Necklejs.

Jag lovar att det här blir sista inlägget på temat födelsedag på ... säkert ett helt år, men först måste jag visa dig det fina halsbandet som jag fick av pappa, syster Lina och Ingela (pappas fru).

Skönsång.

Som jag har pratat om tidigare får man välja tema för födelsedagssången här på GOSS.
Idag valde jag.
Det blev gubbknarrig och lät så här:

That´s what friends are for.

Jag upptäckte just att Abbes snälla pappa har spritt ut ett lika välmenande som falskt rykte om mig här.
Tack, det var en riktigt fin present, vad härligt ung jag känner mig idag!
(Det har i sin tur lett till att jag har fått mer uppmärksamhet på den här födelsedagen än jag fick när jag fyllde *host* trettio.)

Bara en siffra.

Att lägga till ytterligare ett år till ålderssummeringen är inget jag ser fram emot längre.
Jag är lite fånig med det där, kan inte längre identifiera mig med den siffra som ibland står bakom mitt namn.
Därför berättar jag inte hur gammal jag blir, bara att det idag är fyra år sedan jag vaknade i mina drömmars hotellrum i New York och fyllde jämnt.
Så får du göra matten själv.
Men någon högre makt har sett till att mildra fallet genom att bjussa på det mest stålande solsken man kan tänka sig, denna dag.
Och i ett desperat försök att motarbeta ålderns krafter har jag avverkat en femkilometersrunda på morgonen.
Den gav dessutom lite extra rum för den junkfoodiga brunchen hela familjen ska äta på Farelli´s om en stund. Efter det ska vi se Benjamin Buttons otroliga liv.
Så det blir nog en alltigenom strålande dag, trots allt.

Fylla år, födelsedagar, åldersnoja

Så som i himmelen – en manodepressiv rulle.

Nyss gick Kay Pollacks Så som i himmelen i SVT.
Förmodligen en av Sveriges mest älskade filmer som skänkt tonvis av feel good till hela svenska folket.
Men det är också de stora överspelens film.
Inte en fesljummen känsla så långt ögat når.
Antingen är det härligt och underbart.
Eller så är det bottenlöst förtvivlat.
Det är också en film som gör sig skyldig till mer än en kliché. Michael Nyqvist springer omkring och blöder från huvudet mest hela filmen och alla kvinnor han möter vill ligga med honom.
Speciellt tjugofemåriga tjejer.
Livet i den lilla byn långt ute på landet skildras inte direkt på en överraskande sätt.
Och så bekräftas den gamla filmklyschan att när någon hostar i en film är de alltid dödligt sjuka.

Men jag somnade inte och Gabriellas sång är väldigt fin. (Dessutom upptäckte jag till min förvåning att det är Py Bäckman som skrivit texten till den.)
Såsom i himmelen, Michael Nyqvist, Kay Pollack, filmrecension, Gabriellas sång

Mikrobloggdrottningen Mymlan.

Läser med viss förvåning att bakåtsträvar-GP skrivit om mikrobloggar.
Och så klart är det Mymlan som uttalar sig.
Men det känns inte som om artikelförfattaren har järnkoll på läget när han skriver det här:

Han får det att låta som om Sofia/Mymlan skrivit en bok och inte ett inlägg på sin blogg.
För i så fall hade väl en länk till inlägget suttit som en smäck?
Fast, visst ja, GP gillar ju inte blogglänkar.

Mikrobloggar, Twingly, Jaiku, Twitter, Bloggy, Mymlan, GP

Se Super Bowl-filmerna redan nu.

Imorgon natt gör de amerikanska fotbollslagen Pittsburgh Steelers och Arizona Cardinals upp om vem som vinner den så kallade Super Bowl-finalen. I reklamsammanhang är en reklamspot under Super Bowl-finalen både det mest prestigefyllda och det dyraste man kan göra.
Trots ekonomisk kris kostar en spot under morgondagens finalmatch 100 000 dollar.
Per sekund.
Och slutsålda är de också.
Men å andra sidan kan ett företag som lyckas med sin reklam nå ett kurslyft på 0,25 procent dagen efter. Och en film som premiärvisar klipp på Super Bowl kan öka sina intäkter med hela 34 procent.
Nyss fick jag ett frustrerat mail från kvinnan med världens coolaste namn, Åsk, som ensam byggt ett unikt rekamfilmsarkiv på Adland. Hon har världens största samling av Super Bowl-reklamfilmer, och några av dem som kommer att visas under årets final finns faktiskt redan att titta på här. Resten kommer på måndag, när finalen är avklarad.
Gå in där och titta om du vill se några av de mest spektakulära och påkostade reklamfilmer som finns.
Och frustrationen då? Jo, hon skriver att varken Resumé eller Dagens Media tycker att det är något att skriva om, och frågar därför om jag kan tänka mig att göra det istället.
Med största nöje, Åsk.
Med största nöje.

Super Bowl-finalen, Super Bowl, Pittsburgh Steelers, Arizona Cardinals, Super Bowl reklamfilmer, reklamfilmer, Adland

Konsultens dilemma.

Till ett av mina senaste inlägg fick jag en kommentar från signaturen Leif som löd så här:

Jag behövde inte lyfta ett finger innan min käraste Tootsie (som också jobbar i reklambranschen) får in en fullträff i fråga om hur lättvindigt många tar på att be oss inom konsultyrken att ge bort det vi har att sälja:

Och apropå fullträffar, den stora nyheten idag är att Ingo är död.
Hans familj bodde i närheten av där jag växte upp, i Kullavik (även om Ingo själv mest bodde i Florida) och hans dotter gick i min parallellklass.
Hon var verkligen sin pappas dotter.
Redan i mellanstadiet sprang hon obehindrat ner alla killar i sin väg när vi spelade rugby på gympan.
Senare försökte hon ju också sig på en boxningskarriär, inte lika framgångsrikt som sin pappa, dock, men ändå.

konsulter, reklambranschen, Ingemar Johansson, Ingo

Ett yrvaket inlägg.

Jag hade stora problem att bestämma mig för vem jag skulle heja på i kvällens kvartsfinal av På spåret.
Fredrik och Filip (efternamn överflödiga) mot Peter Apelgren och Fredrik Lindström.
Som att välja mellan ostbågar och cashewnötter, ungefär.
Till sist bestämde jag mig för att gammal är äldst och satte mitt hopp till Apelgren/Lindström.
Som strax därpå förlorade med en poäng.
Lagom till Skavlan började allt bli dimmigt.
Innan jag hann se vilka gäster han hade var allting svart.
Jag skyller på att jag sovit så dåligt de senaste nätterna.

Foto: Bo Håkansson, Bilduppdraget/SVT
Inte lätt att välja favorit när de här killarna tävlar mot varandra.
Vem håller du på?


På spåret, Skavlan, Filip och Fredrik, Fredrik Lindström, Peter Apelgren

Rapport från plats 38 (gång salong)

Nu sitter jag på tåget på väg hem till gamla Götet igen.
Egentligen skulle jag varit på en lunch som Telia har med Melodifestivalbloggare (som jag förvandlades till en period förra året), men jag var tvungen att åka hem och jobba istället.
Fast du kanske tycker det är lika skönt att slippa att läsa om vad Christer Björkman och hans festivalartister har på hjärtat?

Jag har just läst DI Weekend som har en intervju med Blondinbella.
Kan hon verkligen ha varit så där beräknande redan från början, frågar jag mig.
I intervjun berättar Isabella Löwengrip (som hon egentligen heter) nämligen att Blondinbella var en fiktiv figur som hon hittade på som fjortonåring och att hon marknadsundersökte läsvärdet på inläggen med sina kompisar redan från början.
Dom tyckte att hon hade ett för tråkig liv så hon gjorde sin figur mer glamorös.
Något som senare förvandlades till hennes riktiga verklighet.
"Jag läste mycket chick lit-böcker och plockade en del därifrån" berättar hon.
Är det en efterkonstruktör eller ett entreprenörsunderbarn som talar?

Sedan funderar jag vidare över att hon säger att skulle tackat nej till att vara med i ett humorprogram.
Det förstår jag inte alls.
I så fall måste jag ha drömt när jag skrev det här.
Men det jag drömde/såg den gången bekräftade i alla fall det Blondinbella säger i artikeln; att det inte passade hennes varumärke.
Inte alls.
Synd att hon kom på det efteråt, bara.
Och förvandlade det till sin verklighet.

Melodifestivalen, Telia, Blondinbella, DI Weekend

Kalla det renommésnyltning

När jag prasslar vidare i min pappers-Resumé (inköpt på Press Stop på Stockholms central till det facila priset av 85:-) hittar jag artikeln om Storåkers och porrklubbsskandalen.
Längst ned på det porriga kvittot står en post från Avalon Hotel.
Det får mig att tänka på min lunch där.
Ja, jäklar vilken lunch det var.
Galen, men porrfri, skulle man kunna kalla den.

Plats för rubrik.

Dagen har spenderats på ett sätt som jag trivs med.
Mitt i ett hav av pannåer att bedöma.
(Oj, vad det där lät pretentöst och lillgammalt, ser jag nu. Men om jag säger så här istället: Jag har haft görkul i två dagar. Men det var inte allt som var kul. Låter det bättre?)
Och så har min första krönika publicerats i pappers-Resumé.
Ta mig tusan om inte självaste Viggo puffade för den i sin ledare:

Hoppsan! Nu är man stjärnbloggare, minsann.

Koffeinfyllt.

Nuförtiden kan jag inte dricka kaffe på kvällen längre.
Om jag gör det vaknar jag ofelbart vid fyra och kan inte somna om.
Efter maten igår beställde jag en kopp.
Fast decaf.
Något säger mig att det inte var det jag fick.

Just nu på Bloggportalen

Ser det ut så här:

Just det, omröstningen har börjat! Den har faktiskt börjat så mycket att den har slutat.
Det är just den typen av sinne för detaljer som ger förtroende för tävlingsupplägget, eller hur?
Men trots det, och trots att jag inte kan gå på prisutdelningen på måndag, så säger jag: Heja Mymlan!

Bloggportalen, stora bloggpriset

Väl uppe på rummet.

Nu när Top Model är slut sitter jag här och skrattar i min ensamhet åt Pseudonajas redogörelse för hur mormödrar gör vaniljyoghurt.

Lika ovälkomna som motstridiga känslor.

När jag äter middag ensam i hotellrestaurangen är det en mycket ovälkommen känsla som infinner sig, där jag sitter med min clubsandwich och ett glas zinfandel:
–Hej, jag är lyxprostituerad!
Men när de där töntiga amerikanska snubbarna vid bordet strax intill, i identiska outfits med ljusblå skjortor och khakibeiga chinos, inte ägnar mig en blick blir jag samtidigt lite stött:
–Va?! Är ni inte alls intresserade av Stockholms fräschaste lyxprostituerade?
Idioter!
Då är det dags att gå upp på rummet och se Top Model istället.

Hur snyggt sover du?

Jag är ganska bra på att sova på tåg och vaknade nyss strax utanför Katrineholm efter en riktigt skön tvåtimmarslur.
Däremot är jag väldigt dålig på att sova snyggt. Jag vet inte hur elegant du slumrar i sittande position, men jag vaknar alltid med snustorr, vidöppen mun och dregelslamsa på hakan. Det finns otaliga komprometterande bildbevis på det som föregått detta, som diverse "kompisar" fnissande smugit sig till. Jag fasar för den dagen någon sammanställer dessa i ett Facebookalbum med titeln Ulrika sover
(få inga idéer nu, bara!).
Jag är alltså på väg upp till Stockholm för att vara med i juryn för Guldnyckeln ett par dagar. Nyss Facebookchattade (ständigt denna Facebook) jag med min lillasyster, som förresten jobbar på den här byrån, och vi bestämde att vi skulle ta ett glas vin på Sturehof klockan nio.
Jag är tillräckligt mycket stugsittande lantis för att tycka att det känns fånigt glamoröst att kunna bestämma en sådan sak, helt apropå, en vanlig tisdagskväll.
Som belöning för att du orkar läsa det-här-gör-jag-just-nu-inlägget får du tre tips på andra som skrivit betydligt intressantare saker.
Först har Olle Nordell gjort ett inlägg om sin önskan att ha blankt indianhår.
Sedan har Lotta Lundgren återigen gjort ett väldigt underbart intro till ett av sina recept.
Och så har Abbes storebror bevisat att Google kan tänka som ett barn stavar.

Det visste du inte.

Att jag är med i en reklamfilm för ICA.
Och dansar.
Topless.
Tror du mig inte?
Kolla här får du se.

ICA, reklamfilm, virals

Nu blev jag glad.

Mattias på Please copy me ger mig dagens egoboost genom att plocka upp det goda rådet jag gav i den där Resuméintervjun.

Resumé, reklam, copywriters, please copy me

Saker man inte förstår när man är tjugofem.

I inlägget som Nina Åkestam skrev igår om DN-artikeln säger hon att hon varken är tjejbloggare eller särskilt ung.
Att inte Nina vill hamna under det idiotiska epitetet tjejbloggare är lättförståeligt, men att hon själv inte anser sig vara särskilt ung får mig att tänka att om Nina inte är ung, vad är jag då? En fossiliserad mumie?
Senare på kvällen fick jag ett mail från en person som är ytterligare några år äldre än vad jag är, som skrev: "Kul att läsa den lilla intervjun på resume.se. Visst är det en märklig upplevelse att vi, som är så unga, framställs som veteraner i yrkeslivet?"
Och det man inte förstår när man är tjugofem och faktiskt inte alls är särskilt ung, är att det är precis så det känns, nitton förbisvischade år senare.
"Vadå, vuxen veteran? Jag är ju ung och grön, ju, det har jag alltid varit."

Träning, musik och DN Söndag

De två senaste veckorna har jag gått tillbaka till det gamla styrkepasset som en gång i tiden fick igång mig att röra på fläsket. Eller rättare sagt, det var den fantastiska Titti, som leder passen, som fick igång mig, vilket är en enorm bedrift.
Förutom träningsvärk får jag utlopp för min wannabe-DJ-ådra när jag gör spellistor till passet.
Här får du som har Spotify ta del av min senaste träningsplaylist.
(Och du som inte har Spotify än, se till att skaffa det nu, för tusan!)
Om någon känner för att lägga till lämpliga låtar är det jättekul.
UPDATE Tack vare Åsa har jag nu fixat så det funkar att andra lägger till låtar.

Pappers-DN Söndag bjöd på mycket bra läsning vid frukostbordet idag.
Jag läste om de nya bloggfeministerna, Nina Åkestam, Annika Marklund och Hanna Fridén.
(UPDATE Det här låter som en efterkonstruktion, men jag funderade på det där med Grupp 08 och om Ninas blogg verkligen passade in i en sådan grupp. Här skriver Nina att hon aldrig hört talas om den och tycker det mesta är smörja i artikeln. Ganska skönt att läsa, faktiskt.)
Sedan fanns där ett Mia och Klara-test – Är du Tabita, Gulletussan, Viveca eller Rolle? apropå att programmet har säsongspremiär i ettan klockan 20 i kväll. Det ska i alla fall inte jag missa.
Och så var det en artikel om en dag i en annan Säröbos liv, nämligen Ebbot Lundbergs. Honom skrev jag också om nyss.
Inget av detta finns (ännu?) i nätupplagan, tyvärr.

Spotify, träning, träningsmusik, playlists, Mia och Klara, DN, bloggfeminister, Ebbot Lundberg

Skalövning.

För ett tag sedan påstod jag att Hästens nya annons sög hästballe.
Nu har Floridagirlsen hittat en annons för Jacuzzi som, enligt dem (och jag håller med), suger mammutballe.
Vi kanske är någonting på spåret här.
En ny, internationell reklamklassificering för extra usel reklam.
Ballsugarskalan.

annonser, reklam, klassificering

Ett sejft förhållningssätt.

I kölvattnet till mitt inlägg om Obamakungen surfar jag runt och upptäcker en tidigare missad Dagens Media-artikel om annonsen.
Bland kommentarerna hittar jag det det här:

Ledsna Samen har nog hittat själva essensen i vad som driver de flesta av kommentatorerna på dagensmedia.se.

(Det har förresten utvecklats en ganska intressant debatt om annonsen för Obamakungen. Gå in och se vem du håller med.)

Dagens Media, Republikanska föreningen, kommentarer

Gissa den gemensamma nämnaren.

Den där krönikan jag snackade om tidigare idag, nu vet jag vilka de andra gästkrönikörerna är.
De är Niclas, Nina och Mattias.
Hmm... Jag undrar vad den gemensamma nämnaren kan vara.
Hursomhelst, det är vansinnigt kul att få vara med i det här sköna gänget.

Resumé, krönika, bloggare

Popkulturell operaflört.

Det här är en gammal YouTube-klassiker...

...som Unga på Operan har kidnappat för sin Nötknäpparföreställning:

Som en seriefigur.

I förrgår skrev jag mitt livs första krönika.
Förhoppningsvis hittar du den i nästa veckas nummer av pappers-Resumé.
Jag kände mig som Carrie i Sex and the City.
Minus garderoben.

När krönikan var klar blev allt som vanligt igen.
Mer åt Eulaliahållet.

Sex and the City, Carrie, krönikor, Resumé

En republikansk kung?

Det är en sak jag inte fattar med den här annonsen som var införd i DN igår. Om man heter Republikanska Föreningen betyder det, så vitt jag vet, att man vill ha en president som statschef, inte en kung.
Varför har man då illustrerat det med en bild på en svart man som är klädd till kung?

Om man är republikan vill man ju inte ha någon kung, oavsett om han är svart eller vit.

Eller har jag missat något?

Tio år före sin tid.

I den här artikeln berättar Silverfisken om hur osannolikt tidig han var på bloggbollen:

Tvångsmässiga Silvstedt

Popjunkien hann före, att skriva om hur oändligt skämsigt det var att se mamma Silvstedt och Victoria prata engelska med varandra i fyrans nya serie "My perfect life" med miss Silvstedt i huvudrollen.
Men förutom det, var det perverst fascinerande att se Vickans tvångsmässiga behov av att få uppmärksamhet genom att vara sexig.
I seriens första avsnitt fick vi se hur hon valde klänning inför Elton Johns aids-insamlingsgala i Cannes, när hon resonerade med kameran och konstaterade att "det skulle bli något värdigt som anstod en sådan tillställning".
Det slutade med att hon valde den här:

Höghalsat, förvisso, men hon måste ha missat tutthålet på mitten.

VIctoria Silvstedt, My perfect life, Cannes, Elton John

Nät om print

Resumé har just nu en liten intervju med mig på grund av att jag ska vara med i årets upplaga av Månadens Print-juryn.


En av de omtalade duvfilmerna kan du se här:


Resumé, Månadens Print, reklam

Barackorama

"Detta är meningen med vår frihet och vår övertygelse - orsaken till att män och kvinnor och barn av varje tro kan delta i firandet över denna storslagna plats, och varför en man vars far för mindre än sextio år sedan inte skulle ha serverats på en lokal restaurang nu står framför er för att svära den mest högtidliga ed."
Ur slutpartiet av talet.

(På engelska löd det så här:
"This is the meaning of our liberty and our creed - why men and women and children of every race and every faith can join in celebration across this magnificent mall, and why a man whose father less than sixty years ago might not have been served at a local restaurant can now stand before you to take a most sacred oath.")



Barack Obama, USA:s president, installationstalet

Hög tid för ny bloggr-ulle

Medan jag väntar på att se mer om Obamas tal på TV4 Nyheterna knåpar jag ihop en best of-lista från mina favoritbloggare:
-Vi börjar med Deeped som instiftat ett bakvänt bloggpris. (Läs hans beskrivning noga, för det kan vara lite knepigt att förstå vad det går ut på.)
-En mycket sorgligt inlägg är det här. Som är DVIJDVS avsked som bloggare. 98 ledsna kommentarer i skrivande stund.
-Abbes pappa kan inte bara skriva om barn och kärlek. Ibland skriver han om tyska synthband från åttiotalet.
-Mikebike funderar lite över hur tufft det kan vara att heltidsjobba som tjyv.
-Tyskungen vågar sig på det riskfyllda uppdraget att ha synpunker om krisen i Palestina och Israel, trots att hans farfar krigade på tyskarnas sida i andra världskriget. (Och klarar balansgången med bravur.)
-Kontaktmannen tycker sig ha hittat 2008 års sämsta reklam. Och efterlyser den bästa.
-Pseudonaja har en högst personlig vision av en förhandling mellan arbetsgivare och -tagare.
-Popjunkien märker ord. Med rätta.
-Nemo annonserar sin förestående bloggpaus. Och jag önskar honom välkommen tillbaka vad det lider.
-Sandra berättar om saker hon inte saknar från sin månadslånga vistelse i Thailand.
-Elias Betinakis påstår att det var 9 januari som Twitter slog igenom på allvar. Det tillsammans med ...
-...Mymlans rediga genomgång av mikrobloggar och hur de fungerar, fick mig att börja testanvända mitt Twitterkonto idag.
-Lotten har träffat en konstnär som jag också gillar skarpt – Eric Langert.
-Floridagirlsen fiskar röstet i YABA:s bloggtävling.
-Please copy me-Mattias gillar reklamen bättre än burgaren.
-Olle Nordell har haft en tuff jul som släktens reklamslagpåse.
-Till sist: Glöm inte att rösta i Stora Bloggpriset.

Bloggrulle, bloggtips

Vad är väl striderna på Gaza

mot GP:s braskande nyheter idag?

Häromdagen såg jag en överkörd ekorre. Jag kanske ska ringa GP:s tipstelefon?

GP, nyheter, fåglar

Falzka Liza

Det mesta är förstås redan sagt om Liza Marklund och den "sanna" historien i Gömda, men efter att ha sett intervjun i TV4:s Nyhetsmorgon måste jag ändå poängtera vad jag tycker är grundfrågan i hela debatten:
Självklart sticker det extra i ögonen när Liza, som alltid påpekar hur vänster hon är, hur lite hon bryr sig om pengar, att hon inte är intresserad av att njuta, tjänar miljoner på att falskt använda tre väldigt säljande ord (En sann historia) på omslaget av Gömda.
En bok som dessutom gör för rasismen för 00-talet vad Inte utan min dotter (som inte heller var sann) gjorde för rasismen på 80-talet.

Rättrådiga vänstersympatisörer som visar sig vara extra giriga och inte drar sig för moraliska tveksamheter för att tjäna mer råkar alltid värre ut än de öppet pengakåta. Det borde zmarta Liza ha inszett.

En lite komisk detalj med intervjun var att TV4-journalisten Anders Pihlblad kallade mannen, som i boken har det, ehh ... målande namnet Mannen med de svarta ögonen, för Mannen med de mörka ögonen. Han fick det att låta som om Gömda-Mia blivit misshandlad av Julio Iglesias.
Liza Marklund, Anders Pihlblad, TV4, Nyhetsmorgon, Gömda

Om jag inte

Om jag inte haft ambitionen att ha en idé och en tanke med varje inlägg så hade jag uppdaterat betydligt oftare.
Då hade jag helt enkelt kunnat skriva saker som:
-Att jag just nu har en skön känsla av träningsvärk som sprider sig i kroppen efter det första gympasset på år och dag.
-Att jag efter det gympasset (för första gången på år och dag) ställde mig på en våg och tänkte Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än fett! Muskler väger mer än ... osv.
-Att jag har sett sista avsnittet av Stjärnorna på slottet och fortfarande är kär i den serien. Så skönt att se ett gäng silverbacks som både beter sig och äger – utan vare sig utröstningar eller jurymobbing.
-Att fortfarande är grymt mätt efter en våldsamt god middag som bestod av räksoppa och lammfärsbiffar (med en massa gott gojs till) som min privata chef de cuisine (Johan) lagat.
-Att jag just sett inledningen på P3 Guldgalan och funderat över varför inte ens SVT kan få till en musikproduktion som inte låter skit (och konstaterat att Håkan Hellströms trumpetare som var hos oss i torsdags också var där).
Men eftersom jag är en ambitiös bloggare med högt satta målsättningar så blir det inget inlägg med allt det där ogenomtänkta dravlet.
Skönt, eller hur?

UPDATE Nu spelar Soundtrack of our lives på P3 Guldgalan. Ebbot brukar handla i samma mataffär som jag gör. Sist jag såg honom bytte han in en trissvinst mot en påse kattsand.

Stjärnorna på slottet, P3 Guld, SVT, träning, Håkan Hellström