onsdag 12 augusti 2009

Hälsningsrutin overkill

En gång för länge sedan hade vi en Volvo 745:a i en obestämbar ljusgrönmetallic färg. Den hade en märklig egenhet, nämligen att få bensinstopp preciiis vid Shellmacken i Särö. Hur konstigt det än låter, så hände det säkert fem gånger.
Så en gång när Johan närmade sig macken kände han att motorn började hosta och förstod följaktligen vad klockan var slagen. När bilen slutligen dog fattades det kanske tjugo meter till bensinpumpen, och för att utnyttja rörelseenergin, så att hjulen skulle fortsätta att rulla hela vägen fram till slangen, kastade han sig ut ur bilen för att springa bredvid och putta på.
Det var bara det att när han la handen på ratten hamnade hela tyngden på tutan. Samtidigt som han gjorde det fick han ögonkontakt med en mycket ytligt bekant (vår dåvarande grannes dubbelpartner i tennis) som stod och tankade sin bil vid nästa pump. Johan höjde då sin lediga hand till en vinkning. Periferbekantingen lyfte tveksamt handen tillbaka och såg ut som om han tänkte ”Hej på dig själv du, ditt övertända psycho”.
Han visste ju inte att motorn dött utan trodde bara att det var en skojig hälsningsritual som Johan brukade köra med: kasta sig ur bilen, springa bredvid, tuta och vinka.
Han har fortfarande inte fått chansen att förklara hur det egentligen låg till.

5 kommentarer:

Bark sa...

Väldigt roligt!

Ann-Katrin sa...

TACK för det gapskrattet! Min stackars kollega som just passerade undrade vad i HELA friden som var så kul. Men de är vana vid den konstiga svenskan...

Anna sa...

Underbart!

Malin sa...

Jag tycker egentligen att maken kanske skulle fundera på att göra en vana av den där hälsningsritualen? :) Vissa saker lämnas nog för övrigt bäst oförklarade.
Tack för ett härligt skratt!

annalin sa...

Skitkul!
Säg att han borde fortsätta hälsa så!!!