fredag 29 november 2013

Har feminismen gått för långt?

Ja, möjligen, om följande saker inträffat:

- Att det är fler kvinnor än män i svenska styrelserum.
- Att kvinnor tjänar väsentligt mer än män.
- Att männen tar mycket större ansvar än kvinnor för hem och barn.
- Att kvinnor är vanligare än män på mäktiga VD-poster.
- Att det överlag är lättare för en kvinna att nå toppen inom prestigefulla yrken.
- Att det är fler kvinnor än män som uttalar sig om viktiga ämnen i nyhetsprogram.

Men, så vitt jag vet, har inget av detta skett, så vi kan nog lugnt släppa denna gnagande oro över alla dessa skenande effekter av feminismen. Trots att minst en krönikör och väldigt många i kölvattnen av dessa uttryck sina bryderier över detta den senaste veckan.

I kontrast till det har jag funnit anledning att fundera över varför så många radikala feminister beskriver sig själva som "rabiata", "hatiska", "häxor" och liknande.












Mitt antagande är att det är gjort för att vara kaxig och för att förekomma belackarna med smädelserna.

Men risken är att det istället blir defensivt, att man går motståndarnas ärende genom att bjussa på deras kritik med automatik.

Det innebär dessutom att man väljer att inte bli tagen på allvar i debatten, vilket i sin tur gör att man enbart kommer påverka de redan frälsta.

När jag frågade om detta på Twitter fick jag veta att det är ett medvetet val att ställa sig utanför debatten och den goda ton som krävs där:






































Att positionera sig så hårt att man inte uppfattas som offentligt rumsren, samtidigt som man för en engagerad kamp, det anser åtminstone jag är ofattbart kontraproduktivt.

Absolut ingen jämförelse eller värdering i övrigt, men till och med Sverigedemokraterna har fattat att de gör mest skada/nytta (beroende på vems perspektiv man har) om de uppträder på ett sätt så att de framstår som några som hör hemma i möblerade rum.

Vill man förändra något med sin kamp gör man sig själv en otjänst om man vägrar acceptera att det finns beteenden som går motpartens ärenden. Antingen man gillar det eller ej.

3 kommentarer:

Tom sa...

Många av de som kallar sig för "rabiata" och säger sig vara feminister som verkar för jämställdhet, benämner ofta kvinnan som "fittbäraren".

Känns som att deras budskap tappas bort när det språkbruket används.

Tofte sa...

Mycket bra artikel! Jag tycker du identifierar exakt var problemet ligger.

Jag tycker personligen att idén om lika lön för lika arbete, lika ansvar för barn etc är självklar. Låt mig kalla den delen för jämställdhet.

Problemet dyker upp när man drar med hela det politiska vänstertänket och förutsätts köpa det med. Här tycker jag debatten går fel då begreppet feminism från många debattörer ofta förväntas innehålla just detta paket av vänsteråskådning ihopklumpat med jämställdhet. Jag vill ha mer diskussion hur vi uppnår jämställdhet med ett liberalt synsätt!

john karlsson sa...

Ha ha ha ! Min älskade Morfar förklarade mycket tydligt för mig: "Jörgen - kvinnor är oss överlägsna i allt utom muskelstyrka. Ett överlägset och rörligare intellekt. Och framför allt: "En emotionell intelligens - som vi män inte kan komma i närheten av."
Så…jag säger som Robban Broberg: " Låt oss prova en 100% kvotering. Bara kvinnor i riksdagen! Det skulle måhända bli våldsamma debatter en gång i månaden.:o) Annars - troligtvis ett mjukare,vänligare samhälle att leva i."
Varför inte prova?
Jörgen