måndag 27 september 2010

En resa inklusvie både det ena och det andra.

Två dagar försenade är vi nu hemma från Turkiet igen. Det har varit en helt fantastisk resa och alla våra farhågor/fördomar om detta land samt om all inclusive-turism har kommit på fullständig skam. Jag lovar (än en gång) att ge en mer ingående rapport snarast.
Men det har också varit en tripp med en nervpåfrestande början och ett mindre angenämt slut.
Planet skulle lyfta från Landvetter klockan sex på morgonen och därför hade jag ställt min telefon på väckning klockan 2.45. Eftersom den låg på laddning och alltid funkar såg jag ingen anledning till att ställa någon backup-ringning. Vad jag däremot helt förträngt ur mitt medvetande var att det finns en inställning på påminnelsen som är "vardag" och "veckoslut". Min stod på "vardag". Vi skulle åka en lördag.
Med andra ord: tji väckning.
Med tredje ord: hela familjen sov som små trötta gnuer 2.45.
Men en gudomlig makt (?) förbarmade sig över oss, sände ett samtal till Jonathans telefon klockan tre och väckte honom. Om det inte skett hade vi sovit vidare och missat hela resan.
Så vi kom alltså iväg och hade en himmelsk vecka. Ända tills natten innan vi skulle åka hem. Då vaknade jag med en av de minst trevliga överraskningar som står att finna. Montezumas hämnd. Någon timme sedan hade denna hämnd även drabbat Johan. Och han (Montezuma) hämnades gruvligt och ingående. Samtidigt som avfärden närmade sig timme för timme. Till slut insåg vi att vår enda möjlighet var att ringa hotellets läkare som kunde konstatera att vi inte var "fit to fly". Efter en del roddande med försäkringsbolag, SOS International och researrangören så låg vi så småningom i våra hotellsängar med varsin droppslang instucken i armen. Jag ska inte gå in på alla detaljer, bara konstatera att jag fick en ny erfarenhet; att bli tvångsmatad med banan och yoghurt av en sköterska, samt bekanta mig med begreppet "stool sample".
Igår mådde vi helt ok igår och fick besked om att vi skulle åka hem via Istanbul tidigt i morse. Vi hade beräknat tidsåtgången till flygplatsen lite snålt, så vi var stressade och sena när vi upptäckte att vi befann oss på den internationella terminalen. Istanbulflyget avgick förstås från den nationella. Men det gick, som du förstår, bra ändå. Lite extra pulshöjning innan avfärd ingick tydligen också i vår all inclusive, helt enkelt.

, , ,

3 kommentarer:

Lotten sa...

På vår smekmånad (som för övrigt var en tågluff) trillade jag ihop i en liten febrig hög på ett franskt, ruttet hotell.

I sex dagar.

När vi checkade ut, hade hotellet tagit 100 kronor för varenda liten frukt som min nyblivne djefla man hade lyckats peta i mig.

(Sedan åkte vi till Nevers och spelade pantominteater för 600 personer, men det är en helt annan historia.)

Stellan sa...

Fy bubblan. Hoppas ni hämtat er!

Nu riskerar vi en kaskad (!) av obehagloga semesterminnen här, men jag tänker genast på vår tioåriga bröllopsfirningsresa till Lanzarote med en fyraåring och en 1,5-åring. Den lille var så sjuk att jag på riktigt var orolig att han skulle dö. Hans brolla spydde konstant hela flygresan hem.

Jag var den enda som klarade mig, men det var en skitresa (! igen!). Som tur var fick vi ut en slant på försäkringen. Ungefär hälften av vad resan kostat, har jag för mig.

Ulrika Good sa...

Lotten och Stellan: Sensmoral: Kräks på resan är äckligt, men det kan bli en god historia efteråt.
Jag har kräkts mig mellan Göteborg och Southhampton en gång också. Det är också en helt annan historia.