt, utan humor, utan skratt och utan värme, det tror jag få hade ställt upp i. Men det var just detta Cecilia Frode gjorde, och hon gjorde det förmodligen under kulturens täckmantel.
Här kan du se hennes slutkläm och Petra Medes berättigade käftsmäll till svar:

Roast på Berns, Petra Mede, David Batra, Cecilia Frode

Rory, TED och planeterna.

Om jag vill kan jag göra mig lite märkvärdig över att jag var förhållandevis tidigt ute på Twitter och Facebook. Nionde maj –07 reggade jag mig på den förstnämnda sociala plattformen och någon gång i juni samma år på Fejan. Men det beror inte på att jag var så i framkant, utan på att jag råkade befinna mig i närheten av en man som såg vad som komma skulle. Rory Sutherland var min ordförande när jag satt i Directjuryn i Cannes och det var han som såg till att alla vi jurymedlemmar kunde bekanta oss med varandra på Twitter innan vi träffades och det var han som skapade en grupp på det då för mig helt okända Facebook, så att vi skulle kunna fortsätta ha koll på varandra när Cannesveckan var över.
Rory är förmodligen den smartaste människan jag träffat, och det var en sann fröjd att ha hans visdom att luta sig emot så fort vi hade några tveksamheter i hur vi skulle bedöma någonting. Dessutom är han vansinnigt underhållande att lyssna på, utan att bli egenkärt pompös (något du kan se med egna ögon här nedan).
Det här inlägget har jag gått och funderat på någon vecka eller så, därför är det lite lustigt att det plötsligt känns som om alla planeterna står i Rory-position, eller nåt. I lördags såg jag på dokumentären om David Ogilvy och vem dök upp där om inte Rory (som är vice ordförande i Ogilvy Group). I dag skriver Nina Åkestam om en klarsynt talare på TED Talks – Rory igen.
Här kan du se hans föreläsning, kallad Life lessons of an ad man, där han pratar om konsumtion, värderingar och beteenden.

Missa inte caset med Diamond Shreddies som kommer efter ungefär 12 minuter.

Men han är bättre på att vara smart, framsynt och underhållande än på mode och stil. Så här såg han ut första dagen vi hade jurysammanträde.
2006 utsåg Campaign honom till ”Worst dressed man in british advertising”.

Rory Sutherland, TED Talks, Cannes Lions

Täbbt.

I dag är en snuvig dag. Inget allvarligt, bara några klassiska nys-och-täppt-symptom. Det berättar jag inte för att du ska tycka synd om mig, utan bara för att kunna göra en melodiradioövergång till mitt bästa täppt-i-näsan-minne. För sådana har vi väl alla lite till mans, inte sant?
Det var när Johan och jag bodde i vår första gemensamma lägenhet (och min första bostad som inte var mitt barndomshem) på Plantagegatan i Göteborg. Vi bodde på tredje våningen och precis mitt emot låg en liten servicebutik. En gång när jag precis skulle gå in till Nära Dej, som butiken hette, gick Johan, som för tillfället var otroligt snuvig och täppt i näsan, ut på balkongen och ropade:
– Kadd du köba *mummel mummel*?
– Va? gastade jag tillbaka.
– Jag hör inte.
Varpå han skrek över halva Linnéstaden:
– Kadd du köba EDD BURK BAAAJS!

Den nya bevisföringen.

Inte för att det råder några tvivel om den saken, men om man måste skriva ett annat namn inom citationstecken för att folk ska förstå vad man pratar om, har man valt ett namn som suger.

Läs även om Abbes pappas erfarenheter av Den nya influensan.

Den nya influensan, svininfluensan

Ush för dem bloggare!

Den här länken som jag hittade på Aftonbladet.se sammanfattar nog ganska väl hur en stor del av omvärlden ser på oss bloggare:

Sell the Vatican – feed the world.

Apropå det jag pratade om igår, att slänga upp vilket tramsigt YouTube-klipp som helst, skulle jag nu vilja lägge upp ett klipp, som faktiskt är mycket tänkvärt. Det är Sarah Silverman som lanserar en teori om en lösning på världssvälten (eller åtminstone en tankeställare till kyrkans "goda" män): Sälj Vatikanen och lev det anspråkslösa liv som katolska präster är avsedda att göra.

"Think about it, we need a hero, and who is more primed to be our hero than the Pope? He's literally a caped crusader. What is the Vatican worth, like 500 billion dollars? This is great, sell the Vatican, take a big chunk of that money, build a gorgeous condominium for you and all your friends to live in, all the amenities, swimming pool, tennis court, waterslide, and with the money left over, feed the whole fucking world."
Sarah Silverman, YouTube, videoklipp, vatikanen

Bloggen som catwalk.

En viktig del av det man gör i de nya medierna är att man skaffar sig arenor där man kan föra ut sina budskap*. Den här bloggen är en av mina arenor, Twitter är en annan.
Arenan är i början troligtvis som ett litet rum med några kompisar i – för ett fåtal kan den utvecklas till att bli ett utsålt Ullevi om dagen.
Min är väl som en bygdegård utanför Hedemora, ungefär.
Att arenan ska bli så stor som möjligt är väl drömscenariet, eller? Ja, det är förstås en lockande vision, och bloggare (inklusive mig själv) brukar bli väldigt triggade av att klättra på alla slags listor som rankar läsare och antal länkar.
Men det kan också infinna sig ett mått av scenskräck och prestationsångest när arenan blir större. Det är inte bara att fjanta ut på catwalken med första bästa förflugna tanke eller vilket tramsigt YouTube-klipp som helst när det sitter en kräsen och kvalitetstörstande publik som skulle kunna ha bättre saker för sig än att titta på något som jag åstadkommit.
Kanske gör inslaget av prestationsångest min blogg bättre, kanske blir den tråkigare, jag är inte riktigt säker.
Vad tänker du om arenor och scenskräck?

*Förutom det kan man förstås starta och delta i konversationer, dialoger och diskussioner.

Skit i tweetiketten.

Som jag varit inne på tidigare blir jag provocerad av sådant här: 10 saker du ska sluta twittra om, skrivet av den i och för sig inte genomseriösa sajten The oatmeal*. Men det valsade ändå runt på Twitter igår, och jag kan tänka mig att en och annan nybörjartwittrare som läser det låser sig och får ännu större problem med att hitta saker att tweeta om.
Till dig som känner så vill jag säga: Skit i alla som vill berätta om olika begränsningsregler. Kolla istället på dem du följer och fundera vad de twittrar om som du uppskattar att läsa.
Och förresten, oss emellan, det är oftast de riktigt geekiga early adaptors-twittrarna som är tråkigast. De som är så avancerade att endast en handfull följare förstår vad de försöker säga.
Nej, hellre en twittrare som förstår normalmänsklig kommunikation än en som vet allt om nätet och whatever men som inte kan förmedla det på ett begripligt sätt. Twitter börjar bli så folkligt att det är dags för en avgeekifiering.

*Andra ämnen som avhandlas under Oatmealtaket: 8 ways to prepare your pets for war, Marvelous man boobs, 6 reasons bacon is better than true love och The 6 types of crappy hugs.

Långt innan svininfluensan – Pokémonfebern.

Ingen som har barn födda under första hälften av –90-talet kan ha missat den kanske största barnhypen som förekommit de senaste tio åren – Pokémon, och, kanske framförallt, Pokémonkorten. I likhet med alla andra pojkföräldrar (för det var i ärlighetens namn nästan bara killar som intresserade sig för de japanska fickmonstren) köpte jag ett antal samlarkort till Jonathan. Som nästan alla andra samlarkort köpte man dem tre och tre i täckta förpackningar, man visste alltså inte vad det var för kort man fick.
Tre trepackar köpte jag första gången.
Det visade sig att jag lyckats få total nybörjarbingo. Trots otaliga inköp efter detta fick han aldrig mer så bra kort som han prickade in denna gång. I vart och ett av paketen fanns nämligen kort av det mest åtråvärda slaget (Venusaur och Blastoise, var två av dem om det säger dig något). I ett av paketen fanns The kort, det som alla ville ha: Charizard. Be mig inte förklara vad det är som är så bra med det här monstret, men vad jag vet är att plötsligt var Jonathan, som då var fyra eller fem år gammal, den mest populära lille killen inom mils omkrets. Okända killar som var typ dubbelt så gamla som han plingade nu på dörren i parti och minut och ville ... öh ... leka. Det innebar att de tog till varje knep i boken för att byta/lura till sig Charizardkortet från snorungen Jonathan. Den som till sist lyckades tog till en legendarisk sluglösning: "Vi samlar korten tillsammans du och jag, Jonathan. Just nu tar jag med dem hem till mig."
I sin strävan att krama några extra miljarder ur Pokémonfebern gjordes naturligtvis filmer också. Självklart var jag där och såg den första med Jonathan och hans jämnåriga kompis. Att gå och titta på barnfilm brukar inte vara någon uppoffring, utan en höjdarupplevelse för mig. Toy Story och Shrek är två av mina absoluta favoritfilmer. Men Pokémonfilmen ... Killarna satt som förtrollade samtidigt som jag snabbt insåg att den var totalt otittbar. Det oundvikliga inträffade efter kanske tio minuter. Jag somnade. Gott och länge. När jag vaknade tittade jag mig skamset omkring. Hade någon sett? Satt alla och skrattade i mjugg åt mig? Men det visade sig att mitt lilla sällskap varit mycket representativt.
Alla barn satt trollbundna.
I princip alla vuxna sov.
Men att få nittio extra minuters sömn som småbarnsförälder är i och för sig inte det sämsta.
Så visst fyllde Pokémonfilmen ett syfte så gott som något.

Jonathans Pokémonsamling. Inklusive den fina korthållaren som han gjorde i syslöjden.

Pokémon, Pokémonkort, Charizard, Pokémonfilmen