Få saker är så uttjatade och överexploaterade just nu som att berätta om hur man ska bete sig i sociala media. Det skulle i så fall vara själva ordet sociala media. Men dödsföraktande som jag är gör jag ändå (ännu) ett inlägg som är ytterligare ett strå till denna gigantiska stack.
I fredags var jag på en sociala media-lunch och där diskuterade vi i mindre grupper hur företag ska kunna dra fördel av ____ (jag säger inte de där orden igen, för då tror jag att du spyr). När vi diskuterat klart blev vi uppmanade att ställa oss upp och berätta om vad vi kommit fram till. Så det gjorde jag förstås. Inte. Men om jag hade ställt mig upp hade jag sagt något i stil med det här: ...
Eller, förresten, jag tror jag bara berättar vad Johan sa när vi pratade om det när jag kom hem: Twitter liknas ofta vid ett cocktailparty, där det ständigt minglas och diskuteras. Företag som ger sig in på Twitter borde tänka på hur populär festdeltagare man blir om man går omkring som en sandwichman och bara berättar om sitt erbjudande.
Seså. Om du spolar handlederna i kallt vatten så går illamåendet över.
Twitter, sociala media.
måndag 31 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Fonetiskt fåneri.
De senaste veckorna har det varit ordet "pörd", och att lägga ändelsen "-ey" till diverse ord som var den senaste språkhypen. Det beror förstås på det här.
Det skulle inte förvåna mig om vi kommer höra ordet "humor" att uttalas som "hur-måååår" från och med idag. Om du såg Kristallen igår vet du varför. Det var nämligen så Malin Åkerman sa när hon gav priset för Årets hur-mååår-program till Mia och Klara.
Ibland är oavsiktlig hur-mååår den största hur-mååårn, speciellt om man ställer det emot hur roligt resten av hennes presentationssnack var.
UPDATE Tack vare Kenneth Pilo kan jag nu lägga upp klippet:
UPDATE Just nu pågår en liten hur-mååår-battle mellan mig och Fredrik Strömberg på Twitter.
Dessutom har en annan person från Kristallen, hon som gäspade under Alex Schulmans prat, nämligen Annika Lantz, varit föremål för terminologitwistar. De härstammar ur hennes sätt att uppträda på Twitter, att bara prata och inte lyssna:
Som Jan Johanneson nyss sa: Då kan man lika gärna skaffa sig ett nyhetsbrev (apropå att följa 0 personer).
Fast givetvis har den tråden tagit outgrundliga vägar, och befinner sig just nu här:
Kristallen, Malin Åkerman, hurmår, Mogi, Pörd, pördey
Det skulle inte förvåna mig om vi kommer höra ordet "humor" att uttalas som "hur-måååår" från och med idag. Om du såg Kristallen igår vet du varför. Det var nämligen så Malin Åkerman sa när hon gav priset för Årets hur-mååår-program till Mia och Klara.
Ibland är oavsiktlig hur-mååår den största hur-mååårn, speciellt om man ställer det emot hur roligt resten av hennes presentationssnack var.
UPDATE Tack vare Kenneth Pilo kan jag nu lägga upp klippet:
UPDATE Just nu pågår en liten hur-mååår-battle mellan mig och Fredrik Strömberg på Twitter.
Dessutom har en annan person från Kristallen, hon som gäspade under Alex Schulmans prat, nämligen Annika Lantz, varit föremål för terminologitwistar. De härstammar ur hennes sätt att uppträda på Twitter, att bara prata och inte lyssna:
Som Jan Johanneson nyss sa: Då kan man lika gärna skaffa sig ett nyhetsbrev (apropå att följa 0 personer).
Fast givetvis har den tråden tagit outgrundliga vägar, och befinner sig just nu här:
Kristallen, Malin Åkerman, hurmår, Mogi, Pörd, pördey
torsdag 27 augusti 2009
"Du har två nya meddelanden."
Det spekuleras i om det här är en del av en PR-kampanj för en ny film av "gänget bakom Borat/Brüno" eller om det verkligen är riktiga telefonsvararmeddelanden som en tjej fick av en snubbe som spanat in henne på gatan. Enligt storyn ska hon ha gett honom sitt visitkort för att bli av med honom, fått meddelandena och sedan ringt in till en radiostation för att spela upp dem. Hur som helst, det är fruktansvärt kul.
Lyssna här.
(Jag hade velat lägga upp en fin ljudspelare, men jag har glömt hur man bäddar in.)
Dimitri the stud
Lyssna här.
(Jag hade velat lägga upp en fin ljudspelare, men jag har glömt hur man bäddar in.)
Dimitri the stud
Jag mötte Olle.
Vi som bor i Särö har verkligen haft en osannolikt bra musiksommar. Det främst tack vare Ebbot, som också bor här, och som har ordnat något han kallar för Way Out Fest at Revolution No. 9 på vår lokala krog Blomstermåla, nästan varje onsdagskväll. Där har bland annat Uno Svenningsson, Titiyo, Joel Alme, Hajen, Nicolai Dunger och förstås Ebbot själv uppträtt. En kväll lockade man till och med upp Håkan Hellström på scenen, han råkade befinna sig i publiken och det var hans kompband som spelade (det ryktas att han ska komma tillbaka den 2/10).
I går hette gästartisterna Meja och Olle Ljungström. Man kan tycka att de borde locka en ganska stor publik, men eftersom Blomstermåla inte direkt är världsmästare i marknadsföring, utan snarare verkar tycka att de musikaliska höjdpunkterna är något som till varje pris ska bevaras hemligt, så var det säkert inte mer än femtio pers i publiken. Tråkigt för artisterna, men ganska häftigt för oss som var där. Det blev lite som att ha Meja, Olle och Ebbot hemma i vardagsrummet, väldigt familjärt, intimt och spontant.
Lyssna på det här fantastiska klippet när Olle Ljungström pratar med oss i publiken och frågar "Är ni normen?" och fortsätter "Jag är norrman" innan de kör igång med Children of the Revolution, högst orepeterat.
Tyvärr kom jag åt någon satans inställning på kameran, så den spelade in i pytteformat.
Efteråt tog jag mod till mig och frågade Olle om en autograf.
"Ja, om jag får din" svarade Olle. Och det fick han. På armen.
Meja hade jag ärligt talat inte så höga förväntningar på, men hon överraskade positivt. En riktig power-röst har hon. Här kör hon sin stora hit All about the money. Också i pytteformat.
Ebbot, Olle Ljungström, Håkan Hellström, Titiyo, Särö, Blomstermåla, Way out fest, Revolution no 9, Uno Svenningsson
I går hette gästartisterna Meja och Olle Ljungström. Man kan tycka att de borde locka en ganska stor publik, men eftersom Blomstermåla inte direkt är världsmästare i marknadsföring, utan snarare verkar tycka att de musikaliska höjdpunkterna är något som till varje pris ska bevaras hemligt, så var det säkert inte mer än femtio pers i publiken. Tråkigt för artisterna, men ganska häftigt för oss som var där. Det blev lite som att ha Meja, Olle och Ebbot hemma i vardagsrummet, väldigt familjärt, intimt och spontant.
Lyssna på det här fantastiska klippet när Olle Ljungström pratar med oss i publiken och frågar "Är ni normen?" och fortsätter "Jag är norrman" innan de kör igång med Children of the Revolution, högst orepeterat.
Tyvärr kom jag åt någon satans inställning på kameran, så den spelade in i pytteformat.
Efteråt tog jag mod till mig och frågade Olle om en autograf.
"Ja, om jag får din" svarade Olle. Och det fick han. På armen.
Meja hade jag ärligt talat inte så höga förväntningar på, men hon överraskade positivt. En riktig power-röst har hon. Här kör hon sin stora hit All about the money. Också i pytteformat.
Ebbot, Olle Ljungström, Håkan Hellström, Titiyo, Särö, Blomstermåla, Way out fest, Revolution no 9, Uno Svenningsson
tisdag 25 augusti 2009
Cykelsugen.
Som jag varit inne på förut var vi som fattigast när Jonathan var i treårsåldern. Så när han vuxit ur sin trehjuling var det därför inte tal om att åka till affären och köpa en ny cykel, utan Johan plöjde igenom GP:s radannonser tills han hittade en begagnad som lät perfekt. Efter ett samtal med säljaren åkte de hela vägen till Hisingen och ringde på.
– Jaha, oj! Det är en kille som ska ha den, var säljarens förvånade inledningsfras när han öppnade dörren. Det visade sig nämligen att allt var perfekt med cykeln förutom att den var ... illrosa.
Eftersom Johan inte trodde att Jonathan var redo att axla rollen som en föregångare i uppluckrandet av de könskonserverande attributen, sa han:
– Ahh, vad synd! Då får vi nog leta vidare.
Men innan han hann bege sig ut ur Hisingslägenheten kände han en liten hand som ryckte honom i byxbenet. Det var den mycket cykelsugne Jonathan som hade något viktigt att säga. Med treåringsstämma läspade han:
– Pappa, jag ääälskar rosa.
Han fick så klart cykeln. Och en rulle blå tejp.
– Jaha, oj! Det är en kille som ska ha den, var säljarens förvånade inledningsfras när han öppnade dörren. Det visade sig nämligen att allt var perfekt med cykeln förutom att den var ... illrosa.
Eftersom Johan inte trodde att Jonathan var redo att axla rollen som en föregångare i uppluckrandet av de könskonserverande attributen, sa han:
– Ahh, vad synd! Då får vi nog leta vidare.
Men innan han hann bege sig ut ur Hisingslägenheten kände han en liten hand som ryckte honom i byxbenet. Det var den mycket cykelsugne Jonathan som hade något viktigt att säga. Med treåringsstämma läspade han:
– Pappa, jag ääälskar rosa.
Han fick så klart cykeln. Och en rulle blå tejp.
måndag 24 augusti 2009
Ett drömscenario.
När man lägger till prefixet dröm- framför någonting betyder det att det är något fantastiskt och bra som avses.
Drömjobb, drömkontrakt, drömläge…
Fast egentligen är drömmar ofta ganska tråkiga tillställningar. Trots att man går och lägger sig varje kväll med obegränsad budget för resekostnader, boendestandard, special effects och med fri bar händer det sällan att man hamnar i något spektakulärt sammanhang.
”Bara fantasin sätter gränserna”, brukar det heta. Och det är just det den gör. Sätter löjligt trista och vardagliga gränser, där i John Blunds land.
Ta i natt till exempel. Istället för att hamna på ett balinesiskt jetsetparty med Daniel Craig, landa hem worldwidekontot för Absolut Vodka eller vinna Top Model drömde jag i natt att … någon lagt in tallrikar i diskmaskinen utan att skölja av dem. Det var chokladkaka och grädde öööverallt.
Johan var på gång häromnatten när han drömde att han hade en jättefräsig sportbil. Men hans glädjedödande fantasi satte sina trista käppar i det specialfälgade hjulet genom att se till att han kvaddade den ganska omgående. Och sedan förvandlades drömmen till något lika glättat som en eftermiddag på Arbetsföredlingen; hans fina drömsportbil var nämligen inte korrekt försäkrad.
”Som en dröm”? Jo, jag tackar, jag.
Drömjobb, drömkontrakt, drömläge…
Fast egentligen är drömmar ofta ganska tråkiga tillställningar. Trots att man går och lägger sig varje kväll med obegränsad budget för resekostnader, boendestandard, special effects och med fri bar händer det sällan att man hamnar i något spektakulärt sammanhang.
”Bara fantasin sätter gränserna”, brukar det heta. Och det är just det den gör. Sätter löjligt trista och vardagliga gränser, där i John Blunds land.
Ta i natt till exempel. Istället för att hamna på ett balinesiskt jetsetparty med Daniel Craig, landa hem worldwidekontot för Absolut Vodka eller vinna Top Model drömde jag i natt att … någon lagt in tallrikar i diskmaskinen utan att skölja av dem. Det var chokladkaka och grädde öööverallt.
Johan var på gång häromnatten när han drömde att han hade en jättefräsig sportbil. Men hans glädjedödande fantasi satte sina trista käppar i det specialfälgade hjulet genom att se till att han kvaddade den ganska omgående. Och sedan förvandlades drömmen till något lika glättat som en eftermiddag på Arbetsföredlingen; hans fina drömsportbil var nämligen inte korrekt försäkrad.
”Som en dröm”? Jo, jag tackar, jag.
lördag 22 augusti 2009
The ultimate pärlplatta just nu.
Jag kanske har fel, men jag tror att Frida har kommit ganska nära med den här:
iPhone, pärlplattor, pyssel
iPhone, pärlplattor, pyssel
fredag 21 augusti 2009
En stinkande weekend.
I fredags morse började det lukta lite mysko hemma hos oss. Eftersom vi hade ätit kräftor kvällen innan (och slängt skalen) så tänkte jag att det var tallrikarna som rötmånadsjäst fram någon äcklig odör, så jag satte igång diskmaskinen innan jag gick hemifrån.
Men när jag kom hem igen stank det ännu värre, att komma in genom dörren var som att gå in i en välutnyttjad Bajamaja i Sottskogen efter Way out west.
Och en sådan vill man inte bo i.
Helgen förflöt, och så även en galopperande odöracceleration. Vi letade desperat efter förflugna fläskkotletter eller senkomna skaldjursrester bakom element och under slaskpåsen.
Utan framgång.
Efter att ha målat upp ett worse-case-scenario lika harmoniskt som Skriet, kom en rörmokare hem till oss på måndagseftermiddagen. Han sa att han aldrig känt en värre stank under sina nitton år i yrket. En rörmokare sa alltså detta. En snubbe som har näsan i diverse avföringskanaler dagarna i ända.
Han skulle borra ett hål i taket i köket för att kunna kika in och se om det hänt något med toaletten som finns ovanför. Han bad oss hämta en spann att hålla under när borrhålet för att fånga upp alla exkrement som förmodades välla ut, så Johan gick och hämtade en vanlig skurspann.
– Nej, den är alldeles för liten! avfärdade rörmokaren och var inte nöjd förrän Johan släpat in en 150-liters monsterbytta som tidigare rymt ett stort träd. Vid det laget var våra förhoppningar om att någonsin återfå ett avföringsfritt och ickestinkande hem nere på minus tretusen. Men för att komma åt att borra var han tvungen att flytta ut kylskåpet. Och när det försvann från sin ordinarie position försvann också tvivlen om varifrån stanken kom. Den kom från en behållare på baksidan av kylen som var full med mögelgeggigt, fasansfullt död-och-pina-stinkande vatten.
Tydligen, visade det sig, är tanken att kondensvattnet ska rinna ner här och sedan förångas, eftersom behållaren sitter ovanpå kompressorn som är varm.
Och tydligen ska man titta till den då och då så att allt är som det ska. Det vet tydligen varenda kotte, förutom vi.
Men, i alla fall, att slänga ut kylskåpshelvetet var i alla fall ett rent nöje i jämförelse med att ha ett bajsimpregnerat nedervåningstak. Eller, mellanvåningsgolv, om du så vill.
Så nu står det en sprillans ny uppsättning av kyl och frys och spinner förnöjt i vårt väldoftande kök.
Vi får väl titta till den där behållaren ibland i fortsättningen. Som alla andra ansvarsfulla kylskåpsägare gör. Tydligen.
Men när jag kom hem igen stank det ännu värre, att komma in genom dörren var som att gå in i en välutnyttjad Bajamaja i Sottskogen efter Way out west.
Och en sådan vill man inte bo i.
Helgen förflöt, och så även en galopperande odöracceleration. Vi letade desperat efter förflugna fläskkotletter eller senkomna skaldjursrester bakom element och under slaskpåsen.
Utan framgång.
Efter att ha målat upp ett worse-case-scenario lika harmoniskt som Skriet, kom en rörmokare hem till oss på måndagseftermiddagen. Han sa att han aldrig känt en värre stank under sina nitton år i yrket. En rörmokare sa alltså detta. En snubbe som har näsan i diverse avföringskanaler dagarna i ända.
Han skulle borra ett hål i taket i köket för att kunna kika in och se om det hänt något med toaletten som finns ovanför. Han bad oss hämta en spann att hålla under när borrhålet för att fånga upp alla exkrement som förmodades välla ut, så Johan gick och hämtade en vanlig skurspann.
– Nej, den är alldeles för liten! avfärdade rörmokaren och var inte nöjd förrän Johan släpat in en 150-liters monsterbytta som tidigare rymt ett stort träd. Vid det laget var våra förhoppningar om att någonsin återfå ett avföringsfritt och ickestinkande hem nere på minus tretusen. Men för att komma åt att borra var han tvungen att flytta ut kylskåpet. Och när det försvann från sin ordinarie position försvann också tvivlen om varifrån stanken kom. Den kom från en behållare på baksidan av kylen som var full med mögelgeggigt, fasansfullt död-och-pina-stinkande vatten.
Tydligen, visade det sig, är tanken att kondensvattnet ska rinna ner här och sedan förångas, eftersom behållaren sitter ovanpå kompressorn som är varm.
Och tydligen ska man titta till den då och då så att allt är som det ska. Det vet tydligen varenda kotte, förutom vi.
Men, i alla fall, att slänga ut kylskåpshelvetet var i alla fall ett rent nöje i jämförelse med att ha ett bajsimpregnerat nedervåningstak. Eller, mellanvåningsgolv, om du så vill.
Så nu står det en sprillans ny uppsättning av kyl och frys och spinner förnöjt i vårt väldoftande kök.
Vi får väl titta till den där behållaren ibland i fortsättningen. Som alla andra ansvarsfulla kylskåpsägare gör. Tydligen.
torsdag 20 augusti 2009
Köllä!
Där är ju vår utomhuskampanj för Kalles Prickiga, det nya frukostkaviarmackepålägget:
Resten av utomhusenheterna hittar du här och filmen här.
Kalles Kaviar, reklam, Abba Seafood, GOSS Reklambyrå, Kalles Prickiga
Resten av utomhusenheterna hittar du här och filmen här.
Kalles Kaviar, reklam, Abba Seafood, GOSS Reklambyrå, Kalles Prickiga
onsdag 19 augusti 2009
Enligt en amerikansk undersökning
har man alltså kommit fram till att Twitter mest är en kanal för babbel.
I samband med det vill jag bara påminna om min uppfattning om den saken.
Twitter, babbel
I samband med det vill jag bara påminna om min uppfattning om den saken.
Twitter, babbel
tisdag 18 augusti 2009
Ungdomar skyr Facebook? Inte om du frågar Frida.
Jag gjort en liten intervju med Frida, 17 år, apropå det där med att unga skyr Facebook:
Facebook, sociala media, ungdomar, tonåringar
Facebook, sociala media, ungdomar, tonåringar
Snorläskigt igen i Apolivareklamen.
Först en varning; det här blir otäck läsning för alla som är rädda för tjejen i Apolivareklamen.
Så här skrämmande snorig ser hon nämligen ut i senaste numret av Damernas Värld när man tagit bort provpåsen med nattcrème:
Klicka gärna på bilden för att få den riktigt autentiska snorkänslan.
Apoliva, Apolivareklamen, reklam
Så här skrämmande snorig ser hon nämligen ut i senaste numret av Damernas Värld när man tagit bort provpåsen med nattcrème:
Klicka gärna på bilden för att få den riktigt autentiska snorkänslan.
Apoliva, Apolivareklamen, reklam
måndag 17 augusti 2009
Jag tömmer min mobilkamera. Igen.
Jag tror bestämt att det är dags för avsnitt två i den populära (?) serien när jag lägger ut lite hel- och halvsuddiga bilder på diverse knasigheter som jag förevigat med min mobil.
(Som vanligt blir det hela större om du klickar på bilden.)
Det är möjligt att Aleris botar övervikt. Men dom glömde nog att berätta om den liiilla biverkningen: purpurfärgat nylle.
Är det bara i mina hoods som "klubba" även betyder det där andra du kan göra under din "kisspaus"?
"Har vi någon sådan där *burp* italiensk ost att strö över pastan?"
Jag funderar på att köpa fyra andra bokstäver: A och N och A och L.
Passa på att handla nu killar, för snart får ni börja köpa damkläder.
Observera den lilla pingvinen under bilen, bredvid framdäcket.
Namnet på den här utställningen blev lite väl bokstavlig vid den norska västkusten i sommar.
(Som vanligt blir det hela större om du klickar på bilden.)
Det är möjligt att Aleris botar övervikt. Men dom glömde nog att berätta om den liiilla biverkningen: purpurfärgat nylle.
Är det bara i mina hoods som "klubba" även betyder det där andra du kan göra under din "kisspaus"?
"Har vi någon sådan där *burp* italiensk ost att strö över pastan?"
Jag funderar på att köpa fyra andra bokstäver: A och N och A och L.
Passa på att handla nu killar, för snart får ni börja köpa damkläder.
Observera den lilla pingvinen under bilen, bredvid framdäcket.
Namnet på den här utställningen blev lite väl bokstavlig vid den norska västkusten i sommar.
söndag 16 augusti 2009
Tårar i öronen.
I morse när jag tog mig en springtur i blåsten hade jag lagt in lite nya låtar i min spellista. När första tonerna i When Love Takes Over drog igång fylldes jag av en massa bitterljuva känslor, som jag knappt trodde var möjliga att framkalla med hjälp av en låt som den här:
Men reflexen betingades när vi lite tidigare i somras hämtade Jonathan från ett seglarläger som GKSS anordnar på en liten ö som heter Aelousön. När taxibåten vi åkte med närmade sig ön drog lägerledarna igång musik i jättestora högtalare vid bryggan, och just när den här låten kom la sig de små segelbåtarna i taxibåtens svall och ... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför just det blev så känslosamt för mig. Det var kanske någon kombination av att mina barn börjar bli så stora att de snart inte behöver mig längre och att det här lägret stod för så mycket av sådant man vill ge dem medan de fortfarande är någorlunda små: kamratskap, spänning, natur, sport, äventyr och tusen andra saker. Jag har fortfarande inte träffat något lägerdeltagande barn som inte får ett saligt glitter i ögonen så fort Aelousön kommer på tal.
Själv får jag alltså tårar i mina av att höra en hyfsat ordinär (är den? Jag älskar den, men inser att det är en uppfattning som är färgad av annat än musikomdöme) unts-unts-unts-pumpande houselåt. Kom inte och säg att man inte blir fånig när man blir förälder.
David Guetta, Kelly Rowlands, When Love Takes Over, YouTube, videoklipp, Aelousön, segling, barn, tonåringar
Men reflexen betingades när vi lite tidigare i somras hämtade Jonathan från ett seglarläger som GKSS anordnar på en liten ö som heter Aelousön. När taxibåten vi åkte med närmade sig ön drog lägerledarna igång musik i jättestora högtalare vid bryggan, och just när den här låten kom la sig de små segelbåtarna i taxibåtens svall och ... Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför just det blev så känslosamt för mig. Det var kanske någon kombination av att mina barn börjar bli så stora att de snart inte behöver mig längre och att det här lägret stod för så mycket av sådant man vill ge dem medan de fortfarande är någorlunda små: kamratskap, spänning, natur, sport, äventyr och tusen andra saker. Jag har fortfarande inte träffat något lägerdeltagande barn som inte får ett saligt glitter i ögonen så fort Aelousön kommer på tal.
Själv får jag alltså tårar i mina av att höra en hyfsat ordinär (är den? Jag älskar den, men inser att det är en uppfattning som är färgad av annat än musikomdöme) unts-unts-unts-pumpande houselåt. Kom inte och säg att man inte blir fånig när man blir förälder.
David Guetta, Kelly Rowlands, When Love Takes Over, YouTube, videoklipp, Aelousön, segling, barn, tonåringar
lördag 15 augusti 2009
Festguide från a–z
När min kära kompis T fyllde 35 och hennes man 40 gjorde hon och jag en verb-baserad inbjudan till deras kalas som vi kallade En liten festguide från a till z. Den löd så här:
anmäla
tvåla
raka
rolla
kräma
spraya
föna
mejka
fixa
pynta
stassa
vela
välja
glittra
baja
tjata
stressa
åka
knacka
hälsa
gratta
pussa
mingla
heja
dippa
skåla
tjôta
sitta
käka
möla
rapa
garva
spilla
parta
shotta
sippa
mumsa
flamsa
limma
lyssna
digga
bumpa
bugga
flåsa
flörta
stuffa
larva
flina
svassa
lattja
hinka
bolma
spana
ragga
shejka
pinka
drinka
skråla
gäspa
springa
näcka
plurra
huttra
moona
sluddra
tjafsa
gräla
böla
gapa
skalla
krama
trösta
ragla
hångla
deppa
ringa
heja
åka
göka?
neka
taja
zzzz
anmäla
tvåla
raka
rolla
kräma
spraya
föna
mejka
fixa
pynta
stassa
vela
välja
glittra
baja
tjata
stressa
åka
knacka
hälsa
gratta
pussa
mingla
heja
dippa
skåla
tjôta
sitta
käka
möla
rapa
garva
spilla
parta
shotta
sippa
mumsa
flamsa
limma
lyssna
digga
bumpa
bugga
flåsa
flörta
stuffa
larva
flina
svassa
lattja
hinka
bolma
spana
ragga
shejka
pinka
drinka
skråla
gäspa
springa
näcka
plurra
huttra
moona
sluddra
tjafsa
gräla
böla
gapa
skalla
krama
trösta
ragla
hångla
deppa
ringa
heja
åka
göka?
neka
taja
zzzz
fredag 14 augusti 2009
Fler anekdoter från bilparken.
Förutom den där grågröna 745:an har vi haft några andra fordon med egenheter.
Efter ovan nämnda Volvo hade vi också en Volvo, fast en beige 245:a, som vi hade fått låna av min mammas sambo Allan. Det var under vår absolut fattigaste period, när Johan startade GOSS och jag frilansade. En tid då vi bortskämda reklamsnajdare fick byta ut guldkanten mot ramar att suga på och nya tjänstebilar mot en icke ståndsmässig gammal häck till bil.
En häck utan servo.
245:an var ofantligt trög att svänga, så en gång när vi lämnat Frida på dagis kände Johan att det var enklare att köra rakt fram, och ta en runda över ett litet fält för att komma ut från parkeringsplatsen, istället för att backa och svänga runt. Vad han missat var dock att det var ett för honom osynligt dike framför bilen. Så Frida, fyra år, som stod och vinkade i dagisets fönster fick till sin förvåning se hur mamma och pappa satte sig i bilen, startade och körde rakt ned i ett dike. För att fastna där. (Förlåt Allan, vi vågade nog aldrig berätta det då.)
När kvisten blivit en smula grönare köpte vi en Toyota Camry. Ett illrött och blänkande exemplar. Den gav oss ett par bra exempel på teknik som aldrig blev någon hit, och som aldrig återfunnits i några bilmodeller efter denna.
Varje gång man stannade motorn började bilen stöna ööön-ööön-ööön-ööön på ett väldigt ansträngt sätt. Ljudet kom från den motordrivna antennen som skulle åka in i bilens inre, men som förstås alltid fastnade på halva vägen, trots antennmotorns enträgna arbete.
Efter detta kom det ett plipp-plippeti-plopp, plipp-plippeti-plopp. Det var bilens sätt att påminna om att nu ska du ta med dig den avtagbara fronten på stereon så att ingen kan stjäla denna dyrgrip. Något som ingen gjort någonsin, så vitt jag vet (tagit med fronten, alltså).
Än idag kan någon i familjen Good ibland få för sig att låta som en nyss avstängd Toyota Camry. Det är ett soundtrack som för evigt är inpläntat i våra sinnen.
Efter ovan nämnda Volvo hade vi också en Volvo, fast en beige 245:a, som vi hade fått låna av min mammas sambo Allan. Det var under vår absolut fattigaste period, när Johan startade GOSS och jag frilansade. En tid då vi bortskämda reklamsnajdare fick byta ut guldkanten mot ramar att suga på och nya tjänstebilar mot en icke ståndsmässig gammal häck till bil.
En häck utan servo.
245:an var ofantligt trög att svänga, så en gång när vi lämnat Frida på dagis kände Johan att det var enklare att köra rakt fram, och ta en runda över ett litet fält för att komma ut från parkeringsplatsen, istället för att backa och svänga runt. Vad han missat var dock att det var ett för honom osynligt dike framför bilen. Så Frida, fyra år, som stod och vinkade i dagisets fönster fick till sin förvåning se hur mamma och pappa satte sig i bilen, startade och körde rakt ned i ett dike. För att fastna där. (Förlåt Allan, vi vågade nog aldrig berätta det då.)
När kvisten blivit en smula grönare köpte vi en Toyota Camry. Ett illrött och blänkande exemplar. Den gav oss ett par bra exempel på teknik som aldrig blev någon hit, och som aldrig återfunnits i några bilmodeller efter denna.
Varje gång man stannade motorn började bilen stöna ööön-ööön-ööön-ööön på ett väldigt ansträngt sätt. Ljudet kom från den motordrivna antennen som skulle åka in i bilens inre, men som förstås alltid fastnade på halva vägen, trots antennmotorns enträgna arbete.
Efter detta kom det ett plipp-plippeti-plopp, plipp-plippeti-plopp. Det var bilens sätt att påminna om att nu ska du ta med dig den avtagbara fronten på stereon så att ingen kan stjäla denna dyrgrip. Något som ingen gjort någonsin, så vitt jag vet (tagit med fronten, alltså).
Än idag kan någon i familjen Good ibland få för sig att låta som en nyss avstängd Toyota Camry. Det är ett soundtrack som för evigt är inpläntat i våra sinnen.
torsdag 13 augusti 2009
Hajen.
Förförra helgen var jag på U2 på Ullevi.
Det var fantastiskt på många sätt men lyckades aldrig framkalla någon fysisk reaktion.
Ikväll har jag varit på Blomstermåla och lyssnat på Hajen.
Då kom den.
Ståpälsen.
Lyssna! För bövelen.
Och här är en låt på svenska. Å, vad jag vill höra mer av Hajen på svenska. Jag önskar bara att det var lättare att höra vad hon sjunger.
När kameran skakar beror det på att jag vänder mig om och ger onda ögat åt dem som inte kan hålla truten när Hajen spelar.
UPDATE GP är också golvade av Hajen.
Hajen, Blomstermåla, Musik, Livemusik
Det var fantastiskt på många sätt men lyckades aldrig framkalla någon fysisk reaktion.
Ikväll har jag varit på Blomstermåla och lyssnat på Hajen.
Då kom den.
Ståpälsen.
Lyssna! För bövelen.
Och här är en låt på svenska. Å, vad jag vill höra mer av Hajen på svenska. Jag önskar bara att det var lättare att höra vad hon sjunger.
När kameran skakar beror det på att jag vänder mig om och ger onda ögat åt dem som inte kan hålla truten när Hajen spelar.
UPDATE GP är också golvade av Hajen.
Hajen, Blomstermåla, Musik, Livemusik
onsdag 12 augusti 2009
Hälsningsrutin overkill
En gång för länge sedan hade vi en Volvo 745:a i en obestämbar ljusgrönmetallic färg. Den hade en märklig egenhet, nämligen att få bensinstopp preciiis vid Shellmacken i Särö. Hur konstigt det än låter, så hände det säkert fem gånger.
Så en gång när Johan närmade sig macken kände han att motorn började hosta och förstod följaktligen vad klockan var slagen. När bilen slutligen dog fattades det kanske tjugo meter till bensinpumpen, och för att utnyttja rörelseenergin, så att hjulen skulle fortsätta att rulla hela vägen fram till slangen, kastade han sig ut ur bilen för att springa bredvid och putta på.
Det var bara det att när han la handen på ratten hamnade hela tyngden på tutan. Samtidigt som han gjorde det fick han ögonkontakt med en mycket ytligt bekant (vår dåvarande grannes dubbelpartner i tennis) som stod och tankade sin bil vid nästa pump. Johan höjde då sin lediga hand till en vinkning. Periferbekantingen lyfte tveksamt handen tillbaka och såg ut som om han tänkte ”Hej på dig själv du, ditt övertända psycho”.
Han visste ju inte att motorn dött utan trodde bara att det var en skojig hälsningsritual som Johan brukade köra med: kasta sig ur bilen, springa bredvid, tuta och vinka.
Han har fortfarande inte fått chansen att förklara hur det egentligen låg till.
Så en gång när Johan närmade sig macken kände han att motorn började hosta och förstod följaktligen vad klockan var slagen. När bilen slutligen dog fattades det kanske tjugo meter till bensinpumpen, och för att utnyttja rörelseenergin, så att hjulen skulle fortsätta att rulla hela vägen fram till slangen, kastade han sig ut ur bilen för att springa bredvid och putta på.
Det var bara det att när han la handen på ratten hamnade hela tyngden på tutan. Samtidigt som han gjorde det fick han ögonkontakt med en mycket ytligt bekant (vår dåvarande grannes dubbelpartner i tennis) som stod och tankade sin bil vid nästa pump. Johan höjde då sin lediga hand till en vinkning. Periferbekantingen lyfte tveksamt handen tillbaka och såg ut som om han tänkte ”Hej på dig själv du, ditt övertända psycho”.
Han visste ju inte att motorn dött utan trodde bara att det var en skojig hälsningsritual som Johan brukade köra med: kasta sig ur bilen, springa bredvid, tuta och vinka.
Han har fortfarande inte fått chansen att förklara hur det egentligen låg till.
söndag 9 augusti 2009
Obligatoriskt reprisinlägg en dag som den här.
Så var det dags för den där dagen igen.
Sista dagen på semestern.
Det är inte bästa dagen på året, men det som i förra veckan verkade bli den kassaste semestern sedan arbetslivet uppfanns, tog sig mycket kraftigt på sluttampen, på grund av en makalös tur till Marstrand, och landade på en riktigt anständig nivå.
Och då känns det mer ok att gå tillbaka till arbetslunken igen.
Det här inlägget skrev jag för två år sedan, jag kallade det Semesterslutarblues och chefsassholes och det finns viss aktualitet i det fortfarande:
Det går inte att undvika. Sista dagen på semestern innehåller alltid en kompott av separationsångest, vemod och allmän låghet. Nuförtiden har den inte ett skvatt med själva jobbet som väntar att göra, jag kan ärligt säga att jag aldrig haft det så bra som jag har det just nu och det skulle vara ett fruktansvärt straff om jag inte fick komma hit mer. Det är skitkul nästan hela tiden och jag tycker otroligt mycket om alla jag jobbar med. Inte minst min chef.
Men jag lider nog av fantomkänslor från tidigare semesteravslutningar. Det har funnits fler än ett tillfälle där arbetsplatsen som väntat på mig varit ett inferno av vidrigheter, oftast som ett resultat av en maktfullkomlig idiot till chef. Jag har en bukett av executive assholes i mitt förflutna – förmodligen har du det också.
Trots att jag egentligen inte kan uttala mig om det (jag har jobbat på byrå sedan jag var nitton och har inget annat att jämför med) så inbillar jag mig att vår bransch är mer besudlad än många andra av chefsmorons. Grandiosa exhibitionister dras hit och de matchas inte alltid med kompetens.
Hur blir det så här då? Jo, vi har alltså en person som kombinerar ett stort ego, ofta skapat av revanschlusta (kanske han var ett mobbat barn?) med en bristfällig kompentens. Som ska mörkas.
Ta den personen, ge honom (det kan lika gärna vara en kvinna, men dom jag råkat ut för är män) makt över andra människor och du har skapat ett monster. Som blir extra fatalt eftersom allt vi jobbar med bedöms godtyckligt och är knutet till din personliga talang. Att hylla eller dissa är upp till maktpersonen = chefen. Och det som dissekeras är ditt innersta väsen.
Det är sådant som gör att sista dagen på semestern känns som porten till skärselden.
Men vänd på det, ta bort honom och du har det roligaste jobbet i världen.
Sista dagen på semestern.
Det är inte bästa dagen på året, men det som i förra veckan verkade bli den kassaste semestern sedan arbetslivet uppfanns, tog sig mycket kraftigt på sluttampen, på grund av en makalös tur till Marstrand, och landade på en riktigt anständig nivå.
Och då känns det mer ok att gå tillbaka till arbetslunken igen.
Det här inlägget skrev jag för två år sedan, jag kallade det Semesterslutarblues och chefsassholes och det finns viss aktualitet i det fortfarande:
Det går inte att undvika. Sista dagen på semestern innehåller alltid en kompott av separationsångest, vemod och allmän låghet. Nuförtiden har den inte ett skvatt med själva jobbet som väntar att göra, jag kan ärligt säga att jag aldrig haft det så bra som jag har det just nu och det skulle vara ett fruktansvärt straff om jag inte fick komma hit mer. Det är skitkul nästan hela tiden och jag tycker otroligt mycket om alla jag jobbar med. Inte minst min chef.
Men jag lider nog av fantomkänslor från tidigare semesteravslutningar. Det har funnits fler än ett tillfälle där arbetsplatsen som väntat på mig varit ett inferno av vidrigheter, oftast som ett resultat av en maktfullkomlig idiot till chef. Jag har en bukett av executive assholes i mitt förflutna – förmodligen har du det också.
Trots att jag egentligen inte kan uttala mig om det (jag har jobbat på byrå sedan jag var nitton och har inget annat att jämför med) så inbillar jag mig att vår bransch är mer besudlad än många andra av chefsmorons. Grandiosa exhibitionister dras hit och de matchas inte alltid med kompetens.
Hur blir det så här då? Jo, vi har alltså en person som kombinerar ett stort ego, ofta skapat av revanschlusta (kanske han var ett mobbat barn?) med en bristfällig kompentens. Som ska mörkas.
Ta den personen, ge honom (det kan lika gärna vara en kvinna, men dom jag råkat ut för är män) makt över andra människor och du har skapat ett monster. Som blir extra fatalt eftersom allt vi jobbar med bedöms godtyckligt och är knutet till din personliga talang. Att hylla eller dissa är upp till maktpersonen = chefen. Och det som dissekeras är ditt innersta väsen.
Det är sådant som gör att sista dagen på semestern känns som porten till skärselden.
Men vänd på det, ta bort honom och du har det roligaste jobbet i världen.
Stavningskoll är för winners.
Låt oss bara en gång för alla konstatera att man inte ska ta ordet Loser i sin mun om man inte vet hur det stavas.
Hårdingar åker till Polen och de lösare åker till Rhodos?
Helsida för Stena Line ur Elles julinummer.
Reklam, stavning, språk, Stena Line
Hårdingar åker till Polen och de lösare åker till Rhodos?
Helsida för Stena Line ur Elles julinummer.
Reklam, stavning, språk, Stena Line
lördag 8 augusti 2009
O-PK.
Det är tragiskt med alkoholism, det är oförsvarligt med fyllekörning och det finns säkert en massa sorgliga öden bakom det här klippet med den serbiske farbrorn som ska blåsa i alkomätaren och istället gör ... något väldigt reflexmässigt och noga invant.
Men vansinnigt roligt är det, det går inte att komma ifrån.
Det tycker till och med polisen.
Serbian drunk driver, YouTube, videoklipp
Men vansinnigt roligt är det, det går inte att komma ifrån.
Det tycker till och med polisen.
Serbian drunk driver, YouTube, videoklipp
onsdag 5 augusti 2009
Repris på grund av sol och allsång.
Solen har för ovanlighetens skull belutat sig för att skina, jag ska snart åka till Marstrand och igår var Sylvia Vrethammar på Allsång på Skansen. Denna kombination av händelser gör att jag helt enkelt repriserar ett gammalt inlägg från augusti –07 som du säkert ändå inte har läst, som handar om ovan nämnda sambadrottning. Bland annat:
För ett litet tag sedan skrev jag om teatergrupper och hemska saker de kan utsätta en stackars högstadiepublik för. Och överhuvudtaget hör det till livets skräckupplevelser; att bli tvingad till saker när man sitter i en publik.
För ungefär tretusen år sedan fanns ett TV-program med den numera totalt bortglömde Totte Wallin som programledare.
Vid inspelningen av ett av programmen blev reklambranschen inbjudna som publik. Veckan innan hade någon stor och cool artist, typ Bryan Ferry, uppträtt, så det kändes ju jättekul att haka på.
Väl på plats i TV-huset på Delsjövägen insåg vi att kvällens artister var Lasse Lönndahl och Sylvia Vrethammar.
Sylvia drar igång sin vanliga trötta sambagrej. Sedan kommer det oundvikliga. "Nu vill jag att alla ställer sig upp och dansar med händerna uppsträckta mot solen."
Det är då man ställs inför ett av livets jobbigare dilemman. TV filmar. Vilket ser mest pinsamt ut; att dansa på stället med händerna rakt upp som en idiot eller att sitta och sura med armarna i kors medan resten av publiken unisont dansar.
Jag dansade. Och hatade.
"Dansa samba med mig." I helvete heller.
Andra bloggar om: TV-program, Sylvia Vrethammar, Totte Wallin, Lasse Lönndahl, Publik,
(PS Om du läser inlägget i original, vilket du kan göra här, kan du även se ett stycke sociala media-historia i kommentatorsfältet.)
För ett litet tag sedan skrev jag om teatergrupper och hemska saker de kan utsätta en stackars högstadiepublik för. Och överhuvudtaget hör det till livets skräckupplevelser; att bli tvingad till saker när man sitter i en publik.
För ungefär tretusen år sedan fanns ett TV-program med den numera totalt bortglömde Totte Wallin som programledare.
Vid inspelningen av ett av programmen blev reklambranschen inbjudna som publik. Veckan innan hade någon stor och cool artist, typ Bryan Ferry, uppträtt, så det kändes ju jättekul att haka på.
Väl på plats i TV-huset på Delsjövägen insåg vi att kvällens artister var Lasse Lönndahl och Sylvia Vrethammar.
Sylvia drar igång sin vanliga trötta sambagrej. Sedan kommer det oundvikliga. "Nu vill jag att alla ställer sig upp och dansar med händerna uppsträckta mot solen."
Det är då man ställs inför ett av livets jobbigare dilemman. TV filmar. Vilket ser mest pinsamt ut; att dansa på stället med händerna rakt upp som en idiot eller att sitta och sura med armarna i kors medan resten av publiken unisont dansar.
Jag dansade. Och hatade.
"Dansa samba med mig." I helvete heller.
Andra bloggar om: TV-program, Sylvia Vrethammar, Totte Wallin, Lasse Lönndahl, Publik,
(PS Om du läser inlägget i original, vilket du kan göra här, kan du även se ett stycke sociala media-historia i kommentatorsfältet.)
måndag 3 augusti 2009
Klåfingrigt.
Nyss pratade vi om att vi behövde någon slags ställning till altanen som vi skulle klä med sol- och regnskyddande väv. Vi tänkte oss en stålkonstruktion, stor och rejäl, med fyra ben, gärna futuristiskt designad. Sedan vore det kanon om den hade el inmonterad och varför inte bildskärmar på benen, så att vi kunde titta på utomhusteve på sommarkvällarna? För att inte tala om vad bra det hade varit med maffiga ljud- och ljusanläggningar inbyggda. En discokula någonstans kunde också liva upp.
Vet du om det kommer bli någon sådan till salu inom kort?
UPDATE Jag hittade något som kan fungera som en ritning här.
Vet du om det kommer bli någon sådan till salu inom kort?
UPDATE Jag hittade något som kan fungera som en ritning här.
söndag 2 augusti 2009
Ett öga torrt. Trots allt.
Så var det då min tur att komma till U2-konserten med den fantastiska scenen The Claw, som uppenbarade sig likt en förrymd, muterad Lisebergsattraktion med klofingrarna nedborrade i Ullevis gräsmatta.
Jag och U2 går inte alls way back, det var faktiskt innan den förra Ullevikonserten på Vertigoturnén 2005, när min U2-älskande son Jonathan sörjde våra icke existerande biljetter så djupt att jag också rycktes med, började lyssna på allvar och äntligen förstod deras storhet. När den konserten sedan väl ägde rum satt jag på vår lokala golfkrog i ett bibliskt åskväder, lyssnade på en trubadurs såsiga U2-covers och utnämnde mig själv till universums största idiot som hade fattat grejen för sent och låtit biljettåget tuffa förbi utan att jag var ombord.
Så den här gången skulle jag inte göra om samma misstag, utan loggade in på Ticnet i tillräckligt god tid för att komma över sex ståplatsbiljetter till planen.
I förra veckan frestade dock en Facebookkompis med några trevliga, medelålderskomfortabla platser utanför en av loungerna och jag började fundera på om det fortfarande var optimalt att stå på planen. Tanken på stoppade säten, bar och lättillgängliga toaletter gjorde frestelsen övermäktig och därför sålde jag mina biljetter till Nemo via något som slår Blocket med etthundratjugo miljövidriga turnélångtradare: Twitter. (Eftersom Abbes pappa, som skulle gjort oss följe till konserten, låg in-vattkoppad i Grekland, sålde jag hans biljetter också.)
Men om vi satt pensionärsbekvämt så höll Jonathan familjens creddig konsertfana desto högre. Han köade sig till en plats allra lägst fram i the inner circle. Och en del av glädjen jag upplevde med konserten var tanken på att han var en av de hoppande, euforiska små figurerna vid scenen, en av dem som upplevde Bono och co på riktigt.
Han stod tillräckligt nära för att kunna ta den här bilden av klons inälvor.
Om jag ska sammanfatta min konsertupplevelse så är det att U2 har en unik förmåga att hålla sprittande vitalt liv i gamla låtar som borde varit uttjatade, döda och begravda i en reaback på Åhléns för decennier sedan. Samtidigt som de fortsätter att nyskapa och göra arenarocken till något intimt och mycket känsloladdat.
Fast det var ändå något som saknades.
Rent taktisk kan jag inte förstå hur man kan inleda och avsluta med de tröttaste låtarna som gav kanske minst gensvar av alla (Breath och Moment of Surrender). Man kan glömma av många saggiga partier om avslutningen är formidabel.
Eller, som Johan just sa, de klarade aldrig tårkanalsprovet.
Därmed inte sagt att det inte fanns det som var enormt bra. Sceneriet, till exempel, är något av det fräckaste jag sett, och låtar som Vertigo, One, Walk on, Ultra Violet och de flesta andra klassikerna var rena njutningar.
Men magin, som låg och lurade någonstans under rökmaskinerna, ville aldrig riktigt sippra fram, trots att den inte borde varit svårövertalad. Den är på väg upp ett par gånger och när Bono kommer ut för extranummer i någon variant på den självlysande ryttarens kostym förbereder jag mig på att det är dags. Nu blir det alltså aldrig så, men det hela är ändå en upplevelse som förtjänar en uppsträckt, lysande mobil, en allsångsrefräng och en öronskärande busvissling.
Jonathans lilla mobil har fångat Adam Clayton i motljus.
Läs gärna vad andra har skrivit om 360°-turnén:
Deeped har gjort en sann kännares analys av fredagens Ullevi-konsert.
Jan Gradvall har skrivit helt lysande om Berlinspelningen.
Nemo berättar hur han förvaltade mina på-planen-biljetter.
GP ger U2 fem fyrar.
U2, Ullevi, 360°, The Claw, Bono, Göteborg
Jag och U2 går inte alls way back, det var faktiskt innan den förra Ullevikonserten på Vertigoturnén 2005, när min U2-älskande son Jonathan sörjde våra icke existerande biljetter så djupt att jag också rycktes med, började lyssna på allvar och äntligen förstod deras storhet. När den konserten sedan väl ägde rum satt jag på vår lokala golfkrog i ett bibliskt åskväder, lyssnade på en trubadurs såsiga U2-covers och utnämnde mig själv till universums största idiot som hade fattat grejen för sent och låtit biljettåget tuffa förbi utan att jag var ombord.
Så den här gången skulle jag inte göra om samma misstag, utan loggade in på Ticnet i tillräckligt god tid för att komma över sex ståplatsbiljetter till planen.
I förra veckan frestade dock en Facebookkompis med några trevliga, medelålderskomfortabla platser utanför en av loungerna och jag började fundera på om det fortfarande var optimalt att stå på planen. Tanken på stoppade säten, bar och lättillgängliga toaletter gjorde frestelsen övermäktig och därför sålde jag mina biljetter till Nemo via något som slår Blocket med etthundratjugo miljövidriga turnélångtradare: Twitter. (Eftersom Abbes pappa, som skulle gjort oss följe till konserten, låg in-vattkoppad i Grekland, sålde jag hans biljetter också.)
Men om vi satt pensionärsbekvämt så höll Jonathan familjens creddig konsertfana desto högre. Han köade sig till en plats allra lägst fram i the inner circle. Och en del av glädjen jag upplevde med konserten var tanken på att han var en av de hoppande, euforiska små figurerna vid scenen, en av dem som upplevde Bono och co på riktigt.
Han stod tillräckligt nära för att kunna ta den här bilden av klons inälvor.
Om jag ska sammanfatta min konsertupplevelse så är det att U2 har en unik förmåga att hålla sprittande vitalt liv i gamla låtar som borde varit uttjatade, döda och begravda i en reaback på Åhléns för decennier sedan. Samtidigt som de fortsätter att nyskapa och göra arenarocken till något intimt och mycket känsloladdat.
Fast det var ändå något som saknades.
Rent taktisk kan jag inte förstå hur man kan inleda och avsluta med de tröttaste låtarna som gav kanske minst gensvar av alla (Breath och Moment of Surrender). Man kan glömma av många saggiga partier om avslutningen är formidabel.
Eller, som Johan just sa, de klarade aldrig tårkanalsprovet.
Därmed inte sagt att det inte fanns det som var enormt bra. Sceneriet, till exempel, är något av det fräckaste jag sett, och låtar som Vertigo, One, Walk on, Ultra Violet och de flesta andra klassikerna var rena njutningar.
Men magin, som låg och lurade någonstans under rökmaskinerna, ville aldrig riktigt sippra fram, trots att den inte borde varit svårövertalad. Den är på väg upp ett par gånger och när Bono kommer ut för extranummer i någon variant på den självlysande ryttarens kostym förbereder jag mig på att det är dags. Nu blir det alltså aldrig så, men det hela är ändå en upplevelse som förtjänar en uppsträckt, lysande mobil, en allsångsrefräng och en öronskärande busvissling.
Jonathans lilla mobil har fångat Adam Clayton i motljus.
Läs gärna vad andra har skrivit om 360°-turnén:
Deeped har gjort en sann kännares analys av fredagens Ullevi-konsert.
Jan Gradvall har skrivit helt lysande om Berlinspelningen.
Nemo berättar hur han förvaltade mina på-planen-biljetter.
GP ger U2 fem fyrar.
U2, Ullevi, 360°, The Claw, Bono, Göteborg
fredag 31 juli 2009
"I want that one."
Aldrig känner man sig väl så mycket som Andy i Little Britain (du vet han som är så lat att han låtsas vara rörelsehindrad för att få sitta i rullstol och ha personlig assistent som gör allting åt honom) som när du åker igenom McDonald´s drive-thru. Inte när du får din burgare direkt vid luckan, utan när något inte är färdigt, så att du får åka och ställa sig på en parkeringsruta och sitta i bilen och vänta tills en finnig sextonåring bär ut maten till dig.
Allt för att du till varje pris ska slippa lyfta ditt arsle från bilsätet.
McDonald´s, Little Britain
Allt för att du till varje pris ska slippa lyfta ditt arsle från bilsätet.
McDonald´s, Little Britain
torsdag 30 juli 2009
Extrainsatt tipsextra.
På grund av att två saker dykt upp efter morgonens tipsrunda:
- Att Linus på Resumé skrivit om min lilla skärmytsling med Alex Schulman.
- Och för att Mymlan har gjort ett fantastiskt "sommarprogram" på Newsmill.
Tipsextra.
Det är hög tid för en ny svängom med min bloggrulle. Därför har jag vaskat fram lite guldinlägg åt dig:
Bloggtips
- Linda reflekterar som bara hon kan över något så allmängiltigt som ... bajs.
- Jag tycker väldigt synd om hela Abbefamiljen. Kan dom inte bara få ha en skön semester?
- Pseudonajas hund berättar om sin relation till kött.
- Write said Fred ger en insiktsfull rapport från sin charterresa.
- Mymlan har intressanta synpunkter om det där med det "riktiga livet".
- Trettioplus gillar inte att bli kallad Ni.
- Ett sommarprogram jag ser fram emot: Alex Schulmans.
- Deeped hintar om att han har något väldigt spännande på gång.
- Anjo har skrivit fint om en kompis från förr.
- Mikebike har utsett Sveriges deppigaste plats. Och jag kan bara hålla med.
Bloggtips
tisdag 28 juli 2009
Argresan.
När jag åkte hem igen, sträckan Kinna–Särö lyssnade jag på ett annat mycket bra radioprogram via podcast. Det var ett avsnitt av P3 Dokumentär som handlade om den så kallade TV4-spionen och det gjorde mig rasande. I Skene var jag vansinnig på sossepampar som arbetar i organisationer som skapats för "den lilla människans" bästa och som skaffar sig egna regler à la Sovjetpolitrucker för att gynna sig själva och sin privatekonomi.
Det var jag förresten i Fotskäl, Tostared och Fjärås också.
P3 Dokumentär, TV4-spionen, sossepampar, HSB
Det var jag förresten i Fotskäl, Tostared och Fjärås också.
P3 Dokumentär, TV4-spionen, sossepampar, HSB
måndag 27 juli 2009
Gråtresan.
När jag körde sträckan Särö–Kinna idag för att hälsa på mamma, lyssnade jag på Morgan Allings sommarprogram som podcast. Jag hade inga enorma förväntningar på det, jag gillar Morgan Alling som skådis, men trodde inte att han var någon exceptionell berättare. Men, boy, vad han överbevisade mig. Jag vill inte spoliera storyn för dig, lyssna själv istället, men jag kan berätta att i Fjärås rann mina tårar över hur obeskrivlig elaka folk varit mot Morgan när han var barn, i Tostared grinade jag över hans revanschlusta, i Fotskäl lipade jag över hans framgångar och i Skene, som ett resultat över hur snyggt upplägget i programmet var och den kloka slutsatsen "Jag bestämde mig för att inte ta skit. Och det gjorde jag inte heller. Problemet var att jag gav skit. Både mot mig själv och mot andra.", snöt jag mig.
Samtidigt sköljde regnet över min lilla bil och bottennoteringen på min termometer visade 11 grader. Men just då gjorde det inte ett dugg. Tack för det, Morgan!
Sommar i P1, Sommar, Morgan Alling
Samtidigt sköljde regnet över min lilla bil och bottennoteringen på min termometer visade 11 grader. Men just då gjorde det inte ett dugg. Tack för det, Morgan!
Sommar i P1, Sommar, Morgan Alling
söndag 26 juli 2009
Att kritisera Alex Schulman.
Hej Alex!
Du känner inte mig, men jag har hyfsad koll på dig; jag har följt dina olika bloggar i flera år, från Stureplan.se, via Aftonbladet och 1000 Apor till din nuvarande pappablogg. Din bok förbeställde jag i signerat ex och läste ut fyra timmar efter den landat i brevlådan.
Varje gång de skriver om dig på Dagens Media eller Resumé och det dyker upp kommentarer om att du är en "nolla" en "wannabe" eller en "talanglös medieprodukt" så tänker jag att de som säger det förmodligen inte läst dig och förstått hur bra du är. De har bara tagit del av dina provokationer och elakheter som fått utrymme i pressen och dragit sina slutsater av det. De har aldrig läst hur fantastiskt rolig du kan vara, hur känslig du är och hur träffande och gripande du kan uttrycka dig. (Jag hade velat länka till gamla inlägg här, som det om din morfar och ett annat om din pappa, men upptäcker att allt du skrev på 1000 apor är borta. Mycket tråkigt.)
Eftersom jag hyser denna respekt för dig och det du gör, blev jag besviken i dag när jag upptäckte att du blockat mig från Twitter. Min slutsats av det är att det beror på en ifrågasättande tweet jag skrev som löd ungefär: Funderar på om det är ett bra hörn @alexschulman målat in sig i. Pappabloggshörnet.
Så skrev jag, och det är något jag fortfarande undrar över. Jag tror att pappabloggsformatet kommer ett kännas lite instängt för dig ganska snart, lite jolmigt och begränsande, rent av. Och jag är inte säker på att du får de läsare du egentligen vill ha (men det har du nog i och för sig aldrig haft). Men detta lilla kritiska ifrågasättandet ledde alltså till något som jag anser är en smådrastisk åtgärd på Twitter, en blockning. Återigen visade det sig att de som är taskigast mot andra är de som är sämst på att tåla kritik.
Det gjorde mig lite ledsen. Jag trodde mer än så om dig.
Ur mitt signerade ex.
Alex Schulman, Skynda att älska, pappabloggar, Twitter
Du känner inte mig, men jag har hyfsad koll på dig; jag har följt dina olika bloggar i flera år, från Stureplan.se, via Aftonbladet och 1000 Apor till din nuvarande pappablogg. Din bok förbeställde jag i signerat ex och läste ut fyra timmar efter den landat i brevlådan.
Varje gång de skriver om dig på Dagens Media eller Resumé och det dyker upp kommentarer om att du är en "nolla" en "wannabe" eller en "talanglös medieprodukt" så tänker jag att de som säger det förmodligen inte läst dig och förstått hur bra du är. De har bara tagit del av dina provokationer och elakheter som fått utrymme i pressen och dragit sina slutsater av det. De har aldrig läst hur fantastiskt rolig du kan vara, hur känslig du är och hur träffande och gripande du kan uttrycka dig. (Jag hade velat länka till gamla inlägg här, som det om din morfar och ett annat om din pappa, men upptäcker att allt du skrev på 1000 apor är borta. Mycket tråkigt.)
Eftersom jag hyser denna respekt för dig och det du gör, blev jag besviken i dag när jag upptäckte att du blockat mig från Twitter. Min slutsats av det är att det beror på en ifrågasättande tweet jag skrev som löd ungefär: Funderar på om det är ett bra hörn @alexschulman målat in sig i. Pappabloggshörnet.
Så skrev jag, och det är något jag fortfarande undrar över. Jag tror att pappabloggsformatet kommer ett kännas lite instängt för dig ganska snart, lite jolmigt och begränsande, rent av. Och jag är inte säker på att du får de läsare du egentligen vill ha (men det har du nog i och för sig aldrig haft). Men detta lilla kritiska ifrågasättandet ledde alltså till något som jag anser är en smådrastisk åtgärd på Twitter, en blockning. Återigen visade det sig att de som är taskigast mot andra är de som är sämst på att tåla kritik.
Det gjorde mig lite ledsen. Jag trodde mer än så om dig.
Ur mitt signerade ex.
Alex Schulman, Skynda att älska, pappabloggar, Twitter
lördag 25 juli 2009
En massgrav fylld med aforismer?
Över mitt morgonkaffe läser jag om att nya omgången av Stjärnorna på slottet håller på att spelas in utanför Kungälv. Det låter som det kan bli en all time-höjdare med kombattanter som Kjell Bergqvist, Björn Ranelid och Tommy Körberg. En stentuff drummel som inte är rädd att säga vad han tycker (Bergqvist) mot två av Sveriges i särklass största egon, nödtorftigt förklädda i falsk ödmjukhet (Ranelid och Körberg).
Tanterna är jag inte lika säker på. Siwan kan vara mustigt rolig men är rätt snurrig, Meg Westergren verkar mest bara vimsig, men låt oss hoppas att det ändå blir en bra mix.
(Att jag verkligen gillade förra omgången av serien har jag skrivit om här.)
Men apropå Ranelid och hans aforismer (som Nemo skrivit om här); jag vet att han är en hyllad och erkänd författare och jag vet också att jag dömer honom utan att ha läst en enda av hans böcker, men när jag läser krönikan han skrivit om sitt språk så går mina associationsbanor till Mats Wilanders Droppen.
Så låtom oss därför njuta av den igen, kanske något av det oavsiktligt roligaste som skrivits, framförd med dramatisk och poetiskt gravallvarlig röst av upphovsmannen Wilander, inför hela svenska folket i Gomorron Sverige:
Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket.
Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik.
Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.
Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet.
Plopp, lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen.
Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.
Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen.
Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på magen.
Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel.
Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe.
De dör bara för att ge mig njutning.
På bordet står också en askkopp.
Det ligger fem fimpade cigaretter i den.
Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav.
En onödig massgrav.
Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.
APPDEJT Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Mats Wilander, TV, Tommy Körberg, Kjell Bergqvist, Droppen, aforismer, ranelidska
Tanterna är jag inte lika säker på. Siwan kan vara mustigt rolig men är rätt snurrig, Meg Westergren verkar mest bara vimsig, men låt oss hoppas att det ändå blir en bra mix.
(Att jag verkligen gillade förra omgången av serien har jag skrivit om här.)
Men apropå Ranelid och hans aforismer (som Nemo skrivit om här); jag vet att han är en hyllad och erkänd författare och jag vet också att jag dömer honom utan att ha läst en enda av hans böcker, men när jag läser krönikan han skrivit om sitt språk så går mina associationsbanor till Mats Wilanders Droppen.
Så låtom oss därför njuta av den igen, kanske något av det oavsiktligt roligaste som skrivits, framförd med dramatisk och poetiskt gravallvarlig röst av upphovsmannen Wilander, inför hela svenska folket i Gomorron Sverige:
Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket.
Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik.
Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta.
Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret.
Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet.
Plopp, lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen.
Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas.
Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats.
Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen.
Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.
Jag hinner inte undan.
Droppen träffar mig mitt på magen.
Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel.
Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe.
De dör bara för att ge mig njutning.
På bordet står också en askkopp.
Det ligger fem fimpade cigaretter i den.
Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav.
En onödig massgrav.
Så jag reser mig upp och går min väg.
De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt.
APPDEJT Här kan du se det hela i rörliga bilder:
Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Mats Wilander, TV, Tommy Körberg, Kjell Bergqvist, Droppen, aforismer, ranelidska
fredag 24 juli 2009
Research är visst inget för översättare.
Som jag nämnt förut har jag tittat på första säsongen av Mad Men på semestern. Den utspelar sig på den fiktiva reklambyrån Sterling Cooper på Madison Avenue i New York. Tiden är tidigt sextiotal (vilket scenografin på ett fantastiskt sätt återger i varenda detalj) och den kreativa revolutionen har precis inletts på DDB, något som Sterling Cooper inte riktigt förstår sig på, där kör man den traditionella vägen.
Livsstilen som återges på byrån är allt annat än hälsosam, det röks oavbrutet och whiskypinnen verkar alltid finnas på en armlängds avstånd. Kvinnosynen är minst lika osund, det är ingen slump att serien heter Mad Men; kvinnor skriver maskin, svarar i telefon, hämtar is, agerar blickfång och sätts på. Förutom stackars oattraktiva Peggy Olsen, hon får skriva lite copy, något hon ska vara ofantligt tacksam för. (En annan av kvinnorna på byrån, Joan Hollaway, ägnar sig inte åt reklamkreationer, men hon är istället något av det hetaste som setts i en TV-serie.)
Jag hade gärna önskat mig ännu mer ingående inblickar i själva reklamarbetet, det behandlas ganska flyktigt, faktiskt. Det verkar i och för sig vara en spegling av hur huvudrollsinnehavarna själva ser på sitt jobb. Som något som sköts lite i förbifarten, mellan drinkarna, intrigmakandet och påsättningarna.
Fast ibland glimrar Don Draper, som Sterling Coopers Creative Director heter, till ordentligt. Som när byrån pitchar på Kodak och han förklarar att "It´s not called the wheel. It´s called the carousel. Let us travel the way a child travels; around and around, and back home again. To a place where we know we are loved."
Klippet går tyvärr inte att bädda in, men du kan titta på det här. Gör det.
När sista avsnittet var slut var jag helt fast och väntar nu otåligt på att säsong två ska släppas (vilket den gör den 19 augusti) men någonstans halvvägs tyckte jag den stod och stampade och jag var på väg att ge upp. Vilket jag alltså är glad att jag inte gjorde.
När man ser en så ytterst välgjord serie som detta är, vill man nästan gråta blod över vilken slapp översättare som tagit sig an uppdraget. Att inte orka researcha fram vilka titlar som gäller på en reklambyrå, utan översätta the Art department med Konstavdelningen, tro att det handlar om författare när man på byrån pratar om sina writers och hitta på ett ord som Kontochefer när det handlar om Account Executives är inget annat än skrämmande uselt.
Mad Men, reklambyyråer, Don Draper, TV-serier, recensioner, översättare
Livsstilen som återges på byrån är allt annat än hälsosam, det röks oavbrutet och whiskypinnen verkar alltid finnas på en armlängds avstånd. Kvinnosynen är minst lika osund, det är ingen slump att serien heter Mad Men; kvinnor skriver maskin, svarar i telefon, hämtar is, agerar blickfång och sätts på. Förutom stackars oattraktiva Peggy Olsen, hon får skriva lite copy, något hon ska vara ofantligt tacksam för. (En annan av kvinnorna på byrån, Joan Hollaway, ägnar sig inte åt reklamkreationer, men hon är istället något av det hetaste som setts i en TV-serie.)
Jag hade gärna önskat mig ännu mer ingående inblickar i själva reklamarbetet, det behandlas ganska flyktigt, faktiskt. Det verkar i och för sig vara en spegling av hur huvudrollsinnehavarna själva ser på sitt jobb. Som något som sköts lite i förbifarten, mellan drinkarna, intrigmakandet och påsättningarna.
Fast ibland glimrar Don Draper, som Sterling Coopers Creative Director heter, till ordentligt. Som när byrån pitchar på Kodak och han förklarar att "It´s not called the wheel. It´s called the carousel. Let us travel the way a child travels; around and around, and back home again. To a place where we know we are loved."
Klippet går tyvärr inte att bädda in, men du kan titta på det här. Gör det.
När sista avsnittet var slut var jag helt fast och väntar nu otåligt på att säsong två ska släppas (vilket den gör den 19 augusti) men någonstans halvvägs tyckte jag den stod och stampade och jag var på väg att ge upp. Vilket jag alltså är glad att jag inte gjorde.
När man ser en så ytterst välgjord serie som detta är, vill man nästan gråta blod över vilken slapp översättare som tagit sig an uppdraget. Att inte orka researcha fram vilka titlar som gäller på en reklambyrå, utan översätta the Art department med Konstavdelningen, tro att det handlar om författare när man på byrån pratar om sina writers och hitta på ett ord som Kontochefer när det handlar om Account Executives är inget annat än skrämmande uselt.
Mad Men, reklambyyråer, Don Draper, TV-serier, recensioner, översättare
torsdag 23 juli 2009
Sommaren som definitivt har sagt nej.
Jag vet inte om det kallas industrisemester längre, men vi var i alla fall många som gick på semester vecka 28, när juli just hade börjat. Oss har Den Svenska Sommaren spelat ett väldigt elakt spratt. Den visade hur underbart vacker, fantastisk ljuvlig och åtråvärd den kunde vara. I en dag. Sedan brassade den på med de mest hånfulla lågtryck som ställde sig på kö vid danska kusten. Som för att säga: Jag kan. Men jag vill inte. I alla fall inte för dig.
Förut har vi alltid haft sommaren –93 som djävulsreferens när vi snackat kasst sommarväder hemma, men frågan är om inte sommaren –09 kommer få ta över denna tveksamma stafettpinne.
Apropå referensen i rubriken, det här är en av mina favoritlåtar som varit med i Melodifestivalen genom åren. Du som är tillräckligt gammal kommer ihåg att hela Sverige kollektivt sa "Dom sjöng bröst! *fniss*" och röstade fram den till segrare. Namnet som Göran Fristorp och Clabbe kallade sig tror jag förresten inte är ironiskt eller skämtsamt menat, men det måste ha låtit väldigt ... eh, speciellt, när det bidraget presenterades i Eurovisionsschlagerfinalen som: "Here comes the song from Sweden. Performed by Malta."
Slutligen tänkte jag håna GT för gårdagens publikfriande löpsedel.
Förra gången jag ägnade mig åt löpsedelshånande så kom verkligen "Supervärmen" så det är värt ett försök. Om solen däremot inte kommer tillbaka till Västsverige i helgen, kanske vi ska anmäla GT till något. Allmänna reklamationsnämnden eller Marknadsdomstolen?
Väder, värme, regn, löpsedlar, kvällspressen, Malta, ESC, Melodifestival
Förut har vi alltid haft sommaren –93 som djävulsreferens när vi snackat kasst sommarväder hemma, men frågan är om inte sommaren –09 kommer få ta över denna tveksamma stafettpinne.
Apropå referensen i rubriken, det här är en av mina favoritlåtar som varit med i Melodifestivalen genom åren. Du som är tillräckligt gammal kommer ihåg att hela Sverige kollektivt sa "Dom sjöng bröst! *fniss*" och röstade fram den till segrare. Namnet som Göran Fristorp och Clabbe kallade sig tror jag förresten inte är ironiskt eller skämtsamt menat, men det måste ha låtit väldigt ... eh, speciellt, när det bidraget presenterades i Eurovisionsschlagerfinalen som: "Here comes the song from Sweden. Performed by Malta."
Slutligen tänkte jag håna GT för gårdagens publikfriande löpsedel.
Förra gången jag ägnade mig åt löpsedelshånande så kom verkligen "Supervärmen" så det är värt ett försök. Om solen däremot inte kommer tillbaka till Västsverige i helgen, kanske vi ska anmäla GT till något. Allmänna reklamationsnämnden eller Marknadsdomstolen?
Väder, värme, regn, löpsedlar, kvällspressen, Malta, ESC, Melodifestival
onsdag 22 juli 2009
Färdigbibbat.
Nyss ondgjorde sig Fasching över svenska folkets vinvanor, att det är boxar som Foot of Africa och J.P Chenet svensken helst av allt sörplar i sig på semestern. Han konstaterade syrligt att ett par av ovanstående viner finns för övrigt även på s.k. "flaska". Då bad jag om lite bra tips på sådana där "flaskor" som funkar även för normala, icke vinsnobbiga smaklökar.
Därför finns det nu här en ypperlig lista på de viner mellan 79 och 129 kronor som Fasching rekommenderar. Gå in där och läs, så kanske din vinsommar blir mer njutbar.
Mitt besök på Systemet igår resulterade i alla fall i följande inköp:
Till en kostnad som såg ut så här:
En flaska är redan uppdrucken, en av de få jag provat tidigare, nämligen Gnarly Head. Jag tyckte det var jättegott, Johan tyckte att det var lite väl snällt och saft-aktigt. Så lyder våra väldigt amatörmässiga vinprovarutlåtanden.
vintips, rött vin, vitt vin, bag-in-box
Därför finns det nu här en ypperlig lista på de viner mellan 79 och 129 kronor som Fasching rekommenderar. Gå in där och läs, så kanske din vinsommar blir mer njutbar.
Mitt besök på Systemet igår resulterade i alla fall i följande inköp:
Till en kostnad som såg ut så här:
En flaska är redan uppdrucken, en av de få jag provat tidigare, nämligen Gnarly Head. Jag tyckte det var jättegott, Johan tyckte att det var lite väl snällt och saft-aktigt. Så lyder våra väldigt amatörmässiga vinprovarutlåtanden.
vintips, rött vin, vitt vin, bag-in-box
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)