Kvällens fysiska utmaning.

Ikväll kommer jag att hålla ögonen på en folkdansande dotter.
Och tummarna för en Eurobestbesökande man.

Det var bara jag som tyckte det var roligt.

Igår på lunchen så berättade Abbes pappa att han en gång gått en kurs i didgeridoo.
Jag såg framför mig hur han fick en notbok som hette Min första digderidoo och fick Köp varm korv i läxa att sitta hemma och öva på.
Men det var ingen mer än jag som gick igång på det ofantligt komiska i det.

Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris.

Sprid det här till alla du känner.

Idiotiska mail har jag behandlat förut, men då handlade det mer om alster från kvasifilosofiska romantiker med ett rimlexikon i ena handen och bilddatabasen med gulliga nallebjörnar och enhörningar i den andra.
Den här gången tänkte jag prata om andra typer av mail som är lika misskrediterande för avsändaren.
Jag snackar om meddelanden om att Nokia ger bort mobiler, att Bill Gates ska skänka bort sin förmögenhet och andra fantastiska saker som kommer att hända om du bara skickar vidare det här mailet till alla du känner.
Men de här exemplen är ändå ganska harmlösa jämfört med efterlysningar av försvunna barn som, efter lite Googlande, visar sig vara rena bluffar.
Om du får ett mail som du ombeds skicka vidare kan du gå in på Hoax Slayer och kolla om det finns med på någon av deras listor över kända hoaxes (bluffar).
Du kanske till exempel fått en uppmaning om att skicka vidare ett mail som efterlyser den 13-åriga Ashley Flores från Philadelphia?
En ren bluff enligt Hoax Slayer och andra källor.

Mailet med den här bilden sprids fortfarande, trots att det började skickas redan 2006 och för länge sedan avslöjats som en bluff.

Julklappsapparaten.

En trappa upp, ovan för oss på GOSS, sitter Håkan Sandsjö.
Han jobbar bland annat med action marketing och därför ser han förstås ut så här:

Nu har Håkan, som är AD, tagit sig ur blisterförpackningen och tillsammans med copywritern Ola Sandell gjort en julklappsapparat för Frälsningsarmén.
Där kan du slumpa fram ovärderliga julklappstips för hela familjen.
Vad sägs till exempel om julpersienner, plattradio eller popcornslev?

Syftet med Julklappsapparaten är förstås att få oss att inse det orimliga i att vi slår knut på oss själva för att uppfinna presenter till människor som redan har allt.
Istället för att ge en slant till dom som inget har.
(Och dessutom bjuds vi på en stunds mycket underhållande absurditeter under tiden.)
Testa själv, så får du se.

Här kan du läsa vad Resumé skriver om julklappsapparaten.
Och här finns en alldeles egen Facebookgrupp för mackapären.

Frälsningsarmén, julklappar, julklappstips, Sandsjö Action

Häng med på Lottens julkalender.

Det är nu jag börjar skämmas ordentligt över att jag varit en sådan usel bokläsare det senaste året. Jag har ju suttit och hängt över den här och andras bloggar istället för över den samtida litteraturen.
En som dock hinner blogga, läsa alla böcker som finns, ta hand om fem barn, spela basket jämt, vara universums mäktigaste språkpolis, intervjua kändisar i radion och dessutom göra både frågor och svar till en skojig adventskalender är Lotten.
Och igår drogs årets upplaga av kalendern igång.
Jag var inte med förra året, men jag har uppfattat att Lotten varje dag skriver ett stycke som om hon var någon fiktiv eller verklig figur: "Författare, seriefigur, tv-nisse, känd bloggare eller vad som helst. Ibland är det stilen som är förändrad, ibland är det handlingen. Ibland är allt förändrat men ändå texten fullproppad med ledtrådar som ju leder er på rätt håll."
Svaret på gårdagens "lucka" skulle vara Fay Weldon och det hade jag inte fattat om du så slagit ihjäl mig. Men det fanns det andra som gjorde.
För ögonblicket har inte lucka två öppnats än, men om jag känner Lotten rätt så sker det väldigt strax.

Julkalendern, Lotten, Lottens julkalender

Meningslösa meningar.

Ibland när jag vaknar alldeles för tidigt och inte kan somna om så jobbar min hjärna av någon outgrundlig anledning med att spotta ur sig "lustiga" små Robban Brobergska formuleringar.
Det här är vad jag kommer ihåg från morgonens skörd:

Om du inte kan bärga dig vem ska då bärga mig?

Nu kan väl någon bara tala om vad man ska ha den till.

Varför vill inte Resumé ha med Christer på listan?

I dag presenterar Resumé listor över vad olika "branschprofiler" tjänar.
På listan över reklambyråmänniskornas löner är det tydligen någon som anser att Christer Garell från Scholz & Friends inte ska vara med:

Visst blir man nyfiken på att få veta varför?

UPDATE Nu är Christer G borttagen från listan.

Resumé, löner, reklambranschen

En av Johans bättre säjningar:

"Jag trodde att jag skulle bli gammal och vis, men i själva verket blev jag bara en gammal novis."

(Fast sedan började vi diskutera om det är bra eller dåligt att vara en gammal novis.
Vad tycker du?)

Folkdräkt på norska.

På onsdag ska Frida dansa folkdans med skolan i Lisebergshallen.
Som tur är har hon fått låna vår kompis Heidis norska folkdräkt (eller bunad som det heter på norsk).
Folkdräkter ligger liksom inte och dräller lite varstans, så de kan vara ganska svåra att få tag på, om man inte har en norsk kompis som äger en.
Så här fin blev hon i den:

Folkdräkt från Lillehammer. Flickebarn från Särö.

Folkdräkt, folkmusik, Samskolan, bunad, Lillehammer

Ett tillrättaläggande.

I kommentarerna till mitt senaste Idolinlägg var det någon som uttryckte viss bestörtning över att jag valde fyrans ytliga talangjakt framför SVT:s mer bildade På spåret.
I själva verket valde jag både och.
Jag sparade säsongspremiären av Oldsbergs* frågesport till gårdagskvällen och kunde konstatera att det var två av mina favoritmän som vann.
Två långa, blonda herrar: Peter Apelgren och Fredrik Lindström.
Det fick mig i sin tur att tänka på att en utbredd vanföreställning är, speciellt bland Stockholmare, att Rallygänget är det tråkigaste som finns.
Därför vill jag passa på att berätta att Rally (där Peter Apelgren medverkade) är jättekul.


*På grund av det här beskriver Nemo Oldsberg i det här inlägget som "Ett av-elektroniserat köttberg i cyberskugga."

På spåret, Peter Apelgren, Fredrik Lindström, Rally, Rallygänget

Fru Stolpe Ut.

I större delen av mitt liv har jag känt att det är snubbla på mållinjen, stolpe ut, eller någon annan trött sportmetafor, som gäller för mig.
Om det finns ett motsatsord till tävling så är det en sådan människa jag varit.
Varför ställa upp i en tävling som ändå bara kommer att leda till att alla får svart på vitt hur kass jag är? har varit min mentala inställning.
Och om jag ändå lyckats trassla mig in i något tävlingssammanhang (typ föräldradag på skolan eller midsommarlekar) så har jag alltid lyckats vara sämst när det gäller.

Ända tills den där kvällen den nittonde april tvåtusensex.
Det var Guldäggsgala och vår Glitterbok var nominerad.
Även om vi trodde jättemycket på den så var jag säker på att den på ett eller annat sätt skulle snubbla på mållinjen.
Att vi skulle snuvas på segern av exempelvis Åkestam Holsts kampanj för Mods.
Men det gjorde den inte, utan den vann och för första gången någonsin fick jag också känna mig som en vinnare.

Det känns nog som om mitt liv tog en lite annan riktning från den dagen.
Jag är inte lika övertygad om att det alltid är stolpe ut som gäller för min del.
Och därför anstränger jag mig kanske också mer sedan dess.

Jag anstränger mig så mycket att jag vågat hoppa på en Nike+-utmaning som vi har på jobbet.
Vi ska springa sammanlagt fem maror innan nyår och började i september. (Jag vet, jag har tjatat om det otaliga gånger förut.)

I morse sprang jag en mil, och när jag kommit åtta kilometer bestämde jag att nu fan ska jag klocka in under en timme.
Något som jag aldrig lyckats med förut.
Eftersom jag sprungit de inledande kilometrarna så där långsamt som bara jag kan, speedade jag upp ordentligt för att hinna.
Om någon var på hörbart avstånd de sista hundra metrarna av rundan trodde nog vederbörande att det pågick en inspelning av någon maffig p-våffla vid gamla Säröbanan. Så mycket ansträngde jag mig (snittid för sista kilometern: 4,54).
När damen i podlurarna förklarade att jag avverkat en mil, tryckte jag triumferande på knappen som stänger av mätandet och berättar hur det gått.
Flåsande och stånkande lyssnade jag på vad hon hade att säga.
Jag hade sprungit en mil på tiden en timme och en tiondels sekund.
Förmodligen är det den högre maktens sätt att säga att jag fortfarande är Fru stolpe ut.

Det kanske egentligen är ganska imponerande att lyckas missa måltiden på milen med en marginal som hör hemma i hundrameterslopp?

Dagen när jag började promota en PC.

"Det var då ett jävla tjat om den där Tyskungen, har inte han fått nog med reklam nu när han gått och vunnit Blogg-SM och allt?!." kanske du tänker när jag nu drar upp ovan nämnde bloggare igen.
Det kanske han har, men jag satt precis här och grinade en skvätt över ett foto som föreställer ett midsommarfirande Tyskungen var med om en gång för länge sedan.
Det finns i ett inlägg där han beskriver hur personerna på bilden, en efter en, försvunnit från jordelivet på grund av olika hemska sjukdomar.
Han gör det för att han vill auktionera ut datorn han vann i Blogg-SM och donera pengarna till Hjärt- lungfonden och Barncancerfonden.
Och den lilla blogghoran återfår sin förlorade (?) heder.
Så om du behöver en schysst, bärbar dator kan du lika gärna gå in här och bjuda på Tyskungens.
Det är nästan så att till och med jag hade kunnat tänka mig att köpa en PC, om jag hade behövt en dator.
Och det vill inte säga lite, för en Macfantast som jag.

Barncancerfonden, Hjärt- lungfonden, PC, Tyskungen

Roligast på Idol ikväll

och kanske någonsin, var när det mest hysteriska Johanfanset världen sett skrek som ett stressat marsvin och sedan fick komma upp på scenen.
För att få Johanspel, totalt.
Vad gör han med fjortisarna, egentligen?
Inte är det via öronen han får deras hjärtan att kollapsa, i alla fall.


Idol, Johan Palm, beatlemania

Sveriges bästa blogg

heter enligt Rix FM ...
Tyskungen!
Ett stort grattis till dej, Klaus-Peter.
Och det verkar som om Abbes pappa kom tvåa.
Jättegrattis till dej med.
(Fatta, vännen, näst bäst i Sverige!)

Jag är så stolt över er båda.

Blogg-SM, Rix FM, Tyskungen, Heja Abbe

Länka runt i ring och silverupptäckt x 2.

Nyss pratade jag om GP och deras ovilja att lägga ut blogglänkar.
Nu har Resumé i alla fall insett det win-winniga i att göra det.
Så den som klickar på länken vid artikeln på resume.se som handlar om deras nya Twinglylänkar får alltså läsa mitt inlägg om deras nya Twinglylänkar.

När jag var inne på resume.se upptäckte jag dessutom av vi vunnit två silver i Epica.
Bara så där.
Nu ska jag gå upp och berätta det för Johan.

Fredagen börjar bra.

resumé, Twingly, Epica, GOSS, bloggar

Lilla vårta blå.

En gång i tiden skrev Staffan Hellstrand en uppskattad låt om sin gamla undulat.
I alla fall kunde man tro det av titeln Lilla fågel blå.
Nu är det Kanal 5 som kallar Linda Rosing för en missfärgad vårta, eller hur ska man tolka det här?


Kanal 5, Femman, Linda Rosing, Staffan Hellstrand

Glöggmingel med katastrofkänslor.

Visst.
Man vänjer sig vid att prata inför folk.
Jag har kommit väldigt långt, men så hade jag också ett utgångsläge i höjd med den absoluta nollpunkten.
Ändå så drabbas jag av en akut katastrofkänsla med inslag av total meningslöshet, ungefär en halvtimme innan det är dags.
– Det är väl INGEN som har lust att lyssna på det jag har att säga, är den upplyftande tankeslingan som loopar i huvudet.
Precis detta scenario upprepades ikväll, strax innan jag gick till DN:s glöggmingel, där det var meningen att jag skulle svara på några frågor på temat reklamtävlingar.
Inte kändes det bättre när jag kom till lokalen och insåg att den var proppfull av stenvalv och tjocka pelare. Med andra ord: chansen att någon skulle se eller höra något var minimal.
Och om det finns något som är värre än att tala inför en lyssnande publik, så är det att tala inför en publik som inte hör, utan vänder ryggen till och pratar i munnen på varandra.
Eftersom DN-Owe, som ställde frågorna, är en hedersknyffel, så gjorde han det absolut bästa av situationen.
Så jag tror säkert att det var en fem, sex stycken av de kanske hundra som var där som hörde ungefär vad jag sa.

Men som vanligt så kändes det rusigt bra när det var över.

Frida i trädet.

Igår träffade jag fotografen Dan Holmqvist.
Vi började prata om en väldigt fin bild som han tog på min Frida en gång för många år sedan, för Bokia.
Och ta mej tusan om inte den bilden fortfarande finns kvar på Bokias hemsida.
Så här ser den ut:

Frida är alltså sexton år idag och går på gymnasiet.

AD för den här Bokiakampanjen var förresten Ann Lindh som jag skrev om i det här inlägget.

Bokia, Dan Holmqvist, fotografer, foto

The faxhouse.

Häromdagen började jag och några kollegor, av någon anledning som jag glömt, spåna hur det hade sett ut om det istället varit faxen som utvecklats till var mans älsklingskommunikationsutrustning, inte mobilen.
Här är några av exemplen vi kom fram till:

-Du hade köpt olika ringsignaler till din fax.
-En vanlig fras hade varit: – Jag sticker nu, men jag finns på faxen om det är något.
-I möten hade alla ombetts stänga av sina faxar.
-Det hade funnits rosa tjejfaxar, designerfaxar i borstad aluminium och speciellt stöttåliga faxar med gummihöljen.
-Du hade haft slickande hundar i din faxdisplay.
-Debatten: Har lärarna rätt att beslagta elevernas faxar? hade rasat.
-När du tröttnat på utseendet på din fax hade du köpt den ett nytt coolt hölje i leopardmönster eller rosa fluff.
-Du hade haft GPS, kamera och musikspelare i din fax.
-Det hade funnits faxfria vagnar på tåget.
-Alla hantverkare hade haft faxhölster i skärpet.

Har jag glömt något?

Snyggt kontrat av GP.

I oktober skrev jag ett inlägg där jag gnällde ordentligt på GP, både som privatprenumerant och som reklamarbetare.
För ett par veckor sedan fick jag ett mail från tidningens marknadsdirektör, Ricard Robbstål.
Det innehöll ett enda litet ord och ett skiljetecken:
Lunch?
I går avåt vi denna ordknappt initierade lunch på SoHo, och det var, mycket riktigt, mitt inlägg som fått herr Robbstål att göra sitt närmande.
Coolt gjort av honom, får jag säga.
Vi pratade om GP:s inställning till reklambyråer, om blogglänkar till artiklar, om andra tidningar, om Anders Andarve, om Nemo samt om hängslen och flytvästar.
Det hela var väldigt trevligt och Ricard bemötte min klagosång med en föredömligt avslappnad och icke-offensiv stil.
En summering av lunchens intryck skulle nog peka på att jag numera har lite större hopp om GP i framtiden.
Fast räkna inte med att dom börjar lägga ut blogglänkar till sina artiklar i första taget.

GP, SoHo

Heja på Abbe. -s pappa.

Idag blir det en hård kamp i Rix FM:s bloggtävling.
Tre av mina favoritbloggar möts idag: Tyskungen, Detvarintejagdetvarsossarna och Heja Abbe.
Och jag måste välja vilken av dessa jag ska slå ett slag för.
Det är lite som att bestämma vad som är godast:
Ostbågar, Crème Brûlée eller Parmalindad torskrygg.
Fast ändå inte.
Mitt hjärta är närmast Heja Abbe.

Dessutom befinner han sig tillräckligt nära, rent fysiskt, för att kunna slå mej här och nu om jag inte rekommenderar dej att rösta på honom.
Så gör det.

Rösta här på Heja Abbe.
(Men dom andra två är också ruskigt bra.)
UPDATE Nu är även denna omröstning över.

Rix FM, Blogg-SM, Heja Abbe, Tyskungen, detvarintejagdetvarsossarna

Nytt inspirationsmaterial.

Jag hörde just på Nyhetsmorgon att Viagra kan komma att klassas som dopningsmedel i idrottssammanhang.
Är det rasslet av den samlade satiriker- och standuppkårens tangentbord jag hör?

Viagra, dopning, stand-up comedy

Rösta på Mikebike

I mitt förra inlägg ställde jag frågan om humor verkligen är roligt.
Ja, det är det nog trots allt, i alla fall när det är Mikebike som sitter bakom tangenterna.
Han är helt enkelt rasande rolig.
Och vice versa.

Så, Mike, om du lovar att aldrig gå i anger management, så lovar jag att rösta på dig i Blogg-SM.

Jag hörde den lilla intervjun med dig på radion när jag åkte från jobbet. Jag hann hem och var tvungen att sätta headsetet i mobilen och stå utanför dörren i svinkylan och lyssna klart. Det råder viss radioskugga bakom våra tjocka stenväggar i Stallet, nämligen.

Dessutom tvingades jag genomlida hela I kissed a girl innan själva intervjun började.
Här snackar vi alltså tunga uppoffringar.

(Mikebike är alltså en av de fyra nominerade som man kan rösta på just idag i tävlingen som anordnas av Rix FM. Gör det du med. Här kan du rösta.)
UPDATE Den här deltävlingen är över. Nu går länken inte till samma omröstning längre.

Blogg-SM, Rix FM, Bloggfrossa, Mikebike

Humor, är det roligt?

När man var yngre och inte så säker på var gränserna för när man fick bli förbannad och ledsen på riktigt gick, var det här en klassisk replik av någon som gjort eller sagt något taskigt:
–Har du ingen humor?!
Eftersom man (jag) inte ville vara en hopplöst humorlös glädjedödare, flinade man upp sig lite ansträngt och låtsades om det man utsatts för inte gjorde ont eller sårade.

Precis på samma sätt uttalar sig Katrin Zytomierska i en intervju som Cecilia Hagen gjort i Expressen:
CH: –Vilken är din avsikt med att såra människor? Att bli känd och därmed öka ditt marknadsvärde? Eller något annat? Vad får du ut av det?
KZ: –Humor. Att jag får skratta åt det.

I en artikel på Dagens Media berättas det idag om en bloggare (jag har ingen aning om vilken) som polisanmälts för grovt förtal.
Enligt artikeln ska hon "ha förtalat kända personer via brev till medier, privatpersoner och myndigheter".
Hon bemöter detta genom att förklara att:
"...det som jag publicerat på bloggen ska ses som humoristiska pikar."

Jag vet inte vad du tycker, men visst känns det som om det inte är så roligt med humor längre?

humor, förtal, Expressen, Cecilia Hagen, Katrin Zytomierska, Dagens Media

da Vincisömnen.

GP:s Johanna Hagström skrev en gång om hur skönt det var att somna framför teven.
"Själva insomningseffekten blir störst om det är ett avsnitt jag har sett förut. Då vet jag vad jag missar. Det känns tryggt. Zzzzz."
Ikväll satte (ok, då, la) jag mig tillrätta i soffan framför da Vincikoden.
Läst boken.
Sett filmen.
Dom hann knappt komma ur Louvrens Grand Galerie innan jag sov som ett murmeldjur.
Ljuvligt.

Snor, svett och Blomstermålavibbar.

Jag hade tänkt att bespara dig ännu ett vidrigt hurtbulligt Nike+-inlägg, men när jag läser att Siverfisken varit på lokal där borta i Australien och fått Blomstermålavibbar när det gäller utsikten, måste jag ta upp det ändå.
(Ja, samma Blomstermåla som åstadkom höstens största besvikelse i fredags.)
I alla fall, dagens Nike+-runda utgick från just Blomstermåla, och eftersom det var en sådan fantastisk morgon tog jag ett par bilder med min mobil.
Det här är alltså vad Silverfisken menar när han gluttar över sitt borta vinglas i Noosa och får utsiktsmässiga Blomstermålavibbar:


Det var minus fyra grader när jag lunkade iväg, jag tror aldrig att jag sprungit i minusgrader förut.
Jag kände mig lite som Thomas Wassberg när snoret frös i näsan, och det tog några kilometer för att få upp värmen. Vad kommer det sig förresten att den kroppsdel som gör i princip hela jobbet, benen, är den som det är svårast att få upp värmen i? Överkroppen bara chillar och hänger med, men det är ändå där svetten dyker upp först.

Jag inser plötsligt att det här inlägget innehåller mer kroppsvätskor än vad som är riktigt smakfullt och ber om ursäkt för det.
Hoppas aptiten kommer tillbaka lagom till lunchdags.

Tänk vilken bloggmatsbuffé

det hade vankats om jag varit bjuden på dagens stora snackisbröllop.
När Särö-Lisa gifte sig med Microsoft-Charles.
Eftersom jag absolut inte känner någon av dem, så är jag förstås inte det, men jag har några Lassie-kopplingar som gör att det ändå inte hade känts heeelt osannolikt att jag hade kunnat vara:

• Lisas föräldrahem ligger ett hundratal meter från där jag bor.
• Min bästa kompis känner flera som ska gå, och har hjälpt dem att göra lyckönskningskort.
• Det var först meningen att dom skulle gifta sig i Domkyrkan, som vi har utsikt över från jobbfönstren.
  
• Jag känner hon som ska göra blomsterarrangemangen.

Men det räckte uppenbarligen inte för att få partaja med Mick Jagger (?), Äjsovbäjsuffe och Bill Gates.
Damn!

Lisa Persdotter, Charles Simonyis, kändisbröllop, Microsoft, Särö

Totalt mörker på nya Blomstermåla.

Här var det meningen att jag skulle skriva om den sanslöst roliga gårdagskvällen som jag sett fram emot större delen av hösten.
Kvällen när den lokala krogen här i Särö återinvigdes med nya ägare och Free Electric Band med min svåger Jonas bakom elguran skulle göra sitt mest bejublade gig hittills.
Jag skulle skriva om vilket ös det hade varit, hur roligt det är att ett sånt ställe bara ligger några hundratals meter hemifrån, fast vi bor på vischan och jag skulle konstaterat att Jonas satte sina solon även i kväll.
Vidare skulle det här inlägget handlat om hur bra de andra i bandet var och hur otroligt roligt det var att min syster Mia fick gästsjunga i ett par av låtarna.

Men nu kommer det inte att bli så.

Jonas och jag har mailat varandra i veckan och haft diverse små funderingar om olika saker som skulle kunna tänkas gå fel.
Tänk om det kommer för mycket folk?
Tänk om det kommer för lite folk?
Tänk om ...
Men vi kom fram till att allt nog skulle bli bra; finns det bara tillräckligt med goa, glada människor och öl så löser sig resten.
Vad vi inte hade tänkt på är att det finns något i gigkvällshierarkin som kommer före öl och glada människor.
Nämligen elektricitet.
När bandet räknat in och spelat ungefär tio sekunder av första introt så dog strö...

Sekunderna innan proppskåpet brann och gjorde att giget blev precis lika rumphugget som det här inlägget.

Free Electric Band, Restaurang Blomstermåla, Särö

Vem läser alla dessa biografier?

Häromdagen var några av mina kollegor i en bokhandel och slog ihjäl lite tid innan ett möte.
Dom hamnade framför memoar- och biografihyllan och döpte ganska snabbt om den till Böcker jag inte vill läsa.
Det uppstod någon slags tävling i att hitta boken om den person som kände minst lockande att läsa om.
Dom gick ut lite löst med Mona Sahlins bok som snabbt kontrades med Per Nuders.
Ganska intressant, ändå.
Men sedan blev det lite tuffare.
Någon tog fram boken om Anna Book.
Någon annan svarade med Joe Laberos dito.
Men den som "vann" plockade fram en svårslagen kandidat till guldmedaljen i kategorin:
Glenn Hyséns frus memoarer.

Böcker, memoarer, biografier, Anna Book, Mona Sahlin, Per Nuder, Joe Labero, Helena Hysén, Glenn Hysén

Det här är inte ett dugg kul.

Jag läser Johan Cronemans TV-krönika där han är upprörd över att det bara var manliga komiker som uppträdde på SVT:s helkväll med humor i lördags.
Därför börjar jag fundera över feminism och humor.

Dock inte nödvändigtvis samtidigt.

Jag är förstås feminist på så vis att jag tycker att lika behandling av könen är en självklarhet och blir helt galen över olika former diskriminering.
Samtidigt som jag har väldigt svårt för alla sammanslutningar som är bara för oss kvinnor och håller mig alltid undan när något sådant kommer på tal.
Jag vet också att det i mitt yrkesliv har förekommit många tillfällen när jag blivit åsidosatt och ringaktad på grund av mitt kön.
Men det har också hänt att jag kommit till tals eller blivit vald på grund av att jag är kvinna.
I det långa loppet hoppas jag att det jämnar ut sig.

Men jämställt är det banne mej inte.

Och när det gäller humor har jag flera gånger tänk skriva om det faktum att jag listat min blogg på Bloggportalen och Blogtoplist under kategorin Humor.
Det känns egentligen jävligt bajsenödigt.
Och lite pinsamt.

Jag tycker oftast att humor som tar i så byxorna spricker och gastar OBS! Det här är minsann roligt! inte är kul alls.
Och det känns det som jag gör när jag listar mig under Humor.
När jag tittar på hur många av de andra som placerat sig under humorkategorin beskriver sina bloggar är det mycket som är tokroligt och helt galet.
Andra verkar ha använt insändarsidorna i Svenska MAD som stilistisk förebild.

Jag vet egentligen inte om det är någon vidare humor i den här bloggen.
Om jag ska vara helt ärlig så bytte jag från Allmänt till Humor för jag blev högre rankad där.
Men inte blev jag ett dugg roligare för det.

(Fast å andra sidan är Blondinbella, Storstadspojken, Kissie och Stina-Lee också listade under humorkategorin och verkar inte skämmas det minsta för det.)

Humor, feminism, bloggportalen, bloggar

Nu tänds lampan i Särö.

Godmorgon, kära bloggläsare!
Och så ett speciellt God eftermiddag! till Silverfisken som skrev igår att han ibland sitter och rullar tummarna och har tråkigt medan den svenska bloggosfären sover.
Men nu har lampan tänts här i Särö.

Och apropå tummar...
Dagens ämne är dejtingannonser.
Eftersom vi jobbar med Mötesplatsen reagerade jag kanske lite extra när jag hittade den här annonsen.

När man vet hela lydelsen av uttrycket "Få tummen ur...", är det svårt att inte fundera över det lämpliga i att använda sig av en liknelse som syftar på att en yttre extremitet ska dras ur en viss kroppsöppning.
När man snackar om dejting.
Men det tyckte visst MSN dejting var ett passande uttryck i sammanhanget.
Och Microsoft låter sitt dotterbolag uppträda som ett skumraskigt källarföretag.
Det enda som fattas är citationstecknen runt ordet dejta...

Om det hade funnits något som hetat Apple date (eller iChat date) så hade det aaaldrig i livet sett så taffligt ut.
Det kan jag lova.

UPDATE Herregud! En skarpögd person i kommentatorsfältet har påpekat att dom dessutom har stavat ordet massor med tre "s". Som om jag inte tyckte tillräckligt illa om Microsoft innan...

MSN dejting, dejtingföretag, annonser, språk, Apple

Dagens ros till mannen i den silvergrå Saaben.

Varför prata om näthatet när man kan prata om nätvänligheten?
Varför prata om det hårda och kalla samhället när man kan prata om det hjälpsamma och varma samhället?
I morse när vi åkte till jobbet i Miljöbilen sa jag till Johan:
"Tänk vad länge bensinmätaren har visat på den sista lilla biten av stapeln utan att börja lysa för tom tank. Det är fantastiskt vad lite bensin den här bilen drar!"
På väg hem från jobbet börjar det lysa röda, olycksbådande trianglar strax innan Brottkärrsmotet och sedan dör biljäveln.
Fyll på bränsle sa displayen när Johan försökte starta om den.
Soppatorsk, med andra ord.
Det har banne mej inte hänt på minst tio år.
Det var bara att sätta på varningsblinkersen, ställa upp triangeln och så traskade Johan iväg, för visst sjutton ligger det en mack därnere vid Gula kiosken?
Den svarta figuren han utgjorde, i kolmörkret, vid en motorväg i rusningstrafik, var en ganska obehaglig syn.
Nu kör någon ihjäl honom, tänkte jag.
Men han hann inte gå mer än femtio meter innan en vänlig och hjälpsam man i sjuttioårsåldern plockade upp honom (Här kan du inte gå! Det är livsfarligt.) och körde honom till Shell Askim, så att han kunde köpa en dunk och fylla med bensin.
Och så körde han honom tillbaka till mig och bilen igen.
Var inte det en solskenshistoria, så säg?

En lyxhora med ett stort hjärta.

Som du kanske vet så har Tyskungen (eller Klaus-Peter Beiersdorf som han egentligen heter) ägnat sig åt att recensera de största bloggarna på sistone.
Det har han gjort på ett väldigt underhållande, skarpt och framgångsrikt sätt.
Nu får han smaka på egen medicin när Mymlan recenserar Tyskungen.
Som vanligt, när det gäller Mymlan, njuter man av hur briljant det är.
Hon beskriver honom som bloggvärldens största blogghora.
Fast prostitution på ett väldigt bra sätt.
"Klaus-Peter Beiersdorf är en hora, men en ärlig hora. Därför kommer han undan. Därför fungerar det.
För mitt i horeriet så är han ju inte bara ett luder vilket som helst. Nej han är en lyxhora. Han är vass. Han är intelligent. Han har en underbar humor. Och ett stort hjärta."

UPDATE Efter dagens inlägg hos Tyskungen inser jag att det borde ha stått "En lyxhora med stort hjärta och liten penis." (Känsliga läsare varnas för att klicka på länken.)
Klaus-Peter, you should have seen it coming ;-). Skämtet alltså, inget annat.

När du ändå är inne hos Mymlan så missa inte att läsa hennes fantastiska pappainlägg.

bloggrecensioner, Mymlan, Tyskungen

Post Postengala.

Det var, som sagt, en makalöst kul kväll igår.
När vi åkte till Södra Teatern hade taxichauffören inte en susning om var den låg. Det var hans tredje körning ever (ja, det var Taxi Stockholm) och efter lite om och men släppte av oss där GPS:en sa att teatern låg.
Vilket innebar Medborgarplatsen, där han viftade diffust med handen och sa "därborta".
Efter att vi (bortkomna göteborgare) traskat runt en stund i den riktning som han pekade, frågade vi några Söderlocals, varav en hade vänligheten att ledsaga oss nästan hela vägen fram.
Detta innebar att vi var rejält försenade (och hade skoskav i klackstövlarna) när vi kom fram.
Vilket i sin tur betydde att vi inte hann äta någon mat och hamnade absolut längst upp i lokalen, tre trappor upp på andra balkong, femtio centimeter under den stora följespotten.
Det hade ju inte varit något speciellt med det, om det inte hade varit så att vi hela tre gånger fick den stora äran att gå upp på scenen.
Två gånger för att ta emot Guldlådor och en gång när Pia Grahn Brikell delade ut de Silverlejon som vi vann i Cannes i somras.
Varje gång fick publiken vänta en lååång stund på att vi skulle ta oss den långa vägen från översta balkong och upp på scenen.
När vi anmälde oss fick man fylla i några personliga fakta; vad man ville bli när man var liten, favoritblomma, -pryl och -låt.
De här uppgifterna användes sedan för att göra galan så personaliserad på individnivå som möjligt.
Johan och jag fyllde i Stigs anmälan och hittade fnissande på hans favoritattribut, vilket fick till följd att det spelades Arvingarnas Eloise när vi äntrade scenen och att han fick en väldigt fin yuccapalm som "blomsterkvast".
Eftersom vi inte hunnit äta var vi galet hungriga till sist och hamnade när Guldlådefesten led mot sitt slut på Riche tillsammans med ett gäng guldglada ANR:are. Där serverades vi en halstrad lax med tillbehör.
Alltihop väldigt halvfärdigt.
Vår teori var att kocken slutade halv tolv och då slutades även maten att tillagas.
Beställd eller ej.

Om inte Guldlådan står dej upp i halsen vid det här laget, så finns det vinnar- och mingelbilder här.
Och så har jag några egenplåtade:

Tant fyller sextio. Eller, förresten, har just varit på Guldlådeprisutdelning.

Stig och de glada Floridagirlsen.

Johan och Resumés Per Torberger.

Bröderna Rongedal... Eh, jag menar Gunnar och Johan framför en halvfärdig lax.


Guldlådan, reklam, Södra Teatern, Posten, Riche

Du är vad du dricker.

(Nej, Elisabeth. Du är inget pucko. Det var bara roligt att säga. Däremot är du en av de mest begåvade och smarta personer jag känner. Och snyggaste!)