onsdagen den 13:e juni 2012

Tisdag.

På midsommarafton 2007 spöregnade det hela dagen och jag led av en svår posttraumatisk depp eftersom mitt juryuppdrag var över och jag var hemma i Sverige igen. "Det var det roligaste jag varit med om, och nu är det över" tänkte jag medan jag grodhoppade lite håglöst mellan regnpölarna.
Därför var min lycka dubbel när jag tidigare i år fick frågan om jag ville sitta i juryn för Cannes Lions en gång till. Jag kände då att jag kunde fokusera helt på det roliga och intressanta i uppdraget och inte behövde lägga någon energi alls på att vara nervös, för jag visste att det faktiskt inte fanns något att vara nervös för.
Samma självkänsla hade jag när jag packade. "Jag vet vad jag trivs i, jag behöver inte göra mig till något jag inte är" tänkte jag och packade ner en garderob som nästan uteslutande bestod av väl ingångna plagg från våra vanligaste kedjeföretag.
När planet landade i Nice igår såg jag fram emot att få känna mig VIP för en gångs skull, eftersom jag visste att det skulle stå någon med en skylt med mitt namn på och möta mig i ankomsthallen. Olyckligt nog tajmade jag inte min ankomst med den personens och när hon väl kom låg lappen med mitt namn på bakom de andra hon var där för att plocka upp. Fan! 
Det visade sig att jag skulle dela taxi med en annan svensk jurydeltagare och sekunden hon satte sig i bilen var den där självsäkra känsla jag byggt upp över min garderob spårlöst borta. Plötsligt blev jag ohyggligt medveten om hur fållen på det där H&M-linnet korvade sig och fick det att se simplet ut, hur illa mina avklippta jeans satt och hur extremt ostylish min noppiga kofta var. Och mina Minnetonkas som jag gillar så mycket, de är förmodligen såååå 2006. 
På kvällen igår samlades jag med de andra medlemmarna i min jury (Promo & Activation som den heter) för att gå på en välkomstmiddag på det flotta Carlton Hotel och då var situationen intressant nog helt annorlunda. De andra var uppseendeväckande nedklädda i flip-flops, bermudas, urtvättade t-shirts och jag kände mig som en glamorös überfashionista i min svarta klänning med fransar och kilklackssandaletter. Det är ofta så, när man träffar den verkliga eliten är de påfallande lite upptagna med att bekymra sig över hur de tar sig ut. Jag ska försöka bli mer som dem. Lite. 
Annars har jag haft en lång men rolig dag i palatsets mörkaste rum. Jag har bedömt ungefär 250 bidrag och blev bara utsläppt i solen i en halvtimme för en snabb lunch. 
När jag kom till hotellrummet blev jag så trött så jag tänkte att jag bara skulle gå ner till någon smörgåsbutik och köpa med mig något att äta på rummet. Men i hissen mötte jag min australienskirländske jurykollega Steve, så han, australiensaren Matthew och jag gick till ett pizzaställe och hade en väldigt kul middag. Efteråt anslöt några fler och vi gick till en bar med storbilds-tv och såg lite av matchen mellan Tyskland och Holland. 
Nu ska jag strax släcka lampan och sova, jag misstänker att jag kommer att ha intressanta drömmar, för förutom att bedöma 250 bidrag har jag sett ungefär lika många casefilmer. 
Mitt rekonstruerade VIP-moment.

Inga kommentarer: