fredag 14 augusti 2009

Fler anekdoter från bilparken.

Förutom den där grågröna 745:an har vi haft några andra fordon med egenheter.
Efter ovan nämnda Volvo hade vi också en Volvo, fast en beige 245:a, som vi hade fått låna av min mammas sambo Allan. Det var under vår absolut fattigaste period, när Johan startade GOSS och jag frilansade. En tid då vi bortskämda reklamsnajdare fick byta ut guldkanten mot ramar att suga på och nya tjänstebilar mot en icke ståndsmässig gammal häck till bil.
En häck utan servo.
245:an var ofantligt trög att svänga, så en gång när vi lämnat Frida på dagis kände Johan att det var enklare att köra rakt fram, och ta en runda över ett litet fält för att komma ut från parkeringsplatsen, istället för att backa och svänga runt. Vad han missat var dock att det var ett för honom osynligt dike framför bilen. Så Frida, fyra år, som stod och vinkade i dagisets fönster fick till sin förvåning se hur mamma och pappa satte sig i bilen, startade och körde rakt ned i ett dike. För att fastna där. (Förlåt Allan, vi vågade nog aldrig berätta det då.)
När kvisten blivit en smula grönare köpte vi en Toyota Camry. Ett illrött och blänkande exemplar. Den gav oss ett par bra exempel på teknik som aldrig blev någon hit, och som aldrig återfunnits i några bilmodeller efter denna.
Varje gång man stannade motorn började bilen stöna ööön-ööön-ööön-ööön på ett väldigt ansträngt sätt. Ljudet kom från den motordrivna antennen som skulle åka in i bilens inre, men som förstås alltid fastnade på halva vägen, trots antennmotorns enträgna arbete.
Efter detta kom det ett plipp-plippeti-plopp, plipp-plippeti-plopp. Det var bilens sätt att påminna om att nu ska du ta med dig den avtagbara fronten på stereon så att ingen kan stjäla denna dyrgrip. Något som ingen gjort någonsin, så vitt jag vet (tagit med fronten, alltså).
Än idag kan någon i familjen Good ibland få för sig att låta som en nyss avstängd Toyota Camry. Det är ett soundtrack som för evigt är inpläntat i våra sinnen.

5 kommentarer:

Emma sa...

Det är kul med ljud som fastnar. Jag kan fortfarande låta som vårt modem gjorde då det begav sig, både vid lyckade och misslyckade uppringningar. Soundtrack of our lives, på riktigt.

Mia sa...

Nu när du tar upp gamla härliga bilminnen, vill jag påminna mig om en Alfa Romeo vars vindrutor inte gick att hissa upp.
Stämmer det? Eller var det min bil?

Sis

nipe sa...

En sån där antenn har vår gamla BMW-cabbe. Det tog några månader innan jag fattade vad det var som lät så j-kligt när man stängde av.
Det där ljudet för att man inte ska glömma stereofronten, hade vår Toyota Corolla också, haha, vi härmar det ljudet ibland, vi med.

Ulrika Good sa...

Emma: Just det, modemplippetiploppandet glömmer man inte i första taget.

Mia: Det stämmer. Speciellt den sommaren när vi bodde på Asperö och hade bråttom till skärgårdsbåten. Men precis innan vi skulle parkera kom det in en geting i bilen, så vi öppnade alla fönsterrutorna. Som vägrade att hissas upp igen ...

Nipe: Så det var alltså fler Toyotor som hade det ljudet. Alla som åkte med oss i vår bil satt förstummade efter kakafonin som utbröt när det var parkeringsdags.

nipe sa...

Ja, tydligen... Jag vet inte hur många gånger jag fick förklara för folk att det bara var stereon som hade separationsångest. Några fick man förklara det för varje gång de åkte med...