Ibland förvånas jag av vad jag blir berörd av. Som i söndags, när jag skulle läsa upp en bit ur GP för Johan och min röst plötsligt började stocka sig.
Stycket kom från en krönika skriven av den alltid lika fantastiska Anna Mannheimer och handlar om ... blommor:
"Lilla O skuttar fram så att dom svarta lockarna hoppar över axlarna. Vi har gått upp extra tidigt för att försöka böja det spikraka asiatiska håret.
Syrenerna har slagit ut och jag plockar en liten kvist och sätter bakom hennes öra. Jag nästan hisnar av doften. Skolavslutningar och den-blomstertid-nu-kommer och barn med skrubbsår på knäna som ska växa upp och bli gamla och skrynkliga, och sommarlov, och studentbaler, och drömmar, och förälskelser och ljumma nätter och allt som ändå till sist bara tar slut. Syrener är en väldigt sorglig blomma."
Ja, syréner är nog faktiskt det sorgligaste jag vet, när jag tänker på det.
2 kommentarer:
Text är skönt när den känns i magen. Det gjorde denna.
Även jag torkade en tår. Undrar om det beror på årgången. Vilket är lite oroväckande. Om jag fäller så mycket tårar nu, vid 44, över allting, hur blir det då om 20 år? Sjöstövlar och en lastpall med näsdukar? Och trippla sophämtningar?
Skicka en kommentar