torsdagen den 31:e maj 2012

Ge tillbaka FB-flödet till dina "vänner".

Tycker du också att Facebook har blivit mindre kul på sistone? Är du inte heller så intresserad av att halva ditt flöde består av solnedgångsbilder och bebisporträtt som fullkomligt okända personer postat? Eller kommentarer på inlägg skrivna av någon du aldrig hört talas om? Och detta bara för att en av dina FB-vänner "gillat" eller kommenterat ett inlägg som inte rör dig.
Jag har klurat ut hur man ändrar på detta och får tillbaka ett flöde som handlar om dem du valt att ha som FB-vänner. Det är ganska pyssligt men så här går det till:


  • Det måste göras från datorn.
  • Det måste göras för varje enskild Facebookvän.
  • Du måste hitta ett sådant inlägg där din FB-vän gillat eller kommenterat något som en icke-FB-vän gjort. Det funkar inte med vilket inlägg som helst. 
  • När du hittat ett sådant klickar du på den lilla pilen som ligger längst upp till höger i inlägget. Då kommer det upp en sådan här ruta:

  • Då markerar du det sista alternativet:
    Klart!
    Det återstår att se om detta även avspeglar sig på flödet i telefonen, men det förutsätter jag att det ska göra.

    UPDATE! Ylva har ett ännu bättre förslag för hur detta kan åtgärdas. Läs första kommentaren till det här inlägget.

    lördagen den 12:e maj 2012

    Kritikerkritik och den politiskt korrekta humorn.

    För ett par veckor sedan var jag på Filip och Fredriks "Jakten på den försvunna staden". GP gav den två njugga fyrar och talade om pubertala under-bältet-skämt. Något säger mig att Ulla Sandström, som GP skickat dit, inte direkt tillhör duons fanbase, för i mitt tycke (samstämmigt med i princip alla andra som recenserat showen)  var det en helt enastående bra föreställning. 
    Igår var jag på Özz Nûjens "Dålig stämning" och trots att jag aldrig sett något han gjort tidigare som jag blivit imponerad av tänkte jag att alla hyllande recensioner föreställningen fått måste betyda någonting. Ett recensionscitat: Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
    Men allt eftersom showen fortgick blev jag mer och mer häpen över att majoriteten av publiken vred sig av skratt åt skämt som jag tyckte var makalöst simpla och helt enkelt inte ett dugg roliga. Och de delar som skulle vara allvarliga, viktiga och berörande var för mig bara platta och banala. 
    När jag idag lyssnade på det senaste avsnittet av Kristoffer Triumfs ypperliga podcast "Värvet" satte Henrik Schyffert ord på mina tankar:  Det är så lätt att lura journalister att det ska vara bra. Det är så jävla enkelt att få höga betyg i stand-up. Det är bara att ha lite genusprat, nåt antirasistiskt eller lite politiskt. Då kommer det en tant från DN och säger att det är ”Lenny Bruce”. Ingen har lyssnat på Lenny Bruce, ingen gillar Lenny Bruce, men så ska stand up vara, har de fått för sig. Det svåra är inte att säga något vasst politiskt, det svåra är att få tvåhundra fulla tanter från Länsförsäkringar att skratta klockan elva en lördagskväll i Västerås. Att klämma in någon smart grej om att Jimmie Åkesson är dum i huvudet, det kan en apa göra. Men de tycker ändå att det är det som är det fina. Men det är det inte, det är det andra som är det fina. 
    Visserligen visar han prov på ett rent och skärt tantförakt (som säkert skulle inkludera även mig) men i övrigt har han så himla rätt. Humor och politisk korrekthet är som eld och vatten. Om Jesper Odelberg inte är rolig är han inte rolig, även om han är CP-skadad. Och vice versa.
    Ur DN:s recension.