måndagen den 7:e november 2011

Kvällen när dricksen blev överkurs.

Jag har jobbat i Stockholm ganska mycket de senaste veckorna. I kväll åt jag en stillsam middag ensam på den krog som ligger närmast Story hotell där jag bor, nämligen PA & Co, ett klassiskt stamhak för kändisar och Östermalmsbor. Jag åt en chèvre chaude och drack ett glas rött. Och så kunde jag inte låta bli att beställa en Gino till efterrätt, eftersom  den uppfanns just här. Min beställning var superenkel, jag ställde inga specialkrav och så fort jag ätit upp gick jag därifrån. Efter betalningen, förstås. När servitören kom med betalningsdosan ställde han en fråga som faktiskt gjorde mig helt perplex: "Hur mycket vill du ge mig?" frågade han och syftade på hur mycket dricks han skulle knappa in. Eftersom jag inte ville verka som en snåljåp, och inte fann mig i situationen, klämde jag ur mig ett mesigt "fyrtio kronor extra" och så stannade notan på strax över fyrahundra.
Men när jag gick därifrån blev jag mer och mer upprörd. Att dricksa i Sverige är något frivilligt och bygger i första hand på regler från svunna tider, en ängslan för att verka snål och en önskan om att få bättre service. Men i vilken annan verksamhet måste man betala extra för att inte bli dåligt behandlad? När prissättningen redan är mastigt tilltagen och den som serverat dig inte gjort ett enda dugg mer än att sköta en väldigt rutinmässig del av sitt jobb känns dricksen verkligen som överkurs. Och om man ändå vill ge personalen en personlig gåva borde det vara en rättighet att få göra det diskret och med värdighet. Inte på grund av en uppfordrande standardfråga vid betalkortsläsaren.
Allt detta hade jag inte kommit att tänka på om inte tipstiggeriet gjorts på ett sådant plumpt sätt. Då hade jag bara dricksat som vanligt och kanske till och med trott att det var rimligt.
Vad tycker du, är dricks på krogen och i taxin en självklarhet?