onsdag 11 augusti 2010

Firmafesten – As bad as it gets.

Jag läser på aftonbladet.se om svenska folkets värsta firmafester och tänker att jag har en ganska stor erfarenhetsbank att gräva ur i det ämnet.
Min allra värsta firmafest ägde rum på åttiotalet och alla som eventuellt kan känna sig träffade ska veta att dessa synder trots allt är preskriberade vid det här laget.
Partajet började i alla fall med att alla på byrån skulle bänka sig i konferensrummet där en av delägarna satte på en… porrfilm.
Vidare bjöd denna kväll på följande höjdpunkter:
– Hur en anställd höll en pys-sprutande ölburk mot VD:ns ansikte tills han var så uppretad att han skallade honom.
– Hur en annan delägare bar in overheadapparaten och satte ned den i tårtan.
– Och ytterligare en kastade ut en hatthylla genom fönstret.
– Att några arbetskamrater ägnade sig åt den skojiga sporten att kasta dricksglas i väggen.
Behöver jag säga att det var en tequilafest?
En annan firmafest, den här gången på en annan byrå och på nittiotalet, innebar att alla vi göteborgare åka upp till Stockholm för att paaarta jääärnet med kollegorna Stockholmskontoret.
Sedan skulle vi snällt ta åttatåget hem nästa morgon.
Det gjorde alla så klart – förutom VD:n som var för full för att kunna väckas.
Det var förresten på den festen jag blev presenterad för hela Stockholmsbyrån av en sluddrande chef som la armen om mig och sa: ”De här e Ulrika. Visscht e hon schnygg?”

, ,

15 kommentarer:

Johan sa...

Jag har aldrig blivit presenterad så. Jag känner besvikelse och lättnad...

Stellan sa...

Tur att du ÄR schnygg. Tänk om han sagt så om mig, då hade jag nitat honom.
Fast det kanske du också gjorde?

Anonym sa...

Jag säger bara det, de va bättre förr......

Patrik Spång sa...

Äsch! Tänk dig en stackars mig då, som jobbade i vården tidigt 90. Firmafest med 25 tjejer/tanter/damer som var kalaspackade. Festen höjdpunkt bestod i att jag höll ett bröd bakat som en penis medan en dam åt på det och...(som om inte det räckte)...under tiden sjöng jag Elvis: "That´s alright mama".

Jisses!

Anna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anna sa...

Jag hade tänkt berätta här om en vd i ett känt IT-företag som stod och såg ut över sina medarbetare på firmafesten, spände sina solbruna armmuskler mot sin vita tshirt och belåtet sa till sin kompis som stod brevid: Fatta, jag är kungen här. Alla här är mina undersåtar.

Men så läste jag om brödpenisen och kom helt av mig.

Ulrika Good sa...

Johan: Go for lättnad. Jag lovar.

Stellan: Nej, tyvärr inte. Fast några år senare... Äsch, det är en annan historia.

Patrik: Den brödpenisstorien hade du kunnat sälja till valfri regissör eller manusförfattare. Oavsett om de jobbar med komedi eller drama.

Anna: Det är inte utan att jag kan känna igen typen.

Xtian sa...

På ett företagsjippo med det det ftg jag då var anställd av (-98) ägnade sig VD åt att bli på lyset och kasta jordnötter i smyg på oss anställda. Lite halvlattjo sådär om man inte är 55+, inte kan dölja sitt 14årsfnissande och inte står med representanter från leverantörer och kunder.

barQuest sa...

Tack för det garvet.
Påminner mig om då jag var på en byråfest i början av 90 talet. En av mina kollegor gick runt och bjöd på en astralon, med glimten i ögat. De flesta sa att de försökte sluta. För er som inte vet vad astralon var för något, var det ett bärarmaterial som användes vid orginalframställning.
Kollegan är förresten en framgångsrik regissör idag.

Johan sa...

Dessa anekdoter får ju David Brent att framstå som... normal!

Ulrika Good sa...

Xstian och Barquest: Underbart att ni vill dela med er av era bästa dåliga firmafestminnen!

Johan: Onekligen!

Stellan (igen): Jag vill förtydliga; det kan låta smickrande att bli kallad snygg (eller schnygg), men för det första fick han mig att känna mig som om det var på dessa meriter jag blivit anställd, för det andra var det otroligt akward för alla stockholmare som kände sig tvingade att mumla "Mmmdå, jorå!". Även om frågan var retorisk.

Åsa D sa...

Den där verkligheten ska man inte underskatta som inspirationskälla.

Alkoholfritt, någon? sa...

Jag hade en gång en chef som älskade att vara lite oförskämd och provocerande, mest bara för att se hur motparten tog det. På en firmafest såg jag honom i en allt vildare diskussion med en av mina kollegor. Just som jag kastade en blick åt deras håll två minuter senare såg jag min chef liggandes raklång i luften en och en halv meter över marken. Om jag inte minns fel så såg jag små eldslågor i ögonen på min kollega.

Lars sa...

Ha-Ha-Ha...
Den Stockholmsresan kommer jag ihåg.
Vi var kusinerna från landet.
Och 08-orna tycket vi pajade deras fest!

Sandra sa...

Haha, det var det roligaste jag läst på länge :)Hittade in här av en tillfällighet men återkommer igen :)