tisdagen den 26:e juni 2012

Inkvoterad i juryn?

Juryn som jag satt i förra veckan bestod av tjugosex personer varav fyra var kvinnor, inklusive mig. Raffaela från Italien blev olyckligtvis sjuk, vilket innebar att knappt var åttonde person i rummet var av feminint kön.  Ändå fick jag frågan av en inte alls illa menande jurykollega: "How come your country always send women?". Han reflekterade inte en sekund över att frågan han egentligen borde ha ställt sig var: "How come my country always send men?".
I sammanhang som det jag var i då inser man vad långt i jämställdhetsfrågan vi kommit i Sverige, och hur lite övriga världen ens funderar över saken.
Ett case vi bedömde började med att en kvinna, som satt framför en dator, förklarade att hon var kampanjens AD – endast iklädd BH och trosor. Sedan presenterades en (otroligt snyggt utförd) historia som gick ut på att temperaturen gick upp ju fler som besökte sajten i fråga. Och vad händer när det blir varmare? Jo, man tar av sig kläderna. Eller, kvinnorna tar av sig kläderna, rättare sagt. Behöver jag säga att besöksresultatet var en succé?
När den kampanjen kom med på det som kallas för short list (det vill säga alla inskick som har chansen att vinna fina priser) ställde jag mig upp och sa att jag tyckte att det var sorgligt om en så sexistisk enhet belönas utan att någon höjer på ögonbrynet. Detta möttes med tomma blickar, men efteråt kom flera av de manliga ledamöterna fram och sa: "Jag har tänkt på det du sa, och nu fattar jag vad du menar".
Detta fick mig återigen att fundera över det där med kvotering och medvetna satsningar på att få fler kvinnor att verka i större sammanhang.
Första gången jag var med i Cannesjuryn var det säkert en och annan (inte minst jag själv) som tänkte att jag favoriserat på grund av mitt kön, när det fanns massor av mer meriterade män att välja bland. Men jag fixade det och den här gången kände jag att på grund av den erfarenheten faktiskt platsade åtminstone lika bra som de flesta andra. För när man ger någon chansen att delta i något stort ger man dem också chansen att skaffa sig de kvalifikationer som krävs för att delta i något stort. Sådana möjligheter ges till höger och vänster till män varje dag, utan att någon frågar sig "How come..," och så vidare.
Och när det finns fler kvinnor med rätt erfarenheter att välja mellan blir exempelvis jury- och styrelserum befolkade av fler individer som förstår att sexism och ojämlikhet är något man ska motverka. Och vips har man skapat en god jämlikhetscirkel.

lördagen den 23:e juni 2012

Exile on Le Croisette.

Det där med att jag skulle blogga under min vistelse i Cannes gick så där bra. Var det inte dålig uppkoppling så var det tids- eller energibrist som satte käppar i mitt planerade uppdateringshjul. Därför tänkte jag att jag skulle göra ett sammanfattande inlägg så här i efterhand. Men eftersom det är midsommardagen behöver jag samla kraft lite till, och mäktar bara med att berätta om ett specifikt minne idag.
När juryarbetet var över flyttade Johan (som var med mig) och jag från hotellet som Cannes Lion-organisationen stod för till en villa som CP+B hyrt för sina Cannesbesökande medarbetare. Man paxade helt enkelt ett rum och visste inte riktigt vilka som flyttade ut och in ur de andra rummen. Det var svenskar, engelsmän och amerikaner som kom och gick. När jag kom ner i köket i torsdags stod det en lång, ranglig kille med truckerkeps, pilotsolbrillor, rocktisha, tatueringar och långt stripigt hår vid köksbänken. Han gnagde på en baguette och hade en cigg i näven. Brödtuggorna sköljde han ner med rosévin och på den gamla CD:n snurrade John Lennons "Instant Karma!". 
"Hi, I'm Ben from London" hälsade han och aldrig har jag känt mig mer som om jag var med när Rolling Stones spelade in "Exile on Main St." i en villa på Rivieran och levde rock'n'roll-livets dekadenta dagar. 

onsdagen den 13:e juni 2012

Tisdag.

På midsommarafton 2007 spöregnade det hela dagen och jag led av en svår posttraumatisk depp eftersom mitt juryuppdrag var över och jag var hemma i Sverige igen. "Det var det roligaste jag varit med om, och nu är det över" tänkte jag medan jag grodhoppade lite håglöst mellan regnpölarna.
Därför var min lycka dubbel när jag tidigare i år fick frågan om jag ville sitta i juryn för Cannes Lions en gång till. Jag kände då att jag kunde fokusera helt på det roliga och intressanta i uppdraget och inte behövde lägga någon energi alls på att vara nervös, för jag visste att det faktiskt inte fanns något att vara nervös för.
Samma självkänsla hade jag när jag packade. "Jag vet vad jag trivs i, jag behöver inte göra mig till något jag inte är" tänkte jag och packade ner en garderob som nästan uteslutande bestod av väl ingångna plagg från våra vanligaste kedjeföretag.
När planet landade i Nice igår såg jag fram emot att få känna mig VIP för en gångs skull, eftersom jag visste att det skulle stå någon med en skylt med mitt namn på och möta mig i ankomsthallen. Olyckligt nog tajmade jag inte min ankomst med den personens och när hon väl kom låg lappen med mitt namn på bakom de andra hon var där för att plocka upp. Fan! 
Det visade sig att jag skulle dela taxi med en annan svensk jurydeltagare och sekunden hon satte sig i bilen var den där självsäkra känsla jag byggt upp över min garderob spårlöst borta. Plötsligt blev jag ohyggligt medveten om hur fållen på det där H&M-linnet korvade sig och fick det att se simplet ut, hur illa mina avklippta jeans satt och hur extremt ostylish min noppiga kofta var. Och mina Minnetonkas som jag gillar så mycket, de är förmodligen såååå 2006. 
På kvällen igår samlades jag med de andra medlemmarna i min jury (Promo & Activation som den heter) för att gå på en välkomstmiddag på det flotta Carlton Hotel och då var situationen intressant nog helt annorlunda. De andra var uppseendeväckande nedklädda i flip-flops, bermudas, urtvättade t-shirts och jag kände mig som en glamorös überfashionista i min svarta klänning med fransar och kilklackssandaletter. Det är ofta så, när man träffar den verkliga eliten är de påfallande lite upptagna med att bekymra sig över hur de tar sig ut. Jag ska försöka bli mer som dem. Lite. 
Annars har jag haft en lång men rolig dag i palatsets mörkaste rum. Jag har bedömt ungefär 250 bidrag och blev bara utsläppt i solen i en halvtimme för en snabb lunch. 
När jag kom till hotellrummet blev jag så trött så jag tänkte att jag bara skulle gå ner till någon smörgåsbutik och köpa med mig något att äta på rummet. Men i hissen mötte jag min australienskirländske jurykollega Steve, så han, australiensaren Matthew och jag gick till ett pizzaställe och hade en väldigt kul middag. Efteråt anslöt några fler och vi gick till en bar med storbilds-tv och såg lite av matchen mellan Tyskland och Holland. 
Nu ska jag strax släcka lampan och sova, jag misstänker att jag kommer att ha intressanta drömmar, för förutom att bedöma 250 bidrag har jag sett ungefär lika många casefilmer. 
Mitt rekonstruerade VIP-moment.

Så här tänkte jag.

För ganska exakt fem år sedan åkte jag till Cannes för att vara med i juryn och i och med det startade jag den här bloggen. Eftersom jag nu är i samma situation tänkte jag dokumentera min tid här via samma kanal. For old times sake. Och för mitt eget minne skull. Häng med om du vill.
Just nu sitter jag på mitt halvmuggiga rum på Eden hotell och har just ätit frukost tillsammans med den finska jurydeltagaren Minna. Om tio minuter ska vi samlas i lobbyn för att ta oss vidare till palatset där juryarbetet äger rum. Idag, den första arbetsdagen, kommer vi att delas in i grupper som i sin tur tilldelas olika underkategorier att beta av för att så småningom komma fram till en shortlist. Först på fredag kommer vi att jobba alla tillsammans och inte sitta i grupper.
Men nu måste jag skynda mig ner till de andra.