Kentlycka.

I fredags spelade Kent i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Av olika anledningar gav jag bort mina biljetter till Frida, Jonathan och Fridas kille Ludde. (Istället spenderade jag en magiskt stilla och varm augustikväll/-natt tillsammans med bland annat hemplockade kantareller och dito fiskade kräftor, men det är en annan historia.)
Jonathan har älskat Kent i många år och hans recension när han ringde hem var att det var "stört bra". Alltså inte "störtbra" utan "helt stööört bra".


När konserten var nästan slut var det bara en sak han saknade. Att de inte spelat hans favoritlåt "Mannen i den vita hatten". Så när den låten visade sig vara det absolut sista extranumret och han för ett par minuter fick sitta på Luddes axlar var lyckan total.
Mina vänner, det här är sann Kentglädje, och en av höjdpunkterna i Jonathans sextonåriga liv:

She´s up for a surprise.

Baserat på sin första tid hos oss kan kattungen Maggan nu dra vissa slutsatser om vad livet hos familjen Good innebär. Det man förvänta sig av tillvaron är:

- Att alla är hemma på dagarna och kan kattgosa så ofta de vill.
- Om de inte åker iväg med båten till en ö och kommer hem solbrända och saltstänkta.
- Att de flesta sover väldigt länge på morgnarna.
- Att det är oftast runt tjugo grader varmt, ibland varmare.
- Att solen går ner väldigt sent och upp vid fyrasnåret.
- Att kvällarna tillbringas på altanen, oftast med grillmat och goda vänner.
- Att dörren står alltid öppen och man kan vara ute hur mycket man vill.

Boy, is she up for a surprise! Man kanske alltid skulle skaffa husdjur i november för att inte skapa livslånga förväntningstrauman.

Hallå, alla kattexperter därute.

Vad gör man med en katt som inte är rädd för eld? Som lekfullt dribblar med ljuslyktorna på den smala spiselkransen för att sedan nyfiket tittar ner i dem så att morrhåren blir som krullade julklappssnören?


Maggan har inte fattat att en låga inte är att leka med.

Världen har blivit rubbad.

Ibland börjar hela världen prata om samma sak samtidigt. Just nu är det rubb. Alltså en torr kryddblandning som man använder på grillkött. Det kan möjligen vara Jonas Crambys fel. Alla jag tipsat om hans Ribsappalooza-inlägg har börjat lång-långsamgrilla med rubb istället för vanlig grillolja eller marinad.
Och holy shit, vad gott det blir!
Vår första, och mest lyckade, långsamma rubbgrillning gick till så här: Johan köpte en storpack av det kanske tröttaste grillköttet av dem alla – fettslamsiga karréer. Sedan rubbade han dem med den här rubben, som vi köpte förra året och knappt använt:

Köp om du hittar. Jag tror vår kommer från ICA. Och om du vill göra din egen rubb så har alltså Jonas Cramby ett recept på sitt ribsinlägg.

Sedan ställde han en liten bunke med vatten under gallret och grillade karréerna på sekundärvärme med locket på.
Länge.

Och ännu längre än han tänkt sig, för våra gäster var lite försenade.
När han tog av dem av grillen (inte gästerna, alltså, utan köttet) hade de fettslamsliga karréerna förvandlats till falla-isär-möra och fantastiskt smakfulla små köttstycken.

Succé!

Så fimpa den kläggiga groljan nästa gång och rubba torrt istället, jag lovar att det blir mycket godare.

Grilla, grillning, kött, recept, rubb, marinad

Maggan som lolcat.

Vet du vad en lolcat är? Om inte, får du Wikipedias beskrivning här:
"En lolcat är ett fotografi av ett djur, oftast katt, tillsammans med en humoristisk nerdummad engelsk text även kallad Lolspeak. Ordet Lolcat är en sammansättning av slanguttrycket lol och "cat" (katt)."
Självklart har Maggan och jag gjort en lolcat.



Och en lolcatfilm med världens snabbaste turbo-Maggan, så snabb att hon får Usain Bolt att framstå som en halt gråsugga. Hinner du se henne?


UPDATE En lolcatfilm till, där Maggan har gillrat en lömsk fälla:


lolcat, lolcats, katter, kattungar

Ett resonemang som ligger mig varmt om mjälten.

Tänk om antikens folk inte bestämt att det var i just hjärtat som kärleken bodde, utan i något annat i våra inre organ.

Då hade sångtexterna låtit lite annorlunda. Vad sägs om:
Stockholm i min mjälte, låt mig besjunga dig nuuu.
Lyssna till din galla, som veeet vad du känner.
En del av min tjocktarm kommer alltid spjälka för dig.

Eller på engelska:
I left my spleen. In San Francisco.
My kidney belongs to daddy.
Total eclipse of the lung.

Och vad jobbigt alla schlagertextförfattare hade haft:
Hur fan rimmar man på bukspottkörtel?

Några uttryck som skulle klinga på ett helt annat sätt:
Levriga hälsningar på bemärkelsedagen.
Det var så sorgligt så jag trodde att min sköldkörtel skulle spricka.
Jag har inte tunntarm att berätta det för henne.

Tänk hur det skulle bli när vi skulle rista in våra älskades initialer i ett träd:
Shit, vad jobbigt att karva fram en stiliserad tolvfingertarm!
Kalle mjälte Lisa.

Men handen på prostatan, har jag missat någon av dina njursaker?

Sommaren som hittade receptet.

Om förra sommaren lämnade efter sig en smärtsam känsla av att ha blivit snuvad, så är generositet det främsta signumet för sommaren 2010.
Generositet med sol och värme vilket innebär en hel drös av dagar som fyllts med inslag som är själva meningen med sommaren. Och med livet.
Som de här:

Snabba knopen i sitt rätta element.

Solkungen i sin tron.

Backgammonmästarna in action i eftermiddagssolen.

Det verkar helt enkelt som om sommaren 2010 återfann receptet på barndomssommarvädret. Så där fint som alla minns att det alltid var när de var små.
Och det var inte en enda regndag för tidigt.

Några av mina mest njutbara stunder denna semester har varit mina morgonspringturer och framförallt det efterföljande doppet. Ibland i ett hav som sett ut så här:

Ibland så här:

Eller till och med så här:

Njutbart i alla väder. Faktiskt.

"Kom i allihop! Vattnet är helt ljummet!"

Och en av de fåtal dagar som det inte bestod av idel solsken åkte vi och köpte en ny soffa. Hur ofattbart unga vi än är Johan och jag, så införskaffade vi vår gamla sittmöbeln samma år som Lionel Richie spelade in sin hit Say you, say me och det var poppis med Hawaiiskjortor och kilade jeans.
Nyinköpet kommer att göra den delen av vår höst som ska spenderas framför teven betydligt trivsammare, och det ser ut så här:

Bilden är alltså från butiken. Till oss kommer soffan om ett antal veckor. Hoppas jag kommer att sova lika bra i den som i den gamla.

Och så avslutar jag det här sommarbildsinlägget med en riktig sockerchock:

Fina ungdomar, vackra blommor, gullig kattunge, strilande solsken, vit klänning, böljande hår... Diabetiker varnas!

Stenåldersdildo #2?

GP med flera skriver om det fnissiga arkeologiska snoppfyndet som gjorts utanför Motala. Och efter en utgrävning av en rosenrabatt som Johan gjorde häromdagen kan vi konstatera att stenåldersmänniskorna drällde dildos omkring sig lite var som helst. Eller vad sägs om den läckra skapelsen, utförd i ett mer stenålderstypiskt material?


En eroderad penis?

Ett typiskt pausinlägg.

Eftersom jag är alltför upptagen med typiska saker som hör en hett efterlängtad kanonsommar till har jag inget nyskrivet att bjuda på. Istället bjuder jag på en liten kompott av diverse uppstekta gamla tweets som jag skrev från februari till april:















Hoppas att du har det lika sommarnajs som jag har det!

Målgruppsanpassa din reklam på Facebook!

Deepedition-Niclas filosoferar över vad Facebook drar för lätt absurda kopplingar om vad de som gillar Macmyra whisky också gillar.
Jag har tänkt på samma sak, framförallt vad folk som gillar ICA-Jerry har för olika preferenser:


Och de är inte dumma på Facebook. Ingenting undgår dem:

Facebook tillhandahåller också individuellt målgruppsanpassade annonser.
Skräddarsydda på i-n-d-i-v-i-d-nivå.
Totalt träffsäkerhet för annonsörens budskap.
Eller?
Avgör själv, här är ett urval av de annonser som dyker upp på min profilsida:




Jag är alltså en jättetjock, sliten husvagnsfarmor som är bekvämt klädd och har en tydlig dragning åt white trash-looken.
Klart man blir köpsugen!

En Cat bland pygméerna.

Tisdag- och onsdagkvällar spenderar jag mer än gärna tillsammans med Idols fantastiska syster, So you think you can dance som nu är inne på sin sjunde säsong. Jag är egentligen inte speciellt intresserad av dans och Let´s dance tycker jag är ett urtråkigt program. Men nivån på deltagarna i SYTYCD är så löjligt hög och danserna de framför är så trollbindande att det trots allt har blivit ett av mina favoritprogram.
Programledare är den brittiska Cat Deeley, som, förutom att hon är vansinnigt snygg, alltid är huvudet längre än deltagarna. Tjejer som killar. Jag var helt säker på att hon måste vara närmare en och nittio, eftersom hon ständigt står dubbelvikt när hon intervjuar dansarna.
Men enligt IMBD är hon 175 cm lång. Två centimeter kortare än vad jag är.
Med andra ord måste man tydligen vara pygmékort för att bli en sensationell dansare.


Två suddiga exempel på höjdskillnad, som jag plåtade på min TV igår, när den latinamerikanska sångerskan Debi Nova var på besök. Lilleputtregeln gäller tydligen för artister också.


Här är ett smakprov från säsong sex på hur dansandet kan se ut. Hip-hop med Ashleigh och Jakob till Jason Derulos "Whatcha say".


So you think you can dance, SYTYCD, Cat Deeley, dans, tv-program

Tågrescue MacGyverstyle.

Den här nyheten om X2000-tåget som stod stilla i en stekhet tunnel i sju timmar, tills passagerarna blev så desperata att de krossade fönstren med brandyxan, är lika vidrig som osannolik, inget snack om den saken.
Men det är ändå spännande att spekulera i huruvida några Pripps Blå kan komma att ingå i framtidens första-hjälpen-utrustningar: